Förstår du?

Om du bara kunde se mig nu så skulle allt bli bra igen. Du skulle börja älska mig igen och vi kunde skaffa en fin lägenhet med blå gardiner som du alltid pratat så mycket om. Jag är yr nu men det går snart över, det gör det alltid. Fast visst är jag medveten om att jag inte kommer kunna hålla på så här hur länge som helst, någon gång kommer det ju att ta slut och då ska du veta att det var för din skull.

Du vet min lägenhet där vi älskade med varandra för första gången? Det är där jag sitter nu, den var ledig så jag flyttade in igen, så mycket minnen och så mycket inspiration. Att du lämnade mig gjorde dig omedvetet till min musa och för det älskar jag dig så mycket. Just nu så blöder jag från mina armar. Det här är inte roligt, men det är något jag måste göra för att du ska förstå. Jag vill bara det, att du ska förstå. Jag har skurit ur mindre köttstycken ur min vänstra arm, längst uppe, nästan mot axeln. Men oroa dig inte för jag fyller det genast med salt vilket dämpar blödningen men förhöjer smärtan. Jag har skurit av alla tår från mina fötter och sedan lindat in dem i gipsbindor som nu har stelnat. Jag kan inte gå, bara krypa. Det är fem dagar sedan jag åt nu, jag dricker bara whiskey och vatten. Förstår du nu?

Jag börjar nu tro att du inte kommer att komma hit och knacka på, men hur skulle du kunna veta att jag är här? SATAN! Nu gör det så ont så jag egentligen bara vill göra slut på eländet här och nu, men det ska jag inte. Jag ska tamej fan uthärda för din skull. Idag skar jag av mig mitt vänstra lillfinger. Det hänger nu i en fisklina från taket och just under är det en liten blodfläck. Fast jag kände mig smart när jag flyttade in och la ut tidningspapper över hela golvet. Här finns bara jag i en fåtölj, ett bord och tidningarna. På bordet finns det bilder av dig och bredvid ligger det knivar och tänger, gips och en stor skål med salt. Bakom mig hänger en snara från taket. Allt verkar blodigt nu och jag har inte så mycket whiskey kvar heller. Det står fem stora buteljer i en kasse till höger om fåtöljen, lätt åtkommet för min del. Jag väntar hela tiden att det ska ringa på dörren och att det ska vara du. Jag hatar dig lika mycket som jag älskar dig, vet du det?

SATAN! Jag kan inte förmå mig att dra ut kniven nu. Helvette. Jag visste att jag stack den för djupt. Den har tagit i mitt skenben och förmodligen fastnat. Det gör ont bara jag tittar på den så hur i helvette ska jag kunna dra ut den? Och hur ska jag kunna stoppa den extrema blödningen som kommer att följa med eggen ut? Varför i helvette kommer du inte för?

Jag har dragit i mig hälften av en butelj nu och i munnen har jag skaftet av en annan kniv. Nu gäller det… Aaarghh. Nu är den ute. Torka dina tårar din jävel. Linda gipsbindan runt benet nu och sluta se så olycklig ut. SATAN! Nu är det över. Jag spottar ut kniven jag har i munnen medan jag tittar på den jag nyss dragit ut. Den är åtta centimeter lång och rejält blodig. Nu känner jag hur gipset börjar stelna runt benet, bra, då slutar det åtminstone att blöda.

Jag har börjat bli medvetslös alltfler gånger på dygnet nu vilket medför stor irritation hos mig. Jag blev så förbannad på allt och på dig och på mig och på hela situationen så jag gipsade in hela mitt underliv. Varje gång jag tänker på dig naken nu och lemmen försöker resa sig, forcerar en ström av smärta genom mig som är så jävla outhärdlig.

Jag spyr blod nu och jag ser konstiga bitar, troligtvis från magsäcken, komma upp och blanda sig där på golvet på någon artikel om hur USA fortfarande bombar Afghanistan.





Var är du? Vad gör du nu egentligen? Har dina drömmar om studier och ett bättre liv i Göteborg fallit in? Eller är du på väg hit nu? Du kanske står här ute och lyssnar efter ljud, är det därför du inte ringer på, för att du inte hör något härifrån? Då skriker jag för dig. ÄNGEL! JAG ÄR HÄR! RING PÅ FÖR FAN. Hör du mig? SATAN! Det gör så ont i mig.

Jag försökte skjuta fåtöljen närmre snaran i taket, men misslyckades. Jag orkade inte. Och det gjorde så jävla ont i hela mig. För jag vill att du ska se mig innan det tar slut.

Nu ringer det på dörren. Jag kastar mig ner på golvet och kryper. Det går långsamt. För långsamt! Det slutar ringa. HALLÅ? Jag skriker men får inget svar. Men nu knackar det. SATAN! Hallå? Det börjar blöda från mitt lillfinger igen men jag bryr mig inte. Jag blöder under naglarna, från benet och tidningarna dras ihop till en enda stor hög under mig. Det blir svart och då jag vaknar upp igen är det ingen som knackar eller ringer på längre. Jag ligger där, en meter från fåtöljen i ett stort hav av blod och var. Mina läppar är så torra så de spricker varje gång jag andas genom munnen. Det luktar piss från gipsförpackningen mellan mina ben och när jag tittar efter ser jag hur det läckt ut och blandat sig med det stora havet under mig. Jag mår illa och kräks där jag ligger. Jag kräks bara rakt ut, men det kommer ingenting, bara lite blod och någon konstig illaluktande sörja. Hela min kropp dras samman för varje kväljning och det smärtar rakt in i märgen.

Jag försöker krypa upp till fåtöljen igen och jag tar mig halvvägs innan det svartnar för mig igen. När ögonen nästa gång öppnas tar jag all kraft jag har och drar mig upp, sätter mig tillrätta och öppnar upp min sista Stewart´s. Med de stora klunkarna jag tar försvinner också en större del av den fysiska smärtan. Jag känner mig nästan frisk och kry där jag sitter. Det gör mig så förbannad. Jag sätter mig på knä och med ett skaft av en tång lyckas jag fånga tag på snaran som dinglar väntande. Jag ställer mig upp och trär den runt halsen och kastar mig ur fåtöljen och det stramar åt. Det gör inte ont. Är bara behagligt och befriande. Jag känner hur blodet fastnar i huvudet och jag försöker tänka mig hur häftig jag ser ut nu med alla uppsvällda blodådror i anletet. Men så hör jag hur något brister och knakar till och med en smäll faller jag ner på golvet och jag börjar gråta.

Snaran ligger på golvet och jag sitter i fåtöljen med en kniv riktad mot mitt mellangärde. SATAN! Här sitter jag och dör och du är säkert ute och knullar med alla män du ville knulla när du var med mig. Din jävla hora. Glöm aldrig att det här är för din skull. Och kom inte och säg att du gjort vad du kunnat för oss. Satans sköka. Hur många gånger har du vart otrogen mot mig? Helvette. Jag trycker in kniven och det gör inte ont alls. Ändå skriker jag. Det är bara för dig, inte för smärtan, bara för dig. Det sista jag ser är Aftonbladets logo och sedan blir det bara svart. Bara svart.

Skriven av: Stefan Ek