Frälsaren

För att få folk att leva efter en lära – behöver de någon som dött för den.


Ett mystiskt hummande bröt gryningen på den lilla ängen vid skogsbrynet i utkanten av byn. Denna dag och årligen utförde den säregna skaran en lika säregen ritual som de gjort sedan långliga tider för att hedra sin älskade martyr – en sådan som varje god tro så väl behöver.
*
Exakt femtio år tidigare
Uppåt stigen vandrar en sällsam figur fram till den lilla isolerade byn och hans mål är lika klart som bybornas förvåning över hans uppenbarelse och utseende.
Kyrkan är central i byn Örkos och prästen är präst på det gamla sättet med myndighet och makt, men också slentrianen har fångat den sanna tron i byn.
Man var fromt kristna av tradition och inget annat. Glöden hade falnat hos både flock och herde i byn där inget hade ändrats så länge man mindes. Livet hade gått på i den dagliga lunken, ända tills den där dagen då främlingen vandrade upp mot byn.
Det långa håret och vandringsstaven med en enkel säck på ryggen kungjorde tydligt att det var en vagabond. Byn besöktes visserligen årligen av luffare med konstiga utseenden, men denna drog till sig fler blickar än vanligt. Det var som om byborna redan då förstod att denne man var det något säreget med.
Ingen visste var han höll hus, men varje söndag satt han där längst bak i kyrkan och åhörde noga varje ord prästen predikade, lika noga som byborna bevakade främlingen.
Alla var överens om att det var något konstigt med mannen och det tisslade och tasslades om honom på dagarna då han var försvunnen.
Vem var denne man och vad vill han? Varför besökte han kyrkan varje söndag? Prästen var i alla fall nöjd då antalet kyrkobesökare steg sedan främlingen anlände; alla ville ju se vem man pratade om.
Vad ingen visste var, att denne man skulle komma att förändra byn för all framtid och inget skulle komma att bli som det en gång var. Ingen hade vågat fråga honom om hans ärende eller vem han var och ju längre tiden gick, desto mer spred sig oron. Var han farlig?
Själv gjorde han inte mycket väsen av sig och försökte heller inte närma sig byborna; tiden var helt enkelt inte mogen ännu. Under tiden spred sig ryktena om vem han var, allt från en galning till hin håle själv.
Från tidig morgon till sen kväll pratade alla om främlingen och vem han tänktes kunna vara. Alla förstod intuitivt att det hela måste mynna ut i något dramatiskt och att mannen hade ett mål med sin vistelse i byn.
Folk var rädda för honom, som om de redan då förstod att han förebådade något. Så fortgick livet i byn; varje söndag dök han upp vid gudstjänsten, alltid på samma bänk och på samma tid. Tills den där märkliga och avgörande söndagen då han reste sig upp.
–Jag har talat med Jesus! mässade luffaren bak i kyrkbänken.
Efter allt knakande och frasande då hela menigheten vänt sig om, blev det tystare än döden och alla blickar riktades mot ett ställe. Ljuset föll in genom fönstret så lämpligt att allt koncentrerades på den utvalde som badade i en strålglans då han fortsatte:
– Följ mig, jag ska visa er vägen till Jesus!
Folk började skruva på sig i bänkarna och tittade ömsom på honom, på prästen som var lika perplex och på varandra.
I tystnaden började det skönjas spridda viskningar medan alla anspänt inväntade nästa ord från den okände förkunnaren.
– Följ mig på vägen till Jesus, upprepade främlingen som vållat allt prat den sista tiden.
En märklig tystnad infann sig i kyrkan där bara församlingens förvirrade tankar kunde höras. Man kunde nästan ta på den förtätade stämning som rådde och som ingen förmådde bryta. Kunde verkligen en galning skapa en sådan anda?
– Jag har kommit för att föra er ut ur detta Satans hus, sa han till församlingens och prästens förskräckelse.
– Va… va… vad menar du? stammade prästen som för första gången fick luft sedan främlingen tagit till orda.
– Min mening är att genomföra Jesus befallning om att rädda församlingen!
Den risige frälsaren talade med sådan där myndig och lugn röst som prästen alltid velat ha.
– Gå ut ur detta Satans hus och följ mig! upprepade frälsaren samtidigt som han började gå ut mot kyrkoporten..
Porten öppnades och frälsaren badade i ljustöcknet som en kristusgestalt när han vinkade de utvalda till sig.
Förvirringen var total inne i kyrkan där alla mumlande inte visste om de tordes gå ut till frälsaren och då häda eller avstå och då gå förlorade. Men när en av nyfikenhet började gå ut gick resten av flocken med.
Sist följde prästen sin flock för att höra vad frälsaren skulle säga.
–Jag kommer tillbaka i morgonkväll, sa frälsaren, och då ska ni alla samlas precis här och då ska Jesus tala genom mig till er. Hur ni ska bli räddade från Satan!
Därefter gick frälsaren iväg bortåt skogen med en stum församling och en präst som inte kunde ge sina får någon ledning.
Det talades mycket i stugorna denna kväll om det som inträffat på dagen och alla undrade spänt vad som skulle hända nästa kväll. Man var inte överens om frälsaren var en äkta frälsare eller bara en charlatan men han hade satt myror i huvudet på alla och skrämt upp hela byn.
Nog påminde han om Sonen själv och en dag skulle han ju komma tillbaka?
På kyrkbacken började folk samlas lite sporadiskt i klungor pratandes om ditten och datten utan att låtsas om att de alla väntade på frälsaren.
– Jag har kommit för att leda er på den rätta vägen.
Helt plötsligt tycktes han bara stå där mitt ibland dem i vimlet. Folket hade spanat bort mot skogsbrynet och missat att han hade gått över kyrkogården denna gång.
– Om ni inte följer mig, kommer ni att brinna i gehenna! Gå ut ur Satans hus och följ mig som leder till Jesus.
Folk tittade ömsom på honom, ömsom på varandra och ingen tordes säga något tills:
– Hur kan vi lita på dina ord? pep till slut en i församlingen.
– Vågar du tvivla på Jesus? replikerade frälsaren snabbt. Det är Jesus befallning.
– Jag går med, sa Per som alltid funderat kring de religiösa frågorna i sin ensamhet.
De andra började fnissa lite eftersom Per ansåg som lite av tönt…
– Om ni inte blir såsom honom, kommer ni förgås! röt frälsaren och fick tyst på tvivlarna.
Fler började ställa sig på samma sida som Per vilket var det informella tecknet på anslutning. Ju fler som anslöt sig, desto fler anslöt sig - allt enligt den kollektivistiska lagen. Till sist var det ingen som vågade stå utanför av samma anledning som ingen vågade ansluta sig minuterna innan. Men vad hade de anslutit sig till?
Prästen svor eder över byns avfällingar medan frälsaren fick fler och fler med sig genom att citera samma Jesus som prästen lydde under.
Det var så den slutna sekten Fröjdianerna började och den kom att bli mångomtalad för sina egendomligheter.
Frälsaren hade förfört i stort sett hela byn med sina väl valda ord ur Bibeln, något som prästen aldrig hade behövt göra då traditionen gjort hans jobb. Jesus hade splittrat byn: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender”, hade Jesus en gång sagt och detta bistra budskap upprepade frälsaren gång på gång inför sina anhängare.
Frälsaren krävde efterhand alltmer hängivenhet och att de skulle avstå från denna världs alla förlustelser. Riterna blev också ständigt mer bisarra och byn blev känd som konstig och isolerad. Byborna drogs in i saker de aldrig tidigare skulle ha gjort utan att ifrågasätta något, ty frälsaren hade ju Jesus ord bakom sig.
Ingen vågade längre stå utanför gemenskapen i sekten utom prästen som nu var övergiven, ja till och med hatad.
Den underliga sekten hade blivit normen och de få som inte var med, ansågs som konstiga. Så hade det normala blivit högst onormalt och vice versa. Frälsarens välartikulerade ord hade slagit rot i byn så ingen förstod den individuella förändring som varje bymedlem genomgått.
Utomsockens betraktades byn som helt knäpp, medan byborna ansåg sig besitta sanningen som förmedlats av sin frälsare. Men nu stundade den stora prövningen.
Frälsaren hade som vanligt samlat sin hjord för att denna dag förkunna en sanning och anspänningen var stor:
– Kära bröder och systrar. Jag ska i denna stund säga er sanningen. Jag har bara skojat med er. Jag har hittat på alltihopa.
Folk tittade oroligt på varandra då frälsaren ändrade tonläge från högtravande bibliska till ett mer akademiskt språk. Vad var det han sa?
– Ja, jag är ingen frälsare alls. I själva verket är jag Dr Fröjd och psykolog. Mitt syfte var att se hur man kan manipulera folk till en ny lära.
Församlingen trodde inte sina öron och ville inte tro heller. Under ett års tid hade de försakat allt för den nya läran som nu på en minut förvandlats till intet.
Församlingsmedlemmarna lunkade iväg mumlande i par eller ensamma med slokande öron till sina hem efter att ”frälsaren” gått.
Han hade kallat till ett nytt möte följande morgon för att förklara varför och kanske be om ursäkt. Frälsaren förstod nog inte hur mycket skada han åsamkat med sitt experiment som även överrumplat honom själv, trots att han var en erfaren psykolog.
Vad han absolut inte förstod var trons kraft och hur farlig den kan vara att leka med. Församlingen kunde helt enkelt inte ta denna förnedring.
– Ni måste förlåta, sa Dr Fröjd vid mötet i gryningen, men det här experimentet är viktigt för vetenskapen…
– Du sa ju att du var kallad av Jesus! skrek Per.
– Jo, jag var tvungen att visa…
– Satan, är vad du är! skrek en annan. Satan!
Frälsaren blev ständigt avbruten av församlingens protester.
– Säg inte att det inte var sant? grät en kvinna. Säg inte det, snälla.
Det var sant, men församlingen vägrade för första gången att tro sin frälsare.
– Vi har vigt våra liv åt Jesus, det har inte ändrats! hojtade en och fick ett mangrant bifall.
– Men fattar ni inte? försökte Dr Fröjd.
Nej, de fattade inte eller rättare sagt så ville de inte fatta sanningen. Dr Fröjd försökte med alla medel få stopp på den lära han själv spridit ut, men förgäves.
Medlemmarna kastade sig på marken, bad böner och hummade medan Dr Fröjd gick runt och med fasa såg vad han ställt till med samtidigt som han befallde den att sluta:
– Sluta för fan, era galningar! Ni är lättlurade idioter bara!
Församlingen stannade upp för ett ögonblick - innan den gick till attack mot Dr fröjd. De kastade sig över honom och slog och sparkade tills han inte längre rörde sig; då blev det tyst.
De förstod först efter ett tag att de brutit mot Guds högsta bud och dödat sin frälsare och en kollektiv ånger grep dem alla. I hemlighet grävde de ner honom på den plats där de än idag prisar han som frälste byn och så fick de sin martyr som varje god tro så väl behöver.

http://boksidan.just.nu

Skriven av: Bill Persson