Glömmer aldrig<3

Jag såg mig omkring på perrongen. Tåget skulle komma när som helst, men jag behövde verkligen, verkligen gå på toa. Skulle jag hinna? Nej, förmodligen inte.
”Äsch”, tänkte jag. ”Jag får hålla mig lite till…”
Visst, lätt att säga, men jag hade behövt gå på toa redan hemma hos Carina.
Carina, det var för övrigt min moster. Jag hade hälsat på henne över helgen i Märsta, och var nu på väg hem till Stockholm.
Hur som helst, jag behövde gå på toa. Fort. Jag tittade på klockan som hängde på väggen. 12:44, visade den. Tåget skulle komma kvart i.
”Jag hinner aldrig”, tänkte jag, men sprang ändå – bärande på en ryggsäck och min relativt stora handväska – bort mot tågstationens toaletter. Jag öppnade dörren, och klev sedan in.
Där inne luktade det som det alltid gör på offentliga toaletter; Skit. Och så hade tydligen städerskan varit där, för det stank av rengöringsmedel. Jag gick bort till ett utav båsen, höll andan, och öppnade det. Till min förvåning så såg den ganska ren ut, men, eftersom att det var en offentlig toalett, så äcklade den mig. Hur som helst, jag hade bara några sekunder på mig, knappt, så jag gjorde det jag kommit dit för. Jag satte mig ner, (mera hukade, eftersom att jag försökte att inte nudda själva toaletten) och kissade.
När jag var klar så sprang jag så snabbt jag kunde, tog tag i min ryggsäck igen, och ut på perrongen. Pendeltåget hade precis anlänt, och nu klev en massa människor av, och dubbelt så många på. ”Jag har tur om jag lyckas hitta en kupé som jag måste dela med bara fem människor”, tänkte jag sarkastiskt.
Jag suckade och klev på tåget, och letade sedan efter en kupé. I den första som jag såg, så satt fyra gamla tanter som såg ut som om dom var döda. Men dom kanske bara sov, vad visste jag. Hur som helst, jag ryckte på axlarna och gick vidare. I den andra kupén satt en småbarnsfamilj; En mamma, en pappa och så tre små ungar. Jag letade vidare. I nästa kupé satt tre stycken män, dom såg ut att vara runt 40, iklädda raggarkläder. Jag gjorde en grimas, och gick vidare. Jag vill verkligen inte dela kupé med dom.
Efter en minut, kanske två, utav kupé-letande så gav jag upp. ”Den här kupén sätter jag mig i, oavsett vem som sitter där”, tänkte jag. Jag öppnade dörren, och blev lite chockad när jag såg att det bara satt en kille där inne. Han såg ut att vara ungefär lika gammal som jag, kanske lite äldre. 15, 16 ungefär. Han satt vid en bärbar dator och verkade inte ens märka att jag öppnat dörren; Han tittade inte upp i alla fall.
- Är det ledigt här? Frågade jag, försiktigt.
Killen såg inte upp, men sade:
- Visst.
Jag log litet, och satte mig sedan ner. Ryggsäcken lade jag på sättet bredvid mig, och jag skulle precis lägga dit handväskan när killen sade:
”Du borde inte lägga väskan där. Den kan bli stulen”.
Jag blev förvånad; Dels för att han sade något sånt när det bara var han och jag i kupén, dels för att han kunde se vad jag höll på att göra utan att ta upp blicken från datorskärmen.
Förvånat så lade jag istället handväskan i mitt knä.
Tåget började att köra. Jag försökte att titta på vad som helst förutom killen, för jag visste hur obehagligt det var när folk stirrade på en. Men jag kunde inte undvika att se på honom. Han var inte precis snygg, men verkligen, verkligen inte ful. Han var mera… vacker. Vad skillnaden nu var.
