Fröken osynlig.

Idag vaknade hon med ett leende på sina läppar. Idag skulle hon börja på det nya jobbet. Idag skulle det vara den första dagen av hennes nya liv och ingen skulle bara gå förbi henne som innan utan att se henne. Nej för nu hade hon fått ett jobb. Hon hade slutat gymnasiet där alla verkade se förbi henne då hon kom in i klassrummet eller gick förbi io korridoren.
Hon klädde sig snabbt och satte upp sitt hår i en trivsam svans bak på huvudet. La på en lätt makeup och satte på sig ett par stiliga svarta byxor och en tunn vardaglig men snygg tröja.
Hon gick ut i köket och satte på en kopp kaffe. Hon kände oron i mag gropen men försökte intala sig att inget skulle bli som förr. Nej för hon fick ju faktiskt det här jobbet och då måste hon ju betyda något ändå..
-Nej sluta nu och plåga dig själv! Du är bra som du är!

Klockan 9 stod hon utanför byggnaden som skulle bli hennes nya arbetsplats för en lång tid frammåt förhoppningsvis om hon trivdes med sina arbetskamrater och dom med henne.
Hon tog dom tre trappstegen som ledde upp till den stora porten och sköt upp den sakta. Känslan av att vilja fly från alltsammans kom på henne för en sekund men hon fortsatte stegen in i byggnaden och gick mot den dörren som hon visste leddde till hennes arbetskamrater och hennes egen plats.

När hon öppnade dörren mådde hon nästan illa och hennes självförakt att hon inte duger som hon är kastade sig över henne, och all den styrka hon byggt upp under dom senaste dygnen och morgonen var som bortblåst. Hon kände sig som den fulaste och som den sämsta och kände hur det snurrade av tankar i hennes huvud vad dom andra eg såg framför sig just nu??
En tjock ful och konstig tjej??

Som en zombie lät hon stegen sakta gå innåt rummet och såg igenkännande sin chefs ansikte och som styrde stegen rakt emot henne.
Hon kände det som att benen skulle vika sig under henne och en känsla av tunnelseende fick henne att inte se alla runt om henne.

-Välkommen hit! sa hennes chef med ett leende och tog hennes hand i sin.
-Nu skall vi installera dig på din plats innan du får hälsa på dina arbetskamrater.
Hon stapplade efter sin chef och satte sig tacksamt ned på den stolen som skulle bli hennes nu. Hon kände sig lite lättare i sinnet och började titta sig runt i lokalen.
Hon såg ett tiotal kvinnor som satt vid sina skrivbord och svarade i sina headset. Några av dom vinkade till henne och hon vinkade tillbaka. Hon kände hur ett leende fastnade i hennes ansikte och började se fram emot att lära sig jobbet snabbt.

Efter en halvtimmes installation av arbetsytan så fick hon ta en runda bland sina arbetskamrater och hälsa. Dom flesta var mkt trevliga och det kändes lättsamt för henne att prata.
Hon gick tillbaka till sin plats och började svara i telefonväxeln. Arbetet flöt på bra och hennes självkänsla började sakta under dagens lopp stärkas och genom att höra hur pass glada och positiva kunderna i telefonen var, då hon tog emot deras frågor mm.

På rasterna så satt alla vid ett långbord och fikade, åt mm. Så ingen behövde känna att den inte fick plats utan alla var en del av gruppen.

Hon kände att hon nästan ville gråta av lättnad och befrielse att hon hamnat så rätt i livet. Äntligen verkade det som att allt skulle vända.. Fröken osynlig skulle bli fröken gemenskap.

Efter arbetsdagen så gick hon hem med lätta steg. Hon åt en lätt middag i sin ensamhet och satte sig framför telefonen. Hon ringde sin mamma och berättade om sin lyckade dag och sen ringde hon sin bästa vän. Dom skrattade åt hennes spralliga humör och bestämde sen att dom skulle höras igen dagen därpå.
Hon lade på luren och satte sig framför tv-n. Hon kände en känsla av rastlöshet inom sig och började plocka istället i sitt hem..
Efter någon timme la hon sig i sängen och drömde sig bort i det förflutna.

Alla svåra år av att vara osynlig. Att inte tillhöra någon grupp i skolan av något slag.. Att vännerna kom och gick i hennes liv utom Lina.. hennes ende och bästa vän.. Den underbara snälla Lina som aldrig svek..
Hon mindes hur hon kunde sitta i klassrummet och räcka upp handen och inte ens läraren verkade se henne.. Till slut började hon nästan undra om hon levde i en fantasi av något slag där hon var utanför livets bubbla på något konstigt sätt.
Ensamheten som gnagde inom henne och undran om varför hon inte dög som alla andra..

Men nu var det slut på det.. hej då fröken osynlig..

Dagen efter vaknade hon och pigg som en lärka. Hon satte på sig sina kläder och drack en kopp kaffe och sprang sen till bussen. Väl på sin arbetsplats så hängde hon av sig sin jacka och satte sig på sin plats och väntade in sina andra arbetskamrater.
När väl alla var där så hade dom en uppsamlingsstund vid det stora bordet och man fick ta upp något som man undrade över eller bara sitta och lyssna och ta en kopp kaffe.

När hon ställde en fråga om telefonväxlen så började samtidigt hennes bordsgranne prata.. Hennes röst föll bort och hon satt tyst.. Efter en stund så började dom alla prata om att äta ute.. Frågan föll aldrig på henne om vart dom skulle äta utan hon fick snällt lunka med dom andra dit dom valt att gå.
Under lunchen så satt alla och pratade om ditt och datt me´dans hon satt tyst på sin plats och inflikade då och då med ett enstaka ord..

Fröken osynlig är här för att stanna.. ingen ser henne.. ingen hör henne... ingen behöver henne... Drömmen förblev en dröm och verklighetens hårda skola som testar en gång på gång på gång..

Skriven av: Lisan