Getapulien 1




Getapulien 1
När Getapulien och Linus blev vänner.
Berättelse av NILS ELOVSSON
1.
För länge, länge sedan visste nästan alla i Småland i södra delan av Sverige vem Getapulien var. Det berodde på att han hade en mycket ovanlig lastbil. Det var inte heller så vanligt med bilar på den tiden. På landsbygden körde de flesta fortfarande med häst och vagn. Därför väckte alla bilar stor uppmärksamhet. Men allra mest stirrade man när Getapulien kom körande.
Hans lastbil hade inget vanligt lastflak med nedfällbara lämnar, som nästan alla lastbilar hade på den tiden. I stället för ett lastflak fanns något som mest liknade ett hus. Ja, det såg faktiskt ut som en röd liten stuga. Den hade till och med en skorsten, eller pipa, i form av ett svart plåtrör på ena sidan. Bakpå fanns en mindre dörr och under den en klurigt formad trappa, som kunde fällas ner eller upp, vilket man nu ville.
Alltid när bilen rullade var förstås trappan uppfälld. Annars hade den släpat mot vägen. Getapuliens bil hade en helt fyrkantig förarhytt med platt vindruta och en smal regnskärm ovanför den. Det där med fyrkantigheten var ju bara så som det var med bilarna på den tiden. Också personbilarna var kantiga och inte strömlinjeformade som nu för tiden.
Förarhytten och stänkskärmarna över de stora framhjulen var målade i en klarblå färg. Som dekoration fanns påmålade blomstergirlanger runt motorhuven och på dörrarna. På utsidan av förardörren satt ett jätte-stort signalhorn. Det hade en sådan där gammaldags gummiboll, som Getapulien måste klämma på för att få en signal att ljuda ur det blänkande mässingshornet.
När Getapulien klämde på gummibollen hördes en signal som lät som när en ko råmar, eller rättare sagt som när flera kor råmar samtidigt, så starkt lät det.
Getapuliens lastbil liknade ingen annan lastbil i hela Småland. Och undra på det? Den såg ju ut som ett rullande hus och det var t o m rödmålat som alla hus på den tiden. Fast på långsidorna fanns inga fönster. I stället var de stora ytorna dekorerade men en massa konstiga tecken i guldskrift. Det fanns de som påstod att det var kinesiska skrivtecken. Och det var det faktiskt för bland allt det som Getapulien sålde fanns också kinesiskt porslin av finaste sort.
Man skulle kunna säga att Getapuliens lastbil var en mycket tidig och speciell föregångare till våra dagars husbilar. Fast huset på Getapuliens bil hade bara ett litet utrymme längst bak där han kunde gå in som i ett hus innanför den dörr jag nämnde tidigare. Utrymmet var bara så stort att Getapulien hade plats att koka kaffe på en liten kamin och att vila på en nedfällbar brits.
Där sov han ibland under sina handelsturer på småländska landsbygden. För övrigt var huset likt ett vanligt markbundet hus. Men det var något som inte riktigt stämde. Getapuliens husbil hade ju inga fönster!
När Getapulien skulle göra affärer måste han visa sina varor. Medan de köpsugna väntade ställde han sig bakom lastbilen och började dra runt en stor vev, som han stuckit in i ett hål.
I samma ögonblick ljöd glada positivmelodier omkring bilen och då började också husets båda långsidor att långsamt glida upp lodrätt, alltså rakt upp i några finurligt placerade spår.
Till stor förvåning för den som aldrig sett det förut blev nu en massa luckor och utdragbara lådor samt konstiga manicker och olika slag synliga på lastbilens båda sidor.
Det var innanför luckorna och i lådorna som Getapulien hade alla de varor han sålde. Och det gjorde han för att få lite pengar att leva av. Det är ju så att affärsmän köper in sina varor till ett pris. Sedan säljs varorna till ett högre pris. Mellanskillnaden mellan inköpspriset och försäljningspriset blev Getapuliens lön.
Ja, inte riktigt förstås. Han måste ju t. ex. räkna bort vad det kostade att köra varorna med bilen ute bland byarna. Han måste också räkna med att bilen så småningom måste ersättas av en annan. Till det behövdes också en del av de pengar som utgjorde skillnaden mellan inköpspris och försäljningspris.
Fast det var inte bara för att tjäna pengar som Getapulien körde omkring på landsbygden och sålde sina varor. Nej, han tyckte det var så förfärligt roligt att skoja och prata med olika människor. Han var lycklig och glad när han körde omkring i sin bil. Gärna sjöng han en trudelutt av enklaste slag som t ex den här:
Vinden den viner
och solen bara skiner
Nu ska du le
och samtidigt ge.
Glädje åt alla
genom att tralla.
Trall-la-la, Trall-la-la!
Trall-la-la, Trall-la-la!






2.
Och om bilen såg skojig och ovanlig ut så var mannen, som alltid körde den minst lika ovanlig. Han hade ett grovhugget ansikte med buskiga ögonbryn. Han hade ett långt, svart hår och helskägg.
Både hår och skägg hade lite stänk av grått även om mannen inte såg så förfärligt gammal ut och inte heller var det. Det visste folk i de bygder där han for omkring. Exakt som en bra klocka dök ha upp en gång i månaden i varenda by i den här trakten av Småland.
Det hördes lång väg när han kom. Då sken bondmororna i gårdarna upp och sa:
- Nu kommer Getapulien igen.
Det var det han hade döpts till i folkmun därför att han kom från det område i Småland, som var så steningt och fattigt att det enda folk där kunde livnära sig på var getskötsel. Detta område kallades just Getapulien.
När Getapulien kom till byarna var det ingen som kunde missa det. Det lät som kraftiga gevärsskott från hans lastbil när den ansträngt tuffade uppför backarna, som det fanns gott om i denna del av Småland.
Dessutom var han i många stycken en filur, Getapulien. Han älskade att bli kallad Getapulien och han såg själv till att det small mera än det behövdes från bilen. Han kunde nämligen reglera motorns tändning med en liten spak på ratten.
När han höjde tändningen hann bensinen i motorn inte tända och explodera helt och hållet inne i cylindrarna. I stället for en del av bensin-ångorna ut i ljuddämparen och exploderade där.
Och den som då råkade vara bakom lastbilen blev nästan lomhörd av den ena öronbedövande knallen efter den andra tills Getapulien justerade tändningen till den räta inställningen igen.
Och när Getapulien såg några barn gå på vägen väntade han tills precis när han kommit förbi dem, ja sedan small det utav bara den och Getapulien grinade brett när han tittade i backspegeln och vinkade till barnen. Han visste att det roade barnen och barn tyckte han mycket om.
Getapulien var alltså en kringresande handlare, som då för tiden kallades “knalle”. Det var nämligen så att på den tiden när Getapulien körde omkring på vägarna fanns det inga stora varuhus att åka till för att handla. Och ute på landsbygden fanns inte mycket affärer, bara en och annan lanthandlare i någon kyrkby. Hos lanthandlaren fanns inte heller så mycket saker att köpa som det finns i affärer nu för tiden. Och man kunde absolut inte köpa saker av det lite ovanliga slaget om nu någon skulle vilja det. Då var det många som tjänade sitt uppehälle på att fara runt med olika sorters varor och sälja dem. De som gjorde det kal-
lades för gårdfarihandlare och ibland “knallar”. Knallar fick de heta
därför att de allra första gårdfarihandlarna faktiskt vandrade med sina varor i säckar på ryggen. Och “knalla” sa man ofta på den tiden i stället för “vandra”,
Getapulien var en sådan knalle, lite modernare därför att han körde sin egen lastbil. Men på ett sätt mer knalle än någon annan. Det small ju och knallade ju så förfärligt om hans bil när han kom farande genom byarna.

3.
Getapulien var inte alls så farlig som han såg ut. Fast nog kunde han se riktigt arg ut. Om det kom några äldre pojkar och försökte skoja med honom visade han upp sitt barskaste ansikte samtidigt som han noga såg till att de inte gjorde något rackartyg med bilen. Den var han mycket rädd om.
Han var inte lika försiktig när det gällde flickor. Det höll ju inte på med rackartyg för sig som pojkar ofta gjorde. Flickorna fick därför ibland smaka de polkagrisar Getapulien alltid bjöd sina kunder på när han gjort en bra affär. Åjo, han bjöd faktiskt pojkarna också! Getapulien tyckte verkligen om alla barn. Det kunde vem som helst se nära han pratade med dem.
Innerst inne var alltså Getapulien en mycket snäll och fridsam man, hur barsk han än verkade se ut i barns ögon. Även vuxna kunde uppleva Getapulien som lite skrämmande. Men det var bara de som träffade Getapulien för första gången, innan de hade pratat med honom.
Man behövde faktiskt bara växla några ord med Getapulien för att förstå att hans utseende inte stämde överens med den vänliga själ han i verkligheten var. Men om någon tummade sina slantar för länge och ville pruta på priset kunde han brusa upp. Han gillade verkligen inte att någon trodde att han hade satt för höga priser på sina varor.
Nej, minsann det gjorde han inte. Snarare var han en välgörare för alla fattiga i sin stora kundkrets. Alltså, likaväl som han kunde reta en välbärgad bondmora genom att plötsligt bara höja priset på en tygbit, lika gärna kunde han säga så här:
- Priset på den här schalen är satt så lågt att du får halva till skänks när du köper av mig, som han en gång sa till Lovisa i Grångestorp. Hon hade det inte för fett i sin lilla backstuga med en ko, en gris och några höns att leva av.
Det visste Getapulien, som hade sagt att schalen kostar tre kronor trots att han i förra byn hade sålt en likadan för sex kronor.

4.
En vacker sommardag kom Getapulien körande in i byn Stenberga. Det
var lördag förmiddag och folket i byn hade så smått börjat förbereda sig inför veckoslutsvilan. Det var mellanperiod för bönderna, som fått både matsäd, fodersäd och potatisen i jorden. Alla gjorde bara lite småjobb i väntan på att naturens växtkraft skulle sätta fart på det som människorna påtat ned i jorden.
I den här byn fanns en liten pojke som Getapulien alltid visade ett speciellt intresse. Pojken hette Linus. Linus och de andra barnen i byn kom för det mesta springande när Getapulien kom inkörande på bygatan i Stenberga.
Vad var det som gjorde att Getapulien såg så egendomligt på Linus i Stenberga? Det var det ingen i byn som kunde ana. Men Getapulien hade kunnat förklara om bara någon hade frågat!
När man tittade på Linus såg man en pojke på elva år, som hade ljust ostyrigt hår, såg lite mager ut men tycktes utstråla mer energi än sina jämnåriga. Och han var verkligen i farten hela dagarna. Han sprang fortare än någon i hans ålder i byn. Han hade blåa ögon, en lingul lugg och var alltid gladast av alla barnen i byn under lek och stoj.
Men när Getapulien såg på Linus tyckte han sig se en avbild av sin egen pojke, som för bara för två år sedan hade dött av hjärnhinneinflamation. Det är en mycket svår sjukdom i hjärnan. På den tiden fanns absolut ingen bra medicin för att bota denna sjukdom. Getapuliens pojke skulle också ha varit elva år nu om han hade levat.
Därför tittade alltså Getapulien så konstigt på Linus. Han tänkte på sin egen pojke varje gång han såg på Linus. Men Linus kom aldrig ända fram till Getapuliens bil som de andra pojkarna gjorde i sällskap med sina mammor när de gjorde inköp. Getapulien förfrågade sig lite försiktigt om den ljushårige pojken. Han fick veta hans namn och att Linus mamma, som hette Kristina, var änka. Det betydde att Linus inte hade någon pappa. Hans pappa var alltså död.
Det fick Getapulien att fundera. Linus hade det kanske inte så roligt. För att få pengar till mat och kläder åt sig och Linus hade hans mamma fått ta tjänst i herrgården när hennes man hade dött. Nu bodde hon i en liten lägenhet med ett rum och ett litet kök i herrgårdens sidobyggnad. Kristina kom aldrig ut för att titta på Getapuliens varor när han stannade utanför herrgården. Hon var alltid sysselsatt inne i herrgården.
Men Linus kom alltid och såg nyfiket på Getapulien och hans konstiga bil. Men han kom aldrig riktigt nära. Den här dagen beslöt sig i alla fall Getapulien för att prata lite med Linus. När alla som ville handla av honom hade gått sin väg vände han sig mot honom och vinkade. Linus såg väldigt
förvånad ut. Han verkade först rädd men övervann sin rädsla.
När Getapulien tydligt visade att han ville att Linus skulle komma lite närmare gjorde han det.
-Hej på dig Linus, jag heter Getapulien och skulle gärna vilja prata lite med dig. Du är väl inte rädd för mig efter allt vad du hört de andra pojkarna säg om mig, frågade han.
Det var tyst ett ögonblick. Sedan sa Linus:
- Nej, men inte ser du särskilt vänskaplig ut precis.
Det utlöste ett bullrande skratt. Getapulien slog sig på magen och skrattade. Han kunde knapp sluta:
- Du är verkligen en rättfram pojke du. Det är rätt. Man ska alltid säga sanningen om den inte skadar någon. Mig skadar det inte att du sagt precis som det är. Jag har aldrig varit glad åt rackarpojkar. Men den snälla sorten ger jag karameller, sa han slutligen.
- Kom hit ska du få en!
- Nej, mamma har sagt att jag inte ska prata med någon främmande, sa Linus och drog sig lite tillbaka.
-Nåväl, då får vi väl prata med din mamma, sa Getapulien. Han satte sig i sin bil och startade med ett brak. Det small precis så mycket som han ville och sedan körde han fram till herrgården.
Han stannade på baksidan och knackade på köksdörren:
- Finns det någon här som är mamma till Linus, undrade han.
Jodå, det fanns det. Kristina kom fram till dörren och sa att Linus var hennes pojke.
- Jag har pratat med Linus och han har sagt att han inte får prata med främlingar. Men du vet väl vem jag är och nog får han väl prata med mig. sa Getapulien.
- Javisst, sa Kristina.
- Jo, jag tänkte att jag skulle kunna få lite hjälp av Linus nu när han har sommarlov och jag behöver lite sällskap på mina resor. Jag kör ju alltid här förbi när jag gör mina dagsresor. Kan du tänka dig att låta honom åka med mig? Det kan bli ett och annat klänningstyg till dig och en tolvskilling då och då till Linus, frågade Getapulien.
- Ja, men han är ju bara elva år, invände Kristina.
- Jag ska säga som det är. Om min egen pojke hade levat hade också han varit elva år i år. Och han skulle ha fått åka med. Därför skulle det kännas på ett speciellt sätt om Linus kunde få åka med mig. Det skulle kännas nästan som om min egen pojke är med mig
- Jo, vi säger väl det då. När ska han följa med första gången?
- Han kan börja på måndag. Jag kör fram här och tutar, och det blir ti-digt, sa Getapulien.
- Nej, för Guds skull, tuta inte här tidigt på morgonen så att herrskapet
vaknar. Tala i stället om hur dags du kommer så ska Linus stå färdig
ute vid vägen, svarade Kristina.

5.
Klockan sex på måndagsmorgonen stod Linus vid vägkanten och väntade på Getapulien. Det hade varit en klar och kall natt trots att det var i början av juni månad. I den kyliga morgonluften var det inte utan att Linus frös en smula. Men kanske var det nervositet? Om någon frågat honom om han var rädd för att träffa Getapulien på det här sättet skulle han ha blånekat.
Men innerst inne hade han en ångestfull känsla.
- Man har ju berättat sådana skräckhistorier om vad Getapulien kan hitta på. Jag undrar om det är sant. Allt kan väl inte vara ljug, bara?
Inte vill han väl mig något ont när han bett att jag ska följa med och hjälpa till med något?
Det var sådana frågor som dansade runt i Linus huvud medan han väntade.
Nu hörde han motorbuller borta i skogsbacken utanför byn. Men det small inte. Getapuliens lastbilsmotor spann tyst och försynt. Han ville inte väcka upp herrskapet i herrgården i dag. Getapulien stannade precis där Linus stod och gav tecken till honom att kliva upp i förarhytten.
Det gjorde Linus.
- God morgon Linus, sa Getapulien och Linus svarade artigt. Linus hade aldrig åkt bil förut och bara det gjorde honom lite nervös.
Han såg sig nyfiket omkring i förarhytten. Där var knappar och lysande lampor och små runda glastäckta mätare av olika slag.
När Getapulien märkte att Linus granskade allt på instrumentbrädan började han förklara:
- Det här är hastighetsmätare, sa han och pekade på en stor klockliknande mätare vars visare darrade lite och pekade på 60 nu när bilen rullade framåt.
- Den visar att vi nu åker med en hastighet av 60 kilometer i timmen, alltså om vi kör lika fort hela tiden under en timma ska vi komma 60 kilometer från startpunkten, sa Getapulien och nickade snusförnuftigt.
Han fortsatte att peka på knappar och mätare och berättade vad de hade för funktion.
Linus hade hittills inte sagt ett knyst men han lyssnade noga på allt han hörde och lade på minnet det han fick veta. Plötsligt öppnade han munnen och frågade:
- Men kanonskotten då, vilken knapp trycker man på för att det ska
smälla, frågade han nu modigt.
- Ha, ha, ha, skrattade Getapulien. Det är ingen knapp. Ser du den här lilla spaken mitt på ratten. När jag startar motorn måste jag ändra tändningsläget för att den ska gå igång. När motorn sedan går justerar jag tändningsläget till det rätta. Men om jag då ändrar till ett felaktigt läge händer det att motorn stannar. Men gör jag det försiktigt fortsätter motorn att gå samtidigt som det blir gasexplosioner i ljuddämparen. Vill du höra?
Jovisst, det ville Linus och Getapulien vred lite på spaken. Genast kom den ena knallen efter den andra. Precis då körde de förbi ett gärde där det gick en flock ungdjur och betade. De rusade iväg som galna totalt vettskrämda av smällandet.
- I dag ska vi köra en lång tur på landsbygden. Du får vara handräckning och plocka i ordning när jag visat de varor man frågar efter, sa Getapulien.
Samtidigt kom de fram till en öppning i skogen. Det låg tre gårdar i en liten klunga röda hus med tillhörande ladugård. Strax innan de kom fram vred Getapulien på tändningsspaken och det small utav bara attan igen.
När de stannat sa Getapulien:
- Varje gång vi stannar ska du ta veven som ligger där på golvet och gå till bakänden av bilen och veva upp långsidorna så att jag kan plocka fram det folk vill köpa.
Linus tog veven och sprang till bilen bakända och hittade genast var veven skulle stickas in. Han började veva och då strömmade ljuveliga positivtoner ut och lockade folk i gårdarna att komma ut.
Det kom två kvinnor och en äldre man. Tillsammans med kvinnorna kom också två flickor och alla tittade lite förvånat på Linus, som precis avslutade vevandet så att lastbilens båda sidor med luckor och lådor blev helt synliga.
- Har du skaffat dig hjälpreda Getapulien, sa den äldre mannen frågande.
- Jajamen, svarade Getapulien. Linus ska vara med mig hela sommarlovet på mina turer. Vad får det lov att vara i dag. Jag har undersköna klänningstyger, schalar, koftor, skjortor och blusar, byxor och kjolar, fortsatte han och pratade för sina varor.
Jodå, klänningstyger ville kvinnorna se på och de föll för var sitt. Getapulien hade en speciell anordning för att mäta av klänningstyg. Han tryckte på en knapp bredvid det stora facket för alla klänningstygerna och vips for det ut en dubbel trärulle. Den var alltså alldeles bredvid de utdragna klänningstygsrullarna.
Så stoppade Getapulien in klänningstyget han skulle sälja och drog det mellan de båda trärullarna. Kling, klang, kling klang sa det för varje
decimeter tyg som rullade igenom. Getapulien höll räkningen på klingandet
och klangandet. Sen sa han:
-Så där jag, nu har vi mätt upp två meter tyg. Han tryckte på en annan knapp och vips kom det ut den vass kniv och skar av tyget precis mellan trärullarna.
Det gick snabbt, så snabbt att Getapulien kallade det för rationellt. Det begrep inte Linus vad det betydde. Fast han anade att det var något bra.
Den gamle mannen skulle köpa spik. Också det hade Getapulien, fast på andra sidan av bilen och i flera olika lådor. Spik var något många bönder köpte.
- Jaha, nu är vi klara, sa Getapulien. Nu får du veva ner igen.
Det gick mycket lättare tyckte Linus och någon musik hördes inte när sidorna på lastbilen gled ner i sina spår.
När de hade kört en bit sa Getapulien: Oj då, mor Johanna har visst fått ett grisigt problem på halsen. Linus tittade ut på Getapuliens sida av vägen och såg en äldre kvinna med lång kjol, vitt förkläde och schalett på huvudet springa hit och dit på gårdsplanen vid ett litet hus.
Först såg han inte var hon höll på med. Plötsligt blev en liten griskulting synlig. Johanna hade just trängt in grisen i ett hört mot uthuset men den kvicke grisen slank mellan hennes ben och kom undan.
- Vi ska nog ge henne ett handtag sa Getapulien och stannade bilen. Kom med här ska vi fånga grisen åt henne.
Men den grisen visste vad den ville: att frihet är det bästa man kan ha och att det är bättre att springa runt på en gårdsplan än att vara i en liten grisstia, ja så hette det faktiskt där man hade sina grisar på landet förr i tiden.
Alltså Johanna fick hjälp av Getapulien och Linus. Med krökta ryggar och händerna utsträckta snett utåt närmade de sig grisen, en blivande julgris men ännu mycket, mycket liten och kvick.
Den satte fart mot Getapulien, som mumlade: Nu har jag dig!
Jo, pyttsan. Grisen fort mot Getapuliens ena ben så att han tappade balansen och satte sig på ändan. Det såg så roligt ut att Linus började gapskratta. Ännu mera skrattade han när Getapulien for upp som en sprättbåge och satte efter grisen med långa språng.
Ännu en gång lurade grisen Getapulien. Men nu var dess öde beseglat. Linus hade råkat stå precis bakom Getapulien och när grisen kom farande mellan Getapuliens ben sträckte han bara ut handen och fick tag i grisens svans, som stod rakt upp under en hetsiga jakten.
- Det var då för väl att ni råkade komma förbi, sa Johanna. Ensam hade jag nog aldrig fått in grisen i stian igen. Kom med in ska jag bjuda på kaffe och nybakade bonnakringlor.
Det kunde inte Getapulien säga nej till. Bonnakringlor, sådana där bakade med jäst, som man delade och bredde smör och tog ost på, det var det
bästa han visste. Linus tyckte också om kringlorna och åt nästan lika många som Getapulien.
Framåt sen eftermiddag stannade Getapulien bilen utanför herrgården i Stenberga.
- Nå, har det varit strängt i dag tycker du, frågade han.
- Nej, inte alls. Får jag följa med i morgon också, frågade Linus.
- Javisst, jag är här samma tid i morgon, sa Getapulien innan han körde iväg. Han kunde inte låta bli att låta höra en rejäl avgassmäll när lastbilen tog svängen in i skogen bortom byn.

6.
- Mamma, mamma, du kan inte tro vad roligt jag har haft i dag, nästan skrek Linus när han rusade in i herrgårdens kök där hans mamma var i färd med att laga middag.
- Det var väl trevligt. Du var ju rädd för Getapulien sa du. Men han var kanske inte så farlig? frågade hon.
- Nej, han är jättesnäll och han vet så mycket om alla i husen vi far förbi, svarade Linus, som genast berättade om den dråpliga grisjakten och att det var han som hade fått tag i grisen till slut.
- Du vill kanske fortsätta att följa med Getapulien då, frågade hans mamma. - Ja, det är klart, det är roligare än att gå omkring här och inte ha något att göra, svarade Linus.
Nästa dag när han stod vid vägen och väntade på Getapulien var det med helt andra känslor än första dagen. Nu var det med förväntan och han sken upp när Getapuliens bil dök upp i kurvan ut skogskanten.
Så bar det i väg på en nya dagstur.
- I dag ska vi köra ett annat håll. En bit blir det förstås samma väg som i går men sedan svänger vi av mot Stubbalycke och Stockagränsen mot Blekinge till, sa Getapulien. Du har väl inte glömt matsäcken i dag?
- Nej, jag har den här i min ryggsäck, svarade Linus och visade fram den.
- Häng den på kroken vid sidan om dig, sa Getapulien och sedan gasade han på och lastbilen for iväg i ett moln av damm på byvägen.
På den tiden fanns det inte så många bilar. Länsman, så hette polisen på landet på den tiden, hade förstås en bil och landsfiskalen, en slags polis det med, hade också bil.
Andra som hade bilar var kyrkoherden och distriktsläkaren, som bodde i det lite större samhället Ideberga där kyrkan låg. Alla andra åkte häst och vagn. Fler och fler hade börjat skaffa sig cyklar också. Det var särskilt de yngre, som ibland cyklade milavis till lördagskvällens danser runt om i bygderna.
Det väckte därför uppmärksamhet när en bil kom farande på vägarna i Småland.
¬- Är det månne länsman, kyrkoherden eller barnmorskan, som kommer undrade de när en bil hördes ute på vägen. Det var bara Getapuliens bil som alla genast kände igen när han lät det smälla ur motorns avgasrör.
Den här morgonen hade kyrkväktaren i Ideberga med förskräckelse upptäckt att det hade varit tjuvar i kyrkan och stulit allt kyrksilvret. Det var en katastrof och han och alla andra visste att ingen, absolut ingen av församlingsborna skulle kunna göra sig skyldiga till något så hemskt.
Nej, det måste vara främlingars verk. Men ingen hade sett några främlingar. Jo, en främmande bil hade synts köra omkring utanför samhället dagen innan. Det var en svart personbil, som ingen hade sett i trakten förut. Men, som sagt, en främmande bil den la alla märke till genast.
När Getapulien och Linus närmade sig kyrkbacken i Ideberga såg de kyrkväktaren och flera människor stå och prata. Kyrkväktaren vinkade till Getapulien att stanna och berättade vad som hänt.
- Håll utkik efter en stor svart bil. Det är säkert tjuvarnas bil och vi måste ha fatt på dem innan de försvinner härifrån med allt kyrksilvret, sa kyrkväktaren.
Getapulien nickade och så körde han iväg.
- Jag tror knappast att den bilen är kvar här i trakten i dag. De stack nog iväg härifrån genast efter stölden, sa Getapulien till Linus. Eller vad tror du?
- Det beror på hur sent på natten de gjorde inbrottet. Om de gjorde det mitt i natten kanske de har legat och sovit i bilen någonstans i skogen här omkring, sa Linus snusförnuftigt.
- Hm, du har kanske rätt. Vi får väl se om vi träffar på skurkarna. Jag har en jättestor tjuvfångare-bössa laddad med salt här under sätet. Vi ska nog kunna ge dem en match om det kniper, sa Getapulien och blinkade menande åt Linus.
Att kunna prata så förtroligt med en vuxen hade Linus aldrig varit med om förut. Han kände det som om han hade blivit stor eller i varje fall tagit en litet steg in i de vuxnas värld. Han fick en så konstig känsla av samhörighet med Getapulien att han plötsligt blev stum. Han bara lät blickarna spela från ena sidan av vägen till den andra: kanske tjuvarna fanns någonstans vid sidan om vägen just där Getapulien och han for fram.
Getapulien hade precis rattat bilen genom en skarp kurva när en bil utan vidare körde ut från en skogsväg på vänstra sidan. Det var ju på den tiden det var vänstertrafik i Sverige och därför var Getapuliens bil ganska nära den kanten från vilken bilen bara dök upp.
Det var bara en hårsmån från en kollision, som Getapulien undvek
genom att bromsa kraftigt.
Det var en svart bil. Och den var stor. Det satt två karlar i bilen. När de klarat sig undan Getapuliens bil drog föraren iväg med en rivstart så att det rök om bakhjulen. Det här var en grusväg, som nästan alla på den tiden. Därför blev det ett jättestort moln av damm bakom bilen när den försvann i nästa kurva.
Getapulien drog upp farten även på sin bil och körde efter.
- Vi ska nog ta dem. Jag tror inte att de är vana vi den här krokiga vägen. Men det är jag, sa han sammanbitet utan att släppa vägen med blicken.
Det blev en hiskelig biljakt. Det hördes ett ovanligt vrålande ljud bakom Getapuliens bil när han gasade och drog upp farten efter varje kurva på vägen. Den skickliga körningen gjorde att efter bara några kilometer upptäckte de den svarta bilen framför. Och de närmade sig alltmer.
Då upptäckte männen att de var förföljda och ökade farten. Det var ju lätt för dem att köra fortare med den lätta personbilen - om de bara hade kunnat köra ordentligt. Men det var ingen van bilförare som höll i ratten.
Efter en dubbelkurva gled personbilens vänstra framhjul ned i diket och det blev tvärstopp mot en stubbe i vägkanten. Bilens framdel trycktes in och motorhuven for upp. Det sprutade het ånga ur den spräckta kylaren och de båda männen satt omtumlade kvar. De hade nästan krossat vindrutan, som de slagit huvudena blodiga emot. På den tiden fanns ju inga säkerhetsbälten som skyddade mot sådana skador.
Nästan genast efter dikeskörningen stannade Getapulien sin bil bakom den havererade personbilen. Han plockade fram sin tjuvfångare-bössa, ställde sig vid sidan om personbilen och röt till männen att stilla och fint komma ut.
Linus satt kvar i bilen. Han hade aldrig varit med om maken till bilåkning och han var faktiskt rädd för de båda främmande männen, som såg allt annat än vackra ut med sina blodiga ansikten.
Männen kom ut. - Öppna bagageluckan så att jag får se vad ni har där, sa Getapulien och vinkade uppfordrande med bösspipan mot männen. Den som hade kört bilen var visst piggast av dem. Han öppnade luckan och när Getapulien uppmanade honom lyfte han på några säckar och därunder
glimmade det av silver, guld och ädla stenar i församlingens dyrbara brudkrona, som låg där tillsammans med flera andra stulna saker.
- Jag tänkte väl det, sa Getapulien. Nu ropade han på Linus att hämta ett rep som hängde i förarhytten. Vi ska bakbinda de här båda innan vi vågar sätta dem i min lilla finka, fortsatte Getapulien.
Med finkan menade han sitt lilla krypin bak på lastbilen. Fast det var ju inte någon finka av det slag som länsman hade i Ideberga att låsa in tjuvar och andra skurkar i.
De båda männen sa inte ett ljud. Motvilligt lät de sig fösas in i det lilla utrymmet och satte sig på den väggfasta britsen. Sedan stängde Getapulien dörren, som bara hade ett enda litet runt fönster, stort som ett kaffefat, och låste.
Getapulien och Linus satte nu igång med att lasta över det stulna kyrksilvret från personbilen till en låda bakom sätet i förarhytten på Getapuliens bil. Sedan backade Getapulien sin bil in på en skogsväg och vände för att köra mot Ideberga igen. När de närmade sig kyrkan började Getapulien tuta och lät det smälla om bilen. De båda tjuvarna satt skräckslagna där bak och begrep inte vad det var som smällde så förskräckligt.
Getapulien körde förbi kyrkan och stannade utanför landsfiskal Oskarssons kontor. Där tutade han till en extra gång med sin stora gummibollstuta. Det lät så kraftigt att landsfiskalen och länsman, som var där för att göra upp planer på tjuvjakt, hoppade upp från sina stolar och tittade ut.
Där stod Getapulien och Linus stolta som tuppar och vinkade till de båda poliserna att komma ut. Och det gjorde de. Ut på trappen kom först landsfiskalen. När Linus fick se honom fick han svårt att hålla sig för skratt. Landsfiskalen hade nämligen en jättestor mage, så stor att han inte förmådde knäppa sin uniformsjacka helt. Det såg ut som om de knäppta knapparna skulle lossna när som helst och komma flygande som gevärskulor. Länsman däremot var smal som en gärdsgårdsstör. Men det var landsfikalen som talade. Med förtrytelse sa han till Getapulien: Vet du inte att det är tyst trafik i Sverige, du får bara tuta i nödsituation!
- Jovisst, men det här är ju en nödvändig situation, vitsade Getapulien till det. Vi har era båda tjuvar här. Det är bara till att hålla till godo. Och kyrksilvret det har vi här i bilen också.
Både landsfiskalen och länsman bara gapade när de hörde vad Getapulien sa. När de inte gjorde något tog Getapulien fram sin nyckel och låste upp dörren till det lilla rummet på lastbilen. - Kom ut nu, röt han till de båda tjuvarna, som ganska spaka steg ut och kisade mot ljuset.
Nu blev det länsmans finka som gällde för männen och landsfiskalen tog hand om kyrksilvret, som han körde till kyrkan och kontrollerade
med kyrkväktaren och kyrkoherden att allt hade kommit till rätta efter stölden.
Så slutade den stora tjuvjakten för Getapulien och Linus. Men inte den dagen. De fortsatte sin affärsresa. Fast de hann inte med att besöka alla byar som tänkt var. Det fick de ta en annan dag.

7.
För Linus verkade det nästan som om Getapulien hade en speciell förmåga att alltid vara på rätt plats vid rätt tid, alltså när det hände något speciellt utmed vägen eller i byarna då var de alltid där.
- Händer det alltid ovanliga saker när du är ute och kör, frågade han på onsdagsmorgonen när de precis hade startat dagens resa från Stenberga.
- Det händer väl inget speciellt, tycker jag sa Getapulien lite vårdlöst. Fast det är ju klart att det är inte många som far omkring så mycket som jag, eller rättar sagt, som vi gör nu. Därför råkar vi väl komma på både det ena och det andra.
Jaha, tänke Linus, vad kunde “det ena och det andra” vara för något?
Han förstod inte genast allt som Getapulien sa. Getapulien anade genast att Linus inte helt fattat vad han sagt.
- Det ena och det andra, sa jag, och då menar jag förstås att det är helt olika saker och sådant som kan hända överallt ibland, fast det är kanske inte så många som råkar komma förbi när något ska till att hända, förklarade han.
Den här morgonen var det mulet och det kom några regndroppar då och då. Men regn var inga problem för Getapuliens affärsverksamhet. När de stannade i första byn och skulle locka människorna att komma och handla sa Getapulien.
- När du har vevat upp sidorna flyttar du över veven till det röda hålet bredvid och vevar igen.
Det gjorde Linus och då började markiser sträckas ut på båda sidor om bilen så att alla luckor och lådor kunde öppnas utan att det regnade på eller i dem. På så sätt kunde Getapulien och hans kunder stå skyddade för regn under markiserna.
Den här gången sålde Getapulien strumpor till storbondens hustru och dotter. De köpte också färggranna kammar att sätta upp håret med samt av parfymerad tvål i presentförpackning. Här gick det inte att pruta på priset: Jag kan inte sälja det billigare, då förlorar jag på affären sa Getapulien bestämt.
Efter den välmående bonnamoran steg en mager liten gumma fram från
ingenting.
- Nej, men se goddag moster Klara, vad får det lov att vara i dag, sa Getapulien godmodigt.
- Jo, det är så att min dotter, som ju bor i Växjö nu, ska till att gifta sig och jag har ingen finklänning att ta på mig. Hur mycket kan ett klänningstyg kosta i dag, frågade hon.
Getapulien öppnade en av luckorna till klänningstygsrullarna och drog ut dem. Han frågade om något passade. Moster Klara föll för ett grönt
tyg med sirligt, guldglänsande mönster. - Vad kostar det metern, frågade hon. När hon fick veta priset 3:75 blev hon nedslagen men vågade i alla fall säga att hon bara hade fem kronor till affären och undrade hur stort stycke hon kunde få för den femman: Jag är ju så liten att jag behöver kanske inte fullt två meter, sa hon.
Getapulien sa ingenting. Han drog tyget från tullen genom sin geniala mät- och skärmaskin. Han räknade tyst för sig själv. Det gjorde Linus också och häpnade när det klingade till för två meter och 30 centimeter.
- Det blir fyra kronor, sa Getapulien när han räckte tygstycket och en blandk enkrona tillbaka på femman till monster Klara. Hon tackade flera gånger och neg för Getapulien. Man kunde se en tår trilla ner för hennes kind när hon skyndade bort till sin lilla stuga i skogsbrynet.
- Jaha, nu packar vi ihop och kör, sa Getapulien barskt till Linus för att slippa svara på några dumma frågor om hur han räknade ut priset på klänningstyg, alltså hur man kan få över två meter tyg för 3.75 metern till att kosta bara fyra kronor.
Linus sa ingenting medan han vevade på för glatta livet för att rulla in markiserna och få sidorna på bilen på plats så att de skulle kunna köra.
- Moster Klara har det inte lätt ska du veta. Hon är änka och lever på en liten pension och de ägg hennes lilla hönsflocka orkar värpa, förklarade Getapulien.
När de hunnit några kilometer och närmade sig nästa by stelnade Getapulien till och pekade över trädtopparna till höger om vägen: Det ser ut som om elden är lös, sa han nästan för sig själv medan han ökade hastigheten så mycket motorn orkade med.
Och mycket riktigt! När träden gledsnade och de fick fritt siktfält in mot byn såg de den svarta feta röken stiga upp från taket på ett av den första gårdens uthus. Det var ett så kallat brygghus där man tvättade kläder som det gick till på den tiden. Det gjorde man bland annat att koka vittvätten i en stor järngryta, som man eldade under.
Getapulien svängde in på gårdsplanen med den ena smällen efter den andra ur ljuddämparen för att uppmärksamma gårdsfolket på att det
börjat brinna inne i brygghuset.
Då kom bonden, hans fru och drängen utspringande. Först stod de bara
och gapade när de fick se elden.
- Stå inte där och glo, sätt igång att veva upp vatten ur brunnen, skrek Getapulien.
Det blev ett vevande och vevande vid gårdsbrunnen och man slängde den ena spannen vatten efter den andra in i eldhavet, som bara dämpades lite grann för varje spann vatten man kastade på elden.
Det gick alltså inte att rädda brygghuset som brann ned till grunden. Men elden spred sig i alla fall inte till boningshuset eller till ladugår-
den. Linus fick också jobba med att langa vattenspannar från brunnen.
Av sotflagor, som flugit omkring, hade hans svettiga ansikte blivit svart. Getapulien gapskrattade när han tittade till på Linus och fick se hans kolsvarta ansikte med vita ringar runt ögonen.
- Du måste allt gå och tvätta dig annars känner nog din mamma inte igen dig när du kommer hem i kväll, sa han.
Medan drängen bevakade de rykande heta resterna av brygghuset blev Getapulien och Linus inbjudna på mat av den drabbade bonden och hans hustru.
- Det var då för väl att du kom förbi och uppmärksammade oss på branden, sa bonden. Annars hade kanske både vårt hus och ladugården strukit med av elden, sa han när han tackade för all hjälp.
“Det ena och det andra” det kunde alltså vara en brand, tänkte Linus när de fortsatte färden mot nästa by. Just på grund av branden hade det inte blivit några affärer i den förra byn. Den drabbade bonden och hans hustru kunde inte tänka på några inköp den dagen. Och grannarna tänkte inte på annat än att det var stor tur att elden kunde begränsas till det lilla brygghuset.
När de stannade i nästa by möttes de av en ilsket skällande svart hund. Den ställde sig framför bilen, visade tänderna och morrade. Getapulien verkade inte reagera på hunden. Linus däremot tänkte: Här går jag aldrig i livet ur bilen!
Getapulien däremot slängde nonchalant upp sin dörr och steg ner på marken. Han vände sig mot hunden, höll upp vänstra handflatan mot hunden samtidigt som han böjde huvudet bakåt och tittade rakt upp i himlen. Med vänster hand tog han något ur fickan och kastade till hunden.
Genast när Getapulien höll upp sin hand mot hunden tystnade den och lade sig ner på marken. När den tuggat i sig det Getapulien kastat till den kom den fram till Getapulien och slickade hans händer.
Hunden var nu totalt spak och medgörlig. Getapulien ropade till Linus att komma ut ur bilen och bekanta sig med den nu så lugna hunden.
Linus tvekade en sekund men sedan gick också han fram till hunden och fick klappa den. - Där har vi nu en vän för livet, sa Getapulien om hunden till Linus.
Och Linus kunde inte fatta hur Getapulien hade fått en ilsken hund så snäll bara genom att ge den ett tecken med handen och något att äta. -Det måste jag lära mig, tänkte han men vågade inte be om att få det genast. Han skulle vänta på ett lämpligt tillfälle, kanske om de råkade ut för en lika ilsken hund som den här svarta.

8.
Getapulien hade inte berättat så mycket om sig själv för Linus. Men fjärde dagen började han prata lite med Linus. De åkte nu samma väg som tidigare för att senare ta en ny väg norrut till några enligt belägna byar i skogslandet. Getapulien började berätta:
- Jag vet inte om din mamma sagt något men faktum är att jag kunde ha haft en pojke precis i din ålder om inte en dödlig sjukdom tagit honom ifrån mig. Han dog i hjärnhinneinflamation. Det är en slags febersjukdom som angriper hjärnan och som det inte finns någon bot för.
- Men du kanske heller inte vet att när min pojke föddes då dog min fru. Jag fostrade honom själv men nu är jag ensam. Det är ingen som väntar på mig därhemma i stugan längre, sa han och blev tyst en stund. Linus ville inte störa utan väntade på fortsättningen.
- Jag tänkte att om din mamma har en frisöndag framöver kunde både du och hon hälsa på mig, ja, jag kommer förstås och hämtar med bilen. Det är ju över en mil till mitt ställe, tillade han upplysningsvis.
- Prata gärna med din mamma om det. Jag ska fråga henne själv lite längre fram.
Linus lovade prata med sin mamma om saken. Samtidigt tänkte han; jag ska nog övertala henne. Säkert finns det mycket roligt att se hemma hos Getapulien, så spännande som både han och hans bil är.
Samtidigt som Linus tänkte så svängde Getapulien in bilen på en mindre skogsväg. Träden stod höga och ståtliga mycket nära vägen. Marken under träden var så stenig att Linus inte hade kunnat gå där utan att hoppa på de mossbelupna stenarna. Detta var Småland i sin mest steniga skepnad.
När de kommit en halvmil in på vägen öppnade sig skogen och ett landskap med helt annat utseende än storskogen de kom ifrån kom i blickfånget. De såg stenfria åkrar, röda stugor och ladugårdar, omgärdade av
höga stenmurar.
- Här har folket fått slita med stenbrytning för att få odlingsbar mark, sa Getapulien till Linus. Försök räkna stenarna i den där längsta stenmuren om du kan, fortsatte han och svarade sedan själv:
- Men det går inte. Det är Smålands bredaste stenmur, cirka tio meter, den är över en meter hög och säkert 200 meter lång. Det är ju omöjligt att se alla stenarna. De inre är ju helt dolda för ögat. Man kan bara se och förstå att här har envisa smålänningar lagt dagar och månader av arbete för att få en bit jord att odla potatis på.
Getapulien visade därmed sin förmåga till lite djupare tänkande om saker och ting i den värld de levde.
Linus var fortfarande lite för blyg för att delta i resonomang av det här slaget utan tänkte att Getapulien nog mest ville prata själv om sånt
här. Och däri hade han rätt.
Getapulien älskade att prata själv. Han hade bott ensam så länge att han inte var van vid att någon pratade emot honom eller kom med invändningar emot hans påståenden.
Medan getapulien rattade bilen in i byn vred han lite på tändningsspaken och det small utav bara attan bakom bilen. Linus skrattade uppskattande mot Getapulien, som kvitterade med ett gapskratt och ett par tryckningar på signalhornets gummiboll.
Jodå, de var uppmärksammade. Gardinerna i köksfönstren rörde på sig som tecken på att någon tittade ut för att se vad som stod på. Och så kom de vandrande ut från husen till positivtonerna när Linus vevade för fullt. Han hade fått snits på det nu och ökade ibland farten på veven för att det lär så roligt när musiken ändrade takt.
Det skedde med Getapuliens goda minne.
I dag blev det efterfrågan på porslin. Getaulien sålde två dussin kaffekoppar och fat. En bonnamora ville köpa en stor soppterrin, alltså en stor porslinsform med lock, så stor att man kunde hälla ett par liter soppa i den. Getapulien hade en i ett av sina översta fack.
För att nå den drog han i ett handtag under den nedersta luckan och ut kom en fast monterad stege, som han kunde klättra upp på och hämta varor ur de högsta facken.
När de var färdiga och skulle köra kom en kvinna springande i högsta fart. Hon hade en svart väska i handen.
- Det var väldigt vad barnmorskan har bråttom i dag, sa Getapulien och då förstod Linus vem det var. Det var tanten som när hon kom till en stuga lämnade hon alltid ett skrikande spädbarn efter sig.
- Snälla Getapulien, skulle jag kunna få åka med till Ovanbyn. Han ska väl dit? Det är så att jag har varit här och förlöst mor Karins fjärde barn. I Ovanbyn väntar en förstföderska och jag vet inte hur det är där.
På den tiden fanns det inte många telefoner på landsbygden. I varje fall inte i de fattiga småländska byarna. Därför hade barnmorskan inte möjlighet att få reda på hur det stod till med förstföderskan.
Det gick till så att man budade efter både barnmorska, doktor och präst .Antingen körde man med häst och vagn och hämtade eller om det var bråttom red man genvägar genom skogar och över gärden.
Getapulien lät mer än gärna barnmorskan åka med. Barnmorskan berättade att hon haft mycket att göra sista tiden. Det hade varit många födslar runt om i trakten.
När de kom till Ovanbyn skyndade sig barnmorskan in till unga bondhustrun Anna medan Linus och Getapulien började göra affärer. Nu var Linus ganska van och visste ungefär var olika saker fanns lastade. När någon frågade efter socker och salt t ex kunde han kvickt plocka fram det tack vare att han nu lärt sig använda stegarna, som fanns på flera ställen att bara dra ut och kliva upp på.
När de var nästan färdiga kom barnmorskan utspringande igen. Hon ropade till
Getapulien att han måste hjälpa stackars Anna genom att köra och kalla på doktorn.
- Det håller på att bli för svårt för Anna. Doktorn måste komma och hjälpa till, sa hon.
Getapulien tvekade inte. Han bad Linus kvicka sig att göra klart för avfärd och så bar det av tillbaka samma väg de kommit. Getapulien körde så att bilen hoppade och studsade på den ojämna vägen.
- Så dum jag är! Vi behöver inte köra hela vägen till Ideberga där doktorn bor. Vi svänger av till Stabbamåla och storbonn´ där. Han fick sin telefon inkopplad förra månaden. Där kan vi ringa till doktorn, sa han till Linus.
Och det gjorde de.
Storbonn´ i Stabbamåla, Adrian Jonsson i Storegården, var hemma. Han stod lite dryg på trappan och tittade surmulet på Getapulien. De var inte bästa vänner. Adrian ansåg att han blivit lurad av Getapulien på en affär med lieskär. Han hade velat pruta på priset men Getapulien var som alltid stenhård med sina priset när det gäller folk som hade pengar.
Hur skulle Adrian reagera när Getapulien bad att få låna telefonen?
- Kan jag få låna din telefon och ringa till doktorn i Ideberga, frågade Getapulien.
- Vad ska du ringa till doktorn för, du som ser så pigg ut och alltid är lika kvick i nyporna att plocka till dig pengar av folk, svarade Adrian bitskt.
- Det är inte jag som behöver doktorn. Det är unga frun Anna i Ovanbyn, som har det svårt som förstföderska. Hon ska föda sitt första barn och barnmorskan har bett mig ringa efter doktorn för att hon behöver hans
hjälp.
- Det är väl inte din affär, det där, sa Adrian och stod helt ovillig kvar
mitt i dörröppningen.
Men nu hade hans hustru Inga också kommit fram till dörren. Hon hade hört det sista Getapulien sa och hon fräste som en ilskan katt mot Adrian när hon sa:
- Hur kan du stå där så hjärtlös bara för att det är Getapulien som kommer med budet om hjälp? Flytta bara på dig och låt honom komma in till telefonen på momangen. När det gäller födslovåndor (svårigheter att föda) för en ung kvinna då är det bråttom, det vet jag, och du med förresten!
När hon vräkt ut sig allt det där vinkade hon till Getapulien att komma in och Adrian fann för gott att maka sig åt sidan, men bara så mycket
att Getapulien fick vända sig på sidan för att komma förbi honom och in
genom dörren.
Doktorinnan svarade att doktorn fått bud till ett sjukdomsfall i byn Allamåla. - Han är nog strax där så kör dit kanske ni hinner få tag i honom, sa hon i telefonen.
Getapulien tackade Inga i Storegården för telefonlånet och sprang ut till bilen. Han sa inget till Adrian utan bara nickade lite avmätt. Sedan startade han och berättade för Linus vad som gällde, att köra som bara den igen för att hinna
genskjuta doktorn i Allamåla.
Getapulien körde så att bilen nästan gick på två hjul i kurvorna. Det var inte mer än sju eller åtta kilometer men det gällde att hinna dit innan doktorn vände om igen.
Doktorn var precis på väg att sätta sig i sin bil utanför huset där han besökt en sjuk gammal man. När han fick veta vad som var på färde i Ovanbyn startade han genast och vände kylarn åt andra hållet. - Jag ska snart vara där sa han till Getapulien, och startade bilen med ett ryck.
- Jaha, sa Getapulien, i dag har vi verkligen inte hunnit med så många affärer. Vi kör väl in i byn här och ser om någon vill handla. Jag tror det knappast för jag var här för bara tre veckor sedan.
- Men Anna i Ovanbyn blir nog glad när doktorn kommer och hjälper henne. Det har vi väl gjort bra, sa Linus.
- Det har du rätt i, svarade Getapulien, i sådana nödsituationer får man strunta i om det blir några affärer eller inte!


9.

Den ena dagen efter den andra förflöt under veckorna i juni. Det hade varit månadsskifte och det skulle bli söndagen den 5 juli när Getapulien på fredagseftermiddagen stannade utanför herrgården i Stenberga och sa till Linus:
-I dag ska jag följa med dig till köket och höra om din mamma vill ta dig med och hälsa på hemma hos mig i Öresmåla på söndag.
- Det vill hon säkert. Vi har pratat om det mycket och jag tror hon ska bli glad att få komma bort från herrgården för en dag, svarade Linus. Han sken som solen och det var helt tydligt att han förvänade sig något extra av att få besöka Getapuliens hem.
Linus knackade på herrgårdens köksdörr och hans mamma kom och öppnade:
Getapulien hann inte ens öppna munnen förrän Linus ropade: - På söndag blir det mamma! Vi ska till Getapulien!
- Ja tack, vi kommer gärna. Det ska bli roligt att få göra en utflykt, sa Linus mamma, när Getapulien hade fått chansen att framföra sin inbjudan efter den glädje Linus visat genom att rusa in och vara först med den glada nyheten.
Och det blev söndag morgon, en strålande vacker solig julidag. Vid åttatiden kom Getapulien med sin bil och stannade utanför herrgårdens köksdörr. I dag kom han tyst. Konstigt, tyckte Linus, så tyst har jag inte hört att bilen kan vara förut.
-Stig bara in så åker vi, sa Getapulien och så vände han om och körde åter mot sin stuga. Den låg bara en liten bit från allmänna vägen så nära byn Öresmåla att de tre gårdarna där skymtade. Stugan hade en egen fin tillfartsväg. Vid sidan om den låg ett ganska stort uthus utan fönster. På gaveln fanns en stor dubbeldörr och framför den en lastbrygga.
Framför dörrarna satt en kraftig bom, som var låst med två kraftiga hänglås. Det var här Getapulien hade sitt varulager. Han kunde ju inte ha för mycket av varje vara med sig utan måste fylla på sin bil varje dag efterhand som han sålde.
- Jaha, så här bor jag, sa Getapulien när de kom fram. Stig nu bara in i stugan och se dig omkring. Jag ska bara ställa in bilen i garaget och så ska jag visa Linus en sak, sa han till Linus mamma.
Just det, ett garage hade han också. Det var utrustat med en massa verktyg, som Linus kunde skymta utmed väggarna. Där fanns också en arbetsbänk, så att Getapulien kunde reparera delar till bilen och montera tillbaka dem.
Det var saker som lockade Linus. Han var nämligen intresserad av alla
mekaniska saker. Efter hand som han hade varit med Getapulien hade han, frågvis som de flesta pojkar i hans ålder, fått veta hur en bilmotor fungerar, hur motorns kraft överförs till hjulen och driver bilen framåt eller bakåt.
En sak hade Linus inte riktigt fattat ännu. Det var hur en växellåda fungerade. Nu ropade Getapulien på Linus och bad honom komma in i garaget.
- Jag har bytt växellåda på bilen och jag har den gamla kvar. För att du ska
begripa hur den fungerar har jag öppnat den, sa han.
Nu fick Linus se hur en växellåda ser ut inuti. Där syntes olika stora kugghjul, som kunde föras mot varandra med hjälp av växelspaken.
- Det beror på vilken växel man valt, vilket kugghjul som arbetar mot motoraxelns kugghjul, förklarade Getapulien och demonstrerade hur de olika växellägena förändrade kugghjulens läge i växellådan.
- Nu fattar jag galoppen. Det är precis som en hästvandring där ett litet kugghjul kopplat mot ett stort snurrar mycket fortare än det stora. Fast i växellådan kan man variera vilka kugghjul, som snurrar mot varandra, sa Linus med en uppsyn som om all världens teknik hade blivit uppenbarad för honom i ett enda svep.
- Ja, det har du rätt i. Växellådan får bilhjulens rotation att ändra hastighet genom att olika stora kugghjul möter motoraxelns kugghjul, svarade Getapulien, som blev imponerad över hur snabbt Linus hade förstått tekniken med en växellåda.
- Nu får du gå på upptäcktsfärd själv en stund. Jag går in i stugan för att se till att vi får något att äta snart. Börjar du inte bli hungrig nu, sa Getapulien.
- Jo, det är jag faktiskt men det tänkte jag inte på när vi tittade på växellådan, svarade Linus.
Medan Getapulien gick in i köket började Linus se sig om. Vid sidan om den större lagerbyggnaden fanns alltså garaget och bortom det fanns ytterligare ett mindre hus. Det var målat i klargrönt med vita fönsterfoder.
Dörren var inte låst. Linus öppnade den och kikade in. Han såg en liten förstuga och tre dörrar, alla öppna, så att han kunde se ett rum åt höger ett åt vänster och ett lite kök rakt fram.
Det var nästan som ett dockhus därför att allt var mycket mindre än i alla andra hus Linus tidigare sett i sitt korta liv. Det var så lågt i taket att Linus undrade om Getapulien kunde gå rak här inne. -I så fall är det precis så att han kan det, tänkte Linus, som inte hade några problem med den saken.
- Här skulle jag vilja bo tänkte Linus när han såg det lilla trevliga köket med spis, bänkar och skåp, allt i mindre format än i vanliga hus.
Så mycket förstod Linus att huset i alla fall var byggt för vuxna människor men i så fall för de som kanske var lite kortare i rocken än de flesta.
Han tyckte också att rummen var mysiga och bestämde sig för att det högra var det bästa därför att där hade man utsikt mot vägen och Getapuliens garage och uppfarten från vägen. - Det här rummet ska bli mitt när vi flyttar hit, fantiserade Linus medan han såg sig omkring.
Plötsligt hörde han att någon ropade hans namn. Han vaknade upp ur sin fantasivärld och sprang ut på gården. Det var hans mamma som när hon fick se honom ropade:
- Nu ska vi äta. Kom in och tvätta händerna!
Linus sprang över gården och gick upp på trappan och in i köket. Det var ett helt normalstort kök. Kanske lite större än i det hus där Linus bodde som liten när hans pappa levde.
Det fanns ett stort köksbord. Där hade Getapulien dukat upp en massa mat.
- Jag kan inte laga sån här mat själv, erkände han. Jag bad Anna i går-
den på andra sidan landsvägen att hjälpa mig och hon kom hit med
maten i dag på morgonen, sa han förklarande till det välfyllda bordet med köttbullar, ett par olika puddingar, bröd, smör och pålägg.
Getapulien bjöd sina gäster till bords och alla åt till en början under tystnad.
- Det här var väldigt gott, sa Kristina efter en stund och gav Getapulien ett uppskattande leende. Linus nickade instämmande med munnen full av köttbullar och bröd.
- Det var roligt att ni tycker om maten, svarade Getapulien och även han åt med god aptit. Det var faktiskt inte ofta han hade det så uppdukat på matbordet i köket. Han for ju mest omkring på vägarna och då var det bara smörgås med ost eller rökt skinka han kunde ha med sig.
När alla stillat den värsta hungern kom samtalet i gång så smått. Getapulien började med att berömma Linus för att han så snabbt lärt sig att hjälpa till under handelsresorna.
Linus rodnade lite men visade med ett leende att han verkligen uppskattade berömmet.
- Då får jag fortsätta att följa med, frågade han genast.
- Det är klart, bara du får för din mamma, svarade Getapulien.
- Han får visst följa med så länge han tycker det är roligt. Linus är alltför ung för att ha något egentligt arbete. Att följa med i din bil är nog mera ett nöje än ett arbete för honom, sa Kristina vänd till Getapulien.
- Ja, jag tycker det bara är roligt, konstaterade Linus bestämt.
När de hade ätit krävde Kristina bestämt att få diska. Och det gjorde
hon trots Getapuliens protester. Sedan krävde Linus att hon skulle följa med honom ut och titta på det lilla gröna huset, som han upptäckt.
- Ja, det är så fint väder. Vi går ut lite och det är klart att vi kan se på det lilla huset. Det har inte varit använt på flera år nu. Det var en skomakare som byggde det en gång. Somakaren var så liten till växten att han kallades för metern. Men huset är ändå så stort att normalvuxna kan bo där utan problem, förklarade Getapulien.
Kristina blev också förtjust i huset och höll med Linus om att det skulle vara fint att bo i. Getapulien sa ingenting men det märktes att han noga gav akt på Kristina och Linus när de gick omkring i huset.
Det verkade nästan som om han hade något i bakfickan, alltså som om han gick och lurade på något men inte riktigt vågade säga så där utan vidare.
Getapulien bjöd på eftermiddagskaffe ute. Han hade en trädgårdsmöbel i en skyddad hörna av trädgården. Sedan var det dags för Kristina och Linus att åka hem igen. De tackade för sig och Getapulien körde dem självklart hem igen.
När de kommit hem frågade Linus sin mamma:
- Vad tycker du om Getapulien?
- Han är ju väldigt trevlig. Jag kan inte begripa varför folk pratar så mycket om honom. Det är precis som om alla vore rädda för honom. Men det är nog
bara för att han har ett ovanligt utseende med sitt kolsvarta hår och svarta skägg. Han ser onekligen barsk ut. Men när man väl lärt känna honom är han ju en vänlig och omtänksam person, svarade Kristina.




10.

När man har roligt går tiden fort. Det begrep Linus när Getapulien en dag sa att på lördag är kräftorna lovliga.
- Vill du följa med mig och fiska kräftor då? Du behöver inte säga ja om du inte verkligen vill, sa Getapulien lite dubbelbetonat till Linus.
Linus visste inte till sig av glädje. Bara en enda gång hade han varit med om det förut. Då hade han fått följa med en skolkamrat och hans pappa till en grannby. I Stenberga fanns ju inget vatten att fiska i.
- Det är klart jag vill, sa han bara lite nonchalant som svar. Getapulien hade smygtittat lite på Linus och såg genast att det här var något som Linus verkligen blev glad för.
- Men då måste du sova över hemma hos mig och då är det kanske bäst att din mamma följer med. Jag har ställt in lite möbler i gröna huset så ni kan vara där över veckoslutet, sa han sedan.
Det där lät som musik i Linus öron. Tänk att få bo i det gröna huset, även om det nu bara kunde bli över en natt så i alla fall...
Men ännu var det bara onsdag. Getapulien och Linus var just på väg genom en skogsdunge. Getapulien höll god fart för att hinna med att besöka ett par byar till innan det var dags att tänka på hemfärd.
Just då hände det igen. Getapulien och därmed också Linus kom mitt upp i händelsernas centrum. Rakt emot Getapuliens bil ur kurvan bara 150 meter längre fram kom ett par parhästar i sken med dragstången släpande på vägen emellan sig.
Getapulien bromsade så det skrek och gnisslade om hjulen. Precis innan han fick stopp på bilen kunde han svänga in på en liten plätt plan mark vid sidan om vägen. Just i samma ögonblick rusade de skenande hästarna förbi ute på vägen.
- Hästarna kan vi inte köra ifatt. Vi skulle bara skrämma dem mer. Förresten stannar de nog snart av sig själva. Hoppas bara ingen krockar med
dem, sa Getapulien och fortsatte.
- Men varför har de skenat? Någon måste ha hänt! Vi måste fortsätta
och undersöka om någon behöver hjälp.
De hade inte kört länge förrän de såg var hästarna hade kommit ut på vägen. En grind låg omkullvräkt och delvis splittrad mitt på vägen. När de tittade inåt den mindre vägen såg de en omkullvält vagn lastad med ved. De sprang dit och
hittade hästarnas ägare.
Han låg delvis under vagnen och hade tydligen väldigt ont. - Hur är det frågade Getapulien och tog samtidigt en överblick av situationen:
- Jag har så förskräckigt ont i högra benet. Det sitter fast under all veden, svarade bonden.
- Sätt igång och plocka undan ved sa Getapulien till Linus medan han satte sig på huk och gav stabilitet åt bondens ben. Linus plockade de tunga vedklamparna så att svetten rann nedför kinderna.
- Nu räcker det. Ta den här långa slanan och stick under resten av veden och utnyttja hävstångskraften så orkar du nog lossa så mycket att jag kan dra fram Kalle, sa Getapulien till Linus. Under tiden Linus hade plockat undan ved hade Getapulien pratat med bonden och fått veta hans namn och var han bodde. Medan Linus bände med sin hävstång lyckades Getapulien lirka loss Kalle.
Det gjorde ont i Kalles ben. Det kunde Linus se av grimaserna när Getapulien drog loss honom.
- Hämta vattenflaskan i bilen och ge Kalle lite att dricka så ska jag
köra och hämta hjälp, sa Getapulien till Linus.
Linus satte sig bredvid Kalle, som talade om vad som hänt honom:
- När jag kom körande med lasset uppe i skogen flög det upp en tjäderhöna ur ett buskage vid vägen. Hästarna blev vettskrämda och satte av i sken. Jag försökte hejda dem med de bara ökade farten. När ena framhjulet gick av vägen välte vagnen. Jag blev tvungen att släppa tömmarna, annars hade de bara dragit mig med sig. Det gick helt enkelt inte att stoppa dem.
Strax därpå kom en hästskjuts ute på stora vägen. Det var en lättare vagn som kördes av en kvinna. Strax bakom kom Getapulien körande. Kalles fru hade blivit helt vettskrämd när Getapulien kom brakande in på gården och talade om vad som hänt. Det märktes inte nu här hon såg till att provisoriskt spjäla Kalles ben med två brädbitar från vagnen.
- Hur ska vi få honom till doktorn, undrade hon sedan.
- Jag tror att han kan ligga på britsen i min bil. Om vi bara kan bära in och lägga honom där. Sedan skall jag köra honom till doktorn i Ideberga, sa Getapulien, som aldrig tvekade att hjälpa någon. Han öppnaden dörren och fällde ner britsen i det lilla vilorummet, som fanns där.
Med förenade krafter och till Kalles stönande lyckades de lirka in Kalle genom den smala dörren och lade honom tillrätta på britsen. De stoppade om hans skadade ben så att det inte skulle röra sig och göra ont under resan.
- Nu gäller det att köra försiktigt, sa Getapulien. Du får sitta hos Kalle. Om du vill mig något ska du dra i det här snöret, sa han till Linus och visade honom en ögla, som hängde ner från taket i den lilla hytten bak på lastbilen. - Är du beredd så kör vi nu, fortsatte han.
- Javisst, svarade Linus och satte sig på en pall bredvid Kalle när Getapulien stängde dörren och gick fram till förarhytten.
Det var helt annorlunda att åka i det lilla utrymmet bak på lastbilen. Det krängde och det skramlade från varorna i lådor och fack. Linus tittade ut ge
nom det lilla fönstret och såg vägen försvinna bakåt. Det var en ny upplevse att åka framåt och se bakåt.
Kalle stönade lite när bilen skakade till när vägen var ojämn så att bilen gungade till.
- Vi är nog snart framme, tröstade Linus. Jag känner igen vägen och det tar bara en kvart tills vi är i Ideberga.
- Du är en flink pojke du. Är Getapulien din far?
- Nej, svarade Linus, jag är bara lite hjälpreda åt honom nu under sommarlovet. Jag åker med både som sällskap och hjälp. Jag har fått vara med om massor av ovanliga händelser under de här veckorna, sa Linus och började berätta om sina upplevelser.
Kalle lyssnade så intensivt att han glömde sin smärta. På den tiden
fanns ju varken radio eller TV. De flesta nyheter från den närmaste bygden fick folket höra genom att de berättades från person till person. Stora nyheter skrevs det förstås om i tidningarna även på den tiden.
Plötsligt stannade bilen och de var framme vid doktorns mottagning i Ideberga. Linus öppnade dörren och Getapulien fällde ned trappan. Han gick sedan in. De hade tur den här gången. Doktorn var hemma och kom genast ut. Han hade en bår med sig och med förenade krafter bar de in Kalle i undersökningsrummet.
- Du har brutit underbenet men det är inte komplicerat. Jag ska dra det i läge och sedan gipsar vi och om sex veckor är du bra igen, konstaterade doktorn efter att ha undersökt Kalles ben.
Getapulien och Linus satt i väntrummet medan doktorn gjorde sitt jobb.Sedan kom Kalle ut med en krycka under vardera armen och hoppade på ett ben.
- Jaså, du är kvar än Getapulien, sa Kalle. Du kanske ska åt mitt håll så jag får åka hem också?
- Det är klart som korvspad! Har jag kört dig hit så ska jag köra dig hem också, sa Getapulien med humoristiskt barsk klang i rösten.
Nu kunde både Linus och Kalle med sitt vita gipsben sitta framme i förarhytten och åka. De var snart hemma på Kalles gårdsplan och hjäpte honom att ta sig ur bilen och få kryckorna under armarna så att han
kunde gå in. Han hustru mötte i dörren och manade Getapulien och Linus att också komma in:
- Jag har middagsmaten färdig. Kom in och ät nu alliho

Författare:

Publicerat

Dela: