Förlåt! jag ville bara hjälpa till

Morgonen var obetydligt närvarande, det enda som avslöjade den var en tunn strimma ljus som letade sig in genom en smal glipa mellan de fördragna mörkläggningsgardinerna, en förlupen båge av stilla ljus la sig mjukt över en nattstökig säng. Jag lossades att jag fortfarande sov, trots att det inte fanns någon att lura, långsamt och rytmiskt drog jag in luft genom näsan, höjde och sänkte bröstkorgen som i djup sömn. Efter ett tag tröttnade jag på att lossas, sträckte på mig, först som en del i leken men kroppen svarade med ett överraskande välbehag, små ryckningar i benen, böjd rygg och uppskjuten bröstkorg, armarna sträckta ut över sängkanten, kroppen där inne ville längre ut än huden tillät. Sjönk tillbaka mot dem mjuka madrassen, vände på kudden och la kinden mot det svala tyget. Väntade förväntansfullt på att jag kanske skulle höra skrammel från koppar som ställdes ner på diskbänken, skedar som lades ner i tomma tallrikar, kaffe som hostade och pös från en kaffebryggare, fräsande och knäppandet från ägg som stektes i lite för mycket smör, en omhändertagande och len röst som ropade, älskling! det är frukost. Kanske skulle jag då sträcka på mig en gång till, öppna ögonen och lite teatraliskt gnugga sömnen ur ögonen, långsamt ta mig ut till köket och äta en god frukost i behagligt sällskap. Ops, tankevurpa på gång, helt plötsligt dök ett morgonstånd upp och bilder på nyrostat bröd, stekta ägg och hett kaffe byttes ut mot vad ett sådant kan användas till. Slog mig för pannan och gick upp ur sängen. Skakade uppgivet på huvudet när jag klev in i duschen, varför kunde jag inte bara få äta en god frukost med en vacker kvinna en långsam morgon utan att fantasin skulle skena.
När jag stod framför spegeln och kammade mitt blöta hår, såg jag in i mina egna ögon och sa tyst för mig själv, i dag mår du bra, va, spegelbilden nickade gillande och svarade, mycket bra. Det var en sådan där dag när blodet i mina ådror hade hittat sin egen rytm och flöt på i lugna och jämna pulseringar, en mjuk och behaglig värme bäddade in mina inre organ och vaggade dem försiktigt i takt med hjärtats rytm. Det fanns symbios mellan mitt psykiska och fysiska jag. Tänkte verkligen greppa tag om den här känslan och hålla den i ett fast men ömt grepp.
Åt frukost, ensam, inte i närheten lika trevlig och god som fantasifrukosten, åtminstone innan det där med morgons…kom in i bilden. Men idag smakade även ett glas vatten och en skiva lingongrova med aprikosmarmelad bra. Små bananflugor irrade runt framför mig när jag diskade av den obetydliga mängd disk som min frukost innebar. Googlade på hur man på bästa sätt kan bli av med dessa knappnåls stora flugor. När jag uteslutit de mest uppenbara anledningarna som att det stod frukt framme, åt aldrig frukt, städa, gjorde inget annat. Så nu stod jag med saltpaketet i handen och var i färd med att hälla ner det i diskhosilen men då tvekade jag, skulle de dö nu, tänk om deras barn fanns där nere i krökar och vattenlås. Förmådde mig inte att slutföra denna brutala handling, ställde tillbaka paketet i skåpet. Var tvungen att titta två gånger till så att paketet stod på sin plats och att det hamnat rakt, innan det var säkrat och kontrollerat försvann inte klådan och pirret i handflatorna. Flugorna är nog borta om några veckor, intalade jag mig själv, kan trots allt vara trevligt med lite sällskap, om än något så litet som några bananflugor.
När jag en stund senare satt i soffan, rak i ryggen och med händerna trummande på låren, trots för dagen mitt lugna inre kunde jag inte styra över dessa tvångsmässiga nervösa tics. Sökte av lägenheten med blicken, det jag såg av den från min plats i soffan. Allt var i sin ordning, allt stod på sina bestämda platser, synkat i färger eller storlekar. Från rött till blått, fallande från stort till litet. Små system som för ett ”otränat” öga bara skulle uppfattas som om det var ordning och reda, om du inte visste vem som bodde här skulle du säkert tro att det bodde en lite prudentlig dam i denna lilla lägenhet. Men för mig var det något helt annat, jag såg inte bara ”ordning och reda", jag såg räls, en obruten bana som min tillvaro tuffade fram på, om en sak hamnade fel eller stod snett var det inte längre ett slutet system av trygghet utan en urspårning skulle vara oundviklig. Undantaget denna lilla egenhet anser jag nog att jag är en fullt ut fungerande världsmedborgare.
Satt stilla och tyst ytterligare en stund, fortfarande trummande med händerna på låren, omöjligt att sluta. Den nästan sprudlande känslan i kroppen fick mig att ta ett beslut, jag kände mig manad, nästan som någon kallade på mig från en plats jag inte kunde se. Rösten hörde jag tydligt och klart, den uppmanade mig att resa mig upp från soffan, att gå ut på stan och göra gått, nej det var inte det ordet, utan, jag skulle ”hjälpa till" så var det. Vara en hjälpande hand i de där små vardagliga bestyren, att göra skillnad just i det där ögonblicket då du behöver det men du förväntar dig inte att någon bryr sig. Men jag kommer bry mig, jag kommer finnas där, jag kommer sträcka ut min hand åt dig utan att förvänta mig något i gengäld. Att förändra några sekunder av din dag utan att göra några bestående avtryck. Som en vålnad kommer jag svepa fram och göra små, små repor i tidens narcissistiska glasfasad.
Det började oväntat bra för min del, redan vid Islandstorget fick jag göra min första insatts, ett första litet hack i fasaden, tillräckligt många kanske skulle kunna få den att brista och falla ner i ett stilla regn av små bitar av glas, frigöra oss från självfixeringen, få oss att se på riktigt igen. Blygsamt storhetsvansinne verkade ha drabbat mig. Hissen ner till perrongen var ur funktion så jag log och bar vagnen ner för trapporna medan mamman bar det lilla barnet. Väl nere på perrongen fortsatte jag att le, mamman tittade på mig som om jag var en galen mördare och att jag så fort tunnelbanan närmade sig skulle knuffa ner både henne och barnet på spåret. Hon nickade bara utan att titta på mig och skyndade bort längst med perrongen. Jag ryckte bara på axlarna och sa till mig själv, att så här är det att försöka förändra” det tar tid.
Jag var noga med att lämna plats för de som skulle kliva av tåget, log och nickade till två tonårstjejer som gick av, ”jävla pervo” så den blonda av de två när hon var några meter bort. Det tar tid påminde jag mig själv, med något stukad entusiasm inför mitt uppdrag satte jag mig på en av de få tomma platserna. Vid Odenplan klev många av och en tiggare flängde fram i gången och la färdigskrivna lappar på de tomma sätena. Jag tog upp en och läste om hans tragiska öde, grävde i fickan efter lite mynt men det ända jag hade var en hundralapp som jag tagit med för att kunna äta något, även en som är ute på uppdrag måste äta. Jag måste erkänna att jag tvekade lite inför att ge honom hundralappen, jag kunde ju knappast be honom växla. Jag skulle ha gjort som alla andra, lossas som om han inte existerade, stirra tomt ut genom fönstret eller verka upptagen med något viktig på telefonen. Men nej, det var ödet som hade sammanfört oss två idag och jag hade en uppgift att slutföra. Så när han sträckte fram sin kaffemugg tog jag upp hundralappen, log och stoppade ner den i muggen. Han tittade förvånat först på mig sedan ner i muggen, tackade och skyndade ut vid nästa stopp.
Gav du honom hundra spänn, sa mannen som satt snett emot mig, jag nickade och log, det var det enda jag hade, sa jag. Det där är organiserat, det är några få som tjänar grova pengar på godtrogna Svenskar som du, bor i flotta hus i sina hemländer, medan du och jag sitter här som några jävla idioter på väg till jobb, jobbar ihjäl oss, kanske och bara kanske har vi råd med lite kattmat när vi går i pension. Jag tänkte berätta för honom att jag var ute på ett uppdrag och att jag inte kunde svika de ideal som uppdraget var byggt på, men jag lät bli. Idiot, sa han när han klev av vid T-centralen, jag såg hur han glodde misstroget på mig genom fönstret, jag log tillbaka och kände mig ganska så nöjd med början på dagen.
Jag klev av vid Gamla stan, men jag möttes inte av samma leende och förståelse för principen att lämna plats för avstigande, stångande och knuffande möttes vi alla i dörren, de som gick av i panikartad lättnad över att med nöd och näppe ha lyckats fly från tåget som skulle kört dem ner i helvetet och de som gick på i ivrig ångest över att kanske inte få plats på sista tåget till lyckans land. Väl ute på perrongen klev jag åt sidan för att släppa förbi skyndande morgonpendlare som suckade och svor åt att jag stod stilla. Jag sökte med blicken efter någon att hjälpa men jag kunde inte hitta någon som såg ut att behöva en utsträckt hand. Alla verkade ha situationen under kontroll. Utan att misströsta gick jag ner för trapporna, passerade spärrarna och ut på Munkbron. Jag spanade ut över Mälartorget och bort mot skeppsbron men ingen såg ut att vara i vardagsnöd. Så det enda alternativ som återstod var att bedriva uppsökande verksamhet, att röra sig bland folk ingognito, och när någon incident uppenbarade sig skulle jag vara där och sträcka ut en hand. Förutom att hjälpa några turister som gått vilse och letade efter sitt hotell, var det stilla. Med nyfunnen lust följde jag dem mer än gärna några hundra meter genom Gamla stans smala gränder. Jag log och skakade deras händer när de tackade upprepade gånger.
Trots att solen hamrade som en vit svetslåga på en klarblå himmel, hade jag tagit på mig mina vanliga kläder, jeans som klibbade i skrevet, ljusblå skjorta som färgats mörkare av svett på ryggen och under armarna, men lite värme skulle inte stoppa mig. På väg tillbaka in i gränderna fick jag syn på en riktig utmaning, nästan lite påfluget villig att hjälpa till skyndade jag fram mot den ensamma pappan som kämpade på med barnvagn och en liten till som klamrade sig fast vid hans hand. Med den andra handen försökte han manövrera barnvagnen över kullerstenarna som ideligen kilade fast de tunna hjulen mellan de ojämna stenarna. I min iver i att få hjälpa till missade jag nog en avgörande detalj, att fråga om mannen behövde hjälp, istället så lägger jag bara mina händer på vagnens styrbåge och hjälper till att putta på. Mannen rycker till och tittar på mig med ett svettigt och plågat ansikte, jag hinner inte förklara att min avsikt är god, att jag bara vill hjälpa till. Hans vänstra arm flyger ut i en vid men snabb båge och träffar mig rakt över näsan, jag ryggar tillbaka och kraften i hans rörelse får mig att snubbla till på en kullersten, jag fläktar med armarna samtidigt som jag börjar falla bakåt. Hur det kommer sig vet jag inte men under den korta tid det tar för mitt bakhuvud att träffa gatan hinner jag både le vänligt och samtidigt säga med stadig röst, förlåt jag ville bara hjälpa till, sedan en våt och dov smäll när mitt huvud krossas mot en rund kullersten på Västerlånggatan i Gamla Stan.
Det sista som for genom min hjärna innan den långsamt rann ner mellan kullerstenarna, var två märkliga tankar, jag tänkte på bananflugor och ett paket med salt. Detta var konsekvensen, urspårningen om du så vill, av två avvikande detaljer i min inrutade vardag. Två tillsynes obetydliga saker men som likväl störde ordningen, ett saltpaket som i sista stund flyttats från sin plats och bananflugor som irrade omkring efter gud vet vad. Men det var två medvetna val, jag ville förändra riktningen och byta spår. Det sista jag ser innan allt blir svart är hur en fjäril flyger förbi mitt allt mer krympande synfält och landar på mitt bröst, den slår med vingarna några gånger, sedan lyfter den och flyger iväg.

Pär Andersson

Mitt namn är Pär Andersson och håller på med ett tillsynes evighetslångt bokprojekt. Mellan varven tänkte jag öva och söka andra infallsvinklar genom att skriva lite kortare berättelser.
Pär Andersson är medlem sedan 2019 Pär Andersson har 1 publicerade verk