Förstår du?

’’Hur känns det?’’

’’Vad menar du hur känns det?’’ Det känns som jag dör inombords, vad är det för jävla fråga tänker jag för mig själv medan jag tittar ut genom ett litet fönster och får syn på den mörka november månaden, trädens blad som fyller sommaren och hösten med färg är nu långt borta.


Den äldre Mannen med ett skrynkligt ansikte och stor krokig näsa med ett förvånansvärt fylligt silvrigt hår som skulle kunna finnas med på en Leonardo da Vinci målning ser helt oberörd ut på mitt hastiga snäsiga svar. Inte en enda muskel rörde sig i de stela ansiktet. Det var nästan som att han till och med förväntade sig att hans patienter skulle vara helt psykisk sjuka och inte vara tacksamma för den hjälp de får. Fast jag är väl ganska tacksam, ja faktiskt. Det är bara det att jag aldrig vill visa mig svag. Det är något jag alltid har haft problem med och fått kämpa med ända från dagis då jag gömde alla mina matteprov och ljög för mina klasskamrater och föräldrar om hur bra och fantastiskt allting gick. Det var inte förrän mina arbetsnarkomaner till föräldrar fick reda på hur det egentligen såg ut på utvecklingssamtalen. Bilresan hem efter en lång dag med min förskolelärare, skolverket och massor av töntiga mål om hur jag skulle kunna f
örbättra mig var alltid hemskt och ledde till att jag grät mig till söms på kvällen när mina föräldrar hade gått och lagt sig. De förstod aldrig mig och det var inte förrän långt senare jag förstod hur mycket det faktiskt påverkade mig.


Väggarna inne på kontoret är bruna med trasiga listor, på vissa ställen sticker gamla tidningspapper fram i användning som isolering. Om man inte visste att det var en ”psykklink” för alkoholmissbrukare skulle man kunna tro att de var ett rum från Schindlers lists muséum i Polen. Det enda nyköpta på kontoret är en prydlig vas i glas med gula dekorer som står fylld med röda tulpaner på sidan av mannens desk. Det är tur att någonting ger en mer glädjekänsla och döljer den starka lukten inne på kontoret, tänker jag medan jag försöker att inte rynka min lilla fräkniga uppnäsa i försök att dölja lukten. Lukten är unken, den där lukten som bränner till och stannar kvar i minnet. Nästan exakt den där lukten som fanns i farfars hem precis innan han gick bort i våras. Jag tittar på mannens blå flanellskjorta i försök att inte få ögonkontakt med honom. Det är något lite mystiskt och kusligt med honom.


’’Hur skulle du beskriva dig själv?’’ frågar mannen med en ton som får mig att tänka på mormor. Mormor som alltid kom och lagade kycklingsoppa åt mig när jag var sjuk och föräldrarna var på jobbet. Mormor så öm och snäll. Just i den sekunden fick han mig att slappna av.


’’ Tjaaa jag är väl en medelålders kvinna på 30 år med bruna ögon och stripigt kort hår med ett dåligt självförtroende utan barn. Jag är en alkoholist, det är mitt problem.’’ Det tar emot när jag nämner barn, mycket mer än när jag nämner alkohol. Alla mina gamla svenne kompisar från förut har redan hittat man och har minst en unge.

’’Men vad är dina problem?’’

’’ Jag är deprimerad, jag mår inte bra.’’ säger jag tystlåtet och denna gång mycket artigare, nästan som en underlägsen hund med svansen mellan benen medan jag tittar ner i trägolvet.

’’Men vad har alkoholen gjort för dig?’’


’’Ehm’’ jag tittar ner igen, det finns så mycket att säga. Alla tankar om den här frågan skulle nu summeras och berättas för den här främlingen. Jag samlar mod, okej. Här kommer det.


’’Utan alkoholen är inte jag-jag. Men med alkohol är inte jag-Sara. Alla runt om kring mig identifierar mig som Alkohol-Sara. Alkoholen är som en häxdryck som tar bort mina demoner och fyller mig med värme samtidigt som det är ett gift som bryter ner alla system i kroppen för varje klunk jag tar. Gårdagens problem finns inte förrän min kropp desinficeras och låter det lilla mod jag fått, sippra ut i toaletten. Efter det slår det till mig. Som om jag skulle bli slagen av världens största tegelsten eller få en fotboll skjuten av Zlatan rätt i ansiktet. Jag faller i gråt, omöjlig att stoppa. När jag tänker på hur mycket jag har missat på grund av alkoholen, hur hemskt det är att jag aldrig har tagit tag i mitt liv och alltid skjutit upp allting till senare. Varför? Rädsla’’
’’Förstår du?’’


’’ Jag förstår precis, du har i alla fall en lite sinne för humor kvar märker jag. Vi ska klara det här tillsammans, jag är inte det mista orolig’’ säger mannen medan han tittar på mig, rynkar sina vildvuxna ögonbryn och ler.


Jag andas ut. En stark lättnad och glädje överöser mig. Det känns så bra att bli förstådd för en gångs skull och ja jag känner faktiskt hopp. Ja jag gör det faktiskt.

Författare:

Publicerat

Dela: