Fröjd - En Kriminalhistoria

MARS











Prolog





I samma stund som Ragnar Knutsson såg räddningsflotten ute på det mörka havet så stack dieseloljan riktigt ordentligt i näsan.
Den stora båten han nu styrde luktade gammal trä, och lacken på träväggarna var fyra dagar gammalt.
Hans danske kompanjon, vars namn var Pedersen, sov på en råttäten madrass i dörröppningen till styrhytten.
Pedersens högra stortå stack fram bakom ett ordentligt hål i den olivgröna raggsockan. Han snarkade även, och han rörde fötterna minst två gånger i minuten, i sömnen.
Knutsson skakade på huvudet när han betraktade den sömndreglande Pedersen. Han var en usel kompanjon när det gällde deras bransch – men en överbevisat duktig styrman. Det var Pedersens båt som dem färdades i. Elisa. Båten var döpt efter Pedersens gammelmormor. Elisa Pedersen-Grimsrud.
Dem skulle ta sig till Skagen innan solens uppgång, där skulle dem leverera en parti smuggelsprit till en kontakt som kallade sig Fähunden.
Pedersen kände till honom, Fähunden hade nämligen personligen bränt upp Pedersens optimistjolle. Bara för att fyra cigarettpaket hade saknats vid en tidigare leverans för ett par år sedan.
Så om Pedersen hade fått bestämma hade dom levererat till någon annan, men Fähunden var den som bjöd högst.
Knutsson vände sig om för att kolla klockan.
3 minuter i halv fyra, dom var strax framme.
Bäst att låta honom sova, tänkte Knutsson och slängde en blick mot Pedersen. Han får ta två pass på hemvägen, då ska det jävlar i mig sovas för min del!
Knutssons syn blev suddig, han behövde kaffe. Ögonlockarna kändes som stenblock.
Plötsligt kom han att tänka på en sak, räddningsflotten som just hade flutit förbi hans syn var tom, och säkert värd ett par tusen riksdaler.
Han och Pedersen kunde känna ett par extra tusen om dem även sålde räddningsflotten i Skagen. Där fanns det många fiskare som var i behov av en rejäl sådan.
Han stängde tvärt av båtens motor, på grund av detta hastiga drag skakade hela båten till för en sekund, och Pedersen vaknade och svor.
- Vad fan händer här?
- Det flyter en räddningsflotte här ute, vi kan sälja den i Skagen för ett par tusen.
Pedersen nappade direkt och körde på sig ett par byxor och kängor.
Knutsson tog med sig en stor järnstång ut på däck.
Det blåste ovanligt mycket och vinden gjorde så att Pedersen fick en riktigt ordentlig gåshud.
Knutsson förde in den röda gummiflotten mot båten.
Han tappade järnstången rakt ned i vattnet av förvåning. I den röda räddningsflotten låg två skjutna män.
Pedersen lyste med sin ficklampa mot de två männen. Han gapade av chocken.
Både Pedersen och Knutsson kunde dra slutsatsen att männen kom från Skandinavien. Att dom båda var klädda i kavaj och slips, dyra byxor och vit skjorta. Båda männen hade blivit skjutna med varsitt skott i bröstet.
Knutsson bad Pedersen att hämta deras andre järnstång som de hade ombord, med denna drev dem flotten mot den riktning dem hade åkt ifrån.
Simrishamn.
Sedan slängde Pedersen iväg järnstången flera meter ut i havet. Den kom långt bort, Pedersen hade nämligen varit bäst på sitt sportgymnasium inom spjutkastning.
Dom gick in i båten igen, pratade igenom händelsen, ingen hade tagit på flotten, det var bra.
Men dem båda spritsmugglarna var godhjärtade innerst inne. Dem båda visste vad de var tvungna att göra, och det var Knutsson som utförde handlingen.
Han plockade upp sin mobiltelefon ur rockfickan och ringde till larmcentralen. När en kvinnlig röst svarade blev hans exakta ord:
”I morgon kommer en röd räddningsflotte hittas i Kåseberga-trakten. I flotten finns två skjutna män.”
Sedan hade Knutsson lagt på, gått ut på däck och dumpat mobilen i vattnet.
Sedan fortsatte dem sin resa mot Skagen, som om dem aldrig hade sett den röda gummiflotten som flöt omkring med två skjutna män.











1






Runt kvart i sextiden vaknade, gäspade och sträckte sig hela Österlen.
Detta gjorde även Per Walton, vice rotelchef vid Simrishamnpolisens spaningsrotel.
Han satte ansiktet under kallvattenkranen för att vakna. När han hade gjort detta tömde han den nästan vattenfyllda hinken som stod precis under läckan i taket. Det hade regnat under natten.
Walton hade svart, tunt och bakåtstruket hår, han var mager, han hade de muskler han behövde.
Per Walton hade bott i Simrishamn i hela sitt liv, men han hade vid redan arton fyllda år förstått att det var på en båt han hörde hemma.
Det var därför Per Walton var bosatt på en relativt stor båt som hela tiden var fast vid hamnen i Simrishamn.
Och han hade ett säkert lås på sin båt, och han hade ett mycket säkert larmsystem som vakade i hela båten.
Men båten var ändå relativt liten, han hade visserligen två små våningar, men det räckte egentligen inte riktigt till honom.
Han hade ett litet kök med svartvit TV, ett litet badrum, två små sovhytter. På den andra våningen fanns ett litet sällskapsrum, en styrhytt, plus att det fanns ett litet maskinrum allra längst ned i båten.
Men Per Walton trivdes.
Det kostade inte mycket att ha båten i kajen året om, förutom på sommaren då han ofta seglade med några av sina vänner.
Han klagade aldrig på båten, visst var det hål i taket på ett ställe, men den skadan skulle repareras under sommaren. Och det var icke lång tid kvar till hans semester. Lite mer än en månad kvar.

Walton som varje vardagsmorgon gick förbi den göteborgske kriminalpolisen Angus Bratts skrivbord blev alltid lika förundrad över hur denne kunde finna alla sina saker där. Hela Bratts skrivbord var som Hiroshima-bomben. Nästan hela skrivbordet täcktes av olika jakt och vapentidningar, Bratt var nämligen helårsprenumerant av Guns & Ammo, och det hände ofta att Bratt var borta från olika möten för att han hade tagit en sväng ner till närmaste tobaksaffär för att inhandla grovsnus och den senaste jakttidningen.
Bratts datorskärm som stod på skrivbord var alltid kladdig. Och hela ramen som satt runt skärmen var full av gula lappar med oftast onödiga anteckningar. Men, Walton var tvungen att erkänna att Bratt var en skicklig spanare.
När Per Walton rundade detta skrivbord varje morgon satt det oftast det en vit skylt av papper på bordet. På skylten hade Bratt skrivit ned med tjock tusch:

Kommer snart!
Proviant inhandlas…
Krinsp. Angus Bratt

Walton visste, som alla andra inom Simrishamnpolisen att proviant menades med mjukporr, grovsnus och vapentidningar.
Efter att ha rundat Bratts skrivbord så hälsade Walton alltid på Edvin Alshammar, en rutinerad och kvick polis som oftast som Walton ofta använde i olika spaningar. Det lyste nämligen inte polis om Alshammar, och det var den punkten som Walton utnyttjade.
Efter detta så var Walton framme vid sitt kontor. Han satte sig ned och gick igenom tjänstepapper som handlade om utredningar som han eventuellt skulle arbeta med.
Walton såg en slagningsfil ligga på polisassistent Anja Carlssons skrivbord.
Vid åttatiden kallades han som vanligt in hos rotelchefen, Christer Fursth. Fursth var en gammal man som skulle eventuellt förtidspensioneras inom ett par år.
Fursth hade alltid varit negativ mot Per Walton som person, däremot hade han uppskattat hans arbetsresultat. Men att Fursth inte direkt uppskattade Walton privat ställde alltid lite problem inom kåren, också.
När Walton stängde dörren efter sig till Fursths kontorsdörr så stod denne upp.
Walton betraktade honom. Leverfläcken som Fursth hade i hårfästet blev allt blekare för varje dag. Han hade mycket tunt och nästan osynligt hår, och de hårstrån som fanns kvar på Fursths kranium var alltid bakåtkammade. Denna dag hade han på sig ett par ljusbruna byxor, och en mörkgrön väst med ett mönster på i mitten.
I den högra handen höll Fursth i en tunn mapp. När Walton satte sig ned släppte Fursth ned mappen på bordet och satte sig i sin pinnstol med en stel rörelse.
- Vad är det där? sa Walton och rättade till sin blåa kavaj.
- Det är mord, Walton.
Walton kliade sig under näsan.
- … om nu Walton har hört talas om den handlingen, tillade Fursth med ett leende på läpparna.
Där satt den, enligt denne rotelchef.
- Ja, sa Walton tillmötesgående. Det har jag.
- Bravo. Då kan vi avancera.
Walton nickade.
- Klockan 03.38 i natt så kom ett anonymt telefonsamtal till larmcentralen. Rösten sade att en räddningsflotte skulle flyta iland vid Kåseberga. I flotten skulle två skjutna män finnas.
Walton nickade åter igen. Satte det vänstra benet över det högra.
- Det var precis detta som hände fem i halv sex i morse. En hundägare fann en röd gummiflotte vid stranden. I flotten fanns två skjutna män.
Walton kisade.
- Har vi funnit den som ringde till larmcentralen?
- Svar nej. Vi har gjort en röstanalys, men rösten är sedan tidigare inte bekant med polisen.
Walton smörjde hastigt in sina torra läppar med läppsyll.
- Har vi skickat rösten till kollegorna i Stockholm?
- Till Stockholm och Göteborg, dem håller på, men dem är skeptiska, sa Fursth och hällde upp ett glas mineralvatten i en plastmugg.
Per Walton körde in en långsmal cigarr i munnen och trevade efter en tändsticksask i kavajfickorna.
- Har vi identifierat de båda männen? frågade Walton och drog en tändsticka mot paketets bruna sida.
Den fattade snabbt eld och Walton satte elden mot sin cigarr. Han blåste ut rejält med rök mot det öppna fönstret som var placerat bakom Christer Fursth.
- Nää, sa Fursth. Det är det vi har lite problem med.
- Jaså? sa Walton och drog ett halsbloss. När det gällde den här röstanalysen, när kommer vi få besked?
- Ja, det kan ta upp till en hel dag.
Walton nickade och blåste ut rök.
Det var inte ofta mord inträffade i Simrishamntrakten. Högst fem stycken på ett helt år. Walton var en av de bästa, det visste till och med han själv. Egentligen hörde han hemma på Ystadpolisen. Men han gillade Simrishamn bättre.
Per Walton hade erbjudits en tjänst som narkotikaspanare inom Ystadpolisen, men tackat nej. Orsaken var som sagt att han uppskattade Simrishamn mer än Ystad.

När Walton tio minuter senare hade samlat hela spaningsroteln i mötesrummet kom kriminalkommissarie Rune Lövgren inspringande.
- Lämnade Malins ungar på dagis, ursäktade han sig med och hällde upp kaffe till sig själv i en rund vit kopp. Walton satte fast bilder på liken med magneter på den vita skrivtavlan som fanns på roteln.
- Ja, sa han. Alla vet ju vid det här laget vad som har hänt.
Alla på roteln nickade.
- De båda skjutna männen har inte identifierats, ännu, sa Walton.
Lövgren pekade på Alshammar och sade:
- Alshammar, du kollar listan på saknade.
Edvin Alshammar nickade.
Walton nickade och sade:
- När vi har några saknade män så hör Bratt och Lorentz dom anhöriga.
Angus Bratt och hade arbetat med varandra i ett par veckor. Nadja Lorentz var nyinflyttad i Simrishamn. Hon hade tidigare arbetat på Stockholms stöldrotel i förorterna.
Bratt satte fötterna på bordet och började bläddra i en Playboytidning. Sedan suckade han och lade den åt sidan. Tråkiga bilder.

*

Rune Lövgren och Per Walton befann sig inne på Waltons arbetsrum.
Lövgren stod med armarna i kors, lutandes mot ett bord. Walton satt vid sitt skrivbord.
- Två skjutna män, sa Lövgren. Ej identifierade.
Walton nickade och tände en cigarr.
- Om vi tillfälligt utgår ifrån att den som larmade inte är mördaren…
- Den slutsatsen kan vi inte dra ännu!
- Jag sa om!
Walton drog ett halsbloss och spetsade öronen.
- Då måste han ha mött räddningsflotten.
- Ja. Säkerligen ute på havet.
- Om vi säger att han åker båt, och möter flotten. Ja, då måste han vara på väg från Simrishamn.
Walton nickade. Halva cigarren kvar.
- Danmark, skulle jag gissa på, sa Walton.
- Jag med, sa Rune Lövgren och satte sin högra armbåge på det bord han lutade sig mot.
- Menar du att flotten kom ifrån Danmark?
- Just precis, sa Lövgren.
- Ska vi skicka en kopia av samtalet till våra danske kollegor? sa Walton.
- Låt mig fixa det.
- Självklart, sa Walton och tog det sista halsblosset av cigarren.
Han dödade kvickt med två små rörelser.
Röken spred sig upp mot taket.
Det var den 27 mars år 2001, och en mordutredning var i full gång.








2






När klockan blev halv nio på morgonen vaknade Ragnar Knutsson.
Han var blek i ansiktet och magrare än vanligt på grund av brist på sömn. När Pedersen och han hade kommit iland till Skagen hade dem lagt båten i kajen och tagit in på ett vandrarhem som inte hade särskilt höga priser.
Pedersen hade igår natt använt ett par klunkar whisky och kokainrälsar som sömntabletter. Han hade somnat i rummets soffa.
Pedersen hade inte brytt sig om deras upptäckt på havet men Knutsson kunde inte släppa det.
Det var inte första gången han hade sett döda människor, nej. När han hade legat i lumpen så hade en av de meniga skjutit sig själv i magen med en automatkarbin. Det hade tagit två och en halv timme för honom att dö.
Knutsson tog en trasa och tvättade av spegeln som Pedersen hade använt till att lägga upp kokainrälsar på.
Sedan tog han sin tändare och brände Pedersens pappersrör som denne hade använt för att få upp kokainet i näsborrarna. När Knutssons nu såg på Pedersen kunde han se blod ligga utanför näsborrarna.
Jävla idiot! tänkte Knutsson och fyllde en ljusblå hink med iskallt kranvatten. Han gick fram till Pedersen som fortfarande sov i soffan. Sedan slängde han hinken mot Pedersens ansikte.

*

- Fähunden vill träffa oss kvart i tio vid en pizzeria som heter Lennie´s Pizza, sa Knutsson. Fattar du?
Pedersen nickade och låste upp dörren till båten. Knutsson väntade på bryggan medan Pedersen lastade upp smuggelspriten på bryggan.
Knutsson som hade med sig två tomma resväskor började fylla dom med flaskor.
När dom tillslut var klara så tog dem varsin väska, och Pedersen ringde efter taxi från en telefonautomat utanför vandrarhemmet.
När taxin kom efter sju minuter så beordrade Pedersen att chauffören skulle ta dem till Lennie´s Pizza.
Resan tog runt en kvart, dem var därför framme prick kvart i tio.
Pedersen som skötte snacket medan dom var inom danska gränser betalade taxin och skyndade sig till pizzerian med Knutsson framför sig.
När dem väl kom in så fick dem klara tecken från en muskulös och rakad man att sätta sig vid bordet längst ned.
Vid fönstret satt Fähunden.
Han hade en guldkedja runt halsen, en skepparkavaj runt kroppen, och ett par byxor som satt uppe vid naveln, T-tröjan som han hade under rocken var instoppade i byxorna.
Alla kläder han hade på sig var svarta, förutom byxorna som var ljusbruna.
Knutsson och Pedersen satte sig snabbt, för att sedan köra in resväskorna under bordet.
Fähunden fimpade sin cigarett som han hade haft gömd i handen bakom bordet. Sedan såg han på Knutsson och sade på danska i normal samtalston:
- Hur många flaskor?
- 32 stycken, svarade Knutsson.
- Hur mycket vill ni ha för dem?
- Tio mörka, sa Pedersen.
- Tio mörka!
- Det är jävla bra sprit, sa Knutsson. Dom har polska etiketter. Glasklar täckmantel!
- Tio mörka, upprepade Pedersen och beställde in en starköl.
- Tom! sa Fähunden. Kom hit!
Den muskulöse och rakade mannens namn var Tom. Han gick fram mot Fähunden. Dessa två män diskuterade priset, och Knutsson kunde urskilja en pistol i ett axelhölster under Toms kavaj.
Fyra minuter senare hade Knutsson fyra tusen kronor i sina händer. Likaså Pedersen.
















3






Tre dagar senare, tisdagen den 31 mars, var Waltons namnsdag.
Dagens namn var nämligen Erik och Erika.
Waltons fullständiga namn var Per Erik Walton. Erik efter sin farbror, Per var en sammansvetsning av sin fader och hans tre bröders namn.
Hans faders namn var Bengt, men dennes andra namn var Pierre. Bengt Waltons storebröders namn var Erik och Rickard. P, E, och R blir kort och gott Per. Och Waltons andra namn blev Erik efter farbrodern, och den andra farbrodern, Rickard, blev Waltons gudfar.
Men idag var både Erik och Rickard döda, av ålder. Men Bengt Walton levde, trots att han 84 år gammal. Walton hade i februari fyllt 37 år gammal.
Systern Mia hade firat honom med sina två tvillingbarn Josef och Ella.

*

Edvin Alshammar hade vid elvatiden traskat in på Waltons kontor och kastat ett stort fotografi framför Walton.
Fotografiet föreställde en man med svart hår och svart tjock mustasch, mannen skrattade på bilden och såg rakt in i kameran.
- Vem är det här? sa Walton och granskade fotot i högerhanden.
- Peter Öhman! sa Alshammar.
- Är han en av dem skjutna?
Alshammar nickade.
- Jag har till och med kollat med Fru Öhman. Det är han.
- Hur fick du fram det här namnet?
- Jag gjorde som du sade. Kollade listan på saknade män.
Walton var tyst för en tio sekunder.
- Bra, Edvin!
- Tack, sa Alshammar.
- Vem är hos Fru Öhman nu?
- Bratt och Lorentz.

*

- Och du såg honom senast för fyra dagar sedan? sa Bratt.
Sigrid Öhman nickade och torkade bort tårarna med handflatan.
- Fru Öhman, sade Lorentz. Kan du beskriva er man för oss?
Sigrid snöt sig och nickade sedan.
- Han var 1.80 lång, svart tjockt hår. Dyra kläder…
- Er mans personlighet, fru Öhman! sa Lorentz.
- Jaså, sa Sigrid Öhman och torkade bort ett till par tårar. Jaa, vad ska man säga?
- Ja. Inte fan vet jag, mumlade Bratt.
- Han var en stark och envis person, sa Sigrid Öhman. Han var enormt godhjärtad.
- Vad arbetade er man med? sa Angus Bratt.
- Han var delägare i en privat advokatbyrå.
- Vem var den andre delägaren? sa Lorentz.
- Krister Hjortfält.
- Har han ringt hit och undrat över varför Peter har varit borta?
Lorentz såg på Sigrid Öhman.
- Nej, det har jag faktiskt tänkt på, sa denne.
- Så han har inte ringt? sa Bratt.
- Nää, inte vad jag minns, sa Sigrid Öhman på sin nästan småländskbetonade skånska.
- Kan vi få se en bild på Krister Hjortfält?
Sigrid Öhman nickade och gick bort mot en svart byrålåda. Hon drog ut den översta lådan som var fylld med amatörkort.
Hon letade en stund innan hon fann en bild på Hjortfält och Öhman tillsammans, när dessa två män fiskade.
- Ja, sa hon och räckte över bilden till Bratt. Det är jag själv som har tagit bilden. Det är Krister som är närmast kameran.
- Krister Hjortfält, sa Lorentz. Är han skånsk?
- Nej, nej. Han är norsk, sa Sigrid Öhman.
Bratt granskade bilden och sade:
- Han var norsk!

*

Per Walton och Rune Lövgren stod utanför Krister Hjortfälts ytterdörr i Ystad.
Vid låset stod en låssmed. Hans namn var Rellonen, i händerna höll han i en borrmaskin som han använde för att få upp låset till Hjortfälts dörr.
Det tog exakt fyra minuter, sedan var Walton och Lövgren inne i lägenheten.
I hallen fanns ett litet bord med en stol till, på väggen där bordet stod fanns en spegel.
Dom gick in i köket där ost, mjölk, bröd, och smör stod framme på bordet.
- Allt står framme, sa Walton.
Lövgren nickade.
- Och det måste stått här i minst tre dagar. Allt är torrt. Mjölken är ljummen, och smöret har smält till en gegga.
Dom gick vidare in i sovrummet. Det fanns där en tvåmannasäng som var obäddad.
Vid sängen fanns ett nattygsbord. Walton drog ut nattygsbordets enda låda. Där fanns pass, plånbok, mobiltelefon, och en elektronisk almanacka. Walton fick särskilda plastfickor av Lövgren där Walton lade ner alla dessa föremål.
Walton drog slutsatsen att dem hade gjort sitt i lägenheten. Rune Lövgren nickade och ringde till kriminalteknikern Hagberg.

*

Alshammar hade fått uppgiften att kolla igenom Hjortfälts mobiltelefon och elektroniska almanacka.
Skitjobb! tänkte han och öppnade SMS-inkorgen på Hjortfälts mobil. Det var fyra meddelanden från Eurosvar som meddelade att Hjortfält hade nya meddelanden.
Sedan fanns det sju stycken meddelanden från Öhman som handlade om deras arbete som advokater. Helt ointressanta texter för mordutredningen, enligt Edvin Alshammar. Bara en massa onödigt prat.
Han hade svårt att koncentrera sig, han hade bara Olle Adolphssons melodi Gustav Lindströms Visa, i huvudet.
Sedan visade sig tre meddelanden som intresserade honom. Avsändaren var kallad JB. Numret var 070 564 7170 och dom tre meddelandena löd:

Hej!
Jag har fyra stycken här. Vi möts vid vårt gamla ställe, ha med dig skåpbilen.
JB

Vi har bråttom. Dom kommer snart hit, ”rosorna” måste fly. Hjälp mig, fort. Ta med dig Peter!
JB

Varför har du inte kontaktat mig?
Svara!
JB

JB? tänkte Alshammar. Vem kan det tänkas vara?




4






Per Walton satte på högtalarsystemet på sin kontorstelefon.
Han slog in siffrorna 118 118 och väntade på att någon skulle svara. Han skulle just ta en klunk kaffe när han hörde en kvinnoröst säga:
- 118 118, Marika.
- Hej, sa Walton. Per Walton, Simrishamnpolisen.
- Ja.
- Jag undrar vem som har numret 070 564 7170?
- Ja, ett ögonblick.
Walton tog en klunk kaffe innan Marika sade:
- Ja, det är en man vid namn Johannes Boom.
- Johannes Boom?
- Ja.
- Var är han bosatt?
- Fredrikstigen 14, precis utanför Simrishamn.
- Tack, sa Walton och lade på.
Han kände hur Sig Sauern slog emot revbenen i axelhölstret.
Fredrikstigen 14, var kunde det ligga?

*

Ett litet hus, nästan som en liten lada.
Bakom huset låg det ett stort växthus. Plus massvis med skog.
Det var det som låg på Fredrikstigen 14, Johannes Booms mark.
Walton gick med stora steg mot växthuset. På långt avstånd kunde han se att det var fler än bara Johannes Boom där inne.
Det var säkert femton stycken utlänningar också. Iranier, enligt Per Walton.
Längst fram stod Johannes Boom. Han hade en muskulös kropp och blont kortklippt hår. Han höll på leda utlänningarna ut ur växthuset, genom bakdörren.
- Flyktingar! sa Walton och slog upp dörren till växthuset.
Alla flyktingar vände sig mot Walton. En liten flicka på åtta år höll i sin gosedjursnalle och sög på tummen. Hon såg med en rädd blick på Walton och trevade efter sin mors hand.
Walton stod som förstenad. Han såg på alla flyktingar och sade sedan:
- Johannes Boom!
När Boom var upptagen med att vända sig mot Walton skrek en gammal flyktingkvinna. Hon hade skräckslagen blick som pekade upp mot taket.
Walton såg upp.
På båda sidorna av glastaket så stod maskerade män med automatkarbiner. Dom ställde sig ännu stadigare och riktade karbinerna mot flyktingarna.
Alla i växthuset förutom Walton och Boom skrek. Alla flyktingar skrek rent hysteriskt. Walton räknade sakta till tre.
Sedan strömmade kulorna över växthuset. Boom sprang mot växthusets bakdörr, öppnade den och sprang mot en vinröd skåpbil. Han satte sig vid ratten och körde därifrån med en rivstart.
Walton kastade sig ned bland bord där växter och plantar stod.
Han både kände och hörde hur kulorna svämmade över i glashuset. Han hörde även hur flera tomhylsor och glasskärvor föll ner på det bord som Walton låg under.
Han hörde även två sorters skrik. Han hörde skrik som hördes på grund av folks rädsla, men han hörde även skrik som hördes på grund av folks smärta.
Walton rullade efter ett tiotal sekunder ut från gömstället och plockade fram sin tjänstepistol.
Han gjorde mantelrörelse och avlossade ett par skott mot taket.
Men det var bara glas som föll ned, inga maskerade män, och plötsligt var magasinet slut. Men även skriken. Per Walton upptäckte inte det direkt, men sedan hörde han. Skriken var borta. När han såg upp var även de maskerade männen borta.
I mitten av växthuset, där en liten gångstig var, så låg alla flyktingar.
Sårade som tusan.
Walton snubblade fram till dem och kände pulsen på alla, han kunde efter denna koll konstatera att alla flyktingar var döda. Dem var sjutton stycken exakt.
Walton satte sig ned på marken. Han var inte sårad, inte ett enda litet skärsår.
Men han var rejält chockad. Han hade just bevittnat när sjutton oskyldiga flyktingar hade blivit brutalt nermejade. Av gärningsmän med automatkarbiner, som hade stått med god sikt på ett tak.
Det var rena avrättningen.
Walton betraktade det sönderskjutna taket. Han såg hur en riktigt stor glasbit höll på att falla, den var säkert flera meter stor.
Med solen i ögonen kunde Walton ändå försäkra sig om att glaset skulle falla rakt på honom. Han handlade snabbt, han gjorde två kullerbyttor åt sidan och undkom glasfönstrets våld.
Sedan började han gråta.












APRIL











5






Identifieringen av de sjutton flyktingarna hade inte blivit en svår uppgift.
För att vara exakt hade det inte ens blivit Simrishamnpolisens uppgift. Christer Fursth hade ordnat så att Interpol hade skött den saken.
Simrishamnpolisen skulle istället inrikta sig på att finna den försvunne Johannes Boom. Flera inom spaningsroteln hade olika teorier:
- Jag tror han är på flykt, Per, sa Rune Lövgren. Han är nog själv medveten om att dem som sköt flyktingarna i växthuset vill åt honom.
Walton nickade.
- Äsch, fuck me! Det är klart som fan att Boom pangade Öhman och Hjortfält, och sedan flyktingarna, sa Bratt.
- Jaså? sa Alshammar. Vad tyder på det?
Lorentz nickade och såg på Bratt.
- Han stack! sa denne.
Per Walton skrattade och sade:
- Han blev beskjuten, Angus. Klart han tänker på sig själv!
Bratt ryckte på axlarna.
- Jag tror ändå inte det, ljög han och plockade fram ett nytt nummer av Guns & Ammo.
Nadja Lorentz skakade på huvudet och fortsatte till sitt.
Walton visste att Lövgren hade rätt.
I pressade situationer tänkte man oftast på sig själv, och det gjorde man rätt i, enligt Lövgren.
- Hallå, killar!
Det var Nadja Lorentz stämma.
Walton och Lövgren gick med snabba steg mot henne.
- Kolla här, sade hon och pekade på en SMHI-rapport. Den dagen den anonyme mannen ringde till larmcentralen så var blåsten märklig.
Lövgren nickade.
- Först gick strömmen mot Danmark, sedan bytte den håll vid tvåtiden, då gick strömmen mot Skåne igen.
- Så flotten kan ha kommit från Simrishamn? sa Walton.
Lorentz nickade. Det är i alla fall mycket möjligt.
- Jävlar i helvete, sa Walton. Nu var det minsann ombytta roller. Vi som alltid har letat efter mördare i Danmark.
- Ja, sa Bratt. Då var det lönlöst att skicka röstanalysen till Danmark.
Walton instämde.
- Det har du rätt i, Angus, sade han.
Alshammars kontorstelefon ringde.
- Alshammar!
Walton såg en kort stund på sin kollega innan han tittade på Lorentz igen.
- Är det här hundraprocentigt säkert?
- Vad?
- Att blåsten ändrade sig såhär?
- Ja, inte 100 procent, men i alla fall 85.
- Okej, sa Lövgren. Det räcker för mig.
Walton nickade.
- Samma här.
Bratt skakade på huvudet och ritade våldsamma och blodiga splatterbilder på Lorentz kollegieblock. När Nadja Lorentz upptäckte detta så slog hon bort pennan ur handen på Bratt.
Bratt återvände till sin vapentidning och märkte hur han fick erektion. Det var en jävla puffra! tänkte han.
Walton var precis på väg mot sitt kontor då Alshammar lade luren åt sidan.
- Walton!
Denne vände sig om och såg på Edvin Alshammar.
- Det var kollegorna i Danmark. Dom vet vem den anonyme larmaren är!

*

Ragnar Knutsson var allt emot glad.
När han hade gått ut från pizzerian med Pedersen hade fyra stycken uniformerade poliser kommit fram till Knutsson och Pedersen för att arrestera dem. Och nu, två timmar senare hade han fått reda på att dansk polis hade haft ögonen på honom och Pedersen sedan i februari.
Mötet med Fähunden hade varit en fälla.
Hans riktiga namn var Elias Mogensen, infiltratör vid den danska polisen. Allt om den så kallade Fähunden var en myt.
Han fanns inte, bara i den undre världen. Och detta gripande skulle inte göra skillnad. Fähunden skulle lura fler småbrottslingar in i fällan.
Plötsligt öppnades dörren till förhörsrummet av kriminalkommissarie Roland Westrupp. Westrupp var den danske polis som höll i utredningen mot Knutsson och Pedersen.
- Ragnar Knutsson?
Knutsson nickade.
- Mitt namn är Roland Westrupp.
- Hej.
- Ragnar, en svensk kriminalpolis som heter Per Walton – han kommer från Simrishamn, har ringt oss och vill förhöra dig via bildtelefon.
- Om jag inte vill?
Westrupp suckade.
- Ragnar, jag är rädd för att du måste.

Westrupp placerade Ragnar Knutsson framför en dator med en kamera, på datorskärmen såg Knutsson Per Waltons ansikte.
Westrupp gav Knutsson även en mikrofon och en varm kaffekopp.
Walton granskade Knutsson och sade sedan:
- Ragnar, mitt namn är Per Walton.
Knutsson tog en klunk kaffe och nickade.
- Ragnar Knutson, sa denne.
- Ragnar, vi här inom Simrishamnpolisens spaningsrotel vet att det var du som larmade oss här i Sverige om räddningsflotten.
- Vilken räddningsflotte?
Per Walton suckade.
- Ragnar, vi har genom röstanalys bevis på att det var du som larmade. Vi vet även att du och Gert Pedersen var på väg till Skagen för att sälja ett parti smuggelsprit, därför larmade du anonymt.
Ragnar Knutsson gav upp.
Han berättade allt för Per Walton, om båtresan, om upptäckten av flotten, om Pedersen, om arresteringen, om smuggelpartit. Allt.




















6






Johannes Boom åt en pizza.
Det var en specialbeställning. 'Calzone med champinjoner '. Han satt på Foffos Pizzeria i Ystad. Han satt ensam vid ett bord längst in i restaurangen. Resten av borden var fulla, även uteborden var fulla eller reserverade.
Ingen av gästerna hade lagt märke till honom. Han höll en låg profil, jeansjacka, stor mössa och slitna jeans. Han åt sin pizza och drack sin lättöl i normal takt. Det var absolut inget hos honom som gästerna kunde haka sig på.
När han höll på att ät på dem två sista bitarna så beställde han notan.
En ung blond kvinna gav honom kvittot och han gav henne femton kronor i dricks. Sedan lunkade han ut ur restaurangen, gick över torget, och satte sig i sin skåpbil och körde iväg.
Han visste exakt vart han skulle gömma sig någonstans.

*

Rune Lövgren arbetade hetast inom roteln på att finna Johannes Boom.
Det var verkligen viktigt, utan honom skulle dom kanske aldrig lyckas finna Öhman, Hjortfält, och flyktingarnas mördare.
Lorentz och Bratt patrullerade som vanligt ute på stan. Både i Simrishamn och i Skillinge.
Walton var nu pressens ansikte utåt, när det gällde denna utredning. Edvin Alshammar svarade i telefon.
All personal inom spaningsrotelns telefoner hade kopplats till tre polisers kontorstelefoner.
Edvin Alshammars telefon.
Leonard Magnells telefon.
Och slutligen Anja Carlssons telefon.
Nästan var tionde sekund så ringde någon av dessas kontorstelefoner.

Per Walton satt mitt emot Christer Fursth på dennes kontor.
Fursth stod upp vid fönstret och såg ut på gatan.
- Vet du vad du ansvarar för, Walton?
- En utredning.
- Nej, den största massakerhändelsen i Skånes historia. Nitton stycken har dött i en och samma utredning. Ystad Allehanda kommer att göra en jävligt stor grej om det här fallet i morgon, sa Fursth och masserade näsroten.
Walton ryckte på axlarna.
- Vad kan jag göra åt det?
Fursth låtsades inte om kommentaren.
- Tänk dig rubrikerna, Walton! Nazistliga röjer upp – hittills två advokater och sjutton flyktingar döda!. Eller: Polisen är ute och cyklar, inte ett spår efter Rambonassarna!. Tänk dig det, Walton!
- Ska dem sätta dem rubrikerna på löpet?
- Ja, nåt i den stilen.
- Ja, Christer. Jag vet inte. Det har ju knappt gått en vecka sedan flyktingarna sköts. Inte fan vet jag vad jag ska göra åt pressen! På min nivå handlar jag det polisiärt, på din – det vete fan!

Bratt svängde till höger i rondellen.
Dom var nu på St. Knuts gata, en trevligt gata med flera hus. Lorentz hade alltid uppskattat Skillinge. Det var därför hon snart skulle flytta dit med sin bästa väninna Lotta.
- Varför tror du Boom gömmer sig? sa Lorentz plötsligt.
- Du har hört min story, sade han och justerade radion.
- Nää, Angus. Du har fått fel bild av Johannes Boom. Den rätta Boom är på flykt.
- Från polisen, ja!
- Från nazistiska mördare. Som vill peppra sönder honom för att han har hjälpt iranska flyktingar!
- Äsch! sa Bratt. Han är en dummerjöns!
Plötsligt sprakade det till i radion.
- Larmcentralen här, sa en kvinnlig röst. En berusad man har lagt sig rakt i körbanan vid slutet av St. Knuts gata. Fyllot verkar medvetslös.
Bratt hörde piketen svara:
- 1299 här, vi tar det.
Lorentz grep snabbt om luren och gav den till Bratt.
- 1370, Bratt här! Vi är närmare, vi tar det!
- Uppfattat, 1370, sa piketen. Slut, kom.
- Over and out, sa Bratt och gav micken till Lorentz.
När dem kom fram till slutet av St. Knuts gata så låg mycket riktigt ett medvetslöst fyllo i körbanan.
Lorentz kollade med polishuset om det fanns en fyllecell ledig. Samtidigt försökte Bratt få liv i honom genom att ge honom små örfilar över kinderna.
När Bratt hade lastat in fyllot i baksätet körde dem med påslagna sirener mot polishuset.

Dom parkerade bilen på deras vanliga P-plats. Sedan tog Bratt ett stadigt grepp om fyllot och hjälpte honom att komma till en fyllecell.
Vakthavande, Heed, låste in honom och tackade Bratt och Lorentz för att dem hade tagit med honom till polishuset.
Bratt och Lorentz tog sig upp till spaningsroteln och tog en snabb fika.
Bratt åt två mjöliga kakor som Magnell hade tagit med sig. Lorentz åt en gräddfylld mums mums och gjorde som Bratt.
Tog med sig kaffet till bilen. Deras tjänstebil var nämligen utrustad två mugghållare. En vid handbromsen, och en vid handsfacket.

*

Rune Lövgren såg ut mot lekparken som låg utanför hans arbetsrums glasfönster. Han hade för två dagar sedan ordnat med rikslarm på Johannes Boom.
Var kan han vara? tänkte han och stoppade händerna i byxfickorna. Han måste vara som ett skadeskjutet djur. Skräckslagen och på flykt.
Mer hann inte Lövgren tänka förens Magnell öppnade dörren. Han ställde sig vid Lövgrens skrivbord och flåsade i två sekunder.
- Stör jag? sade Magnell och såg på Lövgren.
- Ja, faktiskt, sa denne. Vad var det du ville?
- Förhörsprotokollet, sade Magnell och nickade mot en ljusgul mapp som han just hade lagt ned på Lövgrens skrivbord.
- Med vem? sa Lövgren och började bläddra i mappen.
- Jaa, med Ragnar Knutsson.
- Tack, sa Lövgren. Det var hyggligt.
Magnell bommade ett Extratuggummi från Lövgren och smaskade på det när han stängde dörren.
Lövgren skakade på huvudet och satte på sig sina läsglasögon. Här ska det läsas, tänkte han och satte sig vid skrivbordet med mappen.













7






- Ja, genau dass. Vielen dank!
Johannes Boom fick den iskalla fantan rakt i handen. Nu när polisen hade gått ut med rikslarm om honom var täckmantel det enda han kunde ta till. Nu kallade han sig för Günther Schildt och var datatekniker från Hamburg. Han var på Österlen på grund av sin sjukskrivning. Günther hade fått en black out och kopplade av i Simrishamn och Ystad.
För att smälta in så mycket som det gick tog han in på Hotel Sekelgården och låtsades även där vara tysk. Han visste att Ystad var en liten plats, därför höll han sig som mest inne på hotellrummet. Han spelade där patiens på sin bärbara Lapptopp.
Han gav inte ifrån sig några onödiga ljud, begärde inte något särskilt av hotellets personal, utan han bara vilade, läste, och spelade patiens.
Dagen då de sjutton flyktingarna hade skjutits ihjäl hade han slutat med att skriva dagbok. Han hade kastat iväg dagboken ned i vattnet vid hamnen i Simrishamn. Han hade varit nöjd med det beslutet då, men nu hade han blivit olycklig och fått dåligt samvete över dagbokens öde. Den hade varit som den modern han aldrig hade haft. Boom hade ofta fantiserat om dagbokens namn. Han hade efter tio års skrivande kommit fram till Claudia eller Natalie.
Han suckade, skar en chorizokorv i småbitar och svalde bit efter bit. Sedan öppnade han ett ny patiens på hans dator och började lägga ut korten genom olika musklick.

*

”Kriminalkommissarie Per Walton är på lunch, han återkommer kl. 13.30. Om du har ett brådskande meddelande slå en 2:a, så kopplas du till polisinspektör Alshammar. Annars, lämna ett meddelande efter pipet, tack för att du ringde, hej!”.
Fru Sigrid Öhman tog sats och skyndade iväg med sitt meddelande, ett meddelande som var avgörande för mordutredningen.

Två och en halv timme senare satte hon sig på Storgatan 4:s tak. Här hon hade hon utsikt över Simrishamns centrum. Torget, stadshuset, sportaffären, bokhandeln, och hamnen. Videobutiken var i samma hus som hon bodde i, så även den hade hon en viss uppsikt över.
Hon satt på en liten ventilationskupa och rökte en cigarett när hon såg honom. Han var en stor gestalt med skjorta och byxor. Han var lång och mager, med starka lår. Nästan som en badmintonspelare.
Även hans ansikte var magert, med släpiga kindben. Han hade smugit sig upp på taket när hon inte hade märkt det.
Hon blev så häpen när hon såg vem det var. Hur kunde det vara möjligt? Hon hade ju precis pratat in…
- Sigrid Öhman!
Hon tappade cigaretten, den togs av vinden omedelbart. Han ökade stegen, hon satte förstelnad av skräck på ventilationskupan. Det var helt ofattbart, hur kunde han vara två meter ifrån henne?
Hon ställde sig upp och kände hur han tog tag i henne. Runt nacken och armen. Hon försökte skrika men rösten var som bortrollad. Det ända som fanns kvar var lite torrt saliv.
Han släpade henne motvilligt mot takets kant, hon nästan snavade där hon stod. Hon såg ned på alla människor. Det var säkerligen tjugo, tjugofem meter ned. Han tog ett steg bakåt och kastade sedan iväg henne.
Ut i den fria luften.
Hon föll flaxande och skrikandes ned mot gatan. I fallet såg hon videobutikens två filmaffischer: The Cell och Dude, Where´s My car?.
Vilka tråkiga bilder! tänkte hon och träffade asfalten.




















8






Avspärrningsbanden sträckte sig enda från bokhandeln till Inter Sport-affären.
Justin Hagberg var redan på plats när Per Walton kom. Han hade sprungit ända från hamnen till torget, det tog högst två-tre minuter.
Alshammar var även där och såg skärrad ut.
- Det är Öhmans sambo, sade han när Walton kom.
- Ja, jag vet. Magnell sade det på radion.
- Jävla piss!
Det var Angus Bratts stämma.
- Inte ens vittnen kan dem lämna ifred!
- Ja, sa Alshammar. Man kan ju undra varför dem kastade av Sigrid Öhman från taket?
- För att hon hade något med fallet att göra, sa Walton.
- Ja, det är självklart, sa Lorentz. Men vad? Vad för information höll hon inne med?
- Det är just det vi ska ta reda på, fröken Lorentz, sa Bratt och tog en klunk kaffe.

***

Det var nattsvart.
Johannes Booms digitalur visade siffrorna 01.52. Det var sent, men han hade just kommit dit. Han gillade Borrbystrand. Det tvåmetershöga sandbergen som man sjönk ned i. Den lätta sanden. Tången i havet, stenarna i vattnet.
Han älskade allt. De sandiga stigarna till stranden. Dom var härliga att gå på. Speciellt nu på natten.
Han gick bland de tjugotal ingångarna till stranden. När han hade gått i en stund gick han upp för ett säkert fyra meters sandberg.
Det var då han såg stugan.
Han åkte ned från sandberget på rumpan. När han var på marken igen var han bara sextio centimeter ifrån rucklet.
Där fanns bara ett, eller två små rum. Han kastade sig över dörren som öppnade sig. När han öppnade dörren fanns där ett litet bord. Sedan fanns det som en liten skrubb där en råttäten och smutsig madrass låg.
Han lade sig på den och slöt ögonen. Visst det gick att sova på den om han tog med sig lakan, täcke och kuddar från hotellrummet.
Och det kunde han ordna lätt. Lätt som en plätt, tänkte han och reste sig från madrassen.
Han gick mot bordet, där låg en söndertuggad och intorkad korv. I korven satt en kniv med gult skaft.
Johannes Boom drog ut kniven ur korven och granskade den. Han strök tummen över bladet och skar sig genast. Blodet rann men han brydde sig inte.
Han var upptagen med att fokusera sig på en råtta.
Råttan var fet och äcklig, den kröp längs fönsterkarmen, svansen var av på mitten och den hade skärsår längs ryggen.
Boom hade ingen aning om hur råttan kunde ha gjort illa sig.
Han brydde sig inte heller och lade kniven på ett annat sätt i handen.
- Nu ska vi se vad jag gör för…, viskade han för sig och siktade med kniven.
Sedan högg han.
Bladet skar igenom hela råttans buk och satte fast sig i fönsterkarmen. Blodet och inälvorna trängde sig ur råttans kropp och kletade ned hela kniven.
Boom tog fram en handduk från skrubben och torkade av kniven. Sedan lade han den på det vanliga sättet i sin hand. Som ett svärd.
Sedan satte han upp råttan mot träväggen med två spikar. En i varje hand. Boom ställde sig fyra meter ifrån och kastade.
Tyvärr satte sig kniven i ett nyckelskåp bredvid råttan. Boom gick fram till skåpet och drog ut kniven. Dörren till skåpet öppnade sig när han drog ut kniven.
Johannes Booms ögon glittrade.
I nyckelskåpet hängde en nyckel. Och bäst av allt – en pistol!
Den glänste i mörkret. Vid närmare undersökning kunde Boom lista ut att den var av märket Beretta.
Johannes Boom ställde sig vid rucklets enda spegel. Den hade en spricka men den dög.
Han körde ned pistolen i byxorna och såg på sig själv i spegeln. Han drog snabbt fram den och riktade den mot sin spegelbild.
- Are you talking to me?
Han upprepade denna fras med olika ställningar när det gällde pistolen. Sedan drog han ut magasinet och kollade kulorna. Tolv stycken, och det räckte.
Han skulle ändå bara använda pistolen i försvar mot Öhman, Hjortfält, och flyktingarnas mördare.
Johannes Boom visste att han var näste man på listan, och det stämde. Det fanns nämligen inga kvar att likvidera, enligt Boom. Först Öhman och Hjortfält, sedan flyktingtransporten, och nu senast Sigrid Öhman. Han var den enda som var levande i hela personkretsen.
Han tog tag i kniven i vänsterhanden och kastade den mot råttan. Bladet klyvde som om råttan var gjord av blomblad.
Sedan spände han hanen på Berettan och riktad den mot sin spegelbilds pannben. Sedan sköt han.
Johannes Boom skulle nu rankas som påtänd. Riktigt påtänd.
Han tog med sig pistolen till skåpbilen. Han körde därifrån till hotellet.
Han sov inte den natten. Han bara lekte med sin nyfunna Beretta 92FS.

***

Två veckor löpte förbi.
I stort hade dem bara stampat på samma ruta hela tiden. Bratt och Lorentz: s patrulleringar hade inte lett till något.
Justin Hagberg hade funnit saliv från en okänd individ på taket, men kunde inte ta reda på vems det tillhörde. Christer Fursth hade skickat iväg Magnell och Walton på förhör. Öhmans granne Malte Månson.
Månson hade tagit in Magnell och Walton in i Månsons vardagsrum. Dem satte sig ned, Walton och Magnell i en soffa, och Månson i en fåtölj. Det enda som skilde individerna åt var ett litet glasbord där Walton satte ned sin ljudupptagare.
- Berätta om dig själv, Malte, sa Walton.
- Ja, sa Månson. Vad kan man säga?
- Bara det som slår dig, sa Magnell.
- Jag är 54 år gammal. Har bott i detta hus sedan 1971, eller om det var –72? Jag minns inte så bra.
Han tystnade och såg på Walton och Magnell.
- Fortsätt, sa Walton.
- Jag är ungkarl. Har inga barn, har aldrig varit gift. Jag har ett landställe ute på Hallans Väderö, besöker det varje sommar, kanske någon enstaka jul. Har faktiskt planerat att åka dit till nyår. Jaa, min enda vän var min katt Laban, men han dog för fyra år sedan. Jag har faktiskt begravt honom på en av kullarna i Kåseberga.
Walton såg något på Malte Månsons arm. Det såg ut som en sårskorpa.
Han kom av sig, men kom på sig med detta.
- Jaså? sa Magnell. Du, vi utreder mordet på Sigrid Öhman…
- Mord? Jag trodde det var självmord.
- Hur menar du då? sa Per Walton.
- Ja, karln har ju dött!
Walton nickade. Den tanken hade inte slagit honom, att Sigrid Öhman hade hoppat med fri vilja.
- Kände du paret Öhman? sade Magnell.
- Nää, det kan jag inte säga. Man har ju hälsat i trappen och så, men… nää, jag kände dem inte.
- Var dem inte sociala? sa Walton.
Månson väntade med svaret.
- Ja, dem var i alla fall inte sociala när det gällde sina grannar.
Walton slog ut sina armar.
- Samma sak med mina.
Walton hade nämligen inte några grannar. Därför var dem inte så sociala av sig.
- Ja, sade Månson. Det är mystiskt egentligen…
Magnell såg oförstående på Månson. Mystiskt?
Han samlade sig och sade:
- Såg du om någon gick upp på taket?
- Nää, jag… jag menar, det händer inte så ofta.
- Vad menar du? sa Walton.
- Ja, det händer inte så ofta att folk går upp på taket?
- Nej, det skulle jag hört.
- Är du säker?
- Ja, för att jag hörde när Sigrid Öhman gick upp.
- Jamen, sa Magnell. Om någon går upp taket två våningar ovanför dig då, skulle du ha hört då också?
Malte Månson såg oförstående på honom.
Walton tolkade detta som ett ännu ett nää.
Stackars fan! tänkte Walton och fortsatte med förhöret.

***

Johannes Boom sladdade ned med bilen, klockan var runt tolvtiden.
Han stannade den utanför rucklet. Enligt hotellreceptionisterna så ägde ingen det rucklet, men det stod bara där.
Han såg på handsfacket som fanns i hans vinröda skåpbil, där låg hans liv. Han förvarade nämligen Berettan där.
Han gick ut, med en ny spegel, två färgburkar och två penslar. Han tog sig in i huset, lyste upp rucklet med skåpbilens strålkastare, sedan började han måla om.
Han visste inte varför, men det var en tvångstanke han hade. Att snygga upp rucklet på insidan, på utsidan fick det se ut som det gjorde, då misstänkte ingen någonting.
Det tog honom ungefär två och en halv timme att måla om hela rucklet i ljusblått och gult. Sedan drog han ut den gamla och sönderskjutna spegeln, slängde in den i skåpbilen och placerade den nya på väggen, på samma plats.
Han tog ut alla värdelösa möbler, alla bord och stolar, till och med madrassen. Han drog ner allt till en avskild plats och tuttade eld på det.
Han hade piffat upp allt genom lite bensin från reservdunken från skåpbilen.
När elden hade lagt sig vid fyratiden så drog han sig mot skåpbilen igen. Han startade den och körde mot Lönnarp.

När han var framme vid huset så granskade han grannhusen.
Nedsläckta.
Han drog en mössa över huvudet, han hade klippt hål för ögon och mun. Han gick mot husets dörr med kofoten. Han bröt sig tystlåtet in. Han stängde dörren efter sig, ställde ifrån sig kofoten i hallen och satte på sin ficklampa.
Han hade granskat detta hus i nästan en vecka nu. Ägaren var bortrest till mitten av juni.
Han tog fram en tvättkorg och lastade där ned olika saker, ljusstakar, en batteridriven radio, kontanter, och bäst av allt, ett hagelgevär med patroner.
Han tog tvättkorgen till skåpbilen och körde sedan fram skåpbilen till husets altan.
Där tog han ut olika sorters möbler som var nödvändiga. Ett bord, två stolar, och en madrass med lakan och fyra kuddar. Plus två extralakan.
Sedan tog han massvis med kläder.
Först vid kvart över femtiden åkte han iväg, inte ett spår efter sig.
Han åkte raka vägen till rucklet på stranden och möblerade om. Där stannade han över natten.
Han sov så sött…








































JUNI





















9






Per Walton steg in i växthuset.
Där stod alla sjutton flyktingar och såg på Walton. Sedan steg en skytt upp på taket och tömde sitt magasin på sitt maskingevär. Alla flyktingar dog. Skytten tog av sin maskering.
Där stod Per Waltons moder…

- Nej!
Han hade vaknat med ett ryck, han var helt genomsvettig. Det hade varit en riktigt obehaglig dröm. En MARDRÖM…

Han klädde på sig och gick ut på däck. Han åt där sin frukost i den varma sommarsolen. Termometern visade 24 plusgrader.
Walton var klädd i instoppad t-shirt och ett par tajta jeans. Vid frukosten hade han på sig ett par små solglasögon som han verkligen gillade.
Han hade köpt dem på förra årets Kiviks marknad, och han hade inga aningar om vad han skulle göra för fynd på detta års marknad, troligen någon skiva. Kanske något av Björn Afzelius, det var en artist som Per Walton gillade.
Stadig röst, tänkte Walton och bar in den tomma brickan till köket. Han såg på klockan, tjugo i tio.
Tjugo minuter kvar till starskottet, tänkte han. Hans arbetspass började nämligen klockan 10 på söndagar.

***

Walton var upptagen med att städa sitt skrivbord.
Det hade varit stökigt i flera dagar och han stod nu inte ut med det. Under själva bordet hade han funnit fyra förhörsprotokoll.
Ja, säg god dag, då! tänkte han. Det första var förhöret med Ragnar Knutsson. Den andra mappen innehöll ett mycket gammalt förhör med en hälare. Utredningen hade ägt rum för ungefär sex månader sedan.
Det tredje förhörsprotokollet var en av Magnells utskrifter, det gällde förhöret med Malte Månson. Och det fjärde gällde den nu avlidne Sigrid Öhman.
Walton lade alla protokollen i en låda.
Han skulle precis stänga lådan då det slog honom någonting.
Han bläddrade igenom förhöret med Malte Månson.
Han var som förstenad, allt hade legat framför honom hela tiden!
”… jag trodde det var självmord…”.
”… jag hörde när Sigrid Öhman gick upp…”.
Märket på Månsons arm, det som Walton trodde var en sårskorpa. Det måste ha varit…
Per Walton tappade mappen i golvet. Han sprang ut ur kontoret. Var höll Magnell hus?
Han måste vara säker på att han hade rätt. Walton blev säkrare desto längre tiden gick.
Han gick in på Magnells kontor. Letade våldsamt efter Magnells anteckningar som denne alltid utförde under förhör.
- Vad är det?
Per Walton vände sig om. Rune Lövgren stod i dörröppningen.
- Det är Malte!
- Va?
- Det är Malte Månson, för guds skull!
- Som har mördat dem?
- Ja!
Lövgren såg oförstående på Walton.
- I sådana fall har vi enligt dig en mördare utan motiv.
- Nazism.
- På det sättet, sade han. Men är du verkligen säker på att Malte är nazist?
- Ja! Hans historia stämmer inte, och det fäller honom!
Lövgren nickade. Han visste inte vad hans skulle tro.
Walton stannade upp i sitt letande. Det pågick röster därute.
- Ja, det var Lorentz som fick larmet. Hon ringde mig, sa Alshammar.
- För mig var annorlunda, sa Magnell. Jag satt vid en dator och skrev rapport. Då hörde jag telefonen ringa på Waltons kontor. Men Walton var på lunch och telefonsvararen gick igång. Den hänvisar ju till din telefon, Alshammar, men den ringde inte. Så det var säkert någon som ville berätta om Sigrid Öhmans död antar jag. Och sedan ringde Hagberg och sade det. Jag blev helt häpen och ringde Walton fort som fan…
Walton reste sig upp och gick ut ur Magnells kontor.
- Ringde min telefon den dagen, Magnell?
Magnell nickade.
- Och ingen svarade?
- Nää.
Per Walton skyndade sig till sitt kontor. Han lät dörren vara öppen och vände sig direkt till telefonsvararen. Han hade inte lyssnat av den på åratal.
Nej, den röda lampan blinkade inte. Inga nya meddelanden.
- Inga nya meddelanden!
Lövgren svor.
- Vad är det? sa Anja Carlsson som just hade kommit in i lokalen.
- Det finns en läcka inom roteln!
- Vad fan säger du? sa Anja och satte sig vid sin dator.
- Du hörde vad Lövgren sade! sa Walton. Han visste nu vad som väntade honom på bandet.
Anja nickade.
Walton spolade tillbaka telefonsvararens band. Han kom till slutet av det senaste meddelandet som Walton hade hört.
Sedan startade det senaste meddelandet. Det var som Walton hade trott, Sigrid Öhmans stämma hördes.
”Detta är Sigrid Öhman. Jag vet vem min mans mördare är. Vår äldre granne Malte Månson. Det var en dag förra sommaren som jag såg det. Han solade på taket, endast iförd boxershorts. Jag hade tänkt piska min matta, men jag gick raka vägen till lägenheten igen när jag såg det tatuerade hakkorset på hans arm. Det glänste i solen, han var alltså övertygad nazist.”

Det blev en kort paus i meddelandet, men sedan fortsatte det:

”Sedan har jag tänkt på att han har flera gånger iakttagit oss från sitt fönster. Ja, jag tror ni vet vid det här laget att min man hjälper flyktingar tillsammans med sin arbetskamrat Krister Hjortfält, plus med sin gamle klasskamrat Johannes Boom. Jag tror, eller rättare sagt vet att Malte har dödat min man, och Krister, och försöker nu döda Johannes, endast för att dem har hjälpt oskyldiga flyktingar. Jag hoppas ni tar den jäveln, kom fort, jag orkar inte tänka tanken att min mans mördare finns i dörren bredvid. Kom fort!”

*

Johannes Boom såg skuggan bakom träden.
Han var mager, och det var uppenbart vad han ville. Hur kunde han veta vart han höll hus?
Rucklet var ju toppsäkert!
Han gick ut till bilen, tappade bilnyckeln två gånger när han skulle låsa upp dörren. Hans händer darrade nämligen lite lätt. Han slog på handsfacket så den åkte ned. Han tog tag i pistolen och satte den i byxorna. Han grep även tag om sin Nokia 3310, en mobiltelefon som han över allt annat älskade.
Han slog numret till Per Waltons mobil, han hade fått det genom 118 118.
Det var först på andra signalen Walton svarade.
- Walton!
- Detta är Johannes Boom!
Han flåsade och såg sig omkring, mannen var fortfarande kvar.
- Johannes, lugna ner dig! Hör du det? Lugna ner dig!
- Han är här!
- Vem?
- Inte fan vet jag! Han som sköt Peter och Krister!
- Malte Månson?
- Så kanske han heter…
- Vart är du?
- Vet du vart rucklet vid Borrbystrand ligger?
- Ja.
- Där!
- Okej, jag är där om en kvart!
Det sa klick och samtalet dog bort.
Han vände sig mot mannen vid träden. Han var borta.






























10






Walton var på väg mot Borrby, bredvid sig satt Rune Lövgren.
- Tror du vi hinner? sa Walton.
- Har någon ringt Månson?
- Ja, Alshammar. Inget svar.
Dom svängde till höger, dom passerade en blå skylt där det stod BORRBY.

*

Johannes Boom drog upp sin pistol.
Han riktade den överallt. Var fanns mannen, om han visade sig skulle han knäppa honom. Det hade han lovat sig själv, endast för att hedra sig själv, Krister, och Peter.
Plötsligt hördes ett skrik. Det var en kvinna som stod på sandberget. Hon såg på pistolen. Johannes Boom insåg situationen och sa:
- Ääh… paintboll!
Men kvinnan hade huvudet på skaft och försvann. Hon försvann för att ringa till Simrishamnpolisen.

Tolv minuter senare var en patrullbil på plats.
Anja Carlsson hade följt med tre hyggliga poliser. Alla fyra hade dragna vapen. Alla fyra hade sin Sig Sauer riktad mot Boom.
- Släpp vapnet! röt en av poliserna med blont hår och pipskägg.
Boom såg på pistolen och kastade iväg den mot poliserna.
Granat, mumlade någon och Anja Carlsson sköt.
Skottet satte sig under Booms vänstra bröst. Han slöt ögonen och föll till marken.
I samma sekund sladdade Waltons bil in vid rucklet. Ut kom Walton som sprang fram till Boom. Baksätesdörren öppnades sedan av Rune Lövgren som kom ut med Malte Månson i händerna. Månson hade handklovar på sig.
- Tog ni honom? sa Anja.
Lövgren nickade.
- Vid campingen. Han hade ställt bilen där. Skulle hämta pistolen.
Walton kollade pulsen på Johannes Boom.
- Han är död!

***

Per Walton satt i ett förhörsrum.
Mitt emot satt Malte Månson. Han bar inte längre det oskyldiga ansiktet längre. Nu såg han farlig och avtrubbad ut.
- Förklara allt från början, sa Walton.
- Det hela började egentligen år 1973. Det var då jag tatuerade in hakkorset på min överarm. Men sedan hoppar vi, vi ska faktiskt hoppa ända till år 1999. När paret Öhman flyttade in i min granndörr. Väggarna är tunna så jag brukade lyssna på vad dem pratade om. Krister Hjortfält hälsade ofta på, jag fick hans namn genom att presentera mig själv.
Walton nickade och bjöd mannen på ett glas mineralvatten. Malte Månson var kontrollerad. Drack långsamt och länge. Han torkade sedan munnen med handflatan och fortsatte.
- Jag var helt enkelt nyfiken…, kontrollfreak skulle ni säga!
Walton skakade på huvudet. Men han märkte att Månson inte trodde på honom.
- Nåja, kommissarie Walton! Jag lyssnade alltid på vad Hjortfält och Öhman pratade om. Och jag insåg snabbt att det handlade om flyktingar. Sedan kom en ny man ofta på besök. Jag fotograferade honom och skickade fotot till min källa här på roteln…
- Vem?
Månson log ett brett och ondskefullt leende.
- Svara!
- Källan finns i blodet, Walton! I blodet!
- Fortsätt!
Malte Månson nickade.
- Nåja, min källa berättade för mig att mannen på mitt foto var Johannes Boom. Efter Booms… andra besök så förstod jag att dem hjälpte flyktingar. Dessa… förbannade avskum! röt Månson och salivet sprutade över Walton.
- Efter detta bevakade jag dom överallt. Varje meter dom tog. Och för runt två månader sedan…
- Ja!
- Då lämnade jag en lapp utanför deras dörr, på lappen skrev jag Kom till hamnen i Kåseberga, kl. 01.30. Chalip. Jag visste att en av flyktingarna dom hjälpte var Chalip.
- Fortsätt!
- Jag besökte innan mordet mina trevliga vänner. Några riktiga svennar, kommissarie Walton! Jag fick en pistol av dem, för att dem var skyldiga mig två tjänster. Den ena tjänsten var nu gjord. Jag körde till Kåseberga, sköt Hjortfält och Öhman, lade dem i en räddningsflotte som fanns vid hamnen. Och sköt sedan ut den i vattnet.
Walton tände en cigarr. Månson tackade nej.
- Ja, sa Malte Månson. Jag bestämde mig för att skjuta Boom också. Lika bra, tyckte jag. Men mina vänner misslyckades. Dom träffade sjutton flyktingar, men inte Boom… eller dig!
Walton nickade och drog ett halsbloss.
- Det stämmer, sa Walton. Varken Boom eller mig. Men, Sigrid Öhmans död. Hur gick den till?
- Min källa ringde mig och sade att Sigrid Öhman hade namngivit mig som mördaren. Jag visste nu att hon var på taket. För jag hörde det som jag sade till dig, Walton. Så jag gick och kastade ned henne från taket. Gick ned till min lägenhet, låtsades som om det regnade.
- Hur fann du Boom?
- Hur jag fann?
- Ja!
- Jag har vetat att han har bott där sedan cirka tre veckor tillbaka. Jag har skuggat honom sedan skottlossningen i växthuset.
- Och nu tänkte du döda honom?
- Ja, men din kollega hann före.
Walton nickade.
- Men hon handlade polisiärt. Det skulle inte du göra.
- Än sen då?
Walton ryckte på axlarna och fimpade cigarren.
- Förhöret avslutas.

Han tog fram Malte Månsons slagningsfil.
”…källan finns i blodet, Walton! I blodet…”
- Vad fan!
Walton slog ihop mappen och gick ut ur sitt arbetsrum.
- Lorentz!
Hela roteln drog sig mot Walton.
- Ja…, sa Lorentz med osäker stämma?
- Var snäll och sätt dina handklovar på Anja Carlsson!
Walton vände sig mot Anja Carlsson.
- Anja, du är arresterad för medhjälp till mord. Malte Månson är din farbror!
Anja nickade.
- Stämmer bra, Walton. Stämmer bra…








Epilog






Fyra dagar senare diskuterade man fortfarande fallet.
- SMS: n då? sa Alshammar. I dom meddelanden står det att dem är på väg. Och rosorna måste fly?
Lövgren tog ett stadigt grepp runt Alshammars axel.
- Det var nog inte första gången deras verksamhet blev hotat av andra nazister. Apropå rosorna, Alshammar, så säger jag bara: Du är fortfarande ung, grubbla inte över det!

Per Walton läste gamla rapporter från förr.
Anja Carlsson hade där varit en mycket duktig polis, alltid agerat förståeligt. Det var först nu, detta fall som hade förändrat hennes liv.
Malte Månson, en äldre men fortfarande trogen nazist.
Han hade dömts till livstids fängelse till mord, mordförsök, olaga vapeninnehav, och för anstiftan till mord.

När Månson åkte in i fängelset var han 54 år, när han kommer ut är han en bit över 70…










Författarens Ord





När jag började skriva denna bok så var det tänkt att det skulle bli en – han-var-en-ängel-men-någon-ville-döda-honom – historia.
Men det ändrade jag på snabbt. Och på nåt sätt blir det ofta nazister som är mördarna i mina böcker, jag försöker undvika detta, men nu gick det inte. Så nu har jag skrivit den första boken i min kriminalsvit som jag har tänkt ska bli tio böcker. Alltid med Per Walton som centralperson.
Jag hade tänkt mig att lägga in nazismen på den sjätte boken, men nu blev det den första. Satan!

Som jag sa är detta den första boken i serien om Per Walton vid Simrishamnpolisen, varje bok ska ta upp ett nytt fall, och en ny sorts brottslighet som jag antingen tycker Sverige har stora problem med, eller som är rent av obehaglig i mina ögon.
Det tog mig fem kvällar att skriva denna bok. Därför är jag rätt nöjd med mig själv. Samtidigt märker jag hur mitt ordförråd och mitt skrivande har utvecklats. För ett år sedan tyckte jag 12 sidor var rena rama tegelstensromanen, och nu är det bara småpotatis. Och för nästan varje berättelse jag slutför så blir det längre och längre.
Förra året vann jag min skolas novelltävling, jag hade skrivit en fantasyberättelse på 19 sidor, och alla i klassen var väldigt imponerade av att min berättelse hade blivit så l å n g.
Nu i sommar skrev jag en kriminalhistoria på 22 sidor, kallad Tribunal. Den skulle egentligen blivit längre, men jag var tvungen att korta ned den. Den var nämligen ett bidrag till en tävling i inte mindre än SIMRISHAMN.
I september i år skrev jag mitt nya bidrag till detta års novelltävling, det blev fantasy igen, men 6 sidor längre, plus att det var mindre text.
Och nu har jag slutfört en 40 sidors lång kriminalroman, utspelad på min absoluta favoritplats: Simrishamn.

Min fader har sitt landställe på Österlen, väldigt nära Glimmingehus.
Jag åker kanske inte ofta, men jag åker till Simrishamn när jag är där. Där paret Öhman bor, finns det en videobutik, där hyr jag alltid film när jag är på landet.
I bokhandeln tittar jag alltid på böcker, och i Borrby spelar jag varje vardagsmorgon tennis. Sedan köper vi glass vid campingen och går till Borrbystrand.

Rucklet som Johannes Boom gömmer sig i finns i verkligheten och jag har många gånger tänkt använda mig av den i mina historier.

Vid hamnen så hörde jag i somras, min absoluta förebild när det gäller att skriva, Håkan Nesser, hålla ett frukostmöte. Det var mycket trevligt. Jag brukar även köpa kulglass vid hamnen.

Foffos Pizzeria är faktiskt redan använd i ett flertal kriminalromaner.
Men Henning Mankell har döpt om den till Istvans Pizzeria i sina böcker om Ystadpolisen Kurt Wallander.

Sedan vill jag tacka Maj Sjöwall och den avlidne Per Wahlöö (snyft!), det var genom deras böcker jag började skriva.
Stort tack!

Men jag vill också tacka Håkan Nesser som sade vid frukostmötet i Simrishamn att jag skulle fortsätta med mitt skrivande. Det var mycket trevligt!

Jag vill även tacka er läsare för att ha tagit er tid för att läsa denna smörja.
Jag hoppas att ni njöt lika mycket av läsningen som jag gjorde när jag skrev denna bok (till en viss del!).
Tack!

Angående titeln säger jag bara: Du är fortfarande ung, grubbla inte över det!

Och sedan återstår bara en sak, att säga adjö.
Tack för mig!


Ville Gideon Sörman
28 november 2001

Skriven av: Ville G. Sörman