FÖRTRÖSTAN

”Faster Maria”

Förtröstan hur svårt kan det inte vara att känna förtröstan när tvivel och rädsla griper tag om ens själ och tankarna bara signalerar förtvivlan. Ibland känner man bara ett avgrundsdjup och en saknad efter en osjälvisk respons från allt och alla.
Jag minns från en tid numera många decennier sedan när jag var på ett oanmält besök hos en avlägsen släkting. Hon bodde ensam i en liten stuga som gått i släkten i generationer. Hen visade ingen förvåning när jag steg in efter att ha knackat på dörren. Så du kommer förbi var hennes hälsningsfras; så roligt.
Det lät glatt och kändes som om vi hade träffats nyligen och inte som verkligheten var, nästan två år. Senast vi sågs var när hon fylle 80 år och kyrkan ordnat kaffekalas i församlingshemmet.
Nu när vi sågs helt oförberett så var det hon, som bjöd på kaffet. Spisen var varm och behövde bara några trän med ved för att vattnet till kaffet skulle koka upp. Det blev bryggkaffe inte som man skulle ha trott, ett kokkaffe.
När vi satt vid bordet och pratade om vad som hänt sen vi träffades senast kom vi att prata om det svåra i att även som kristen kunna känna förtröstan och glädje i livets alla skeenden. Men sa hon och tittade strängt på mig och sökte min blick. Du skall veta, att i alla skeenden kan den här boken hjälpa. Hon lade handen på den lilla boken av Thomas a Kempis som hon alltid hade nära till hans. Alla är vi nog tvivlare, mer eller mindre, men utan tvivel finner vi aldrig sanningen. Vi pratade om mitt besök i den lilla staden, jag berättade att jag skulle till kyrkan och spela. Hon nickade som hon vetat om det innan. Jag får väl höra dig snart sade hon som ett avsked tillade hon, det förflutna pockar på vare sig man vill eller inte.
Det gick bara ett halvår innan jag på nytt var tvungen att besöka staden, men nu i ett annat ärende. Vi skulle närvara vid begravningen av min gamla vän.
Jag stod framme vid koret i kyrkan och lyfte flöjten till läpparna, hon låg i sin kista och mitt avsked blev den musik hon inte fick höra när vi träffades och hon fortfarande levde. Jag lät sonatens veka toner klinga ut över kyrkan i ett hopp om att hon lyssnade med glädje.
När jag tog isär flöjten och satte ned den i fodralet. Kändes det nästan som en hand på min axel. Jag vände mig om och så bort mot koret. Där undanställd och nästan bortglömd stod den gamla hem byggda orgeln. Man hade sparat den i över hundra år trots att den nog varit ospelbar nästan lika länge. Prästen kom fram till mig och tackade.
Jag ser att du tittade på vår gamla relik, sade han mera som ett konstaterande än en fråga. Du kanske vet att han som byggde den var en skomakare. Jag skakade på huvudet nekande. Jo, sa prästen, han ville egentligen spela flöjt, men fingrarna var så krokiga och stela, hans livsverk blev i stället att bygga denna orgel och skänka den till kyrkan som glädje för församlingen. Du kanske är släkt med honom, ni kommer ju från samma by? Frågan blev hängande i luften, jag viste ju svaret.
När jag var på väg att gå, ropade prästen tillbaks mig. I handen hade han en liten bok. Du glömde ta med dig den här när du senast var på besök hos Maria. Boken med de svarta pärmarna var hennes Thomas a Kempis; Om Kristi efterföljelse. På försättsbladet stod med spretig stil
”Från Mathilda” Släktbanden knöts närmare, jag förstod att det var mormor som en gett denna gåva till tröst.




Författare:

Publicerat

Dela: