Från psyko till tjej del 1.

- Jag vill flyga som en fågel! skrek jag och flaxade med armarna som bara den, några runt omkring mig stirrade, Rebecka Holmsten fnissade.
Om en fnissade kunde väl att göra det? tänkte ajg och började flaxa ännu häftigare samtidigt som jag gav ut små ljud som jag trodde liknade en fågels.
Så börjar jag hoppa omkring, men jag såg bara att deras miner rynkade i avsmak.
Kom igen! Ni kan väl skratta lite? tänkte jag och gjorde det ännu mer övertygande.
Jag steg upp på stenen och kraxade övertygande, tog ett steg och började flaxa så fort jag bara kunde, men något gick snett, jag snubblade och föll.
Det var lite långt avständ mellan stenen och market och jag föll med ansiktet före.
Jag skrek inte, stod bara alldeles orörlig, de kändes som om min arm höll på att brina upp, som om mitt ansikte rann iblod.
Nu skrattade alla.
Äntligen! tänkte jag och glömde bort smärtan. Äntligen tyker dem att ajg är rolig.
Jag rullade över till rygg och började skratta som en galning.
Plötsligt var det tomt runt omkring mig, jag såg att Rebecka såg ut som om hon skulle spy och vickade med huvudet hela tiden.
Jag satte mig på rumpan, det gjorde ingenting om Rebecka var äcklad, de andra hade tyckt att det var roligt, och nu sårang de iväg för att ivägföra beskedet om att Bethany Bellstand är rolig och söt!

Jag satt alldels orörlig när Bethany Bellstand kom in i klassrummet.
Jag flämtade till och snäkte blicken.
Varför var hon inte hos sjuksystern? tänkte jag oroligt.
Men Bethany gick rakt fram till Frida och slog armarna om henne.
- Jag tycker du är jättesnygg, och jag är glad att vi är vänner.
I Lindas ansikte speglade avmsak medan hon knuffade bort Bethany.
Bathany föll omkull och krockade med Tommy som skrek till av avsmak och knuffade henne ner på golvet.
Bethany räckte upp handen mot Frida.
- Hjälper du mig? frågade hon.
- Inte ens om de betalade mig, sa Frida och skakade på huvudet.
Då räckte Bethany handen mot mig och allas blickar vändes mot mig.
Jaha, så var det min tur, tänkte jag.
Det var typiskt! Jag var känd som den roligaste flickan i klassen och alla väntade sig att jag skulle säga något så tasigt att Bethany började gråta.
Då fatatde jag ett ebslut, med darrande ben steg jag upp, tog Bethany om handn, hon kramade mig genast när hon kom upp, jag knuffade henne åt sidan och undrade om hon kunde dö av att hennes blod tömdes ut från kroppen.
- Vi ska till sjuksyster, sa jag bestämt.
- Men Rebecka..., började min bästa vän Lejza.
Jag skakade på huvudet olch tittade ilsket på henne, såg mig utmanande omkring, tog Bethany om handen och ledde henne till skolsystern.
Cecilia var lyckligtvist inne just då, och när hon såg Bethanys skador flämtad hon till.
- Rebecka Holmsten, vad har hänt? Har hpn råkat ut för slagsmål? frågade Cecilia.
- Nej..., sa jag och tvekade. Hon föll från en sten.
- Det gör ont i armen, sa Bethany.
Säkert, tänkte jag. Hur kunde du isåfall krama om mig?
Eler ahde hon gjort det med båda händrerna? Nu när jag tänkt efter...
- Det är närapå att du bröt armen, sa Cecilia efter ett tag, Bethany, kan du g¨och tvätta ansiktet?
Bethany lydde, hon gav mig ettlitet leende, jag fick kalla kårar.
Vad var det med mig? Varför hade jag över huvudtaget hjälpt henne?
- Du tvekar, Rebecka, sa Cecilia. Ångrar du att du hjälpte Bethany att komma hìt? För hon kom väl inte av egen vilja?
Jag tog ett steg bakåt och skakade på huvudet med blicken mot toaletten där Bethany försvunnit in i.
- Ångrar du dig att du hjälpte henne? upprapade Cecilia.
Jag kände efter och insåg till min förvåning att nej, jag ångrade ingenting, jagtyckte synd om Bethany och...
Jag skakade på huvudet.
- Berätta hur det gick till.
Plötsligt stod jg med tårar och berättade att Bethany försökt vara rolig och att jag skrattat ut hennes elakt så att hon skulle sluta, men hon hade tydligt missförstått mig och flaxat emd armarna öfr att göra det ännu roligare, snublar från stenen, sedan legat där orörlig tills alla börjat skratta, då började hon coskå att skratta.
Cecilia kikade mot toaletten där det fortfarand hördes vaten ljud.
- Bethany, tvätta alla sår, noga! skrek Cecilia.
Det hördes en liten grmytning... Elelr var det en snyftning?
Jag rös till.
- FRebecka, jag måste berätta en sak till dig, saa Cecilia. Jag är smart, och jag vet mycket mer än någon annan vet, och jag råkar veta något om Bethany, du får inte fråga någonting av mig, Rebeck, ingenting, du ska bara lyssna, lyssna väldigt noga också.
Jag nickade tveksamt.
- Bethany lider av förvirring, och... Ni har mobbat henne, eller hur?
Jag nickade, och sedan skakade jag på huvudet, jag ryckte på axlarna.
- Eter alla källor vet jag att Bethany är ute efter uppmärksamhet, det harhon gjort sedan ni började i tvåan, det har jag själv sett, och genom alltt jag gåptt igenom och kan så vet jag att Bethany har glömt bort vem hon är och hur man ska uppföra sig, vet du varför?
Jag skakade på huvudet och rörde oroligt på mig i stolen, Cecilia spåg mot toadörren äd rBethany fortfarande tävttade sina sår.
- Ropa när du är färdig, Bethany, okej?
Det ördes ett lågt '' Mm '' inifrån toan, Cecilia lutade sig mot mig.
- Hon har glömt allting och det enda hon tänker på nu är att få någon att skratta, få känna att hon är rolig och populär, att någon gillar henne, det vore tillräckligt att hon fick en endaste vän, för du ser, Rebecka, Bethany är den ensamamaste flickan i världshistorien, hon bor ensam med sin storasyster Regina, men allting går fint för rEgina, Bethany vill inte söka hjälp,hon är förvirad, Rebcka, en endaste vän kanske skulle få henne av fattningen, och den vännen kan bli du, Rebecka.
Jag stirrade på henne.
- Men hur..., började jag, men blev avbruten.
- Inge frågor tack! Hjälp henne att återfå fattningen, säg att du är hennes vän, hjälp henne och lär henne vett och etikett, och kom ihåg, Rebecka, även om det kan göra Bethany illa så är sanningen det enda som du kan hjälpa henne med, så berätta framför allt sanningen, är du med? Om du tänker länge så kommer du på det..
- Jag är färdig! sa Bethany samtdigt som hon kom ut från toan.
Hon sprang fram till Rebecka och kramade henne, Rebecka knuffade henne bakåt och såg på Cecilia. Cecilia nickade.
- Jag är rädd att du får stanna från skolan, Bethany, gp hem genast.
Jag mådde illa men kände mig tvungen att säga det.
- Jag kommer imorgon med skolböcker, som vi har läxa, tuir att vi har helgen framför oss!
Bethany nickade och log mot mig tänkte faktiskt krama mig igen, men det hände ett mirakel, hon log igen och lät bli.
Jaha, tänkte jag. Nu ska ajgehmoch täka, sedan kan jag börja med operation bota Bethany, låt Bethanys liv börja!

Skriven av: Tamara Mäntyniemi 11 år