Han hade mörkbrunt hår som hängde ner lite över hans ansikte när han lutade sig framåt över datorn. För övrigt var hans hår kortklippt. Han hade glasögon, som hängde ner på hans nästipp när han satt framlutad över datorn, och blåa ögon. Det var hans ögon som jag hade fastnat för, från första början. Dom var klarblåa med en liten mörk nyans, ungefär som ögon kan bli när dom är omgjorda på photoshop. Men dom här var verkliga, det kändes nästan som om man drunknade i dom, jag kan bara inte sluta stirra. Men till sist så fann jag mig själv, jag ruskade på huvudet och ansträngde mig ännu mer för att inte titta på honom.
Istället så öppnade jag min ryggsäck och tog fram en bok, som jag hade fått låna av Carina.
”Månskensgänget”, hette den. Det hade säkert varit en bestseller – på 60-talet. Boken var gammal och ömtålig, men jag hade inget bättre för mig, så jag satte igen och läste.

En timma senare så orkade jag inte mer. Jag mådde lite illa, eftersom att tåget inte körde jättestabilt, så jag lade bort boken. Jag öppnade min ryggsäck för att ta fram ett äpple, som Carina sagt att hon hade lagt ner. Men jag hittade inget.
- Fan, sade jag.
Hon hade förmodligen glömt det.
- Ursäkta? Sade killen.
- Va?
Jag tittade åt hans håll, han tittade fortfarande inte upp.
- Nej inget, jag glömde bara att lägga ner något, sade jag.
- En frukt? Föreslog killen.
- Jag… ja, faktiskt.
Hur kunde han ha vetat det?
- Du ser ut att vara typen som packar ner… ett äpple.
Han tittade fortfarande inte upp, men han tog av sig sina glasögon.
Jag kunde inte undgå att märka att han verkligen hade en speciell sorts charm, inte som
Killarna i min klass, som alla lekte macho och coola. Han var mera, stillig, på något sätt.
Det var nästan skrämmande hur han kunde veta att jag glömt att lägga ner en frukt, och ännu mera att han såg på mig att jag var den ”sorten” som valde äpple. Dessutom hade han ju inte ens tittat på mej!
Plötsligt så stängde han ner sin dator, lade bort den, och öppnade sin egna resväska. Ur den fiskade han upp en extra stor kexchoklad.
- Jag har choklad, om du vill smaka? Frågade han.
Han tittade fortfarande inte på mig, utan han höll på att dra bort pappret från chokladen.
- Ehm… visst. Tack, sade jag.
Vanligen tog jag inte emot något från främlingar, det var knappt att kompisar fick bjuda mig på något. Jag tyckte – av någon anledning – att det kändes fel, som att jag inte förtjänat det.
Hannah, min bästa kompis, hade en gång kallat mig ”kommunist” eftersom att jag tyckte att det var fel att jag skulle få något som någon annan hade betalat för, men det var bara löjligt. Jag gillade helt enkelt inte att ta emot mat som jag fick av andra.
Men den här gången tackade jag ja.
Killen bröt av en stor bit och räckte till mig. På något sätt så lyckades han att ändå inte se på mig, utan fortfarande på chokladkakan.
Jag log lite och tog emot biten, och tog sedan en tugga utav den. Det smakade jättegott, jag hade alltid älskat kexchoklad.
- Jag heter Tommy, sade killen, och såg – äntligen – upp mot mig.
Jag stannade till lite, att få se hans djupa, blåa ögon rakt in i mina kändes… förtrollande på något, konstigt sätt.
- Jag heter Amie, sade jag sedan.
- Amie, sade killen, Tommy.
” Med y på slutet?”
Jag skakade på huvudet.
- Med –ie, sade jag.
- Det låter inte svenskt, sade han.
- Jag heter Erikson i efternamn. Hur ”inte svenskt” är det? Frågade jag.
- Inte mycket, log han.
- Och du då? Vad heter du i efternamn?
- Stenort. Parker Stenort.
Jag började nästan att skratta, men lyckades hålla mig.
- Parker… Stenort? Sade jag frågande.
Tommy log lite, och sade sedan:
- Parker från mammas sida, Stenort från pappas.
- Så du är, vaddå, hälften svensk hälften engelsk?
- Min morsa kommer från USA, sade han.
- Du snackar bra svenska.
- Jag har bott här hela mitt liv. Tyvärr, tillade han.
Jag log, jag med.
- Jag förstår vad du menar. Sverige är inte precis idylliskt.
- Jo, det är ju helt okej, visst, men jag gillar det inte.
- Varför inte, om det nu är ”helt okej”? Frågade jag.
Tommy tittade ut genom fönstret, han suckade, och sade sedan:
- För att jag gillar det inte, helt enkelt. Allt är så tråkigt. Liksom, man spenderar dom första 20 åren åt att plugga, sedan 10 år att jobba. Sen 10 år till att skaffa en familj. Sen jobbar 25 år till, och sedan så bor man ensam i någon liten tvåa i 10, 15 år, tills man läggs in på ett ålderdomshem. Yippie, vilken framtid.
- Så har jag aldrig tänkt, sade jag.
- Inte? Hur tänker du då? Frågade han.
- Jag är mera den typen som lever för nuet. Vad som händer sen händer sen och det får man ta hand om då.
- Den rebelliska typen, menar du? Sade Tommy, och flinade lite.
- Nae. Lite kanske.
- Dricka idag, baksmälla imorron? Sade han.
Jag log;
- Typ.
- Hur gammal är du? 16?
- 14, sade jag.
Han höjde ett ögonbryn, men det märktes knappt.
- Du ser äldre ut.
- Folk säger det, sade jag.
”Hur gammal är du själv?”
- 16, sade han.
- Mmh.
- Så du dricker redan? Frågade han.
Om vem som helst annan skulle ha frågat det skulle jag ha blivit irriterad, eller tyckt att det känts obehagligt. Men inte nu. Det var något med honom som fick mig att känna mig… bekväm.
- Nej, egentligen inte. Jag har druckit lite nån gång bara, för övrigt så gillar jag inte sprit. Du då?
Tommy log.
- Jag dricker när jag känner för det, sade han.
- Röker du då?
- Jag har gjort det, när jag var 13. Men det har väl hänt alla att kompisarna har bjudit på en cigg och man bara var tvungen att ta en, för att känna sig cool.
- Ah, så du är den typen som faller för grupptryck? Sade jag, och log stort.
Han tänkte efter.
- Nej, men jag var. Inte längre. Jag försöker att bli en bättre människa.
- Går det bra då?
- Nej.
Jag skrattade, och Tommy log.
- Fan, jag skrattar alltid så fult, sade jag plötsligt.
- Nej, det skrattar gulligt, sade Tommy.
- Gulligt? Som en bebis, menar du? Ska jag ta det som en förolämpning eller komplimang?
Han ryckte på axlarna.
- Ta det som du vill. Det är sanningen.
Jag log.
Det kändes konstigt, tyckte jag. Att prata med honom var ungefär som att prata med någon man känt i flera år, som om dom var bästa vänner. Det var liksom, avslappnat, men ändå speciellt på något sätt.
- Vart är du på väg då? Frågade jag.
- Stockholm. Det är dit tåget går, eller hur?
- Visst. Men vart i Stockholm? Frågade jag.
- Hade du tänkt komma och hälsa på, eller varför undrar du?
- Bara en vanlig fråga, sade jag.
- Jag ska inte till själv Stockholm, i alla fall. Jag ska längre ner, till förorterna där borta. Nacka, Haninge, Tyresö… Några namn du känner igen?
Jag skakade på huvudet.
- Tyvärr. Jag är född på söder, och känner bara till city.
- Det är ju bra, skämtade Tommy.
Jag log lite, och sedan blev vi tysta. Jag åt upp kexchokladen, som jag helt hade glömt bort, och sedan sade Tommy:
- Om du ursäktar nu så tänkte jag fortsätta med datorn.
- Visst, log jag.
Han tog fram sina glasögon igen, och öppnade sedan laptopen.
”Vad är det du gör, förresten?” frågade jag.
- Ritar, sade han, och log.
Han vände skärmen åt mitt håll.
Jag såg att han hade ett photoshop uppe, och han hade gjort en 3D-bild av en stol.
- Snyggt, sade jag, och log uppskattande.
- Jag är bättre IRL, sade han.
- Har du någon bild att visa? Frågade jag, som började bli intresserad.
- Jag vet inte, sade han.
”Jag kan kolla.”
Han letade igenom sin väska och tog sedan upp ett block. Det var ett sådant ritblock som jag hade fått den första bildlektionen, med tomma blad där man skulle rita.
- Får jag titta i den? Frågade jag.
- Nej, jag tog fram den för att du skulle få se på utsidan.
Han log lite, och återgick sedan till datorn.
Jag tog det som ett ’ja’. Jag öppnade blocket, och började att bläddra igenom det.
”Det här är mina tragiska försök att efterlikna Picasso”, sade Tommy.
Jag sade inget, utan fortsatte att titta. På den första sidan hade han målat en bild utav en tjej, ungefär lika gammal som jag själv var. Bilden var bara ritad med blyerts, men hon hade svart hår och svart smink, det syntes. En goth. Den var bra gjord, tyckte jag. Sedan bläddrade jag vidare.
Jag såg henne några flera gånger, han gillade tydligen att rita av henne.
- Det är en bild som återkommer flera gånger, sade jag.
”På en tjej med mörkt hår”
- Ah, den där. Vad tycker du om den?
- Jag gillar den. Stod någon modell? Frågade jag.
- Nej, hurså?
- Jag tänkte, bilden återkommer ofta. Hon syns flera gånger ur olika vinklar och det ser ut som om du har ritat av någon, eftersom att bilderna är så… realistiska.
Tommy såg upp på mig, och log.
- Jag är bra på att rita, antar jag.
- Du gör mig avundsjuk, sade jag, som fortfarande bläddrade i hans block.
- Jasså? Är inte du bra på att rita?
Jag skakade på huvudet.
”Vad är du då bra på då?” frågade Tommy.
- Måste man vara bra på något?
Tommy ryckte på axlarna.
- Nej, men dom flesta har en talang. Har inte du någon passion för något?
Jag tänkte efter lite. Vad var jag bra på egentligen, vad gillade jag?
Inte mycket. I skolan hade jag bra betyg, jag var rätt dålig på matte, men jätteduktig på språk. Men så var det väl; Var man dålig på en sak var man bra på en annan.
- Jag gillar att skriva, sade jag.
- Där ser du, vi har redan något gemensamt, sade Tommy.
- Gillar du också att skriva? Frågade jag, förbryllat. Jag hade trott att rita var hans starka sida.
- Nej, vi är båda kreativa. Du uttrycker dig i ord, jag uttrycker mig i målningar.
- Och, den här tjejen? Tycker du själv att hon är bra?
Tommy sade inget, utan fortsatte att rita på datorn. Sedan lade han den åt sidan, och tittade på blocket, på bilden av tjejen.
- Tja, sade han.
”Hennes ansikte ser rätt tomt ut, det saknar linjer. Och kläderna hade kunnats göra snyggare, mer detaljerade.”
- Så du gillar detaljer? Frågade jag.
- Nja, det är bara att, när det gäller målningar är jag perfektionist. Och små detaljer är vad som kan göra något perfekt.
Jag tittade på honom, på hans kläder, och tyckte att det var konstigt att han gillade detaljer när hans kläder var så, enkla. Han hade ett par jeans och en mörkbrun T-shirt. Inget speciellt.
”Du själv då? Vad gillar du med bilden?”
Jag svarade inte, utan betraktade länge bilden.
- Hennes blick. Det är något sorgset med den. Som om hon har varit med om mycket i sitt liv, många tragedier. Det är som om hon vill le, men inte kan, inte orkar. Hon tycker att det vore att lura omvärlden att tro att hon är lycklig. Hon gör bara det som dom flesta inte vågar, hon visar sitt sanna jag. Många brukar ju låtsas att dom har det perfekta livet, när det egentligen…
Jag tystnade, jag visste inte vad jag skulle säga.
- Oj, någon har visst sett lite för mycket på Desperate Housewives?
- Det var bara vad jag tyckte… började jag, men Tommy avbröt mig:
- Nej, det är bra. Jag gillar din åsikt, men jag tänkte faktiskt inte så mycket på det när jag målade. Jag bara… målade.
Jag tittade på bilden. Hade han varit helt oförberedd när han gjorde den? Bara helt plötsligt fått en idé om att rita den här tjejen? Och att hon ofta återkom…
”Du vet, vi skulle kunna bli rika. Jag målar bilder, och du tolkar dom. Och så kan ju du skriva lite böcker som jag ritar omslag till.”, sade Tommy.
Han flinade.
- Ja, visst. Det låter spännande. Men jag tror nog inte på allvar att jag skulle kunna skriva något, det är liksom…
- Sa du inte nyss att du gillade att skriva?
- Jo, men…
- Där se du. Att man gillar något är allt som krävs. Bara man är villig att lägga ner tid på att lära sig, så.
- Lätt för dej att säga, sade jag, halvdystert.
”Du kan ju redan rita”
Tommy ryckte på axlarna.
- Jag tänkte så i början ju.
- Jo, visst. Men förmodligen kommer du att bli världskänd med dina målningar medan jag får bo kvar här i Stockholm och skriva noveller om hur mycket mitt liv suger.
- Du låter optimistisk, sade Tommy.
- Realistisk, snarare.
- Du, vi kan säga såhär: Om jag någonsin blir känd, så lovar jag att jag ska göra allt jag kan för att hjälpa dig in förtfattarbranschen, ok?
Tommy blinkade, och jag log.
- Visst.
”Och du? Skulle jag kunna få en autograf nu, du kommer väl knappt komma ihåg mig om fem år när du är den nya Picasso.”
Tommy log brett.
Han tog blocket ifrån mig, tog fram en penna, och krafsade ner någonting. Sedan rev han av den, knöglade ihop den och räckte den till mig.
- Varesgod, sade han och blinkade.
”Min autograf.”
- Danke schön, tackade jag, och tog emot lappen.
Jag vek ihop den, och la den i fickan.
Plötsligt så stannade tåget. ”T-centralen”, sade en kvinnoröst.
- Här ska jag av, sade han.
”Vi ses väl… Aldrig, antar jag.”
Jag stannade lite mitt i en rörelse, när jag kom på att jag aldrig mera skulle få se honom. På den här korta tiden hade jag upptäckt att han faktiskt var riktigt intressant.
Jag funderade på att be om hans e-mail adress, eller kanske till och med telefonnummer?
Men jag hann inte, för han gick bort till dörren, och sade:
- Det var trevligt att prata med dig, Amie. Hejdå.
Han gav mig ett sista leende, och sedan gick han.
- Hejdå, Picasso…
Jag såg dörren stängas igen efter honom.
”Det där var nog en one of the kind människa”, tänkte jag. Sedan suckade jag.
Typiskt mig, jag träffade den perfekta killen, och jag lät honom slippa undan. Men hallå, vi hade pratat i 15, 20 minuter på tåget. Skulle jag ha förväntat mig en kyss, eller?
Men det var något med honom, som hade varit speciellt. Jag visste inte om det var sättet han rörde sig, eller om det var hans trevliga personlighet, hans roliga kommentarer, hans snygga utseende… Dessutom hade han haft en mystisk charm, det var konstigt att han åkte ensam, och hans sade varken vart han åkte från eller vart han skulle. Jovisst, han nämnde namn på en massa orter som jag aldrig hört förut. Jag undrade om dom ens fanns, och bestämde mig för att kolla upp det så snart som möjligt.
Men, jag hade i alla fall fått njuta av hans sällskap ett litet tag, och jag kunde ju vara glad för det. Jag log lite, när jag kom på att han faktiskt sagt att jag skrattade gulligt.
Dessutom, det fanns ju en chans att jag skulle se honom igen. Om han verkligen satsade på en karriär inom målningen, eller om jag bestämde mig för att bli författare.
”Det är bara att försöka vara lite positiv”, tänkte jag.
Plötsligt så kände jag något i fickan, och tog fram – den ihopknöglade lappen som jag fått utav honom, med hans autograf. Jag vek upp den igen, och kunde knappt tro på vad jag såg på baksidan: Han hade skrivit sitt mobilnummer…

Skriven av: Amie