Förvirrad

Jag lever i min egna bubbla av lycka. Jag drömmer om ett liv av hyllning och att vara en människa som har gjort något. Jag vill vara en människa med betydelse.
Är Jag en människa med betydelse?

Jag har börjat se nya saker och kännt nya rörelser, nya märken på min näthinna har börjat brännas. Jag vet inte vad jag eller vem jag ska tro på. Nya lukter jagar mig, nya drömmar driver mig till vansinne. Den ständiga smärtan jag lever med, plågar mig.

En annan djup dröm väckte mig mitt i natten, skakad och ner svettad av min ständiga rädsla över att bli övergiven. Jag försöker somna om, jag tänker på en fin sommar äng med vackra fridulla får, solen skiner starkt från en himmel så klar att jag kan se mina egna ögon reflektera tillbaka på mig. Jag går igenom den mjuka ängens gräs, drar min hand genom alla dess sädeslag, så mjukt känns det, allt är bra på min vackra oslagbara äng.

Jag kommer fram till en flod, jag går fram och kollar ner i den men jag kan inte se någon reflektion av mig själv i den. Något bakifrån knuffar mig ner i floden. Ned kastat flyter jag ner i en oändligt djup flod, den har tappat sin strömm, jag flyter mer och mer djupare trycket på huvudet ökar och ökar. När ska jag nå botten? undrar jag. Jag känner att jag håller på att sluta andas. Mitt ansikte fylls av en fin blå färg en går sedan till en mörkt röd färg, hatets färg eller kärlekens.

Skakad av drömmen vaknar jag. Jag hittar blod på min kudde, Konstigt tänker jag. Jag försöker somna om återigen, sömmnen tar mig snabbt ned i samma djupa dröm.

Jag är tillbaka i samma dröm, floden jag flyter är röd, blod röd. Jag flyter upp till ytan...

Jag vaknar upp igen. Mer blod på kudden, nu sommnar jag inte om igen tänker jag. Det är sent på natten, jag sätter på mig mina kläder och går ut, rensa mina tankar tänker jag. Det är kallt och helt kålsvart ute, jag kan se min egna genomskinliga andedräkt flyta igenom luften efter varje andetag jag ger. Skrämd av det djupa mörkret går jag genom en skog, alla träd ser ut som långa stora varelser på natten, tänker jag. Jag kollar upp längst träd topparna och ser att himled är röd precis som vattnet i drömmen. Omkring mig börjar jag höra ljud, människor skrika, djur ryta, träd knaka. Jag springer, jag vill bort härifrån!,tänker jag. Mörkret sluter sig om mig som om jag vore en råtta i en bur. Plötsligt ser jag blod på marken och fotspår, jag kollar på fotspåren och hittar en reflektion på ett ansikte jag inte känner igen. Jag hör träden knaka mer och mer, det låter nästan som en mening ' kan du hitta vägen ut?'. Nu vill jag bara hem tänker jag. Jag bryter ihop, sätter mig ner på båda knäna och gråter, jag gråter så mycket att jag inte kan känna mitt egna ansikte längre.
Jag fortsätter att säga till mig själv ' det här är inte riktigt, inte riktigt, inte riktigt'.

Jag kan känna mig igen, mina ögonen är mina egna, mina öron hör vad jag vill höra. jag vaknar upp, på en grön fin äng, andra människor är också här, alla är glada, det är varmt klar himmel och soligt. Kännslan jag känner kan inte beskrivas.
Är allt som vanligt nu?

Skriven av: William Flink