Förföljd

Tror du på det övernaturliga? Mitt tidigare svar på den frågan hade varit ett bestämt nej. Idag är jag av en annan mening.

Vad som räknas som ett perfekt liv skiljer sig från person till person. I mina ögon var det att ha en familj att dö för, att ha ett hem som känns som är tryggt och kryddat av kärlek, vänner som förgyller ens liv samt ett jobb som känns som mitt andra hem. Allt detta fick jag.

Allt detta förlorade jag.

Jag träffade Emily när jag studerade till lärare. Det var en stor fest mellan olika utbildningsprogram och på dansgolvet träffade jag henne. Vi dansade, vi skrattade, vi samtalade och senare under kvällen älskade vi med varandra. Begreppet kärlek vid första ögonkastet kan säkert låta som en klyscha, men det var så det var för mig och Emily. Där på dansgolvet möttes en blivande lärare och en blivande veterinär och inom 24 timmar var hon och jag ett par.

Ett par månader senare flyttade vi tillsammans till en gemensam hyreslägenhet. Där skulle vi bo tillsammans under den tiden vi båda studerade klart våra program. Vi kompletterade varandra och jag kan än idag räkna på en hand under de fåtal gånger vi grälade.

När min utbildning var klar var det dags att söka jobb. Jag hittade en jobbansökan där man sökte efter en lärare för årskurs 7-9. Skolan var belagt i en förort, men det var ingenting som skrämde mig. Jag kände till området och dess rykte. Att möta barn som behövde struktur, förebilder samt utmanade en både psykisk och även ibland även fysiskt var något som jag älskade med mitt jobb. I era öron kanske det låter konstigt, men yrket som lärare var som skräddarsytt för mig. Det finns få saker som överträffar känslan att få ett en elev att växa som person. Att få hen att våga tro på sig själv och att våga drömma om universitetsutbildning och jobb, det är en känsla som inte går att förklara. Du måste själv få uppleva den för att förstå.

Jag sökte jobbet och fick det. Jag blev fast anställd och blev snabbt omtyckt av både elever, personal och vårdnadshavare. Jag hade struktur och jag lyssnade. Jag visade respekt och jag markerade bestämt när vissa beteenden var olämpliga. På skolan tog jag även gärna initiativ till olika läsprojekt för att få eleverna att jobba mer med svenska språket. Skolan och elever har alltid varit en passion för mig och såg mig själv som lycklig lottad att jobba med något som jag älskade.

Emily blev klar efter mig och hon fick också snabbt arbete som veterinär och hon älskade sin arbetsplats lika mycket som jag älskade min. Vi delade med oss av historier från våra arbeten och gav varandra råd när den ena av oss befann sig i en situation som man behövde hjälp med.

Ett år senare gifte vi oss. Den dagen var fylld av fest, vänner, skratt och dans. Vi var lyckliga och vi var oskyldiga unga vuxna med livet framför oss, Varken jag eller Emily visste då om den mardröm som väntade.

Cirka ett år senare föddes vårt första barn, David, och strax därefter kom barn nummer två, Mary. Om jag tyckte att det var en härlig känsla att få en elev att växa som person, så var det ingenting mot att bli pappa och hålla i sitt nyfödda barn för första gången.

Vi lämnade hyreslägenheten och skaffade oss ett hus i ett område som skulle bli perfekt för vår barn att växa upp i. Mycket grön natur som barnen kunde leka, men framför allt: lugnt och tryggt.

Tidigare har jag varit ateist. Människan har alltid använt sig av sin Gud som ursäkt för att invadera och ta makt från andra människor. Min åsikt har varit att religion handlar om kontrollera andra svagare människor, att få dem styras likt en marionettdocka. När det gäller spöken och andra övernaturliga väsen har jag avfärdat som rena dumheter. Övernaturliga väsen är rester från en tid då människan inte hade samma tillgång till den vetenskap som vi har idag. Idag har vi fakta över hur saker och ting fungerar, men då skyllde man på gudar som krigade mot monster eller annat trams i brist på bättre förklaringar.

Emily är dock av en annan uppfattning. Hon är mer öppen och tror på att det finns mer därute som vi inte vet om. Vi har haft många diskussioner kring ämnet utan att vi har höjt rösten åt varandra.

Idag är jag av en annan övertygelse. Jag har nu sett och upplevt att det finns saker som inte går att förklaras med vetenskap. Raset till min ateistiska övertygelse började en dag när jag skulle förbereda en klass i årskurs 9 inför nationellt prov i svenska.

Det var en tisdag och klassen stod väntades nervöst i korridoren. Nationellt prov. Två ångestframkallande ord. Många i klassen hade siktet inställt på att komma in på sitt gymnasieprogram och var livrädda för att nationella proven skulle stjälpa deras drömmar.

Jag kom till klassrummet och låste upp dörren och släppte in eleverna. Jag gick fram till mitt arbetsbord och lastade av mitt material medan eleverna gick till sina platser. Det var liv och rörelse i klassrummet och jag kunde känna av den nervösa stämningen inför provet. Jag tog till orda och bad eleverna att sätta sig ner och att de skulle vända fokuset mot mig. Effekterna kom inte direkt, men detta var en situation som jag var van vid och jag väntade lugnt in eleverna och snart började klassen säga åt varandra att vara tysta och till sist var deras fokus riktat mot mig. Jag lovordade strategin inombords och tog till orda. Jag önskade klassen välkommen och inledde med att försöka lugna eleverna genom att försöka minska deras oroliga syn på nationella prov, att det går att komma in på sin utbildning fast det skulle gå illa vid skrivningen. Jag skulle börja med att gå igenom hur dagens lektionspass kommer vara upplagt.

Det var då jag upptäckte honom.

Längst bak i klassrummet stod det en man. Jag tror iallafall att det var en man. Han bar en smutsig kostym och hela han var grå. Det var som någon hade ritat honom med stor blyertspenna. När det gällde hans ansikte var det inte mänskligt, men det fanns drag av människa. Näsa, ögon och hår var borta. Där ögonen skulle sitta var det två svart hål. Men han hade en mun. Ett omänskligt långt grin sträckte sig över hans ansikte. Där stod han. Han hade sitt ansikte vänt mot mig och fast han saknade ögon kände jag att han tittade på mig. Varför hade inte klassen sett honom? Hur kom han in? När kom han in?

Jag blev mållös och visste inte vad jag skulle säga och jag såg att klassen reagerade med underliga blickar när deras lärare helt plötsligt tystnande i en mening och började stirra mot klassrummets bakre del. Flera elever vände sig om för att titta där jag tittade, men eftersom de inte gav ifrån sig några tecken på att de såg samma person som jag såg, måste de betyda att de såg en vägg med överfyllda hyllor med skolmaterial. Jag var tvungen att säga någonting.

"Kan jag hjälpa er?" Mannen svarade inte utan fortsatte att stå vänd mot mig.

"Behöver ni hjälp? Hur kom ni in hit?" Främlingen förblev tyst.

"Vem pratar du med?", undrade en elev. Några elever började fnissa nervöst. Nu hade det hänt. En av deras lärare hade spårat ur. En annan elev började diskret (diskret i hans ögon, klumpigt i mina) ta fram sin mobil och vände den mot mig. Antagligen för att spela in mig. Jag ignorerade det. Just nu ville jag veta vad en främling gjorde i mitt klassrum. Jag kände att mitt pedagogiska lugn började rinna av mig och ersättas av aggression.

"Vem är ni? Varför svarar du mig inte?" Mannens fortsatte le. Jag gick nu bestämda steg mot honom. Klassen följde mig med förvirring.

"Eftersom du inte vill prata med mig måste jag be dig att du lämna mitt klassrum", sa jag bestämd. Jag stod nu framför honom och hela hans utstrålning väckte obehag i mig. Han fortsatte att le mot mig. Hela situationen var absurd. Jag skulle greppa tag i mannen, men mina händer gick igenom honom och hela han försvann i en suddig dimma. Där stod jag och framför mig hade jag en vägg med hyllor. Jag vände mig om och möttes av 29 ansikten, 58 ögon som tittade på mig som jag var från en annan planet.

"Såg ni inte honom?" frågade jag klassen.

"Vem?"

"Han! Främlingen! Han som stod där jag står nu! Såg ni verkligen inte honom!?"

"Vi såg dig stå och skälla på en vägg", svarade en av eleverna.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Hela min trovärdighet som lärare hade gått förlorad under dessa minuter. Jag visste nu hur snacket skulle gå mellan eleverna, hur ryktet skulle börja över hur en av deras lärare hade blivit galen under lektionen, att detta skulle finnas dokumenterat i telefonerna och läggas upp på olika sociala forum för att jaga likes. Jag ursäktade mig och gick tillbaka till mitt arbetsbord. Blickarna följde mig och varje steg till bordet kändes som en evighet. Jag har aldrig skämt så mycket som jag gjorde då. Jag kände hur magen vände sig på mig. Jag sprang ut ur rummet och till närmsta toalett. Jag spydde. Tyvärr så var detta inte det värsta som jag skulle vara med om.

Detta var bara början.

Nyheten över vad som hade hänt i klassrummet spred sig snabbt. Jag pratade med min chef och jag berättade vad som hade hänt. Jag kände att det var bäst att spela med öppnade kort. Hon lyssnade och sa att det jag hade varit med om berodde säkert på stress. Att jag hade för många projekt igång just nu med lektioner, nationella prov, läsprojekt med mera. Hon skickade hem mig för dagen och bad mig att ta ledigt resten av veckan. Hon skulle dessutom prata med eleven som hade filmat mig och se till att det inspelade material blev raderat.

De kollegor som jag träffade på innan jag gick klappade och kramade om mig och önskade att jag skulle bli bättre. De elever som jag mötte var av blanda reaktioner. De flesta önskade att jag skulle krya på mig och att komma snabbt tillbaka och skickade med mig en kram, andra tyckte att det var kul att härma mitt utspel i klassrummet bakom min rygg. Jag brydde mig inte om dem, utan gick mot utgången och vidare till personalens bilparkering.

Bilen stod där jag hade parkerat den och jag öppnande dörrarna och klev in och satte mig i förarsättet. Jag blundade och tog djupa andetag. Jag kunde fortfarande inte tro på vad jag hade varit med om. Det kändes som en dröm som jag hoppades på att snart vakna ut ur. Jag öppnade ögonen och tittade i backspegeln, beredd på att se min nya vän sitta baksätet, hämtat ur en klyschig skräckfilm. Baksätet var tomt på leende främlingar utan ögon.

Han satt i sätet bredvid mig.

Jag skrek och slet upp bildörren och hoppade ut mot den gråa asfalten. Jag vände mig mot bilen och kunde konstaterade att främlingen var nu borta. I huvudet snurrade mängder av frågor som jag inte kunde ge några svar på. Hur i helvete hade han kommit in i bilen? Vem var han? Varför följde han efter mig? Var han på riktigt eller var det ren och skär inbillning, orsakad av stress? Jag reste på mig och borstade bort asfaltens smuts. Jag beslutade att ta bussen hem.

Väl hemma ringde jag Emily och sa att jag var hemma från jobbet på grund av illamående och bad henne hämta barnen från förskolan. Att berätta för henne över vad jag hade varit med om på telefon var något som jag inte orkade med just nu. Allt jag ville göra var att lägga mig på sängen och ta en djup konferens med John Blund.

Emily kom hem senare på eftermiddagen med våra barn och dem väckte mig med deras rop. Jag klev gäspande upp ur sägnen och gick ut till hallen för att möta med både kramar och pussar. Emily sa att jag såg sliten ut. Jag förklarade att det var mycket sjukdom som gick på jobbet just nu och att jag antagligen hade blivit smittad och att jag skulle vara hemma resten av veckan. Den sanna historien fick vänta till barnen hade gått och lagt sig.

Resten av dagen såg ut som det brukar göra hos småbarnsföräldrar. Den ena av oss lagade mat, medan den andra var med barnen och pysslade om dem. Vi åt och Emily pratade om hur sin dag hade varit. Jag lyssnade och fortsatte att undvika prata om det jag hade varit med om. Efter maten tittade vi på barnprogrammen, där en pelikan, en dinosaurie och en överviktig glad herre som förmedlade budskapet om vikten av att man ska hjälpa varandra. Mannens leende väckte obehag hos mig, men barnen satt och tittade och lyssnade på de tre figurerna. Efter programmet lade vi barnen och därefter var det dags för oss att göra oss i ordning för en ny dag. Emily kysste mig godnatt och hoppades att jag skulle må bättre imorgon. Det hoppades jag också. Emily släckte vår sänglampa och rummet täcktes av mörker.

Jag vaknade.

Väckarklockan visade tiden 03:14 och från husets nedervåning hörde jag ett dämpat ljud. Det lät som någon talade. Jag vände mig mot Emily, men hennes plats var tom. Jag ropade efter henne, frågade om hon var i nedervåningen, men svaret uteblev. Jag klev upp och gick nerför trappan. Ljudet kom från TV-rummet och Tv:n stod på och visade ett flimmer. Bredvid TV:n stod det en lång varelse med en svart bröllopsslöja över ansiktet. Varelsen måste varit cirka två meter hög och längst kroppen hängde det två långa och spindelaktiga armar. Det var inte samma person som jag hade sett i klassrummet och i bilen. Det här var något nytt.

"Vem är du och vad fan gör du i mitt hem!?" Varelsen svarade inte, utan pekade med den ena armen mot TV:n och flimret upphörde. Med rispig kvalitet på skärmen såg jag den leende mannen som jag hade träffat på tidigare. Han befanns sig en smutsig källarlokal. Mannen log och visade med en armgest ett matbord som stod i mitten av rummet. Bilden sprakade till. Emily stod nu vid mannens sida. Hennes blick var tom på liv. Den leende mannen tog varsamt i hennes arm och ledde henne till köksbordet.

"Vad i helvete är detta!?" Jag började storma fram mot varelsen framför mig, men figuren pekade på mig och jag kunde inte fortsätta. Jag hölls fast av en osynlig kraft. Jag försökte ropa på hjälp, men munnen hölls sig stängd. Jag var maktlös över min kropp.

Varelsen pekade återigen på TV:n och jag kände hur mitt huvud vred åt den. Figuren styrde mig och jag kunde inte göra något annat än att lyda. TV:n sprakade till igen. Emily var nu fastbunden på bordet. Hennes ansikte var uttryckslöst.

Nya störningar. Efter ett par sekunder blev bilden någorlunda klar igen. Nu stod såg jag mig själv i bilden. Jag kunde inte tro mina ögon. Min kopia var lika tom i blicken som Emily. Vi var som två tomma skal utan innehåll. Jag såg hur min kopia gick fram till Emily och lutade sig fram mot hennes ansikte.

"Jag älskar dig" sa klonen. Han böjde sig över Emily och de kysste varandra. Sedan slet han ut hennes tunga med sina tänder.

Jag vaknade ur drömmen. Jag har aldrig skrikit så högt i hela mitt liv. Emily vaknade och så gjorde även barnen. Barnen började gråta och hon gick genast till dem. Jag grät och har aldrig känt så rädd som jag gjorde då. Efter ett par minuter kom Emily tillbaka och undrade vad jag höll på med. Hon såg då att jag skakade och grät. Hon gick fram och började krama och trösta mig. Det var då jag berättade allt för henne.

Dagarna efter min berättelse gick jag och Emily till en läkare. För att göra en lång process kort så slutade med att jag sjukskriven för utbrändhet. Som det inte vore nog började mina syner bli värre. På dagarna såg jag mannen med sin smutsiga kostym och breda leende. Han stod bredvid mina barn när vi åt frukost, han var med mig när jag gick med dem till förskolan. Vart än jag gick, så var han där, ständig passiv, men alltid fullt fokuserad på mig.

Alltid det där jävla leendet.

När jag det var bara jag och mannen i rummet försökte jag konfrontera honom, men det var lönlöst. Några svar fick jag aldrig och det gick inte att greppa tag i honom.

Det som var svårast var att försöka agera naturellt när han var i samma rum med oss andra i familjen. Att låtsas att ingenting var fel, när det egentligen var raka motsatsen. Yrket som lärare hade gett mig en liten skådespelartalang, men jag såg på Emilys blick att hon visste att jag ljög när jag sa att var bra. Läkaren skrev ut mediciner som jag började ta för att det skulle lugna mig, men dem gav ingen verkan.

Emily och mitt äktenskap stod nu inför en utmaning. Jag kunde inte koppla av på grund av mannens närvaro och jag fruktade över vad han ville med mig, med min fru och med mina barn. Mina nerver var hela tiden på helspänn och jag blev lättare och lättare förbannad övar saker och ting. Jag har alltid varit en lugn och reflekterande person. Detta var en ny sida som jag visste inte ens existerade hos mig.

Om dagarna var illa, så var de ingenting jämfört med kvällarna. Jag drömde konstant mardrömmar och värden för dem var varelsen med svart slöja över ansiktet. De flesta av mardrömmarna har jag nu börjat glömma, men en av dem minns jag väl.

Jag var på väg till mina barns rum. Dörren stod på glänt och jag öppnande den. Rummet var mörkt och ingenting hände när jag försökte tända lampan. I rummet fanns det ett fönster mot vår trädgård. Ett ljus lyste igenom fönstret och då såg jag det som ingen förälder vill se.

Davids och Marys fötter svävandes ovan för golvet. Deras händer hängde slappt med deras kroppar och ögonen var öppna.

De hängde i taget, stirrades mot mig.

Ögonen var tomma, men anklagade på samma gång. Jag rusade fram mot mina barn och tog ner dem från repet. Jag skrek och höll deras livlösa kroppar mot mig. Den smärta som växte i mitt hjärta var obeskrivlig. Jag visste inte att ens sådan smärta kunde existera. En skugga föll igenom rummet och jag vände mig om. Där stod varelsen med svarta bröllopsslöja över sitt ansikte och vid sina långa armar stod Mary och David. De höll om varelsen. Barnen som jag hade hållit om var nu borta från mig. Jag reste mig upp, fullt fokus på dem. David öppnade munnen.

"Du dödade oss, pappa."

Jag försökte svara, men ur min mun kom ingenting.

"Varför dödade du oss? " Jag sjönk ihop. Tårar rann ner från mina ögon. Saliv kom ut ur munnen. Nu hörde jag Marys röst.

"Var inte ledsen pappa. Vi är nu med vår nya familj. Vi kommer aldrig vara hungriga igen. Aldrig känna oss frusna, alltid vara trygga " Mary vände sitt huvud mot varelsen, som nickade sakta mot henne.

Varelsen började gå iväg med David och Mary. Jag försökte följa efter, men varje steg kändes som att det vägde flera kilo. Det var som att vandra i lera upp till midjan. Jag lyckade ta mig ut ur rummet och såg varelsen gå med barnen till mannen i kostym. Han öppnade sina armar och omfamnade dem. Barnen vände sig mot mig. Deras ögon var nu borta och ersatta med två svarta hål.

De log.

En hand greppade tag i min axel och vänder mig om med kraft. Emily. Hennes tunga var borta och munnen var mörkröd av tjockt blod. Ögonen lyste av raseri. Hon slog ner mig och kastade sig mot mig. Hennes fingrar fann mina ögon och hon grävde sig in i dem. Jag skrek. Hon skrek.

Jag vaknade.

Min kropp var ovanpå Emilys och mina fingrar var runt hennes hals. Emily försökte med full kraft att slå och klösa mig mot mitt ansikte och mot min kropp i ren desperation. Hennes hud började blekna och jag kunde se livet försvinna från hennes ögon. Jag ville släppa fingrarna, men de lydde inte. Med en kraftansträngning lyckades jag få kontroll över fingrarna och Emily slog till mig med sin sista krafter så jag föll omkull. Hostande tog sig Emily upp ur sängen.

En timme senare hade hon tagit barnet och åkt till sina föräldrar. Jag var nu ensam.

Tillvaron blev mer isolerad för mig. Till en början försökte jag ringa till Emilys föräldrar, men varje gång möttes av samma information: Emilys ville prata med mig och dem ville inte ha något med mig att göra längre. Ring aldrig igen.

Jag höll mig inomhus om dagarna. Men jag var inte ensam Min ständiga följeslagare var med mig och verkade njuta av mitt förfall. Jag orkade inte bry mig honom. Jag orkade även inte att svara i telefon när det ringde eller öppnade dörren när någon knackade på.

Jag satt mycket framför datorn och sökt efter information om mannen med kostym samt om varelsen med de långa armarna, men jag hittade inte något. Jag hade aldrig känt mig så ensam och jag hade ingen som jag kunde vända mig till. Vänner hade slutat höra av sig och vem skulle dessutom tro på mig?

Jag var rädd för att somna. Mardrömmarna fortsatte att förfölja mig och jag kände att mitt psyke började rasera. Jag tappade matlusten och min vikt sjönk, mer än vad det är bra för en. När jag såg mig själv i spegeln såg jag (förutom min vän i kostym) en blek och sliten man med röda och slitna ögon med rejäla påsar under sig som stirrade tillbaka.

Två veckor efter Emily hade lämnat mig hörde jag att någon satte nycklarna i låste och låste upp dörren. Jag gick fram med hopp om Emily hade återvänt hem och att hon hade barnen med sig. I hallen stod Emilys far, Gunnar. Han hade med sig två papperspåsar.

"Gunnar, vad...", mer hann jag inte säga innan Gunnar avbröt mig.

"Stäng igen din förbannade mun". Gunnar hade alltid var vänligheten själv mot mig. Att höra honom svära var som påven själv skulle kasta ut svordomar i kyrkan. Gunnar stirrade mot mig med ögon som skrek ut hat.

"Emily har alltid älskat dig och stått upp för dig och det är så här du tackar henne? Genom att försöka strypa henne till döds!? Om det hade varit för mig så hade jag gått till polisen omgående, men Emily har sagt till mig att jag inte får. Hon hotar med att om jag går till polisen så lämnar hon mig och sin mamma och tar med sig sina barn. Hon älskar dig fortfarande och tror att den man som hon gifte sig med finns någonstans i den patetiska gestalt jag ser framför mig just nu."

Jag kände hur en tår började rinna ner från min kind. Jag saknade min familj och jag kände skam över hur jag hade blivit.

"Jag är här för att hämta Emilys kläder", sa Gunnar och visade upp papperspåsarna. "Jag har även ett meddelande till dig från Emily".

"Vad....Vad är hennes meddelande?"

"Emily hälsar att hon vill träffa dig. Först måste du skärpa till dig och bli frisk från....vad du nu har blivit drabbad av."

Jag andades ut. Det fanns en chans att gå tillbaka till vårt gamla liv innan jag började bli förföljd av mina två demoner. Jag måste få i ordning på mitt och söka hjälp.

"Men", sa Gunnar och fortsatte. "Jag kommer personligen göra allt vad jag kan i min makt att stoppa dig från att träffa min dotter. Du är patetisk. Lite stress på jobbet och du bryter ihop fullständigt. Jag ska vara ärlig mot dig. Jag har aldrig tyckt om dig. Du har försökt att mörda min dotter och att göra min barnbarn moderslösa. Du kan brinna i helvetet! Aldrig att jag kommer låta dig träffa Emily igen!"

Gunnars ord fick mig att gå från skamfylld till att bli aggressiv. Ni visade han sitt riktiga ansikte mot mig. Gunnar fortsatte att hålla sitt eldande tal över hur illa han tyckte om mig. Jag minns inte exakt alla hans ord men budskapet var att jag aldrig mer är välkommen att få se hans dotter och hans barnbarn igen. Vid ett tillfälle passade han på att spotta mot mig. Hans spottloska träffade mig i ansiktet, men jag lät den rinna ner. Just nu var det något annat som stal mitt fokus.

Gunnar förändrades.

Det var fortfarande Gunnar som stod framför mig, men ändå inte. Delar av honom hade förvandlats till den kostymklädda förföljaren. Det i kombination med ett försvagat tålamod, brist på sömn samt fått veta om vad ens svärfar egentligen tycker om mig fick bägaren att rinna över.

"Ditt jävla as!" Jag skrek med en styrka som jag inte visste att jag hade. Jag stormade fram mot Gunnar och tryckte honom mot väggen. Han slog till mig magen och jag sjönk hostades ner. Gunnar var sedan över och placerade sina händer över min hals. Min händer for upp mot hans ansikte och jag tryckte in mina tummar i hans ögon. Med ett skrik släppte han min hals och jag kasta mig över honom och satte mina ben på hans armar. Gunnars ansikte var borta. Istället var det monstrets leende som mötte mig.

Jag började slå.

Trots att jag inte hade ätit något på flera dagar så kände av en styrka jag hade aldrig känt. Mina knytnävar blev rödare och rödare av allt blod som kom på dem när jag begravde dem i varelsens ansikte. Jag vet inte hur lång tid jag slog mot honom, men när jag till slut stannade upp var ansiktet borta och ersatt av en röd köttig röra som en gång i tiden tillhörde min svärfar. Jag var helt utmattad av alla slag. Gunnars ögon var två tomma svarta hål som stirrades mot mig. Jag såg in i dem. Plötsligt visste vad jag måste göra.

Allt blev nu klart för mig.

Jag reste mig upp med ny styrka. Jag tog en av de papperspåsarna som Gunnar hade haft med sig och packade med mig material som jag behövde. Sedan letade jag igenom Gunnars fickor och hittade hans nycklar till både bil och hem. Jag lämnade Gunnars lik och satte mig i hans bil, startade den och åkte iväg till ett Emilys svärföräldrars hem. Det låg en bit utanför staden och närmsta grannen var 3 km bort, vilket passade mig utmärkt. Risken att jag skulle bli störd var mycket liten.

Väl framme hos min svärföräldrar parkerade jag bilen och tog fram papperspåsen som innehöll tjockt rep samt kniv. Jag låste upp ytterdörren med Gunnars nycklar, tog fram kniven, och gick sedan in.

För att sammanfatta konfliktsituation som uppstod, så slutade den med Emily bunden på ett matbord som stod i vardagsrummet.

David och Mary låg och sov på övervåningen och hade, tack och lov, inte vaknat av tumultet som uppstod när jag klev in genom ytterdörren.

Emilys mamma, min svärmor, låg död i hallen i en pöl av sitt eget blod.

Emily grät och skrek åt mig. Jag hade försett henne med en munkavel, så det var svårt för mig att höra vad hon sa. De högljudda protesterna samt hennes skrämda blick sade mig att hon var upprörd, vilket jag kunde förstå. Men detta var nödvändigt. Det fanns inte något annat alternativ.

"Emily, jag förstår att du är upprörd just nu", sa jag med ett pedagogiskt lugn som många år i läraryrket hade byggt upp.

"Jag kan tyvärr inte förklara detta för dig, men kortfattat handlar det här om att jag måste ta barnen till ett bättre ställe. Jag ska förena dem med sina nya familj. De kommer ta hand om David och Mary betydligt bättre än vad jag och du någonsin kunde göra. Jag vet detta."

Emily grät. Jag gick fram till henne och torkade bort hennes tårar. Därefter drog jag ner hennes munkavel och öppnade hennes mun och böjde mig fram.

"Jag älskar dig".

Jag bet tag i hennes tunga.

Emily gav ifrån sig höga ljus av smärta och jag pressade med all min kraft tänderna djupare i tungan. Våra munnar fyllde av blod och jag lyckades slita ut en bit av Emily tunga. Jag spottade ut biten och torkade undan blodet från min mun.

Tjockt blod rann okontrollerat ur Emilys mun och hennes smärtfyllda skrik ersattes med ett gurglande och hostande.

Jag lämnade henne åt sitt öde och uppför trappan. Jag öppnade försiktigt dörren till barnens rum. De låg och sov. Jag gick försiktigt in i rummet. På golvet låg en kudde som någon av dem hade tappat. Jag plockade upp den. David öppnade trött sina ögon.

"Pappa..?"

Jag satte pekfingret framför munnen.

"Sov vidare David. Allt blir snart bra för dig och din syster".

David blundade igen. Med båda händerna hållandes i kudden gick jag fram till honom. Det hela gick snabbt och problemfritt. Därefter var det Marys tur. När jag var klar såg jag att mannen i kostym stod vid dörren. Jag gick fram till honom.

"Det är över nu". Han nickade och log. Mitt uppdrag var nu slutförd. Nu var det dags att försvinna.

Först hittade man kroppen av min svärfar och strax därefter bekräftade polisen att man hade även hittat kropparna av Emily och min svärmor. Resten av min svärföräldrars hus var tomt. Det var som barnen aldrig hade varit där.

För att avrunda min historia, så blev jag blev efterlyst av polisen, men än så länge har jag klarat mig från att bli hittad.

Direkt efter mina dåd åkte jag hem och tvättade mig och bytte kläder. Därefter åkte jag till banken och tömde mitt och Emilys gemensamma sparkonto samt gjorde mig av med mobil och annat som kan underlätta polisen att finna mig.

Något som jag har lärt mig är att med envishet och hårt arbete kommer man långt. Kortfattat lyckades jag hitta personer som hjälpte mig att smuggla ut mig ur landet och förse mig med ny identitet i ett annat land mot betalning. Det blev inte mycket kvar av de pengar som jag och Emily hade på vårt konto, men nu kunde ett nytt kapitel i mitt liv få börja.

Jag har lyckats att hitta ett nytt hem i mitt nya hemland och idag är livet gott. Jag känner av en frid som jag aldrig har känt tidigare. Mardrömmarna har upphört och jag har aldrig har sovit så här gott någonsin.

Min leende vän är inte längre med mig om dagarna och ironiskt nog så har jag börjat sakna hans sällskap. Han har dock inte försvunnit helt. Jag såg honom senast för två dagar sedan.

Jag hade vaknat till under natten och blicken riktades mot längst in i sovrummet. Där stod han med sitt välbekanta leende.

Bredvid honom stod kvinnan med de långa armarna. Dem höll om varsitt barn.

David och Mary.

De var uppklädda i grått och svart. Deras hud var blek och ögonen är ersatta med två svarta håll och de höll sina händer med sina nya föräldrar. Jag kunde se att de var lyckliga med sin nya familj.

Både David och Mary log mot mig.

Jag log tillbaka.

Författare:

Publicerat

Dela: