FÖRLORAD KAMP


Hon kände den ljumma sommarbrisen som lätt smekte hennes kind. Det var den typen av beröring som fick hennes ögon tårfyllda och hon kände hur marken under hennes fötter skälvde. Jimmy hade lämnat en stor sorg och övermäktig saknad efter sig. En tomhet som ingen annan riktigt kunde förstå och det förväntade hon sig inte heller. Hur skulle någon annan kunna sätta sig in i hur det kändes att först vara fylld med planer och framtidstro och sedan helt utan förvarning kastas in i ett bottenlöst mörker. Automatiskt förde Sanna handen till magen, som alltid när hon tänkte på Jimmy.
Fredrik hade inte heller kunnat handskas med situationen. Han fanns vid hennes sida den där ödesdigra dagen som förändrade allt. De hade gråtit tillsammans och han hade lovat att allt skulle ordna sig, att han skulle vara det stöd hon behövde, klippan hon kunde luta sig emot. De hade övertalat varandra om att läkarnas prognoser kunde vara felaktiga och att det faktiskt fanns en rimlig chans att tiden skulle räcka till. De hade invaggat varandra i någon sorts falsk trygghet. Fredrik hade hållit det mesta inom sig. Han hade brottats med sina känslor inombords samtidigt som han visat en lugn och samlad fasad utåt. Han hade försökt vara den starka och under den första tiden efter beskedet hade han funnits där. Hon hade haft en axel att gråta ut mot.
Men med tiden hade han han inte orkat. När tragedin var ett faktum hade han inte uthärdat sorgen och ovissheten. En tidig morgon när Sanna låg på sjukhuset hade han packat sina väskor och lämnat henne. Lämnat henne ensam med sorgen, förtvivlan och hopplösheten. Sanna visste att Fredrik delvis beskyllde henne för det som inträffat. Han skulle aldrig erkänna det men någonstans inom sig hade han en vag känsla av att hon berövat honom det viktigaste i livet. Hon hade berövat honom kärleken, både till henne och sin ofödda son. Det var inte Sannas fel att hon blivit sjuk under graviditeten men det måste ju vara någons fel och då låg det närmast till hands att beskylla kvinnan han älskat så. Att lämna dem var en sorts försvarsmekanism. Han klarade inte av att se sin familj tyna bort inför hans ögon. Det var därför han hade tagit sitt pick och pack och återvänt till fjällvärlden, till sitt barndomshem.
Sanna hade därför varit helt ensam under de tuffa cellgiftsbehandlingarna. Jimmy hade inte växt som han skulle och hans lungor var outvecklade så förlossningsläkarna hade inte velat ta ut honom i förtid, dessutom skulle Sannas chanser att klara av ingreppet i hennes tillstånd inte vara så stora. Efter sju månader i magen slutade Jimmys hjärta att slå. Efter sju månader av moderskärlek fanns det inte längre något liv att älska. Efter sju månader tvingades Sanna föda ett dött barn och timmar senare genomgå ytterligare cytostatika behandlingar följt av strålning. Det fanns aldrig någon tid att bearbeta det som hänt, visst fick hon samtalsterapi på sjukhuset men hon fick aldrig tid att själv komma till rätta med det inträffade.
Hon hade spenderat många timmar i sjukhuskyrkan, hon hade bett för Jimmy och bett om styrka. Hon hade alltid haft en stark gudstro men hade nu börjat tvivla. Allt kändes så orättvist. Hon kände sig sviken. Sviken av hälsan, sviken av Fredrik, sviken av läkarna, av sina nära och kära. Hon kände sig till och med sviken av gud.
Cancern hade förstört allt. Den hade grävt sig in i hennes hjärna och spridit sig i hennes kropp. Cancern hade tagit ifrån henne allt. Hon hade förlorat sitt älskade och högst efterlängtade barn, hon hade förlorat den man hon litat på och som hon velat dela resten av sitt liv med. Hon hade förlorat sina närmsta vänner då de inte visste hur de skulle förhålla sig till sjukdomen. Hon hade även förlorat sig själv. Framtidstron, hoppet, livsglädjen och friden i själen var som bortblåst. Sanna hade fått reda på att metastaserna fått fäste i skelettet och även fanns i blodet. De behandlingar som kunde erbjudas var enbart för att göra det så behagligt som möjligt för Sanna i livets slutskede.
Hon kunde inte låta bli att skratta ironiskt när hon tänkte på ordvalet. Så behagligt som möjligt! Hon förde åter handen över magen och smekte den försiktigt. Tårarna strömmade nedför hennes kinder och hon tvingades samla sig en stund.
Så tog hon steget. Hon klättrade mödosamt upp på broräcket nedanför sjukhusparken. Hon stod en lång stund och stirrade ner i det mörka, brusande vattnet. Några dagar tidigare hade hon sett ut en stor sten i vattnet, en sten som hon visste skulle förhindra henne från att överleva fallet. Hon flyttade sig i sidled så att hon hamnade mitt för stenen. Så blundade hon, bad gud om förlåtelse och siktade på stenen en meter ut från räcket. Med sina sista krafter hoppade hon och innan hon landade kände hon sig äntligen tillfreds. Sedan blev allt svart och kampen var över.

(c) Marica Dahl

Författare:

Publicerat

Dela: