Förbjuden kärlek del 7

LINUS

Han kände att han började bli arg. Folk som trodde att de visste hur han var och hur han hade det var det värsta han visste. Han ville skada henne, trycka ner henne, få henne att må skit! Han ville aldrig mer se henne igen.
Självupptagen? Bortskämd? Ansvarslös? Uppmärksamhetssökande? Barnrumpa?
Kanske möjligen en liten gnutta sexfixerad. Men det hade väl inte med saken att göra?
Det var några väldigt fina ord hon lärt sig. Frågan är om hon ens visste vad de orden innebar. Han stod och stirrade på henne. Hur kunde saker omvandlas så fort? Han hatade henne nu, så innerligt, Hon var allt han inte trodde att hon var. Lika bra det. Det skulle bara göra detta så mycket lättare. Han närmade sig henne ännu mer. Han var bara några få centimeter ifrån henne. För två dagar sen hade han kunnat drömma om att stå så nära henne men nu var det en pina.
”Prata inte som om du tror att du vet vem jag är! Aldrig igen!” han kände att han höll på att tappa det. Han orkade inte mer. Han tänkte på Bella, på sin mamma och sin far, på hans bror och hans kompisar. Han tänkte på allt han någonsin tvingats göra, alla människor han skadat. Han kunde inte hata henne. Han hatade sig själv. Även om hon var dålig så skulle han alltid vara sämre. Man ska inte kasta sten i glashus som de säger.
Han ställde sig ännu närmare. Han tittade in i hennes ögon och han kunde inte bestämma sig för vad han såg. Obeslutsamhet? Behag? Hat? Han orkade inte bry sig heller.
”Du vet absolut ingenting om mitt liv så sluta bete dig som en jävla besserwisser…” han hörde något längre bort i korridoren. Han tittade upp och där stod dem. Eller dem och dem, alla i rättare sagt. Fan. Han behövde inte det just nu. Han visste att det såg väldigt oklart ut vad de höll på med. Eftersom de inte hade hört deras bråk kunde de lika gärna tro att de skulle kyssas.
”Fan, helvetes jävla skit!”
Det var lika bra att gå innan flocken släpptes lös. Han tog ner sina armar och tittade på henne en sista gång. Hon var vacker. Sen gick han.

Han gick bort till matsalen som var relativt folktom eftersom de flesta ha befunnit sig i korridoren. Han tog mat och satte sig vid det vanliga bordet. Det var ett runt bort som stod lite i utkanten av de andra. Han gillade inte att sitta inne i smeten så det passade honom perfekt. Han gillade inte alls all uppmärksamhet han fick. Visst, i början gjorde han väl det. Men allt känns bra i början. Bordet började fyllas som det alltid gjorde. Snart satt alla där. Samtliga var tysta. De insåg antagligen att det inte var läge att säga något. Men någon ska ju alltid vara den första.
”Vad var det om?” Frågade Alex och tittade ner i tallriken.
”Inget”
Sam gav Linus en blick. En blick som han kände igen. Han ville prata sen. Han trodde antagligen att han höll på med Casey och eftersom han visste reglerna så ville han ha nått att säga till om. Han brydde sig bara det visste han, men just nu orkade han inte bli uppläxad. Han hade dessutom inte gjort något fel egentligen.
”Jag måste röka känner jag.. ska du med Linus?” Linus tittade upp på Sam och suckade. Han reste sig upp och började röra sig mot utgången.
De andra killarna satt kvar vid bordet. De visste att de inte var välkomna i det samtalet. De brukade göra så ibland, gå iväg bara de två. Men det störde dem inte. Fast de blev ju såklart lite nyfikna.

”Vad vill du?” frågade Linus när de kommit fram till rökrutan.
”Vad var det som hände innan?” sa han rakt på sak.
”Ingenting, vi bråkade lite”
”Bråkade?” sa Sam och höjde sina ögonbryn.
”Ja, bråkade” Han tände en cigg och tog ett bloss.
”Och vad bråkade ni om då?”
”Bella” han visste att det inte var lönt att ljuga för Sam.
”Bella?” nu såg han fundersam ut. ”Vadå Bella?”
”Hon sa att jag inte kunde ta hand om min syster och jag blev sur. End of story”
”Så du och hon…” Sam tittade ner i marken.
”Nej”
”Okej, det såg ut som..”
”Jag vet.”


Resten av dagen sög. Vart han än gick så pratades det bakom hans rygg. Det värsta var att det brukade vara så, han hade inte brytt sig innan bara. Folk frågade hela tiden hur det gick med Casey och alla tjejer på skolan verkade vara dubbelt så intresserade av honom nu. Vad är det med tjejer egentligen? Ska alltid ta varandras killar, göra det till en tävling. Men nu var det ju inget mellan dem så han kanske borde tacka henne?

Hela dagen hade tjejer kommit fram och gett honom skamliga förslag, men han var inte på humör. Just nu kändes det som han aldrig skulle bli på humör igen. Istället för att börja ignorera henne kunde han inte sluta tänka på henne. Det gick helt enkelt inte. Och tro inte att han inte försökte. Men han kom på sig hela tiden med att titta sig omkring i korridorerna efter henne. Hur gick det ihop? Hon hade gett honom en ordentlig utskällning, grundat på ingenting, och kallat honom för både de ena och det andra, utan att veta hur han egentligen var.
Istället för att inte bry sig, som han brukade göra när en tjej skrikit på honom, så ville han bevisa för henne att han inte alls var något av det som hon hade kallat honom. Men mest av allt ville han hämnas. Han ville trycka ner henne lika mycket som hon tryckt ner honom. Hela dagen gick han runder och smed planer på hur han skulle lyckas. Det bästa hade varit att skämma ut henne inför hela skolan, få henne att byta skola kanske?
Då skulle mer än ett problem vara löst. Han skulle slippa se henne och förhoppningsvis sluta tänka på henne.

De hade historia nu. Sista lektionen och sen var det helg. Äntligen. Linus satt i ett hörn för sig själv och var försjunken i sina tankar. Han märker inte ens när Sam sätter sig bredvid honom.
”Vad är det du tänker på? Frågar Sam. Inget svar.
”Linus!” han knuffar till honom.
”Eh va?” Han vaknar till och kollar på honom.
”Du har varit helt off sedan lunchen. Vad tänker du på?”
”Ingenting”
”Som vanligt då alltså” Sam suckar och börjar leka med sin mobil. Men han ger sig inte.
”Vad är ingenting då?”
”Vad tror du egentligen?” viskar han tittar på sin vän och ser Sams mungipor rycka lite.
”Jag visste det!!” Sam råkar säga det lite för högt och hela klassen vänder sig om och kollar på dem.

Han suckar. Han möter Sams blick och den ber om ursäkt.
”Efter skolan” säger han och lämnar honom ifred igen.



Casey

”Berätta, berätta, berätta, BERÄTTA” skrek hennes vänner i munnen på varandra.
De hade hunnit i kapp henne och nu stod de vid ett hörn vid matsalen. De tänkte inte släppa in henne förens hon hade berättat vad allt handlade om. Inte henne emot. Hon ville ändå inte gå in i matsalen.
”Berätta vadå?” fnös hon fortfarande lite förbannad.
”Eh vadå? Är du seriös?” gapade Emma.
”Kanske vad du och Linus gjorde i korridoren?” fortsatte Sara.
”Vi gjorde ingenting” sa hon. Hon ville inte prata om det. Hennes kompisar skulle ändå inte tro på henne. Skulle hon säga att de hade bråkat om hans syster? De skulle bara tycka att hon var dum i huvudet som startade ett gräl med honom. Och börja tjafsa ännu mer. Hon orkade inte med det.
”Så med ingenting menar du att ni stod och strulade vid skåpen?” Nathalie tittade menande på henne.
”Vi strulade INTE!” sa hon och tittade på dem. De skrattade.
”Jaja, men då säger vi det” skrattade Emelie.
”Ni stod förfan klistrade mot varandra” sa Nathalie.
”Jag kan väl inte hjälpa hur det såg ut? Vi gjorde ingenting i alla fall.”
”Men bara erkänn!” Nu började de bli lite tjuriga.
”Jag som inte ens trodde att du tyckte om honom.” sa Emelie.
”Snacka om dubblemoral.” sa Emma och tittade på henne.
”Det gör jag ju inte heller! Jag tål inte honom!” nästan skrek hon.
”Så vad gjorde ni då?” Nu blev de lite nyfikna igen.
Hon suckade. Det var lika bra att berätta. Hon trodde att de skulle ge sig men det verkade inte hända.
”Vi bråkade” hon tittade sig omkring. Försökte läsa deras ansiktsuttryck. Men det gick inte. Det ända de gjorde var att kolla på varandra. Men helt plötsligt började de asgarva. Hon suckade igen och himlade med ögonen. Som sagt de trodde inte på henne.
”Jag måste ha missat det roliga med det hela!” sa hon och försökte få deras uppmärksamhet igen.
”Så ni skulle ha bråkat?” skrattade Emelie.
”Knappast” fortsatte Nathalie.
”Det såg lite för kärleksfullt ut för att vara ett bråk” Sara slutade skratta och tittade på henne.
Hon tittade på dem och försökte se så allvarlig ut som möjligt så att de skulle fatta att hon inte drev med dem.
Det fungerade nästan. I alla fall tillräckligt bra för att hennes kompisar skulle fråga vad de bråkade om.
”Hans lillasyster” sa hon bryskt. Alla såg förvånade ut.
”Hans lillasyster? Emma gapade igen.
”Är du seriös? Ett, du bråkar med Linus och två, om hans lillasyster? Vad är det för fel på dig?” sa Sara och tittade på henne som om hon precis hade berättat att hon egentligen var en kille. Förvånad var bara förnamnet.
”Ja, jag är ”seriös”! Jag är trött på att han inte kan ta hand om henne. Det är heller inte första gången som han glömmer henne och någon gång så måste nån säga ifrån. Om han har bättre saker för sig så borde han kanske anställa Karin på heltid så han slipper ta hand om Bella helt och hållet.
”Karin?” sa Nathalie frågande
”Deras barnskötare” sa hon som det vore en självklarhet.
”Du är ju inte sann” sa Sara och tittade på henne.
”Du tycker inte att han tar hand om Bella? Hans mamma dog för 2 år sedan och sen dess har han fått ta hand om henne alldeles själv eftersom hans pappa aldrig är hemma. Sätt dig själv i den sitsen så ska du nog se att det inte är så lätt.” sa Sara argt.
Hon kunde inte tro sina öron. Nu mådde hon verkligen skit. Hon hade ju inte vetat det! ingen hade någonsin nämnt det för henne även fast alla här verkade veta allt om honom. Vad skulle hon nu göra? Be om ursäkt? Aldrig. Det var hon för stolt för. Han skulle bara be henne dra åt helvete ändå. Ingen hade vunnit på det.
”Jag visste väl inte om det” sa hon och tittade ner i marken, besvärad.
”Men nu vet du och nu får du be om ursäkt” sa Sara bestämt.
”Varför bryr du ens dig? Varför försvarar du honom?” frågade hon undrande.
”För han tycker antagligen om dig hönshjärna! Eller tyckte i alla fall. Om jag hade varit honom hade jag inte ens pratat med dig efter igår när du röt åt honom i matsalen.”
”Vad var den han sa som fick dig att bli sur då?” frågade Emma.
”Eh..” Hon visste inte om hon skulle ljuga för dem, kanske inte ljuga men förfina sanningen lite kanske. Det skulle låta helt fel om hon sa vad som egentligen hade fått henne att bli sur. Men nu kunde saker nästan inte bli värre, så vad spelade det för roll egentligen.
”Han tackade mig för att jag följde Bella hem…” Hon väntade på reaktionen.
Alla suckade högt och tittade på henne.
”Jag vet, jag vet! Det var kanske fel av mig” sa hon och försökte lindra skadan lite,
”Kanske?” sa de i mun på varandra.
”Jag bli då aldrig klok på dig Casey Carlyle!” skrattade Sara.
”Nu äter vi” sa Emelie och de andra höll med,

Hon låste in sig på rummet. Äntligen helg. Allt hade varit bra om hon inte fortfarande mådde dåligt över det hon sa till Linus. Hon borde be om ursäkt, hon borde lyssna på Sara men det är lättare sagt än gjort.
Skulle han gilla henne? Nej, det trodde hon verkligen inte. Då var det kanske lika bra att hon hade gjort så han blev sur på henne för hon gillade verkligen inte honom. Även fast hon hade dåligt samvete så menade hon resten av det hon sa. Han var säkert bortskämd, självupptagen, ansvarslös och i behov av uppmärksamhet. Han var definitivt sexfixerad. I alla fall om man lyssnade på allt skvaller. Hon visste att man aldrig skulle tro det som andra sa, men eftersom hon inte gillade honom blev det lättare. Hon hade målat upp en bild på hur hon ville att han skulle vara och hon visste inte var hon skulle bli av om den inte var sann.
Den bilden hade börjat ge vika redan idag. När han hade kommit fram hade han varit trevlig och tackat henne. Hon hade dessutom fått reda på att han kanske inte hade riktigt så lätt som hon hade trott. Hon visste själv hur jobbigt det var att mista en förälder.

Det var precis såhär det absolut inte fick bli. Hon skulle inte tycka synd om honom. Punkt. Nu skulle hon inte tänka på honom mer. Så hon började räkna. Hon räknade inte fotsteg denna gång utan hon bara räknade. Hon blev lugnare och slutade tänka på honom. När hon kände sig lugn och obesvärad igen skulle hon börja göra i ordning sig. Det var ju fest ikväll.

Skriven av: kastrikum