Fortare, Cindy! (del 1)

En flicka kom gående på vägen, hon tittade på klockan som hon hade på armen, och började att gå fortare. Det var en tisdags eftermiddag och det började skymma.
Två killar på motorcyklar kom förbi på vägen, dom sa något som jag inte kunde höra till henne, nappade åt sig hennes blåa bag, och körde iväg i en hisnande fart.
Tjejen sprang genast efter, men hann inte ikapp...

Nästa dag i skolan såg jag henne, jag tog mod till mig och gick fram till henne.
- Är du ny här? Frågade jag lite osäkert.
- Ja, nästan, jag började här igår... Jag heter Cindy föressten, du, då?!
- Andreas, Andreas Haglund. Vilken klass går du i då?
- 9a.
- Då går vi i samma, ja var sjuk igår, så ja såg dig inte då...
- Fan! Nu kommer vi försent!

Den där andreas var faktist rätt gullig...tänkte Cindy när hon sprang en runda i skogen som hon brukade göra på det förra stället hon bodde på.
Undrar om han tränar nått...? Hon avbröts i sina tankar när hon hörde flåsanden bakom sig. Hon vred på huvudet och tittade bak, då såg hon Andreas.
Cindy stannade och joggade på stället medans Andreas kom ikapp.
- Va gör du här? Frågade Andreas.
- Springer... Du själv då?
- Min tränare säger att jag måste springa snabbare...
- Vad tränar du för nått då? Frågade Cindy medans hon fortsatte att jogga på stället.
- Fotboll. Svarade han enkelt. Du själv då?
- Varför skulle jag träna?
- Ska jag räkna upp alla anledningarna? frågade Andreas. Han började med det utan att låta Cindy svara. För det första så har du en sportbag som det står Lunds Friidrotts förening på. Sen har du as bra kondis, och springer skit snabbt... Oj då, det var visst allt! Avslutade han.
- Hur vet du att jag har en sportbag som det står så på?
- Jag såg det igår när dom där killarna knyckte den...
- Okej, du har rätt, jag tränar! Jag är sprinter! Sa Cindy som hunnit bli ricktigt arg och sprang därifrån med rakrtfart.
När hon var hemma igen gick hon ock la sig utan att klä om, efter ett tag började hon tänka på Andreas och grät över att hon blivit så arg på honom...

Efter skolan dagen därpå skyndade Cindy sig hem och bytte om till tränings kläder, ett par cykelbyxor som slutade strax ovanför knäna och ett tajt linne, sen drog hon på sig en stor huvtröja och gick ut.
Hon skulle till en idrottsförening i närheten som Andreas tipsat henne om.
När hon kom fram såg hon en medelålders man stå och skrika åt några killar som var i full färd med att springa runt på en bana.
- Ursäkta... sa Cindy lite blygt till mannen.
- Va är det! Nästan skrek mannen till svar.
- Jo, det är så att jag vill börja träna...
- Vadå för nått?! Frågade mannen fast han fortfarande hadde blicken på killarna.
- Löpning.
- Hm, få se va du går för då, jag vill inte ha några fler halvbra löpare i den här klubben! Av från banan ni två! skrek han och killarna gick glatt av banan.
Cindy tog av sig huvtröjan och gick o ställde sig i startposition.
- KLARA, FÄRDIGA, GÅ! Skrek han.
På gå började Cindy springa. Hon gav gärnet redan från början, när hon klarat av halva sträckan, de vill säga 200m. sprang hon fortare än hon någonsin gjort, det kändes underbart! Först när hon sprungit över mållinjen kände hon mjölksyran som hade spridit sig i benen.
- Bra. Du kan komma hit i morgon kl.16.00. Sa han utan att verka det minsta paff.

När jag komm hem så tänkte jag: Jag fick ju inte ens reda på tiden!

Fortsättning följer...

Skriven av: Madelene