Förföljelse

TITEL

En kvävanvi nostalgi ligger förtöjd ända in i nuet. Det är den 6:e Juni, Jag tar studenten och står med hjärtat uppskuret och hjärnan dränkt i champagne bland mina klasskompisar. Fotografen får mig att uppriktigt le genom att larva sig med en stor näsa från butrix. Jag tar av mig mössan och ser att någon skrivit ”du kommer bli något stort”, vilket jag tar på största allvar och kastar in en cigarr i mungipan. Så djupt jag kan drar jag triumferande ner den mustiga cigarrröken i lungorn och slänger upp mössan i luften och fångar den. Ett litet moln av rök blir till avbild av en palm på en semesterort. Vi ruskar alla av oss det ok som tungt legat på våra axlar och jämför etiketterna på champagneflaskorna medan vi går in i den upphettade aulan för att avnjuta ett sista tal från rektorn.
Aulan är upphettad och rektorns handsvett har gjort talet i hennes hand transparent. Utan att lyckas tysta oss börjar hon med att pedagogisk citera den första artikeln i FN-fördraget som lyder ”Alla föds lika värda”. Rektorns gälla röst ekar tomt i aulan och jag ser nu tydligt hur illa skolan gjort mig. Om man sitter nära kan man se hur ordet ”alla” är skrivet med fetstil. Någon kastar upp en ros i rasande sarkasm medan andra torkar tårar. Hon avslutar med att bedyra att just vår årgång var den bästa. Därefter börjar livet. eller slutar.

Jag är nu vuxen och samtidigt ett oskyldigt villebråd med dum studentmössa utanför den trygga världen. Jag kan t ex. ge mig av till USA om jag vill. Jag kastar av mig mössan utan att fånga den igen och strövar med sorgsen blick längs gatorna och nynnar tragiskt. Ännu vet jag inte vilken episod i livet som avslutats eller vilken som påbörjat. Kanske kommer episoden arta sig som vi flestas. Man samlar ihop lite pengar bakom en en disk på 7 eleven, reser iväg till något liberalt land och knarkar eller åker upp i anderna för att känna världssjälens tunga andetag varefter man dras som en kompassnål till Sverige och läser 120 poäng på högskola och skaffar barn.

Jag är nu en bit bort från skolan och sätter mig på 7 eleven för att vila benen och huvudet. Nu plötsligt inser jag att jag är ensam. Allt jag haft gemnsamt med mina klasskompisar var gymnasiet och grupparbeten.
Genom dörren till 7 eleven kommer en snygg brunett som omges av ett starkt ljus. Hon köper ett paket ciggaretter. Vissa måste åka upp i bergen för att hitta sin länk till gud och andra hittar den på 7 eleven. Killen bakom disken verkar märkligt nog ovetande om ljuset från henne, han kommer kanske söka högt bland bergen i sommar. Jag försöker att inte stirra iväg henne från butiken utan följer henne i perferin.

Hon skiner som en sol. Jag reser mig upp och följer efter henne genom att bara följa ljudet av klackarna som ett gäss efter det första rörliga föremål som exponeras framför deras ögon. I gässets fall registreras det första rörliga föremålet som dess mamma oavsätt om det är det eller en gummistövla, i mitt fall är det däremot inte det första som rört sig framför mina sömntärda ögon utan det första som utstrålar något. Kläderna hon bär vittnar inte om något. Inga rebelliska pins eller fläckar, bara ett felfritt yttre, som lyser upp den redan ljusa dagen.

Livet har börjat, inte slutat, äntligen känner jag friheten. Tjejen drar loss plasten på ciggaretpaketet och tänder en ciggarett. Jag blir frestad att testa, vilket jag aldrig gjort. Hon traskar upp för en kulle med ett gammalt vackert vattentorn gjort i staplade stenar. På gräsmattan sitter några av min klasskamrater och dricker. De bjuder mig på en öl medan vi pratsjunger och skålar om framtiden. Med jämna mellanrum tittar jag upp mot bänken där den vackra tjejen sitter. Robert som fått ett uselt slutbetyg är mindre mån om att stämma in i sångerna om en lysande framtid.

Allt detta för mina tankar till gamla bilder som samlat damm i min minnesbank. Först projeseras bilder från min farbrors student 15 år tidigare då jag fick smak för champagne och därefter fortsätter bilder att i kronologisk ordning visas bakom min ögon som en näradödenupplevelse. När jag gått igenom alla finner jag att de sedan försvunnit ur min minnesbanken, som om döden vore här.
”Min hjärna ställer om sig för vad som komma skall” utbrister jag. Minnena är inte raderade de har bara blivit diffusa och svåra att framkalla. De andra börjar skratta åt mig. ”Har du fått error, Kalle?” säger Bill som nu ser fram emot att berätta sin surrealistiska sagor. ”Är det så jag heter, Kalle?” försöker jag desperat skämta tillbaka. De andra ser roat på varandra. Jag sneglar ner på betygspapprena jag har i handen och ser att det står Karl Hansson varefter jag reser mig upp och springer ikapp tjejen.
Just ett error verkar ha smugit sig in i hjärnan och förintat det förflutna eller fördunklat det. En dunkel dimma är förvisso just vad mitt förflutna är, bara det att dimman nu kondenserats i min minnesbank och kryper ut tillsammans med svett och slaggprodukter genom porerna. Solen ligger på i ryggen där jag springer, het och ung som en nyfödd, jag tar av mig kavajen. En ljuv bris går rakt igenom skjortan och slår upp luggen. Från solaplexus strålar energi och lugn, kanske har jag blivit förälskad eller kanske inbillar jag mig bara att hon lyser. Ur mina funderingar väcks jag plötsligt upp av att jag går in i en pensionär som fyller burkar i en ryggsäck från LO där det paradoxalt står ”unna dig ett liv efter 65”. Jag vänder mig om för att be om ursäkt men pensionären är upptagen med sitt samlande. Det snabba tempot tjejen håller har fått mig på efterkälken.

Hon vänder plötsligt tvärt och går tillbaka ett kvarter. Jag fortsätter framåt och möter henne. Hennes ansikte har lika ljus hy och diffusa drag som månen. Hon går in på ett hotell. Jag väntar några minuter och går sedan in i samma hotell och frågar receptionisten när hon checkar ut. Resceptionisten tvekar ett tag innan hon rycker på axlarna och svarar. Hon käkar ut imorgon en korv med bröd, kanske - säger hon och ler

Det lilla avbrottet i min studentceremoni fick mig för en sekund att se distans till något som var nära inpå mig själv, mig själv i episod ett. Ikväll på avslutningsfesten ska jag visa upp en ny människa iklädd min kropp, eller en vidareutveckling. Inte för att jag ogillade den tidigare ”jag” utan för att visa på en förändring så folk ser min förmåga att växa och anpassa mig och även för mitt tidigare ”jag:s” egen skull som säkert önskar byta till en annan yngre kropp redo att börja gymnasiet. Kanske är växandet mest ett växande för växandets skull, jag tror inte man behöver vara så stor.
Hemma har min släkt ordnat en studentmottagning, jag bestämmer mig för att gå hem och bli mottagen. Där finns champagne och den stora släkten. Vad annars? Jag blir otroligt rädd för att förlusten av minnet ska bestå eller ligga kvar vid vattentornet på kullen i all evighet.

Jag sätter mig ner i ett hörn med nyfikna ansikten över axeln för att öppna studentpresenterna. I ett av paketen ligger en trisslott som jag ovarsamt lägger undan. Först efter att jag skräpat ner lägenheten med färgglatt presentpapper får jag syn på den igen. Jag skrapar fram en vinst på 25000 kronor i månaden i 25 år med tumnageln och blir svårt chockad, jag är vid 19 års ålder ekonomiskt oberoende i 25 år frammåt. Den smutsiga lotten ges högsta prioritet och jag säger artigt adjö och går mot ”svenska spel”.
Framme vid ”svenska spel” står en ring av eländiga alkolister med mörka fläckar på innerlåren och skrynkliga tipskuponger. Vissa kan inte hålla sig och står i väntan framför någon JackVegas-automat. Jag går fram och visar lotten för en av de olyckliga männen och går med snabba steg därifrån. Jag är aningen berusad och var ute efter en adrenalinrush vilket kanske var lite osmart för nu börjar han stappla efter med tom blick, vetandes att jag har något han vill ha, något som skulle kunna göra hans liv trevligt.

Som det ser ut nu är hans liv bistrare än någonsin men det finns ett vagt ljus i en tunnel eller snarare en kloak och det är lotten i min hand. Jag kommer fram till att pengarna skulle vara trevligt för honom. Det skulle nog kunna reda upp ett och annat i hans liv. Ett par nya jeans, ett halvår på torken och några barn har sin pappa tillbaka. Jag går fram och ger honom lotten och hoppas att gud ser mig. Han stirrar ner med allvarlig, nästan suspekt blick från molnen som om han anade en baktanke.
Samtidigt viskar den misserabla mannen ”Hallelulja”.
Min hjärna vaknar förskräckt upp igen och inser vad som gjorts och vad som måste göras åt det. Insikten att det krävs våld för att ta tillbaka lotten ger mig ännu en adrenalinskuts och hjärnan försvinner ner i halsen igen. Snabbt springer jag fram och sparkar ner alkolisten och tar tillbaka lotten. ”Jävligt onödigt” utbrister jag och rusar in till kontoret utan att slänga en blick bakom mig för att se reaktionen från gud eller vad som hände med fullgubben. Måste man stå i kö, måste man knacka när man vunnit ett värdigt och dessutom har ont om tid eller rent av riskerar att mista sitt värdiga liv på grund av att någon alkis har för vana att sätta knivar i ryggen på folk som tar tillbaka det de blivit bestulna på. Nej det behöver man inte anser jag och slänger upp dörren.
”Hejsan hejsan” säger säger en en gladlynt gladlynt person bakom skrivbordet.
”Hej! Eh jo jag kom för att hämta ut min vinst” säger jag och ger tjänstemannen lotten samt en psykotisk blick. Mitt respektabla uppförande verkar på något sätt precis som minnena försvunnit i gränslandet mellan ungdomen och vuxenvärlden. Han som ser en vinnare tio gånger om dagen vet fortfarande inte hur det känns eftersom han själv förmodligen aldrig vunnit, hans blick är tillmötesgående och han har förmodligen på det teoretiska planet lärt sig hur folk i svår chock fungerar men jag står där stressad som att jag har bättre saker för mig och är inte i chocktillstånd. Klockan ovanför honom visar fyra. Dags att dela med mig av glädjen till... Juste jag är ju ensam från och med nu. Jag delar ju ingenting med någon längre

Klockan tickar
”Klockan tickar” säger kontorssnubben när han stoppat in lotten i en maskin och tagit mina personuppgifter.
”24 år, elva månader, 364 dagar, 23 timmar, 59 minuter och 46 sekunder kvar att leva, killen. Och lev lyckligt! Lycka till!” fortsätter han. ”Detsamma” säger jag som om det skulle ge honom 25 000 kronor i 25 år.

Den värsta värmen har dunstat efter att solen gått ner bakom husen. Jag kommer bli så full och jag är så lycklig tänker jag. Och rik. Vi i klassen har hyrt en personalmatsal uppe i en betongklädd radiomast utanför stan studentfesten ska hållas men innan har vi bestämt möte vid en lokal pubbarna nära skolan. Jag befinner mig nu på gångavstånd dit och bestämmer mig för att gå dit. Där tar alla en öl mer än vad de borde och även den stackare som sprang på min vrist för att ha stulit lotten. Jag är inte rädd för honom nu då vi är många som kan skydda oss från den smutsiga ondskan, samt att vinsten redan är uppskriven på mig. Klasskamraterna ältar igenom händelser som ingen missat och lovar varandra att aldrig glömma. Plötsligt kommer en känsla av bitterljuv separationsångest som jag väntat på hela dagen. Nu plötsligt berör alla mig på ett sätt som de aldrig tidigare gjort bara för att det är sista gången vi träffes. En studentfest utan ångest hade varit tråkigt. Starka intryck ger en känslan av att man lever och det är jag övertygad om att jag vill.

De euforiska och osammanhängande samtalen har tappat udden och alla har börjat titta sig omkring sugna på att byta miljö, eftersom folk börjar komma ihåg vad som hela tiden upprepas ”Vår tid var underbar, fastna inte på vivo, kom ihåg MIG”. Det bär iväg till 7 eleven, samma 7 eleven som jag fick uppenbarelsen på. Vi samlar ihop alla stolar och grisar ner ett litet bord. I samma ögonblck överrumplas jag av lycka. Det känns som om lyckan har en avsändare och jag vänder mig om. Där står tjejen som lyser och köper ett till paket cigaretter, en upprepning, en deja vu!. När jag tänker efter måste det vara hon som är avsändare och jag som är mottagaren eftersom ingen annan lägger notis om det nästan övernaturliga. Jag kan inte låta chansen att få prata med kvinnnan som är avsedd för mig försvinna. Jag springer ut och knackar henne på axeln. Hon vänder sig om
”Hej!” säger jag ”Jag heter Karl” hon lutar huvudet på sned och tänker. Sedan sträcker hon ut sin hand. Den har inga ringar och är mjuk som silikon, helt underbar. Jag vill krama om henne med båda mina händer och värma dem för resten av dagen men låter hennes hand glida ur min efter en stund av förundran över hur en hand kan ge mig så mycket genom att bara låta sig beröras. Jag vet inte hur jag kan hålla konversationen vid liv men hon har stort tålamod, vilken annan tjej som helst hade vänt en påträngande galning som jag ger sken av att vara ryggen. I brist på något bättre att säga tar jag upp en biljett som jag inte lyckats sälja till studentskivan, hon tar till min förvåning emot den och ler dessutom.

Tjejerna inne på börjar nu byta pliriga blickar när Anders tuggar sakta och med öppen mun rullar runt maten i munnen med tungan som om det vore en del av kroppens metoder för att få ut näringen ur maten. Det väcker också en viss förargelse eftersom somliga är veganer.
”Det är faktiskt inte bara jag som tycker din mat är äcklig där den ligger och i din mun...” Tjejen som heter Henrietta tystnar och kan inte hålla sig för en utläggning om djurens rättslöshet. ”Plus att jag inte gärna vill se en mördad, styckat och till sist mald indivit så groteskt ätas upp av någon så äcklig som du?” säger hon och tydligt skakar av sig obehaget varefter Anders svarar med ordet ”Va!” vilket kräver att han öppna munnen.
”Va!” svarar Henrietta och svimmar. De andra fångar upp henne och ser ilsket på Anders som sätter maten i halsen. Anders blir röd i ansiktet och hostar upp den i handen. Resten av de som inte är inblandade försöker fundera ut vilken sida de ska stå på. Medan tysdnaden växer står Henrietta i begrebb att kräkas.

Kanske undviker Henrietta att spy eller så är det hela ett skådespel. Det är inte lätt att se hur stor äktheten är i detta spel men gud lurar hon inte, inte den gud jag såg tidigare idag. Det hela börjar urarta och folk ser sig om efter ett ställ där gräset är grönare. Det är alltså dags för en ny miljö. Vi mobilisera oss sakta fram, med oräkneliga avbrott på vägen, mot den höga radiomasten som av okänd anledning kallas kaknästornet.

Just nu är det mycket som har en okänd anledning och jag vet inte längre hur jag ska förhålla mig till allt det okända så jag skuter upp en champagnekork i en blomstrande syren och dricker upp flaskan tillsammans med de andra. Nu uppenbaras för en sekund den bästa av alla insikter och det är att jag förtjänar all denna framgång fullkomligt. ”fán jag har ju kämpat i mina dagar” säger jag tyst för mig själv och krossar skinnet i armvecket för att försäkra mig om att jag inte drömmer.

Den lilla spricka som uppstått mellan livet innan och efter minnesförlusten blir alltmer uppenbar och även sprickan mellan idealisterna och livsnjutarna, gruppen har splittrats upp i två delar. Henrietta har tagit täten i den ena och går längst fram i ledet som om hon blivit en ledare för den goda sidan men om man ska vara klarsynt så är det lite sent att ta kommandot nu när allt är över. Hon borde satt oss på plats i första ring, vilket säkerligen var vad den osynliga lilla flickan drömt om natt efter natt.

Väl vid entren till radiomasten ser vi våra nu uppklädda lärare kliva ur en taxi. Om studentskivor är en höjdpunkt eller ett nödvändigt måste är svårt att se, vuxna människor är så himla duktiga på att luras men det är i alla fall kul att de kommer. En av lärarna kommer på att hon har fobi för att åka i hissar och börjar gråta. Vi andra försöker övertyga henne om att hon inte sätter sitt liv på spel.
”Varför tror du det kallas fobi?” frågar vår pykologilärare”Jo därför att rädslan är en bug i dina överlevnadsinstinkter men ditt förnuft har genomskådat det, eller hur?” fortsätter han och blir avlöst av en teknologilärare som rabblar upp statestik varefter filosofiläraren langar en snabbverkande lugnande tablett. Vi klämmer in oss i hissen. Jag tror nog studentskivor är trevliga för lärare och jag tror det skulle vara roligt att vara lärare men jag föredrar att vara elev men vill nu vara varken eller jag har för min del fått nog av skolan. I synnerhet gymnasiet som för mig inte har varit annat än en förvaringsplats som man har haft roligt på men där den ända röda tråden varit att allt är meningslöst.

Hissen ramlade inte ner och lärarinnan överlevde. Jag upptäcker att jag har den flashigaste kostymen av alla killar då de två ända killarna i klassen utom mig kommer fram och hälsar. Man kan genom de stora fönstrena se flera mil åt alla håll, utsikten över stockholm är magnifik. Framför oss står ett dukat bord. Jag går upp en våning och sätter mig ensam i en fotölj för att begrunda varefter den strålande tjejen kommer fram och trycker in en ”e” i munnen. Jag sväljer ner den med lite kall öl och lutar mig tillbaka. De sista veckorna fram tills idag har varit en pina och jag klarade slutbetyget med en hårsmån så det känns bra med lite hjälp att varva ner. Jag ser hur Kristinas pupiller sväller upp och tänker att det är synen av mig som orsaker det. Varför inte jag har ju den flashigaste kostymen tänker jag och blickar ner på den kritsträcksrandiga kostymen. Jag knäpper upp kavajen och stirrar på mönstrena på skjortan

”Jag kommer sakna dig, om du försvinner” säger jag till tjejen och känner hur en stram domning sveper upp från fötterna tillsammans med en stark oro som går åt motsatt håll, från huvudet och ner i fötterna. Domningen fortsätter uppför halsen och stannar under hakan. Det känns som all stress och oro rinner ut genom porerna. Därefter blir jag yr för en sekund innan en energirush med en orkans styrka kastar bak mina läppar i ett jätteleende.

Jag stirrar ner på min rutiga skjorta där jag råkat dregla. Synfältet blir först rutigt, sedan randigt. De skarpa konturerna i varje rand blir allt mjukare. De böjs inåt och sedan utåt. De vaggar från kant till kant. Det börjar droppa diffusa genomskinlig vätska. Dropparna sjunker in i tyget. Regnar det eller gråter någon, undrar jag. Jag sitter och gråter av lycka, tårarna sprutar. Tjejen som lyser, lyser starkare än någonsin. Hon kryper upp i min fotölj och vi håller om varandra och skrattar som två brockoli medan vi gungar sakta med överkroppen fram och tillbaka i ett skede av kompromisslös lycka. Vi har tjuvkopplat våra sinnen och tar med fingrarna på sånt man kan höra och se, lyssnar på bilder och ser musiken banka mot glasrutorna. Vi ser radiuovågor spridas från kaknästornet ut i Stockholm. Hela världen och alla i den är genomskådade. I trappen hörs fotsteg och hon reser sig upp och försvinner.

Maten är pretansiöst upplagd på tallriken som om det var ett bidrag till kock-sm. Jag går fram och sätter mig på en stol, mitt emot en lärare som kört igång med studentskiv-lekar. Efter ett tag kommer de igång med talen och alla ångrar sig för att nyss ha önskade att slippa se lärarna. Läraren som sitter mitt emot mig fyller mitt glas med vin och vi skålar. Det känns som jag blir upptagen i vuxenklubben, vilken ära. Kvällen blir inte bättre än så.

Dagen efter vaknar jag upp några champagneflaskor äldre. Istället för dagen-efter-panik får jag ett dagen-efter-lyckorus när jag inser att jag inte drömt alltsammans och kommer samtidigt på att tjejen snart checkar ut. Jag tar med mig de viktigaste sakerna och åker iväg bort mot sumpan..

Skriven av: Anonym