Fragment

Jag sitter på kaféet på centralen. Folkvimlet i den stora vänthallen. Ett jämnt och dämpat sorl av röster ligger som en fond mot alla andra ljud. Först när människor passerar mig på nära håll uppfattar jag enskilda samtal. I myllret får jag syn på den gamle mannen i hatt och rock. Han vankar sakta och knyckigt fram och tillbaka. Har svårt att vara stilla i mer än något ögonblick. Ser trött och vilsen ut. Är han lika vilsen som jag?
Jag tittar upp mot den stora klockan i hallens mitt. Jämför tiden med mitt armbandsur. Visarna släpar sig fram. Tåget går inte än på nästan en timme. Jag borde inte ha satt mig på kaféet. Det var här vi brukade sitta när vi väntade på tåget tillsammans. Trodde jag att jag skulle få syn på dig?
Försöker slå bort tankarna på dig. Fäster blicken på den gamle mannen igen. Bredvid honom på bänken sitter en annan gammal man, om än inte lika gammal och med en blick som är mer vaken. Ser sig nyfiket omkring i hallen. Forskande. Försöker han också få syn på någon? Hans mun öppnas och en rynka framträder mellan ögonen. Reser sig. Går därifrån.
Det jämna bruset avbryts av sprakandet från högtalaren. En befallande röst meddelar att SJ snabbtåg mot Göteborg står inne på spår elva. Var det tåget mannen väntade på?
Hans plats tas av en yngre kvinna som snart sitter och spejar på samma sätt. Hon påminner mig om dig. Hon är inte det minsta lik dig, men det är ändå tillräckligt. Jag följer hennes blick. Sluter mig till att hon studerar anslagstavlan. Är hennes tåg försenat?
Känns som en evighet innan mitt tåg ska gå. Varför utsätter jag mig för det här? På den här platsen? Då när vi båda satt här trodde jag inte att jag skulle få uppleva hur allt var förbi. Du sade att det aldrig skulle ta slut. Jag trodde verkligen på dig.
Kvinnan ställer sig upp. Trampar omkring. Hon stirrar fortfarande på anslagstavlan. Hon överraskas av att en kvinna dyker upp bakom henne. De faller varandra om halsen och skrattar. Vi brukade skratta tillsammans. Minns du det? Efter ett kort samtal lämnar de vänthallen tillsammans.
Den gamle i hatt och rock stapplar iväg några meter men stannar tvärt för att gå tillbaka. Han trampar runt på stället. Hans ögon skvallrar om oro och vilsenhet. Är det samma känsla jag har inom mig? Mitt kaffe är orört. Behöver inte smaka på det för att veta att det kallnat. Jag skjuter koppen ifrån mig och tittar på klockan, igen. Visaren har knappt rört sig sedan jag såg efter senast.
När jag tittar ut över vänthallen igen är den gamle försvunnen. Jag reser mig upp för att se bättre men han är som uppslukad av folkhavet. Bestämmer mig för att gå tillbaka till dig igen. Trots att jag stått vid din grav hela eftermiddagen.

Författare:

Publicerat

Dela: