FRån psyko till tjej del 3

- Får jag se hur jag ser ut? frågade jag oroligt.
Rebecka fick det där ansiktsuttrycket igen.
Jag bet sig nervöst på läppen, vad var det hon hade sagt? Att hon såg ut sådär när hon kände beundran?
Ett var säkert: Hon verkade inte tycka att mina kramat var bra, roligt och så...
Det är egentligen en lättnad, jag orkade inte vara gullig.
Men å andra sidan, kanske jag ändå ska lätta upp stämningen?
Jag började skratta, jag hörde själv hur falskt det lät, men jag fortsatte.
- Om du är rädd att jag krossar spegeln! sa jag och började vifta med armarna medan jag fortsatte att skratta, men Rebecka rörde inte en min.
Jag gjorde det överdrivare, men så gav jag upp.
- Är det itne kul? suckade jag.
- Är det normalt, är den rätta frågan, sa Rebecka. Och rätta svaret är förstås: Nej.
Jag slog ner blicken, jag borde inte ha gjort det!
Jag bord einte! Jag visste att det sklule sluta dåligt!
Tyyyypiskt!
Inte ens JAG tyckte det var kul, men hon kunde jag i alla fall fnissa sådär elakt som hon brukade?
Jag trutade surt på munnen.
- Som om du själv är något bättre, din gamla surpuppa!
Varifrån jag fick mina knäppa ord? Ingen aning, Rebecka fick den där blicken igen, jag började bli nervös och illa till mods igen.
Varför visste jag aldrig med Rebecka?

Jag såg att Bethany höll på att bli nervös igen.
Säg något! manade min hjärna. Säg något så att hon inte börjar flaxa med armarna.
Men så hände något alldeles för otroligt, Bethanys osäkra min byttes ut och hon la
surt armarna i kors och blängde surt på mig.
- Jag skulle må bättre i ditt sällskap om du inte var så svår att ha med, Rebecka.
Wow! Hon sa faktiskt något vettigt! Vad imponeradjag blir.
Jag vet att jag fick den där blicken som gojrde Bethany så frövirrad.
Men jag kunde inte låta bli.
Bethany hade INTE viftat med armarna, och hon hade INTE kramat mig.
Hon såg sur och bestämt ut, eller hade sett, nu började hennes ben ge vika.
- Kan du ge mig spegeln? viskade hon.
- Vill du ha den? frågade jag och hoppades att det skulle reta upp henne.
Det gjorde det, hon blev lite ilsken.
- Vad tror du egentligen? Är det du eller jag som är dum?
Hon skratade till.
- Varöfr tittar du på mig sådär? Jag orkar inte vara snäll mot dig.
Jag vet att mitt ansikteuttryck blev värre, nu tog Bethany tre steg fram mot mig.
Herregud, vad vacker hon är, hann jag tänka.
- GE HIT SPEGELN, REBECKA! skrek hon. NU! OCH JAG MENAR DET! SLUTA STIRRA PÅ MIG SÅDÄR, JAG ORKAR INTE LÄNGRE, ALLTSÅ ALLVARLIGT, DET SPELAR IGNEN ROLL OM DU TYCKER JAG ÄR DUM FÖR ATT JAG INTE... KRAMAR DIG LÄNGRE, DU GILLAR JU INTE ENS MINA KRAMAR!
Varning, varning... Jag borde le mot henne, men när jag är beundrad GÅR det inte, mitt ansikteuttryck utvecklade sig.
Bethany skrek till.
- OKEJ, JAG VILL HA SPEGELN, HÖR DU VAD AJG SÄGER? JAG VILL SE MIG SJÄLV I SPEGELN, OCH JAG MENAR DET, DIN LILLA.... DIN LILLA... Ööh... Din lilla...
Alltså, inte för att jag tvivlade på att hon inte menade vad hon sa.
Snabbt, innan hon hann säga något elakt räckte jag henne spegeln.
Hon blev mållös, och ramlade ner på golvet.
Jag tittade ut genom fönstret.
- Förlåt, Rebecka, för att jag förlorade kontrollen, sa Bethany och sprang genast fram till mig.
Varning varning! pep min hjärna. Hon tänker krama mig!
Men Bethany saktade in och skrattade till.
- Alltså jag tänker inte krama dig, jag bara.
Hon började flaxa med armarna, jag tog tag i hennes arm.
- Wow, Beth, sa jag. Det du gjorde nyss var fantastiskt!
- Men jag..., började Bethany. Du...
- Alltså det är nog någorlunda såhär en vanlig person skulle gjort, fast utan det där skirkandet, var du dig själv, Bethany?
Bethany sjönk ihop.
- Ja, sa hon med en suck. Jag var rädd att du skulle hata mig, jag trodde... Att jag blev hatad på grund av att jag var... Den jag är, och... Herregud, är det så jag ska göra? Säga vad jag känner? Fräsa åt folk som är elaka och ge IGEN?
Jag nickade och et hettade till i ansiktet, jag började bli ivrig.
Jag menar, Bethany är tpy den vackraste tjejen i skolan ( efter min lilla behandling ) och hon hade visat sin rätta del av sig själv.
Jag hade aldrig sett tysta musen Betty vara så utomsig vacer... Och vilken utstålning.
Jag snörpte på munnen och försökte låta bli att vara avundsjuk.
Hon skulle definitivt få uppmärksamhet av alla i skolan, i alla fall av Frida.
FRida skulle bli utom sig n'är hon fick veta att tysta musen fula Betty var så mycket vackrare än hon.
Tanen fick mig, öfrvånanasvärt nog, att le brett.
Bara några lektioner i vett och etikett så skulle allting göra susen!
Med ens tyckte jag om Bethany, och jag ville till varje pris lyckas, alltså log jag glatt.
- Är du redo för att möta tjejerna när du blir frisk i foten... och så... ? Du har din cvoola sida!
Innan Bethany hann säga: '' Har jag? '' fortsatte jag.
- Vi behöver itne ens öva på hur du ska bete dig, det enda vi måste göra något åt är... Som sagt, ditt självförtroende, så... Är du färdig?
Bethany sa ignenting, ho nickade itne ens, stod bara helt still.
Fast jag visste ju att hon skulle nicka, hon skulle nicka och göra Frida rasande.
Hon kaske skulle bli skolans populäraste tjej!

Skriven av: Tamara Mäntyniemi 11 år