Glasklart

Det börjar skymma, himmlen färgas i all världens nyanser av rött och rosa. De sista solstrålarna förgyller molnens kanter och det ser nästan ut som om de var av guld. En sekund låtsas jag att de faktiskt är det. Men tyvärr så räknas inte fantasin, den kan varken ge mig lusten att äta tillbaka eller få bort det ärr som alltid kommer finnas i mitt hjärta. Det är en långsam väg tillbaka, att kunna äta utan att få en panikartad känsla i hela min kropp. Att kunna se på mig själv i spegeln utan att känna mig som de vidrigaste varelse som någonsin satt sin fot på den här jorden. Min tankegång störs av en liten fågel, som landat bara tre meter ifrån mig där jag sitter på klipphällen. Jag följer den lilla grå fågeln med blicken samtidigt som vågorna från en motorbåt som snabbt åker förbi slår upp mot land. Det börjar blåsa upp, jag känner hur håren på mina armar reser sig. Tittar förstrött på hur min arm verkligen ser ut, hur hade jag någonsin kunnat tycka att den var fet? Jag har förstört mig själv. Allt på grund av att jag inte klarade av att vara annorlunda, om jag varit lite starkare. Så kanske, kanske allt varit bra. Fast vad kan man göra nu, såhär i efterhand går det att se tillbaka på allt klart. Glasklart. Den lilla grå fågeln tittar nyfiket på mig med sina svarta ögon, de är som svarta brunnar, outgrundliga. Jag fixerar den med blicken och sitter så en lång stund, fågeln och jag, vi försöker båda finna något. Något i den andras blick, som kanske kan kännas igen. Jag vänder mig om, kan inte se den lilla varelsen i ögonen, en panikartad känsla som gräver sig in i mitt bröst. Blundar och koncentrerar mig på min andning, jag har ingen aning om hur länge jag sitter där, flämtandes efter luft. Det kändes som en evighet, men sakta så släppte handen som vred om mitt hjärta. Jag tittade upp och kände en svag kylig vind mot mina kinder, mina ögon var dimmiga av de tårar jag gråtit. Utan att ens vara medveten om det. Blinkade för att bli av med de sista tårar jag någonsin kommer gråta. Aldrig mer. Utåt sett har jag aldrig haft ett enda problem, jag har aldrig visat min smärta, aldrig gråtit när någon sett. Att gråta är att vara svag. Att visa sig svag är att ge människor en andledning att svika mig. Desto svårare man är att få ett grepp om, desto svårare är det att se vem jag verkligen är. Igen avbryts jag mitt i mitt tänkande, den här gången av en snabb båt åker förbi mig med ett par killar i. De ler och vinkar, stannar upp. Ropar på mig att hänga med, det ska bli fest. Jag kan inte få fram ett ljud, min kropp är fortfarande i uppror. Istället slänger jag på håret, precis som jag ska. Skakar på huvudet och ler docksött, som jag också förväntas göra. Följer den svindyra båten med ögonen tills den blir som en liten prick. Långt där borta. Om jag någonsin skulle berätta för någon vad jag varit med, så skulle de tro jag ljög. I min värld visar ingen vad de egentligen känner, jag låtsas känna någonting annat än jag faktiskt gör. Det är min livlina, att veta att vad de än säger, så vet jag att det inte är sant. Samtidigt som det är min räddning, är det det som får mig att sakta men säkert gå under. Jag vet inte längre vem jag är. Allt jag har är mina minnen, som jag gärna skulle bytt bort. Allt det som hänt har format mig, på gott och ont, till den jag är. De små sakerna, de små detaljerna i mitt liv är det som betyder något. Därför måste jag göra mig av med dem innan de lämnar mig. Stillheten störs av ett skarpt ljud, någon kommer. Fågeln flyger snabbt iväg. Irritationen stiger när jag sitter ensam på ett klippblock, tittar ut över sjön. I bakgrunden så hör ljudet av musik, killarna har letat upp mig. Undrar snabbt hur mitt hår ser ut och rättar till en slinga.

Gjort som skolarbete om anorexi

Skriven av: Tove