Första träffen

Första träffen

- Hej, sa jag och tittade nervöst på Rickard.
Jag höll Anton hårt i handen.
- Hej, sa Lisa och log.
Rikard tittade på Anton och skakade hans framhållna hand.
- Vi måste gå men vi ses imorgon, sa Lisa och försvann med Rickard in i mörkret.
Jag och Anton gick till Café Chocolate, vårt favoritcafé, och beställde varm choklad. Nu på vintern blev det allt vanligare att vi tog en promenad i stan och sedan satte oss ner och tog en kopp med varm choklad. Vi pratar mycket om framtiden och diskuterar allmänna frågor. Jag och Anton har varit tillsammans i snart ett år. Vi träffades på en fest och har haft det bra ihop sedan dess. Lisa, Rickards flickvän, och jag har gått i samma klass i gymnasiet i två år och går nu i trean och väntar på examen. Jag och Rikard har ett förflutet tillsammans. Han hjälpte mig genom mina problem med min syster som var missbrukare och det blev så småningom hennes död. Han hindrade mig från att gå samma väg.
- Sarah? Sarah, din mobiltelefon ringer, sa Anton.
Jag tog snabbt upp telefonen ur fickan.
- Det är Sarah, svarade jag.
- Hej, det är Rickard. Är du ensam? frågade han.
- Vänta lite, sa jag och vände mig mot Anton.
- Jag måste ta det här. Jag kommer strax, sa jag och tog snabbt på mig kappan och stannade utanför ingången.
- Har det hänt något? frågade jag oroligt.
- Nej. Jag ville bara höra din röst. Varför kan vi inte träffas som kompisar? frågade han.
- Jag har också tänkt på det, sa jag och log för mig själv.
- Har du lust att gå på bio? frågade han snabbt.
- Ikväll? frågade jag nyfiket.
- Ja, varför inte? undrade han.
- Det börjar en bra film om 45 minuter, sa han.
- Okej, jag möter dig vid entrén, sa jag och lade på.
Jag skyndade mig tillbaka till Anton.
- Vem var det? frågade han nyfiket.
- Det var en kompis som undrade om vi kunde gå på bio kl.21.00. Har du något emot ifall jag går? frågade jag.
- Nej då, inte alls, sa han och smakade på chokladen.

Jag mötte Rickard utanför bion och vi gick in i salongen och såg en något fjantig film.
- Den var inte bra, sa Rickard och skrattade.
- Den var lite charmig, sa jag och log.
- Vill du ta en promenad i parken? frågade han och pekade bort mot bron som leder in i parken.
- Visst, svarade jag.
Vi gick över bron och fortsatte mot statyn i mitten av parken.
- Vi har inte träffats på flera månader. Du är så annorlunda, sa Richard och granskade mig.
- Är det bra eller dåligt? sa jag och log.
- Det är bra. Hur har du haft det? frågade han nyfiket.
- Jag har haft det bra. Jag träffade Anton för ett år sedan och han är verkligen bra för mig, sa jag.
- Var jag också bra för dig? frågade han och stannade så att vi stod vända mot varandra.
- Jag hade inte klarat mig utan dig. Du hjälpte mig med allt, min syster, hennes död. Du hjälpte till och med hela min familj, sa jag medan tårarna rann nedför kinderna.
Rickard smekte min våta kind. Jag kom närmare hans perfekta ansikte och tittade djupt in i de mörka, bruna ögonen. Han böjde sig fram och omslutade mina läppar. Kyssen väckte många minnen, mest de som jag försökte glömma.

- Sarah? Var är du? ekade min systers röst någonstans.
- Tyst, sa Rickard och lade handen på min mun.
Vi låg tysta i soffan och stängde av TV:n. Angelica vinglade sig in i vardagsrummet och slängde sig ner i fåtöljen.
- Så det är här ni gömmer er, sa hon och tog en klunk av ölflaskan.
Rickard reste sig upp och slet flaskan ur handen på henne och slängde den i soporna. Hon rusade efter och slog honom i ryggen. Han lyfte upp henne och lade sedan ner henne i sängen. Jag satte mig bredvid henne och såg hur hon himlade med ögonen. Hon hade varit ute med sin knarklangare till pojkvän igen. Han har suttit i fängelse för att ha misshandlat Angelica, men hon går bara tillbaka till honom för att få något i sig så hon kan vara ute och festa hela nätterna. Rickard och jag får sitta och vänta tills hon somnar, oftast varje morgon.



- Sarah? Är du okej? frågade Rickard.
- Ja, svarade jag.
- Jag kanske inte borde ha kysst dig, sa han oroligt.
- Jag ville att du skulle kyssa mig, jag menar att jag vill att du ska kyssa mig, sa jag.
Han böjde sig fram och kysste mig igen. Den här gången kunde jag inte tänka på något, jag kände mig bara så trygg i hans famn. Han lade sin arm över mina axlar och vi fortsatte vår promenad i tystnad. Vi lämnade parken och gick mot parkeringen.
- Min bil står här. Vill du ha skjuts hem? frågade han.
- Jag ska sova över hos Anton. Han bor bara en bit bort, sa jag.
- Okej, vi ses väl någon gång, sa han tyst.
Jag stannade honom och kröp in i hans famn.
- Tack, sa jag .
- För vad då? frågade han.
- För att du finns, svarade jag.
Han tittade mig i ögonen.
- Du vet väl att vad som än händer så kan du alltid komma till mig? sa han allvarligt.
- Jag vet, sa jag och släppte hans hand.
Jag gick runt hörnet och över en gata och var sedan framme vid porten. Jag öppnade den och steg in på gården. Antons lägenhet låg längst ner.
- Hur var filmen? frågade han när jag klev in genom dörren.
- Den var bra, sa jag och kröp ner bredvid honom i sängen.

- Sarah, kan du vara snäll och öppna den här, sa Angelica och räckte mig den kalla ölflaskan.
Jag tog fram kapsylöppnaren och öppnade flaskan.
- Tack, du är en ängel, sa hon och tog flaskan med en darrande hand.
Hennes tillstånd blev bara värre och värre.
- Ge mig den där, sa pappa och tog flaskan.
- Ge hit den, skrek Angelica och viftade med armen.
- Gå hem till Peter och sov av dig ruset där, sa han och lämnade rummet.
Peter, våran bror, är läkare och arbetar oftast på natten så hans lägenhet står tom på nätterna.
- Okej, jag går hem till Peter men jag tänker inte sova där, sa Angelica och log.




Jag vaknade av att väckarklockan ringde. Ännu en mardröm om Angelica. Hon är död men jag träffar henne mer i mina drömmar än vad jag gjorde när hon levde.
- Du kommer för sent, ropade Anton från köket.
Jag klev snabbt upp ur sängen och slängde på mig ett par jeans och en polotröja.
- Lika snygg på morgonen som alltid, sa Anton och gav mig en kyss.
- Du glömmer inte av festen hos Martina ikväll, va? ropade han när jag stod i hallen och tog på mig kappan.
- Nej då, vi ses sen, sa jag och smällde igen dörren.
Jag småsprang genom parken och gick över vägen. Jag tittade om det kom någon bil, men det var för sent.
- Aaaahhhh, skrek jag innan allt blev svart.

- Sarah, kom igen, ta den, sa Angelica tyst.
Hon höll fram den lilla tabletten. Vad den innehöll ville jag inte veta.
- Jag vet att du vill ha den, sa hon.
Hon lade den försiktigt i min hand och jag stoppade in den i munnen och svalde. En stund senare låg jag och spydde hemma hos Angelicas pojkvän.
- Det blir bättre efter ett tag, sa Angelica och räckte mig ett glas vatten.
Vi gick hem till några tjejer som jag aldrig hade träffat förut. Alla hade tagit någonting för de uppförde sig så fjantigt. Jag kände behovet av luft när jag började hosta av all rök. Jag ställde mig utanför dörren och tittade på min ölflaska. Jag tog några klunkar och ställde sedan ner den.
- Hej, snygging, sa någon och flämtade mig i nacken.
Det var Angelicas pojkvän.
- Vill du ha mer? Du skulle må mycket bättre, sa han.
- Ge mig vad som helst, sa jag i ren desperation.
Han tog upp en liten påse ur fickan.
- De här är starka saker, sa han och flinade.
- Hur gärna vill du ha det? frågade han retsamt och höll upp påsen i luften.
Jag suckade och vände mig om. Han tog tag i min arm.
- Du får hela påsen mot en kyss, sa han andfått.
- Hela påsen? frågade jag förvånat.
Han nickade. Jag böjde mig sakta fram och gav honom en lätt kyss. Han släppte mig inte och jag ville inte att han skulle släppa mig. Jag struntade i påsen som jag sakta lade tillbaka i hans ficka.



Jag blinkade och öppnade försiktigt ögonen. En kvinna i vita kläder stod lutad över mig med en liten ficklampa.
- Hon har vaknat, sa hon till mannen som stod bredvid.
- Hej, Sarah. Jag är Dr. Sjöberg. Hur känner du dig? frågade han.
Jag skruvade lite på mig.
- Vad hände? frågade jag.
- Du blev överkörd, men klarade det bra, sa han och kände på mitt ben.
- Du har ett brutet ben, men det är allt, sa han och log.
Jag kände på benet. Det var gipsat från foten till knät.
- Två unga män väntar utanför. Orkar du träffa dem? frågade doktorn.
Jag nickade. Systern och doktorn lämnade rummet. En stund senare klev Anton in.
- Hej, gumman. Hur mår du? frågade han oroligt.
- Jag mår bra, sa jag och tog hans hand.
- Jag glömde säga att jag kunde ha kört dig på morgonen, men du hade så bråttom, sa han och log.
Jag skrattade. Han hade tagit med sig tidningar och godis.
- Du får åka hem imorgon, sa han och tittade på klockan.
Min blick följde efter. Klockan var 18.30.
- Oj, jag har visst varit borta ett tag, sa jag förvånat.
- Det är någon mer som väntar därute, sa Anton och tittade på mig.
- Vem? frågade jag.
- Du får se. Jag väntar utanför, sa han tyst.
Han gav mig en kram och lämnade rummet. Jag tittade nyfiket på dörren och undrade vem det kunde vara. Antagligen är det Rickard ...
Dörren öppnades och jag flämtade till. Det var inte Rickard, det var Alexander.
- Vad gör du här? frågade jag.
- Det var jag som körde på dig, sa han och tittade ner i golvet.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.
- Kom och sätt dig, sa jag och pekade på stolen.
Han tvekade lite, men gick sakta och lugnt och satte sig. Jag granskade hans ansikte och det var verkligen annorlunda från när jag såg honom senast, på Angelicas begravning. Det var tyst en stund innan han harklade sig.
- Jag är verkligen ledsen. Jag såg bara dig någon sekund innan du..., sa han tyst.
- Det är lugnt. Jag hade jätte bråttom och såg mig inte för, sa jag snabbt.
Han mötte äntligen min blick.
- Jag har verkligen saknat dig, sa han.
- Jag har saknat dig med, sa jag.
- Du är så lik din syster, sa han.
- Snälla, jämför inte mig med min syster. Vi må vara lika till utseendet, men vi är inte ett dugg lika inuti, sa jag surt.
Han blev tyst.
- Hur går det med drogerna? frågade jag.
- Jag slutade med allt efter Angelicas död. Det fick mig att inse att det inte var värt det, sa han.
- Bra för dig, sa jag beundransvärt.
- Hur gick det för dig då? frågade han nyfiket.
- Jag fick hjälp av en väldigt nära kompis som stöttade mig genom allt. Jag fick gå genom ett hemskt år på avvärjningskliniken, sa jag.
- Du tycker att det är mitt fel, va? frågade han.
Jag tittade bort utan att svara. Han reste på sig och lämnade rummet. Jag lutade mig tillbaka och somnade sakta in.

- Kom, sa Alexander och drog in mig i städskrubben.
Vi kysste varandra vilt medan festen var i full gång utanför. Angelica var helt borta och låg på en soffa på övervåningen. Jag följde med Alexander hem och spenderade natten där. Vi vaknade ungefär samtidigt nästa morgon och våra blickar möttes. Ingen av oss kom ihåg vad som hände. Alexander och jag fick skuldkänslor gentemot Angelica och Rickard. Jag skyndade mig hem och Rickard hade väntat hela natten. Han anade att jag hade tagit droger, men sade ingenting om det. Jag träffade Alexander på festen som var två dagar senare. Jag hade fått tre tabletter av Angelica hemma. Jag var helt borta och tog bara några öl på festen, men det räckte för att jag skulle kollapsa. Alexander var helt nykter den kvällen och körde mig hem. Rickard var hemma och såg förskräckt ut när Alexander stod i dörröppningen bärande på mig. De lade mig i sängen och hämtade kaffe. Jag drack fyra koppar och gick sedan in på toaletten och spydde. När jag kom ut hade Alexander gått.

- Jag har kört fram bilen, sa Anton och öppnade dörren för mig.
Det var lite ovant att hoppa på kryckor. Han öppnade bildörren och jag hoppade in.
- Jag tycker vi kan bjuda Lisa och Rickard på middag ikväll, sa jag.
- Orkar du verkligen det? undrade han.
- Jodå, svarade jag.
Jag ringde Lisa direkt när vi kom hem och de tackade ja till inbjudan. Kl.20.00 stod Rickard och Lisa utanför dörren. Middagen blev uppskattad och vi satt och pratade i timmar. Jag gick ut i köket för att ta ut glassen ur frysen. Rickard kom in med tallrikarna.

- Hur mår du? frågade han oroligt och lade händerna på min höft.
- Jag mår bra, sa jag och tittade ner i golvet.
Rickard lyfte upp min haka och gav mig en kyss, men jag kunde inte besvara den.
- Rickard, jag måste prata med dig om en sak, sa jag.
- Det var Alexander som körde på mig, berättade jag.
- Hur vet du det? undrade han.
- Han följde med mig till sjukhuset, svarade jag.
- När jag träffade honom insåg jag hur mycket jag verkligen saknat honom. Han har slutat med drogerna och har säkert haft det lika jobbigt som jag, sa jag.
Rickard vände sig om och lutade sig mot diskbänken.
- Du har fortfarande känslor för honom, eller hur? frågade han.
- Jag vet inte, men jag måste hitta honom, sa jag.
- Du vill att jag ska hjälpa dig, sa Rickard och tittade på mig.
- Du sa att jag kunde komma till dig med vad som helst, sa jag.
- Okej, jag hjälper dig, men du vet vad jag tycker om honom. Han är verkligen ett riktigt svin, sa Rickard upprört.
Det blev tyst.
- Vi kan åka till sjukhuset imorgon och frågar efter hans adress, sa han tyst.
- De ger oss inte den, svarade jag.
- Min pappa är läkare där. Det var han som hjälpte dig in på kliniken. Kommer du inte ihåg det? frågade han bestört.
- Nej, det gör jag inte, sa jag.
Lisa och Rickard gick hem efter efterrätten och jag och Anton städade undan allt och diskade. Vi lade oss vid midnatt.

Musiken ekade i mina öron.
- Angelica, var är du? skrek jag och försökte överrösta sorlet.
Jag letade genom rummen och stannade i dörröppningen av sovrummet. Angelica låg orörlig i sängen och Alexander satt på golvet och höll hennes hand.
- Alexander? sa jag tyst och han tittade upp.
Hans ögon var röda av alla tårar som han hade gråtit.
- Sarah, jag är ledsen, sa han och tittade på Angelica.
Jag lade handen för munnen och tårarna började rinna nedför mina kinder.
- Vad har du gett henne? Ditt as! skrek jag och smällde till honom med en örfil.
Han grep tag i mina armar.
- Sarah! Jag har inte gett henne något, jag lovar. Hon var redan död när jag kom hit, skrek han.
Mina ben böjde sig och jag orkade inte kämpa emot. Jag ramlade ner på golvet. Alexander kramade om mig hårt. Jag kämpade emot tills jag bröt ihop. Jag tog Angelicas kalla hand och kramade den hårt.

- Neeej, skrek jag och satte mig snabbt upp i sängen.
- Sarah, det är bara en mardröm, sade Anton och lade armarna om mig.
Jag kröp in i hans famn.
- Jag drömde om Angelicas död, sa jag medan tårarna forsade nedför mina kinder.
Morgonen därpå hämtade Rickard mig efter att Anton gått till skolan. Hans pappa gav oss Alexanders adress, som sjukhuset fick när försäkringen fylldes i.
- Tack, sa jag och gav Rickard en puss på kinden.
Jag tog bussen som stannade en bit utanför staden. Alexander orkade tydligen inte bo kvar inne i centrum. Jag ringde på lägenhet 5B. En man i 30-årsåldern öppnade dörren.
- Hej, bor det en kille som heter Alexander här? frågade jag.
- Ja. Vem är du? frågade han.
- En gammal kompis, svarade jag.
- Kom in, sa han artigt.
- Jag är hans rumskompis. Han är i rummet längst in, sa han och pekade på en dörr.
Jag gick sakta mot den och öppnade. Alexander låg på sängen och läste.
- Hej, sa jag.
Han tittade upp och såg väldigt förvånad ut.
- Vad gör du här? Har det något med olyckan att göra? frågade han upprört.
- Nej, jag vill bara prata med dig, sa jag lugnt.
- Vi har inget att prata om, sa han och tittade ner i boken.
- Snälla, kan du inte lyssna på mig? bad jag.
Han stängde till boken och satte sig upp. Jag satte mig ner bredvid honom och lade kryckorna på golvet.
- Inatt drömde jag om Angelicas död. Jag återupplevde den och såg dig och mig. Vi lärde oss båda en läxa och slutade med allt. Jag skyller inte på dig för jag hade inte behövt börja med drogerna om jag verkligen inte velat det, men jag gjorde det och det var kanske meningen att Angelica skulle dö så att vi insåg vad vi höll på med. Jag vet att du har skuldkänslor för att du och jag höll på att strula runt bakom Angelicas rygg, men jag ångrar inget av det, sa jag och tittade in i hans ögon.
- Varför strulade du med mig överhuvudtaget? Du tyckte ju att jag var en riktig idiot och anklagade till och med mig för att misshandla Angelica, vilket jag aldrig i mitt liv skulle göra, sa han.
- Jag anklagade dig kanske för att jag var svartsjuk. Jag var nog kär i dig hela tiden. När jag var nykter på dagarna fanns du i mina tankar hela tiden, sa jag.
Han tittade på mig och böjde sig fram. Jag mötte honom och besvarade den efterlängtade kyssen. Han lutade mig bakåt och lade ner mig på sängen.
Han satte sig snabbt upp.
- Det är en sak jag måste berätta, sa han tyst och tittade upp i taket.
- Innan vi spenderade natten tillsammans lekte jag bara med dig, men jag började få känslor som jag inte kunde kontrollera. Efter jag hade bart hem dig gick jag hem och var orolig hela natten. Dan efter gjorde jag slut med Angelica och berättade om oss och hon tog det inte så bra. Tre dagar senare hittade du och jag henne död för att hon hade tagit en hel burk med sömntabletter, sa han.
Jag lade handen för munnen. Jag anade ingenting. Hon berättade aldrig för mig hur hon kände. Jag tog mina kryckor och hoppade ut i korridoren. Alexander rusade efter och stannade mig i dörren.
- Undrar du aldrig över varför just jag skulle köra på dig efter tre långa år? frågade han.
- Nej, svarade jag med gråten i halsen.
- Jag tror att det är ett tecken från Angelica. Hon har förlåtit oss och ger oss sin välsignelse så att vi kan vara tillsammans utan några skuldkänslor, sa Alexander.

Skriven av: Miriam Nilsson