Främmande

Han vandrar samma gata ned. Underkäken skakar, händerna bränner. Högerbenet och bröstkorgen strålar ut till de orörda delarna av kroppen. När försvann respekten, eller när blev dess frånvaro avslöjad? Han vill kunna lita på människor, de han förut såg kanske han inte kan se på samma vis igen. Han vet att deras ilska och misstroende grundar sig i något annat, han vet att han bara var ett verktyg, han vet att alla inte är som de. Han vet det men han är rädd att han inte kommer att lyssna på sig själv. Tvivel, rädsla, hat. Vad är det han känner? Hat. Ordet har alltid fått honom att vända ryggen till, men nu? Vilka känslor ska man lyssna på? Har man ett val? Hans namn känns inte längre. Fri, känns inte längre. Tankarna är sönderslitna segel. Det är en aning varmare ute nu men han spänner sig en aning mer än förut. Han går på samma gata nu som många gånger innan, men allt känns annorlunda. Han vet inte vad eller vem han ska hata, vem han ska tycka synd om eller vem han borde lita på. Känslan är främmande och hatad.

Den fastbitande kylan är främmande. Två vintrar har passerat men han tycks inte bli van, blir de som kommer härifrån någonsin vana eller spänner de också ryggen när de vandrar här? Den beiga matta skinnjackan har tydliga men klädsamma slitmärken. Han tittar ned på ett av dem, stryker det och tänker tillbaka på dess uppkomststund- Han ler för sig själv. Han går med benen tätt ihop i korta steg för att undfly kylan så gott det går. Han svänger runt en husknut och ser sitt mål; en tjock träport där han knappar in koden. Han går trapporna upp och kommer snart till rätt dörr.

När han knackar känns det som om handen ska spricka av den djupgående kylan. Efter några kvarglömda huttringar öppnas dörren och han möts av blodsprängda ögon. 'Evelina, vad är det?! Vad har hänt? Du gråter ju'. Hon var den som snabbt växte sig från bekant till att bli en av hans närmaste.'Nej, nej. Jag har nyss sett en av mina favoritfilmer, underbart fin', hon skrattar lite generat i sina tårar och möts av ett lättat leende. Han hukar sig och knyter upp skorna medan hon vandrar bort till köksskåpet där hon hämtar kaffet och sockerskålen. 'Är det inte kallt ute?!', hon vänder sig om från kaffebryggaren och ger honom stora ögon, 'Var har du vantarna? Dina fingrar är ju illröda!'. Han ger henne en lugnande blick som tydligt uttrycker att han är lite smickrad. 'De är borta, tror de försvann på nån av mina jakter efter jobb, på nån buss eller nått'. Han kliver in och verkar uppskatta den mjuka heltäckningsmattan mot frusna och trötta fötter. Han sätter sig vid bordet.

'Vet du vad?'. Plötsligt skiner hon upp och fylls med energi som bara kan pratas till döds. 'Apropå arbete...', hon ler retsamt åt sitt medvetna avbrott. Han väcks ur sina tankar och lyfter blicken från bordskivan, 'Ja? Vadå?'. Hon tar fram det heta kaffet och häller upp två koppar på bordet framför honom. 'Jag har fixat jobb åt dig!', hon exploderar i glädje, 'Jag känner folk på Anderssons livs och du får jobb där om du vill. Jag tänkte ringa dig ikväll, men nu är du här'. Han har reflexartat slutit händerna runt koppen och stirrar tankspritt på den svarta ytan. 'Tack', säger han eftertänksamt med lågmäld röst. Han sitter blixtstilla, som förlamad av att ha ett vapen mot huvudet eller som att ha fått ett dödsbesked. Hennes ögon har torkat från tårarna och fylls nu av annan glans. 'Självklart gör jag nått sånt för dig och mer. Det jag har möjlighet att påverka till din fördel här satsar jag på', hon lägger sin hand på hans axel, 'Jag vill ju inte att du sticker vidare eller tillbaka till Turkiet igen- Jag måste ju hålla kvar dig här'. Hon skrattar. 'Nej, men allvarligt; Anytime, Azad'. Med samma obrutna trans uttrycker han sig kortfattat, 'Tack så hemskt mycket, du vet hur länge jag har väntat på ett jobb, kämpat för att få ett. Tack'. Han reser sig upp och omfamnar henne, hennes ansikte förändras på en sekund och hon trycker honom ifrån sig. 'Var inte för ödmjuk bara, du ska inte behöva slita så hårt för att få ett arbete. Bara för att du inte är Johan som talar perfekt svenska så betyder inte det att du är sämre på att utföra ett arbete! Inte sämre på något vis!'. Han ser att hon är upprörd och försöker röra lugnande vid henne, hon stoppar och håller fast hans hand för att få full uppmärksamhet. 'Förstår du vad jag säger?! Det här är seriöst, Azad!'. Han nickar, 'Jag vet. Men det är det att du har inte, som jag, kommit hit och varit tvungen att anpassa dig som jag har. Man lär sig att bli ödmjuk och tacksam. Tillslut kanske man inte märker att man tackar för mer än man borde'. 'Förlåt', hon sluter ögonen och blir lugn igen, 'Klart jag kan säga att jag förstår, men jag kan självklart inte förstå. Jag förstår vad du säger och menar, jag tror dig, men jag vet att jag inte kan förstå vad du går igenom. Jag blir bara arg över hur landet som jag kommer ifrån och lever i behandlar hitkommande och hur du som min närmaste vän blir utsatt. Förlåt'. Hon kramar om honom. Den kalla ryggen ovanför linnets överkant känner hans varma underarmar mot sig, det ger ifrån sig en ilning.

Han traskar mot dörren. 'Ska du gå redan?'. Han drar på sig jackan. 'Ja, jag måste ju få mycket sömn inför min viktiga dag imorgon', han blinkar åt henne och hon sätter armarna belåtet i midjan. 'Haha, kolla min jacka. Känner du igen de här märkena? Du kunde inte sluta meja ner mig i snön va? Snölekar är roligt, vi borde göra om det, eller hur?', Han tittar på henne med nostalgisk min och vänder sig om mot dörren i ett skratt. Hon ser honom gå, 'Om vi borde'.

'Azid va?'. Han lossar på spänningen av tankarnas lina och lyfter huvudet åt det håll rösten kommit från. Placerad på knä ser han nedifrån och upp på en arbetsklädd kropp med händerna i fickorna. 'Azad', säger han tillrättavisande, reser sig upp på de bortdomnade benen och sträcker fram handen. Mannens likgiltiga, nästintill sura, ansiktsuttryck utbrister i smilrynkor och han besvarar med sin hand. Den har utseendet av en sliten gammal mans men är liten och nätt som en pojkes. Han har nog jobbat med detta under en längre tid fast han ser så ung ut. 'Azad, så var det du hette! Jag heter Erik och jobbar också här i dessa uniformsliknande slitkläder', han avger en skämtsam ton. Azad gläds av hans upplivande humör, som blivit det som väckt honom ur sin likgiltiga morgonstämning. 'Hej Erik'. Utan fler ord från någon av dem glider mannen vidare bland människorna i den stora lagerlokalen. Azad sträcker på sig och sätter sig ned på sina vikta ben igen. Han förundras över hur behagligt betonggolvet känns mot hans ben, lagerlokaler brukar ha en tendens till att vara kalla. Han har bara 22 år på nacken men har faktiskt ett ganska stort antal arbetserfarenheter från sitt tidigare liv. Det livet känns inte tillhörande till detta. Hans liv nu är nytt men minnena står honom nära. Nu sitter han här; arbetar och lever i ett annat land än där han är född och uppväxt. Många kommer aldrig såhär långt, många vågar inte ta steget ut i det okända. Han är inte en av dem- Han är på väg. Hans namn betyder faktisk fri. Fri. Han känner en lycklig rusning genom kroppen. Glatt fortsätter han stapla förpackningar på hyllan.

En tredje hand sträcker sig över hans axel och placerar en låda i en glugg på hyllan. 'Azad, eller hur?'. Han ler åt hyllan, utan att behöva vända sig om vet han vem det är. 'Ja, det stämmer verkligen'. I en barnlik rörelse tar han sittplats bredvid Azad och korsar benen, 'Går det bra?'. Tillsammans fortsätter de avverka högen av ostaplade varor. 'Det går fint, första dagen känns bra', han börjar vika upp den nedfallna ärmen på den grå-blåa tröjan med butikens logga på bröstet, 'Hur går det själv?'. 'Det känns ovanligt bra för att vara 234:e dagen', de blå ögonen kisar i hans flin. Azad utbrister i skratt, 'Håller du räkningen?'. 'Ja, det är väl klart. Jag vill hålla reda på var mina dagar tar vägen, de flesta av dem rymmer precis här i denna byggnad- Haha- Håller inte du räkningen då?'. Ärmen viks upp samtidigt som han ruskar på huvudet i skrattet, 'Näe, jag tänkte att du kunde räkna åt mig'. De båda skrattar i kör. Varorna fortsätts sättas på sina platser medan deras skratt växer in i tystnad.

'Var är du från då?', inleder han de fortsätta meningarna med, 'Jag märker att du bryter lite'. Azad lägger sig på golvet av skratt. 'Vad? Vad är så roligt?', egentligen är han glad att han fick honom skratta så pass. 'Du hör att jag bryter lite, du ser inte på mig att jag inte är härifrån då? Hur mycket skenet än kan bedra eller hur lite man än ska gå efter utseende så framgår det ganska mycket på mitt fejs, eller vad säger du?'. Nu börjar mannen med smilrynkorna skratta också, fast mer generat. 'Turkiet', svarar han avslappnat efter skratten. 'Ok. Varför kom du hit då? Flydde du från nått?'. 'Nej, inget sånt. Jag ville prova mina vingar och det fanns inget där som höll mig kvar'. Trucken är tom på varor och han skjutsar dit den andra, 'Men din familj då?', han sätter sig igen och tittar på Azad. 'Den enda familj jag har kvar är min farmor, de andra få familjemedlemmar jag haft har naturen tagit ifrån mig. Men det var länge sen, jag gick vidare för flera år sen. Det hjälper inte att bara sitta och deppa ihop. Jag är tacksam för att jag kan göra nått av mitt liv och minnas dem med glädje'. Azad tar upp fickkniven ur byxfickan och skär lös varorna från plasten.

Kroppen ropar efter att få ligga ned, om bara en minut. Svaga stramningar i ryggen är beviset på att det var länge sedan sist han ägnat timtal åt kroppsarbete. Han känner sig trött men lättad som efter ett träningspass, till och med träningsvärken är en välkommen sådan. Glad men för trött för att skina vandrar han trottoaren ned. Marken är klädd i vattenpölar och luften är frisk.

Han rycker till i tystanden av vibrerande i fickan, plockar upp mobilen; 'Hej! Hur var det? Trivs du? Ring mig!'. Han ler och känner sig lyckligt lottad som har någon som henne. För sitt inre öga ser han folk närma sig när han trycker sig ut från menyn. Tre män möter honom varav en ranglar mer än de andra två. Med ryggen till hör han deras konversation tona bort med stegen, 'Oj, jag måste röka'. 'Ja men gör det då- Vi är redan försenade!' 'Jag har ingen tändare'. 'Det borde du tänkt på innan du började röka', rösten låter provocerande, nästan hånande. 'Du!? Vänta!', Azad rycker till, 'Har du tändare?'. Han vänder sig om, 'Nej, tyvärr- jag har ju inte det' Avståndet mellan männen och honom är precis så man slipper ropa för att höras. 'Där hör du! Han har ingen- vi har ingen'. Cigaretten faller från mannens mun när han gör en besviken förvridning i ansiktet. Azad vänder sig om och han hinner ta några få steg innan han stannas till igen, 'Vänta lite!'. Mannen med cigaretten springer otympligt fram med de andra två kommandes efter. Han rätar på sig och kommer Azad nära i sitt svårbromsade språng, en smula obalanserat ställer han sig stabilt, 'Vad heter du grabben?'. Andedräkten är luktfri mot ansiktet, 'Azad'. Mannen är kortare än han själv och böjer därför upp huvudet mot honom, plötsligt ler han stort, 'Azad. Hej, Azad!'. För att få mannen att backa en aning gör han utrymme för sin hälsande hand, den besvaras av mannen som skrattar glatt. 'Här grabbar; Det här är Azad!', de tar i hand. 'Ingen tändare, tack vare dig kanske jag slutar röka nu!'. Azad fascineras av hans växlande mellan berusningen och delen av hjärnan som är förmögen att dra skämtsamma kommentarer. Mannen skrattar lite, Azad ler tyst.

'Men hallå, du är ganska svart i håret', han rör till Azads hår, 'Vad är du för nått?'. Det kändes obekvämt med handen i håret, om inte på grund av att den främmande relationen så tanken på vad som varit på den handen tidigare under kvällen. Ouppmärksam på frågan stryker han sig genom håret efter mannen, 'Eh, kurd. Om det nu besvarar frågan vad jag är för nått'. 'Eh?', säger mannen härmande, 'Vadå, är du osäker?', han blickar skrattande bakåt mot de andra männen för att få bekräftelse på hans kommentar. 'Nej, det var ju egentligen inte oväntat- folk från såna ställen vet väl knappt själv'. Azad vaknar till, 'Vad menar du med det?'. 'Ja, ni blir ju hitsläpade som barn och sen övergiven utan att få veta var ni kommer ifrån. Där står ni med ert modersmål som ni inte ens vet vad det är'. Han lägger händerna i fickorna på den slitna jackan, under tystnad känner han magen knyta sig. Männen skrattar i kör vilket börjar låta mer hotfullt i Azads öron.

'Vad fan gör du här egentligen?, mannen har flyttat fram några steg, 'Gav den där Brahman dig nåt tecken om att komma till Sverige?'. Azads hals är torr. Utan att känna det värdigt att ge lektion om eller smart att ens försöka svara han, 'Nej, jag tror inte på Brahman'. Männen har slutat skratta och deras blickar har vässats. 'Kriminella flyr sitt land för att inta ett annat', han möter Azads ansikte med sitt eget- tonläget är lågt men intensivt, hans ögon brinner av granskning, 'Är du sån?! Kommer du hit och skitar ned?!'. Han skriker ut orden i ansiktet på honom. Från att ha en försvarande inställning ser Azad rött och känner rädslan leda honom ned på sina bara knän, 'Nej, nej! Jag är inte sån!'. Han backar, försöker vända sig med vit flagga i topp och bara gå därifrån. Bara gå. Han känner dunkandet i halsgropen och kallsvetten värker inombords. Han blundar någon sekund, han vågar knappt titta längre. Han höjer handflatorna, visar att han är lugn och backar sakta bortåt. När han känner mannens hand knuffa till hans axel försvinner allt inre tryck, allt dog med knuffen; nu vet han att det är för sent. Första slaget slår honom till marken.

Skriven av: Maria Staffansson