Glaskross

Ljudet av glas som krossades var hårt. Kallt och hårt. Det ekade i vad som verkade vara en evighet. Sen blev det alldeles tyst. Krossat glas kan inte viska. Blod rinner alltid ljudlöst. Avskurna vener skriker inte. Söndertrasad hud är tyst. Alldeles tyst.


Eddie lutade sig mot fönstret. Hörde ljuden som fanns i det. Spända som om de väntade på att något skulle hända. Glaset visste. Det såg allt som skedde i skolans kalla salar. Fönstren var de enda som alltid såg allt. Tyst bevittnade de varje ord, varje slag och varje blick. Men fönster skvallrar aldrig. Det är felet.

Hösten var te och regn. Rinnande varmt och kallt vatten. En brinnande längtan efter snö. Frost på fönstren, så man nästan inte såg ut. Dimma ute och dimma i huvudet. Det var något overkligt över allt. Han tänkte att han kanske var en galning. En sån som bara spelade normal. Vem var hjärnan bakom allt? Vem var den som bestämde reglerna för vem som var galen och vem som var normal? Det kanske inte ens fanns några regler.

Klassrummets lysrör gav ett iskallt sken. Det var inte ljus, bara något som låtsades vara det. En illusion. Arga gubbar i mattehäftet, delar av sångtexter snabbt nedkrafsade bredvid ekvationer som levde sitt eget liv. Regn slog mot fönstren. Ändå hördes ljuden. Knäppande, galna ljud från någon som sett för mycket grymhet. De växte till skrik men ingen hörde.

Radiohead i lurarna. Hög volym för att slippa alla ljud. I hans huvud förstärktes alla ljud och upprepades oändligt många gånger. Hörde falska skratt eka i korridoren. Hörde fönster knäppa av kyla och ilska. Undrade om han kanske var galen i alla fall.

Vänner som kokade te. Spelade skivor. Pratade om döden och vädret. Det var inte kallt längre. Te värmde allt. Inte var han galen. Allt var normalt. Kanske skulle solen lysa igen, kanske skulle det äntligen bli snö. Vad visste han, vad brydde han sig. Här var han den han kände igen, här hörde han inga fönster skrika. Allt var normalt. Dimman i huvudet lättade.

De svarta nätternas årstid hade kommit. Plötsligt insåg han hur mycket han saknat dem. På sommarnätterna kunde ingen sova, det var för ljust. Mörkret var hans räddning. På nätterna fick han tänka igen. Han blev förälskad i stunderna när han låg för sig själv i sängen och tänkte. Då var han sig själv, då var han normal.

Nätterna hjälpte honom klara dagarna. Då fanns ingen tid att tänka, då gällde det bara att överleva. Få MVG på proven, göra människor nöjda. Då fanns ingen tid att vara sig själv. Ignorera skriken, skynda sig hem till teet och musiken. I en värld av panik och hets måste man ignorera för att klara sig. Man måste hålla sig över ytan, får inte sjunka under den tunna höstisen. Alla som lyckas behålla sina känslor i lysrörens land utan att bli galna är hjältar. Men det är inte lätt när man inte kan ignorera fönstrens ljud.

Han såg helt vanlig ut. Satt och antecknade engagerat. Som alla andra. Fångade orden som mässades i det kalla ljuset. Blandade dem med arga gubbar och låttexter. Ritade små cirklar och skrev tomma ord. Precis som alla andra. Försökte få tiden att gå. Snart lunch, han kanske var hungrig. Tittade upp från boken och ut genom fönstret. Knöt handen hårt och slog den genom rutan.


Ljudet av glas som krossades var hårt. Kallt och hårt. Det ekade i vad som verkade vara en evighet. Sen blev det alldeles tyst. Krossat glas kan inte viska. Blod rinner alltid ljudlöst. Avskurna vener skriker inte. Söndertrasad hud är tyst. Alldeles tyst.

Författare:

Publicerat

Dela: