FÖRTROLLAD

Först var det inte uppenbart att platsen var magisk. Visst var den vacker, men den skiljde sig inte särskilt mycket från andra landskap i närheten. I horisonten reste sig berg med blänkande vita snötoppar och mellan bergen fanns en sjö med klart vatten.

Jag trodde att jag var ensam, men så hörde jag plaskandet. Det började långt borta nära den motsatta stranden. Ett sjöodjur? tänkte jag först och flinade för mig själv. Plaskandet närmade sig och då fick jag syn på fiskstjärtarna som hoppade upp gång på gång. Mönstret kändes till en början slumpmässigt, men efter ett tag förstod jag att det var så fiskarna diskuterade med varandra. Så fort en plaskade, så plaskade tio till – som om de med stjärtarna kastade osynliga bollar åt varandra.

Jag skådade miraklet en lång stund och vände sedan blicken ner mot mina bara fötter som just då träffades av en liten men iskall våg. Och se där! Mera fiskar i det grunda strandvattnet – men dessa var mindre och gröna. I solskenet kändes det som att man kunde se rakt igenom deras skinn, se det tunna skelettet och inälvorna. Jag var säker på att fiskarna inte hade varit där en stund sedan. De simmade närmare för att undersöka mig och emellanåt rörde de vattenytan med sina läppar som för att kyssa luften.

Och inte långt från en av fiskarna steg plötsligt en snäcka upp! Den klämde fram krabbliknande ben och tunna känselspröt och traskade längs stenarna på bottnen. Toppen av den spiralformade snäckan var gyllenefärgad som om någon doppat den i flytande guld.

Förtrollad följde jag med blicken den underbara varelsen som sakta klättrade vidare längs stenarna, förbi fiskarna som inte egentligen brydde sig om den. De hade till skillnad från mig sett liknande varelser många gånger förut. Men för mig var den ett mirakel. Tiden stod stilla ända tills varelsen hade klämt in sig på ett lerigt gömställe mellan två stenar. Jag väcktes ur min trans och sprang snabbt upp till bilen för att hämta kameran. Jag måste ju ha en bild på den otroliga varelsen!

Men när jag återvände till stranden med kameran redo var magin borta. Jag svor tyst över att jag inte hade märkt ut platsen där varelsen hade gömt sig, eller tagit med kameran i första hand. Alla stenar längs strandkanten såg precis likadana ut och trots att jag noga gick igenom hela stranden, kunde jag inte hitta varelsen.

Fiskarna var också borta, lade jag märke till en stund senare. Stranden var tyst, bortsett från bilarnas ljud som kom från vägen en bit bort. Jag prövade att ta några bilder av bergen som inte (ännu!) hade vandrat iväg, men de såg bara platta och tråkiga ut på kamerans lilla skärm – ingenting jämfört med de massiva landskapen som bredde ut sig i horisonten.

Efter en lång stund beslöt jag mig för att gå tillbaka till bilen, eftersom det inte tycktes hända något mer. På vägen plockade jag upp en liten grön sten som fick bli mitt enda konkreta minne från stranden. När jag gned stenen mellan fingrarna kände jag luftmassorna som virvlade mellan bergstopparna och hörde plaskandet från fiskarnas stjärtar. Jag stoppade stenen i fickan och fortsatte upp mot bilen med ett litet leende på läpparna.

Bilens motor skrällde igång och jag kastade en sista blick mot sjön där fiskarna igen hoppade och sjöodjuret lyfte sitt fjälliga ansikte. Vilken historia det skulle bli att berätta – inte för att någon skulle tro mig!

Författare:

Publicerat

Dela: