Game on boy


- Är du fucking seriös?! Jag är i kista, i donken nu! väser jag i luren till Natalia.
- Shit, shit, shit men gå ut därifrån. Spring! väser hon tillbaka till mig.
- Nata, ibland du asså...hur kan min bästa vän vara så dum? Jag sitter med min mamma och syrra just nu. Vi äter glass! säger jag men den här gången med en högre ton.
Jag tittar upp på min mamma och syster som sitter tyst mittemot mig och äter deras glassar. De båda stirrar med sina mörkbruna ögon konstigt på mig och undrar vad som pågår. Jag kan förstå varför de tittar på mig sådär, här sitter jag med en svettig panna, händer och mina mörkbruna ögon fyllda med skräck. Min glass sitter framför mig på det brun färgade bordet och smälter. Man kan se den glänsande chokladsåsen rinna ner från det kritvita mjukglassen i plastkoppen. Jag har tappat aptiten att ens äta den nu när jag vet vem som är här. När jag vet vad som förväntar sig då jag ser honom, och han ser mig. Tanken får mig att må illa och att stirra ner på glassen får mig att vilja spy rakt ut nu.
- Mira! Ropar Natalia mig som drar mig ut ur mina tankar.
- Aa, ja va-vad händer? frågar jag.
- De svarar inte på sms eller lur. Fast asså han är redan här i centrum med Lovisa säger hon.
Jag är inte redo. Jag repeterar, jag är inte redo! Det var inte bestämt att vi skulle träffas och absolut inte på det här viset. Sist jag snackade med honom var idag, på morgonen. Vi messade varandra godmorgon med en massa hjärtan. Vi snackade även om att det är bara en dag kvar tills vi äntligen kan träffas. En dag! Och här sitter jag i samma område som honom utan att han vet om det. Vi är nog bara några meter bort från varandra. Shit, shit, shit!
- Täck dig bara, Mira. Med luva, mössa, jacka eller bara någonting. Faktiskt så tror jag inte att han ens kommer komma till McDonalds. Han är med Lovisa och de brukar alltid välja Burger King.
- Men tänk om de väljer donken den här gången! brister jag ut som fångar min mamma och min systers uppmärksamhet.
- Vad är det med dig? frågar min syster samtidigt som hon rynkar på pannan.
Om han kommer hit kommer han troligtvis tro att min syster är jag. Vi liknar väldigt mycket varandra, men i för sig har han sett mig bara på bilder och det är oftast när jag inte bär glasögon. Annars har både jag och min syster glasögon, vi har samma längd, samma ögonfärg, ganska lika ansikten och stilar. Många har flera gånger misstagit oss för tvillingar, vilket är väldigt irriterande. Nata gjorde det själv när hon träffade mig och min syster för första gången. Hon förstod mig hur irriterad jag blev eftersom hon själv har en syster. Folk brukade missta henne och hennes syster också.
- Umm...du kommer väl ihåg Lovisa? frågar jag min syster.
- Hon som gick i din skola? frågar hon och gräver upp en sked glass från sin kopp.
Lovisa gick i samma skola som mig under en period, men det var för länge sedan.
- Ja, exakt. Om du ser henne säg till mig säger jag och drar fram mitt långa svarta hår framför mitt ansikte på min högra sida. Jag ser till att luta mig lite mer åt höger för att undvika den vänstra sidan där ingången och kassan ligger.
- Okej...men varför? Vad har hänt? frågar hon misstänksamt.
- Vi...har bråkat. Vill inte se henne ljuger jag. Jag känner knappt tjejen.
- Mira! Hallå? ropar Nata på mig igen. Jag hade nästan glömt att hon fortfarande var kvar på luren.
- Eh...ja? harklar jag.
- Ifall han kommer, ta av dig glasögonen och fixa håret. Du har väl inte på dig pinsamma kläder eller nåt? frågar hon stressad. Hon verkar vara mer nervös än mig. Jag kan fatta varför för att det är hon som fixade allt det här. Nu om han ser mig och tappar intresset är spelet över.
- Nej, jag ha-
- Hon är här! hojtar min syster.
Vid hennes ord tappar jag nästan mobilen. Jag försöker begripa vad hon precis sa.
- Ensam? Frågar jag med en darrig röst.
- Nej...hon är med en jätte lång kille som har keps på sig. De står i kön och väntar svarar hon.
En lång kille, det kan bara betyda att det är han. Nu darrar mina händer och min hals är torr. Jag kan inte röra på mig eller prata längre. Han får inte se mig. Inte nu.
- Jag drar fram mer av mitt hår framför mitt ansikte och hoppas på att de inte märker mig.
- Natalia Riaz! Han är fucking här! skriker jag nästan på henne på telefonen.
- Va! Omg nej! Chilla vänta. Jag är där om 3 minuter. Tåget kommer bara...säger hon och försöker lugna ner mig men jag slutar lyssna på henne när jag hör Lovisas röst.
- Hej, hur mår du? hör jag Lovisas ljusa röst. Jag är inte säker på om hon försöker prata med mig eller min syster. Men vad som än händer så vänder jag mig inte mot henne.
- Hej, det är bra, själv? hör jag min syster den här gången.
Lovisa vet säkert om mig och honom nu. Jag får bara be att hon inte snackar om det. Om min syster får veta så får min mamma veta och då är jag död. Fast han vet ju om att vi ska hålla det här hemligt. Mina föräldrar får inte veta om vad jag håller på med, speciellt när det gäller en kille.
- Hon gick. Hon höll på kolla på dig och le jätte mycket säger min syster efter en stund.
- Gjorde hon...ehm aha asså hon är bara konstig. Igga henne bortförklarar jag. Lovisa vet nu definitivt om vad som pågår mellan mig och honom.
- Den där killen med henne glor på mig fett mycket säger min syster.
Nu stannar mitt hjärta helt och hållet. Han tror att min syster är jag. Perfekt, bara perfekt säger jag till mig själv sarkastiskt.
- Hallå, jag är här! Kom ut från donken säger Nata som är tillbaks i luren.
- Omg tack och lov. Jag kommer säger jag snabbt och börjar resa mig upp utan att vända mig åt vänster.
- Du är inte klar med din glass ju säger min mamma som tittar förvirrat på mig. Jag har ingen aning om vad mamma tänker om mig just nu. Jag har hållit på bete mig så himla konstig under hela den här kvällen.
- Ni är klara, jag äter den på vägen hem svarar jag och plockar upp min glass. Jag börjar genast gå eller mer som att springa nästan ut från donken. Jag vill verkligen stjäla en glans bakåt på honom. Jag undrar hur han ser ut i verkligheten. På bilderna ser han alltid bra ut och jag kan slå vad om att han gör det nu också. Han vill själv nog se mig, men istället så fick han se mig med långt hår täckt på mitt ansikte som en häxa.
När jag väl kommit ut ur McDonalds stannar jag utanför och väntar på att se Nata och både min syster och min mamma som är långt bakom mig. Jag stirrar förskräckt runt mig tills jag till slut ser Nata komma springande mot mig. Hon verkar helt andfådd, rädd och svettig. Hon har på sig sina vanliga märkeskläder och bär lätt smink, som vanligt ser hon vacker ut.
- Nata! Skriker jag och hoppar på henne för en stor kram. Jag behövde verkligen det här efter incidenten i McDonals. Jag hukar ner mitt huvud för att gräva mig in på hennes axlar vid hennes svarta hår och försöker anpassa mig med hennes längd. Jag känner genast igen doften från henne som hon alltid har. Hon håller mig på mina axlar och backar mig bakåt för att ta en ordentlig titt på mig. Hennes ögon vandrar på mig från huvud till tå.
- Bra, du ser fin ut. Fast du behöver bara ta av dig glasögonen säger hon när hon lugnat ner sina andetag.
- Han såg inte mig och jag iggade Lovisa förklarar jag för henne. Hon nickar och sedan tittar hon på något bakom mig. Jag vänder mig om och ser min syster och min mamma.
- Hej Natalia hälsar både min mamma och min syrra i kör.
- Hej hej, hur är det med er? Frågar Nata artigt. Hon brukar alltid försöka visa sitt bästa inför mina föräldrar för att de ska ha en bra bild av henne. Men jag tror inte hon eller jag själv vill att hon visar sitt verkliga hon. Det är inte som att hon är en väldig dålig person. Hon och jag har bara varit med om mycket tillsammans. I tre år har jag känt henne och jag vet att det kommer finnas flera år till. Utan den här människan vet jag seriöst inte om vad som skulle hända med mig.
- Ja, men gå du. Jag vill inte göra dig sen eller något. Hoppas på att se dig snart igen säger min mamma vänligt till Nata.
Jag lyssnade inte på deras konversation så jag har ingen aning om vilken ursäkt Nata hade till att springa till mig plötsligt.
- Jag ringer upp dig sen säger Nata när hon kramar mig en sista gång innan hon försvinner in i donken för att träffa dem. Jag kan redan känna ångesten bygga upp i mig. Vad tänker han om mig nu? Jag såg ut som en total idiot som försökte gömma sig och sedan sprang ut. Vilket bra första intryck du gav honom säger jag till mig själv.
- Jag måste gå till Ica för att plocka upp ett par varor säger mamma som avbryter mina tankar.
Jag nickar och följer efter henne och min syster medan jag är djupt inne i mina tankar. Jag funderar på att messa honom och be om ursäkt. Eller ska jag ens be om ursäkt för det här. Jag borde fråga Nata först. Hon vet alltid bäst och hon känner ju honom bäst. Jag har bara känt honom i 9 dagar, ungefär mer än en vecka. Vi har snackat jätte mycket genom mess och på lur. Jag visste aldrig att man kunde lära känna en person så här bra och på så här lite tid. Olyckligtvis måste jag släppa honom snart. Efter vår träff imorgon är det klart. Det här var omöjligt från början och jag var själv medveten om vad jag gav mig in på. Jag är inne på ett farligt spel, ett spel där jag försöker krossa den bästa spelaren.
Bzzz...Bzzz...zzz
Jag känner plötsligt något vibrerande i min jackficka och märker att någon ringer mig på min mobil. Jag tar ut mobilen ur fickan och tittar på den svarta skärmen. Det är Nata som ringer igen.
- Nata? Svarar jag.
- Kan du komma för några minuter ensam till...biblioteket? Han vill träffa dig säger hon.
- Va! Men...nej nej nej säger jag med snabbt bultande hjärta.
- Jo, kom igen. Du ser vacker ut. Jag looovar! säger hon med sin pipiga röst.
- Hmm...okej. Jag är vid rulltrappan som åker ner till Ica. Mamma och syrran ska ner dit så jag kan hitta på en ursäkt och springa till bibblan för en stund rabblar jag ut.
- Aa okej. Vi ses där säger hon och lägger på.
- Ses säger jag och lägger tillbaka mobilen i fickan. Nu märker jag hur överdrivet svettiga mina händer är när jag släpper mobilen.
Jag tittar på min syrra och min mamma som är precis påväg ner från rulltrappan. En ursäkt...
- Mamma, kan jag gå för en snabb sekund och möta upp Nata igen. Jag glömde ge henne en...sak.
- Umm...ja men-
- Okej, ring mig när ni är klara så möter jag upp er säger jag och rusar genast iväg utan att lyssna på hennes svar.
Jag kanske gjorde henne lite för misstänksam nu. Jag menar, all gömmande och rusande får väl vem som helst att undra vad som händer. Gud, det här är stressigt tänker jag och går till den andra rulltrappan som leder upp till biblioteket. Jag sätter foten på rulltrappan och tar djupa andetag medan jag sakta sakta närmar mig min destination. Så fort jag är i biblioteket tar jag av mig mina glasögon och stoppar in de i min andra jackficka. Nu kan jag nästan inte se något. Allt är suddigt och det tar tid för mina ögon att vänja sig till det här. Hur fan ska jag kunna se honom? När jag tänker på det så får det mitt huvud att snurra. Okej, okej lugn nu Miranda. Du kan göra det här peppar jag mig själv medan jag vandrar runt i biblioteket i väntan på att Nata kommer med honom.
Du har snackat med honom i 9 dagar och lärt känna en otrolig kille. En kille som en tjej kan lätt falla för. Du ska inte vara en av hans tjejer. Du ska inte falla, han ska falla. Var svår, var svår Miranda säger jag om och om igen till mig själv i huvudet.
Jag bestämmer mig för att börja titta på böcker medan jag väntar på de. Jag går till ungdomssidan med bokhyllorna och börjar leta efter något intressant att läsa. Det här kanske lugna ner mig tänker jag och lägger min hand på vilken bok som helst. Jag drar ut den tjocka boken ur bokhyllan försiktigt och sedan stirrar noggrant på bokens omslag. EN ENDA DROPPE SJÄL står titeln på den med stora svarta bokstäver. Jag ska precis läsa baksidan för att ta reda på handlingen då någon avbryter mig. Den här gången är det en person jag egentligen inte ville att det skulle vara den som avbryter mig.
- Hej, Miranda säger han med en djup röst och kommer närmare mig för en kram. Jag ser knappt något och jag skulle inte känna igen honom om det inte var för hans röst som jag är van vid. Jag blir spänd när han sätter sina armar runt mig för en stark kram. Jag kramar om honom tillbaks genom att lägga mina händer runt hans nacke och gräva mig in på hans bröstkorg. Jag känner en ljuvlig doft från honom som får mig att smälta. Och sättet han uttalar mitt namn låter alltid så perfekt, precis som han gör på luren. Han är den enda som kallar mig från mitt fulla namn. Jag brukar vanligtvis inte gilla det men från honom....det går inte att förklara. Den här killen har en underlig påverkan på mig. Men det har han nog på sina andra tjejer också.
Han avbryter kramen och backar bakåt lite men har sina starka händer fortfarande på min midja. Hans beröring skickar elektriska signaler genom hela min kropp. Det är nästan svårt för mig att stå och hålla balansen.
Nu kan jag titta på honom bättre. Han är väldig nära mig och jag kan se hans skägg som är fin rakad, hans kolsvarta ögon, hans korta svarta hår och hans öron piercing på högra örat. Han har på sig en tjock svart kofta med adidas byxor och han håller i kepsen som min syster snackade om i handen. I verkligheten är han också snygg som på bilderna. Fast nu är han klädd som en riktigt ortens kille, vilket passar honom. Han är ganska smal men ändå är han utan tvekan fin. När det gäller längden så hade Nata rätt. Han är jävligt lång som får mig att se ut som en minion.
Okej nu sluta stirra på honom. Kom ihåg planen. Om du faller så finns det ingen väg ut precis som att du redan är inne i spelet. Du är här för en anledning. Du är här för att krossa honom. Krossa honom, precis som han gör med varenda tjej.
- Hej, Vikrant säger jag och ger honom ett blygt leende.

GAME ON BOY

~MA

Författare:

Publicerat

Dela: