Fyren, fågeln och friheten

FYREN, FÅGELN OCH FRIHETEN

Det sägs att det som får människor att bli kära är doften. Doften av den andra personen. Jag vet inte om det stämmer för alla, men i mitt fall gjorde det nog det. Om jag någonsin glömmer bort dig (vilket just nu verkar omöjligt men i alla fall) så räcker det nog med att jag ska känna doften av kanel för att jag ska komma ihåg dig igen. För så doftade du, kanel eller kardemumma, och varje gång jag känner den doften känner jag ett lyckorus.

Jag satt på kontoret inne i stan, det var där jag jobbade. Det var bara jag och Mia (min irriterande, självömkande arbetskamrat) som var kvar denna fredagskväll i augusti. Detta kontor hade som arbetsuppgift att jobba med reklam, allra helst tandkrämsreklam. Fråga mig inte hur jag hamnade här, det var väl helt enkelt för att få ett enkelt jobb med någorlunda bra betalt. Faktum var att jag hatade stället, liksom jag hatade storstäder. Alldeles för mycket folk och stress, det kändes oftast som om man levde instängd i en låda med husväggar, och den där konstgjorda himlen med ibland några stjärnor och en måne dinglandes i taket. Jag längtade bort därifrån när jag satt framför min laptop och kollade igenom veckans arbete. ”Tandkrämen AquaWhite – för ett vitare leende och ett bättre liv!” Idiotiskt. Inte kunde väl en tandkräm ge en ett bättre liv? Det var vad vi skulle lura i folk och nästa vecka skulle de börja sätta upp affischerna.

Jag sörplade i mig det sista av kaffet när jag hörde Mia stänga av sin dator och gäspa högljutt. Jag hörde sedan hur hennes högklackade skor tog henne till kontorets flashiga glasdörr.
- Ha en trevlig helg, Joyce! ropade hon med sin gälla röst. Jag har en dejt nu, jag ger dig detaljerna på måndag!
Sedan fnissade hon och smällde igen den där glasdörren så att jag trodde den skulle gå i tusen bitar. Jag suckade. Ensam kvar på kontoret en fredagskväll, kunde livet te sig mer patetiskt? Jag tittade ut genom fönstret framför mig. Himlen var ljusröd med gyllene inslag. Vackert. Jag önskar bara att jag kunde åtnjuta den här vackra solnedgången någon annanstans, i ett annat liv, med en annan…

PANG. Något hade kraschat in i fönstret och glaset splittrades i tusen bitar. Jag skrek till och kastade mig på golvet, med hjärtat bultande i halsgropen. Vad i hela friden var det där? Jag hörde gälla skrik ovanför mitt huvud, tittade skräckslaget upp och såg något som liknade en tropisk fågel flaxa omkring. Jag kunde inte tro mina ögon medan jag långsamt reste mig upp från golvet.

Fågeln var limegrön med ett kanariegult huvud och den verkade ha panik. Den flög omkring inne på det prydliga kontoret och rev ner en massa pärmar och viktiga papper. Jag stod kvar som handfallen och bara gapade. När min förstummade hjärna äntligen började fungera igen slogs glasdörren upp och där stod den mest besynnerlige man jag någonsin sett. Han var i tjugofemårsåldern, hade svart rufsigt hår som stod åt alla håll och han hade slitna, trasiga kläder som såg ut att komma från ett annat århundrade. Hans ansikte var fullt av sot och hans ljusblå ögon glimmade mitt i allt det smutsiga. Jag blev än en gång paralyserad och medan jag stod där som ett fån sprang den här konstige unge mannen förbi mig och kastade sig efter fågeln som skriade ännu mer panikslaget. Han skrek också, fast mer strävt, och jagade den där fågeln runt halva rummet tills den slutligen flög ut genom fönstret, bort mot solnedgången. Han svor hemska svordomar som jag aldrig hade hört förut och slet sitt hår. Jag stirrade på honom med uppspärrade ögon och till slut tittade han upp han också.

- Du skulle ha fångat henne! sa han med mörk, sträv röst.
- Vad menar du? sa jag och kände ilskan och rädslan välla upp inom mig.
Här sitter man en vanlig fredagskväll och tar det lugnt, plötsligt kraschar fönstret och en tropisk fågel flyger in och in genom dörren kommer det en man som ser ut att komma från ett annat århundrade! Hur är det meningen att man ska reagera då? Den konstige mannen verkade ha surat färdigt och kommit på en idé.

Han rusade fram mot mig från sitt hörn och oberedd som jag var hann jag inte värja mig mot hans plötsliga impuls. Han grep tag i min arm och vi sprang ut genomglasdörren, nerför tarpporna och ut på gatan. Tro inte att jag inte protesterade! Jag kämpade med näbbar och klor för att komma loss från hans stadiga grepp men det var omöjligt. Hur kunde den här tanige varelsen vara så stark? Medan jag skrek som en galning kastade han in mig i baksätet på en röd gammal volvo. Själv kastade han sej in på förarplatsen, startade bilen med ett vrooom och körde nerför den kraftigt trafikerade gatan.

När jag låg där som en säck potatis i baksätet hann jag bli rädd på riktigt. Allt hade hänt så fort, drömde jag? Jag nöp mig hårt i armen men fick bara ruskigt ont. Lösnaglar kan vara förrädiska. Min sinnesstämning blev inte bättre av att se vad det låg för mystiska saker där i baksätet. En väldigt gammaldags kompass i mässing låg på bilgolvet och pilen snurrade åt alla håll. Något som såg ut som pergament låg utstrött över hela sätet (jag låg själv på det) och en liten rödspräcklig kattunge tittade förskräckt upp på mig från fickan på förarstolen. Jag låg sådär en stund, okapabel till att röra mig, tills den konstige mannen yttrade sig.

- Ursäkta för allt det här, men jag var tvungen att ta med dig. Den där fågeln är speciell och den verkar dras till dig. Jag lade märke till att han hade en skotsk dialekt.
- Vem är du och varför skulle den där fågeln dras till mig? undrade jag med en underton av ilska i rösten.
- Jag heter Niko och jobbar på cirkusen som har stannat till i din stad. Fågeln, Manda, rymde från cirkusen imorse och jag har jagat henne sedan tolvtiden. Hon är en tibetansk präriefågel, en mycket ovanlig sort, det finns bara fyra exemplar i hela världen. Dessa fåglar dras till doften av kanel eller kardemumma som tydligen råkade finnas inne på ditt kontor. Det var därför hon kraschade in.

Jag började skratta. Ett maniskt, onaturligt skratt som fick den konstige mannen som tydligen hette Niko att vända på huvudet och titta på mig med oro i sina ljusblå ögon. Jag slogs av hur intensiva de var. Men sedan verkade förnuftet komma tillbaka till mig.
- Så en cirkus skulle ha stannat till i London? Fåglar som dras till doften av kanel? Det låter som en strunthistoria i mina öron. Jag tror fortfarande att du är en galning som vill kidnappa mig.
- Då får du tro det, sa han lugnt.

Vi var tysta i några minuter och jag lade märke till att landskapet utanför hade förändrats. Storstad hade bytts ut mot landsbygd och böljande gröna kullar ned lupiner växte därutanför. Nu såg man också havet, det glittrande havet i solnedgången. Jag hade fått min vackra solnedgång som jag hade önskat, men under lite förvirrande omständigheter. Till slut kom vi fram till vägens ände, och framför oss var det stora havet. Där stod också en hög, vit fyr, en övergiven fyr som inte var beslagtagen av turister eller något annat.

Niko stannade bilen och slog upp bildörren. Jag kände en frisk havsvind av salt och tång. Niko steg ur och jag reste mig från min förödmjukande position och kravlade också ut ur bilen. Vi stod där en stund och tittade ut mot havet och upp mot den mäktiga fyren, den största och högsta jag någonsin sett. Inte visste jag att det fanns sådana här fyrar och landskap utanför London, eller hade tiden passerat så snabbt i den där bilen att jag inte hade märkt att vi hade åkt till en annan del av landet? Jag undrade vad vi gjorde här men sa inget. Jag kom på mig själv med att inte vara rädd. Den här Niko var en konstig kille, visst, men någonting hos honom fick mig att bli knäsvag. Jag hade helt klart drabbats av stockholmssyndromet, fattat tycke för min egen kidnappare.

Fast som jag såg det nu skulle jag snarare ha kallat honom min räddare. Han räddade mig från det där hemska kontoret i London och tog mig ut hit, till frihetens landskap vid fyren. Medan vi stod där var för sig och drömde hörde vi bekanta skrianden uppifrån fyren. Det var den tropiska fågeln. Den cirklade runt fyren och skriade fast inte av panik den här gången utan av lycka. Den var fri och det var här den ville vara. Niko kom fram till mig och omfamnade mig. Jag blev paff och backade först undan men blev sedan lugn. Han doftade av kanel, precis som jag.

Skriven av: Johanna Hjertquist