GODNATT PÅ DIG!




GODNATT PÅ DIG!



Det var en bit efter midnatt och vi hade kommit överens om att åka hem. Elise var på ett ovanligt gott humör, sa hon, och tyckte egentligen att kvällen inte borde ta slut än. Själv var jag rätt nöjd med aftonens prestationer – middag, drinkar och mingel.
Vi stod på en hållplats och inväntade spårvagnen. Vi jämförde våra kroppar, så där som vi alltid gjort. Jag var den med rumpan, Elise var den med brösten. Så hade vi alltid sagt.
Helt ogenerat speglade hon sig i kurens glasvägg, putade med sina fylliga läppar och rättade till sin behå som var en storlek för liten. Hon såg på sig själv nerifrån och upp.
Jag var inte lika kurvig, inte lika åtråvärd i mäns ögon. Och jag visste om det. Hon visste också om det.
- Du har ju rumpan! ropade hon så alla i närheten kunde höra.
Jag log och nickade invant.
- Och jag har brösten! fortsatte hon.
Jag kunde se hur folk sneglade. Det märkte säkert Elise också. Hon brukar berätta om att hon ser allas blickar när hon cyklar eller är på gymmet. Hon säger att hon känner av det hela tiden, men att hon tycker om det. Själv har jag aldrig fått av såna blickar, så jag vet inte hur dom känns.
Hur Elise än rörde sig lyckades hennes kropp se inbjudande ut. Hur är det möjligt? brukade jag tänka. Min kropp såg så tråkig ut. Dålig hållning och ett klumpigt sätt att gå.
Spårvagnen kom gnisslandes och vi hoppade på.

Vid den här tiden var alltid spårvagnen full med människor. Elise fiskade upp en ljummen päroncider från sin handväska. Allra längs bak fanns dom enda två lediga plasterna, bredvid två utländska killar.
- Är det ledigt här grabbar? frågade Elise med en onaturligt hög röst.
Dom nickade nyfiket, och det tog inte många sekunder innan intresset föll på Elise.
- Är du latino? frågade den ena killen.
Elise gapskrattade och frågade om hon såg ut som en latinobrud eller? Killarna skrattade tillbaka och frågade vart hon kom ifrån. Hennes gyllenbruna hud och mörka hår fick många att ta henne för nånting annat än svensk.
- Kina, svarade hon retsamt och ställde samma fråga tillbaka.
- Marocko, svarade den andra av dom och tog oss båda i hand.
Jag presenterade mig men minns inte om dom sa sina namn. Deras uppmärksamhet var enkelriktad emot Elise som satt mitt emellan dom och mig. Hon pratade på och skojade.
Killarna berättade att dom var på väg till en hemmafest i Bergsjön och frågade om vi ville följa med.
- Haha, nej du vi har egna grejer på gång, avstyrde Elise.
Killarna viskade nånting med varandra på arabiska.
- Vad säger ni för nåt? undrade Elise och försökte härma dem.
Jag förstod att dom sagt nånting om henne, nånting som dom inte ville att vi skulle förstå.
- Nej ingenting, sa den ena.
- Min kompis vill ha ditt nummer, fortsatte den andre och flinade på ett lite konstigt sätt.
- Mitt nummer!? utbrast Elise.
Killen höll sin mobiltelefon, redo att skriva in numret.
- Nej men godnatt på dig, svarade Elise och brast i skratt igen.
”Godnatt på dig” var nånting vi hört i en film, nånting som av någon anledning var roligt en gång i tiden. Jag hade helt glömt bort innebörden, men Elise gjorde sådär ibland, rotade fram nånting gammal och försökte göra det roligt på nytt. Jag skrattade till lite åt hur dumt det lät. Killarna såg på varandra.
- Vadå godnatt? mumlade dom, vad snackar hon om?
Återigen pratade dom på arabiska. Nånting som inte kändes som riktas till oss. Snarare om oss.
Spårvagnen stannade till. Ombord kom en storvuxen karl som nästan snubblade omkull, och efter honom en minst lika berusad kompis.
- Ojojoj, började Elise efter att ha tagit en slurk cider, hur är det här då gubbar!?
Den första stannade upp med ett förvirrat leende medan hans kompis fortsatte framåt.
- Jo det är bara bra sörru, svarade mannen och kom närmare.
Han stannade till och höll på att tappa balansen. Han tittade rakt ner i Elise urringning och visslade till för sig själv. Spritdoften stank om honom.
- Var ska jag sitta rå, mumlade han.
- Äh godnatt på dig, fick Elise ur sig och avvisade honom med en enda svängande handrörelse.
Hon visste hur man gjorde sånt. Jag hade aldrig behövt lära mig. Dom två marockanska killarna sa ingenting för tillfället.
Den stora mannen tänkte efter nån sekund, sen blev han alldeles svart i ögonen. Elise såg på honom med ett larvigt leende, det var som om hon inte brydde sig, eller ens förstod. Men mannen var förnärmad, och full.
Just när jag tänkte att det skulle bli en olustig situation, ropade mannens kompis från spårvagnens front. Först reagerade han inte utan stirrade med arga, samtidigt tröga ögon på Elise. Sen viftade han slappt med handen och bara gick.
- Hej då! ropade hon efter honom.
Var bara tyst, tänkte jag för mig själv. Sedan började Elise prata med killarna igen, frågade vad dom gör annars och om dom gillar Göteborg. Det var tydligen många snygga tjejer i Göteborg, blev vi informerade om. Kunde dom inte få hennes nummer? Frågade dom igen. Inte mitt, utan bara Elise nummer.
Jag suckade så att det skulle höras. Men hon var upptagen, kanske rent av förblindad av deras uppmärksamhet. Jag orkade inte lyssna. Inte se. Jag tittade bort.
- Okej på ett villkor, hörde jag plötsligt Elise föreslå.
- Vad som helst, svarade den ena av dom, säg bara vad.
Elise lade handen på hans axel och försökte säga nånting men började skratta okontrollerat.
- Din kompis är lite skum va? tillfrågades jag, som av nån dum anledning bara log och nickade.
- Om du ställer dig i mittgången där borta och skriker att du vill ha mitt nummer, då ska du få det, bestämde Elise.
- Shit, folk kommer tro att jag är galen, svarade han och skruvade på sig.
- Eller ställ dig på alla fyra och säg snälla, fortsatte hon.
- Den där bruden har skum humor... mumlade han förolämpat till sin kompis och skakade på huvudet.
Det var nånting som inte såg särskilt skämtsamt ut i deras ansikten.
- Som en åsna kanske? frågade killen med ett tonläge som Elise inte lyckades uppfatta, hon bara nickade glatt och upprepade sin begäran.
- Jag ska snacka lite med din kompis, sa han till min förvåning.
Han reste sig och klämde sig ner emellan oss. Bara en hållplats kvar, tänkte jag.
- Hjälp! Övergrepp! skratt-skrek Elise. Gör nåt!?
Av alla bakhuvuden som syntes vände sig två. En av dessa var en gammal tant som fortsatte glo med en föraktfull min.
- Din kompis är inte riktigt klok, sa han till mig. Du får hjälpa mig och snacka med henne.
Jag kände hur spårvagnen saktade in och reste mig försiktigt. Elise gjorde det samma. Äntligen.
- Årajt hörrni, här ska vi av, sa hon och rättade till sin kjol som åkt upp en liten bit.
Även detta gjorde hon med runda sensuella höftrörelsen som jag inte behärskade. Hennes vita kjolklänning var genomskinlig och hennes röda stringtrosor syntes igenom.
Vi väntade på att dörrarna skulle öppnas.
Elise såg sig omkring och märkte direkt när den storvuxne mannen tittade mot henne, hon gav honom en slängkyss. Han vände sakta tillbaka huvudet utan att röra en min.
- Vi ska också av här, sa plötsligt killarna och klev hastigt av samtidigt som oss.
När vi kom av och spårvagnen kört vidare tog Elise emot en cigarett. Han som tände den rörde vid hennes hår och sa nåt om det. Hon log emot honom.
- Vilket håll ska ni åt?
Vi svarade.
- Dit ska vi också.
Det var oundvikligt, och därför gick vi iväg tillsammans. Elise och jag skulle ta en annan spårvagn en bit bort. Killarna skulle uppenbarligen inte till Bergsjön längre. Gatan vi gick längs var tom på folk.
- Kom igen, får jag dit nummer nu, hörde jag killen tjata.
Jag erbjöds en cigarett av den andre, men avböjde.
- Vad ska du ha mitt nummer till? frågade Elise som på något dumt sätt fortfarande roades av hans envishet.
- Så vi kan ses igen.
- Jag kanske inte vill ses igen.
- Ha, hörde du, ropade han till sin kompis, hon vill inte ses igen! Hon ljuger... Jag ser på dig att du vill.
Hans kompis gick också dit. Dom stod på varsin sida om Elise som lutade sig emot väggen. Sättet hon stod på, sättet hon lutade sig på ena benet, sättet hon snurrade sitt hår kring sitt finger. Allting var... sexigt, utmanade. Jag förstod inte om det var medvetet eller inte, men jag kände mig arg för att hon gjorde det. Varför log hon emot dom hela tiden?
- Du fick en cigg av mig, vad ska jag få av dig?
Han log på ett lite obehagligt sätt emot henne.
- Hör du vad han säger? ropade hon till mig, jag som stod där som ett fån. Han vill ha nånting!
Jag minns inte om jag sa nånting, eller om jag flinade så där löjligt som jag oftast gör när jag inte vet vad jag ska svara. Men det jag minns är att när Elise skulle gå höll dom kvar henne, och sa att hon skulle vänta. Att dom inte hade pratat klart än.
- Kom nu Elise! sa jag högt från där jag stod, som om min röst skulle förändra nånting.
Den ena killen tittade lite hastigt på mig och sa nåt på sitt egna språk. Kunde jag inte skrika åt dom att sluta istället? Varför stod jag bara där borta, med armarna i kors som om jag bara väntade på att hon skulle bli klar med dom. Bli klar med dom? Jag såg på Elise att hon inte roades längre.
- Ey! kom hit, jag ska säga en sak!
Jag skakade på huvudet och sa att han kunde säga vad det var från där han stod, att jag hade bra hörsel. Han suckade och skakade på huvudet, sen kom han emot mig och sträckte ut sin hand för att ta min. Instinktivt reagerade jag och drog bort handen.
- Kom igen, försökte han och la huvudet på sned. Vi ska dra hem till en polare som bor här borta. Ni kan följa med.
Han försökte ta min hand igen. Elise ropade att han skulle låta mig vara ifred. Och det var nånting i hennes röst som gav mig mod.
- Vi ska inte hem till nån jävla polare till er! skrek jag till.
Han blängde på mig en stund, och jag hade ingen aning vad han tänkte. Sen vände han sig plötsligt om och sa nåt på arabiska till sin kompis som svarade mumlande. Han såg på mig igen.
- Om min kompis får en kyss av din kompis, sa han till mig och gjorde nån sorts grimas. Så drar vi.
- Du ska inte ha nån kyss, väste Elise och smätte iväg cigaretten på killens tröja.
Allting stannade upp. Killen tog ett steg bakåt och lyfte armarna lite medan han granskade sin tröja.
- Va fan gjorde hon? frågade hans kompis, han som stod hos mig.
- Horan kastade ciggen på mig, svarade han med en kall röst.
Jag såg mig om desperat, men ingen där. Att ringa polisen hade inte hjälpt. Jag skrek åt dom att sluta, att lämna oss ifred. Dom ignorerade mig fullständigt. Killen började skrika om vad hans tröja hade kostat, att hon skulle betala. Elise käftade emot. Varför var hon alltid tvungen att käfta emot?
Det plingade till från en dörrklocka och ut från vad som måste vart en restaurang eller pub kom ett helt sällskap med män, iklädda tröjor och halsdukar med IFK Göteborg. Dom skrålade, skrattade och började tack och lov röra sig emot vårt håll.
Det tog inte lång tid förs våra marockanska kompisar ordlöst började gå iväg, efter att ha slängt ur sig en rad skällsord och förolämpningar.
- Jaha men godnatt på er då, fräste Elise ilsket.
En sten släppte från mitt bröst.
Elise kom fram till mig. Hon svor och såg mot killarna som nu hade hunnit en bra bit bort. Jag var alldeles för lättad för att orka förebrå henne. Och strax tänkte jag att det inte var hennes fel, vi hade bara oturen att stöta på två idioter. Otur var det. Ingenting annat.
Vi gick fram till fotbollsfansen och förklarade vår situation, vi bad dom eskortera oss till nästa hållplats. Det var inga problem, dom skulle med samma linje.
Elise riktade in sig på en av de yngre männen i sällskapet, han som visade mest intresse för vårt lilla äventyr. Han avbröt sig en gång för att hälsa på mig, sen fortsatte han lyssna på Elise. Själv hamlade jag med en femtioåring som försökte förklara vad Offside innebar, och varför regeln var avgörande för spelets funktionalitet. Jag märkte efter ett tag att mina händer darrade.
Det var en kvarts väntan på nästa vagn. Jag hörde Elise klaga på den inkommande hösten, och dess kalla kvällar. Den unge mannen gav henne sin halsduk och sa att det alltid var nåt. Jag hörde att hon kallade honom söt, att han var en riktig gentleman. Han skrattade generat och verkade inte veta vad han skulle svara.

På spårvagnen satt jag innerst och vände mitt ansikte emot fönstret. Motvilligt såg jag på min reflektion. Bakom mig kunde jag också se Elise som glatt pratade vidare med den snälle gentlemannen. Hon hade hans fulla uppmärksamhet. Dom andra männen lyssnade också från och till på henne. Jag såg på mig själv en stund.
Jag hade rumpan. Hon hade brösten. Det var så vi hade sagt sedan gymnasiet. Det var inte sant. Hon hade brösten, rumpan, håret. Ögonen och leendet. Charmen och förmågan. Vad jag hade kändes oklart.
- Är du trött? frågade hon mig.
Jag nickade och tänkte att det bara var tio minuter hem.
- Blir du besviken om jag åker vidare? Sa hon med mjuk röst. Jag kanske kommer till dig senare?
Jag svarade att det inte gjorde nånting. Men tänkte att jag nästan hatade henne när hon sa så.
- Är du säker på att det är okej? fortsatte hon fråga.
- Det är okej Elise, sa jag och log, fast jag ville riva henne i ansiktet.
Men så kunde jag se på henne att hon märkte och förstod. Kanske råkade jag visa vad jag kände för en gångs skull? Jag kände en smula hopp. Nu tvekar hon säkert, tänkte jag. Nu förstår hon att vi borde åka hem tillsammans, hon och jag. Jag kan se det på hennes sänkta blick. Hon förstår att hon inte bara kan kasta sig in i nästa sammanhang. Jag ser det på henne, och jag hatar henne inte längre. Det har jag aldrig gjort förresten och kommer aldrig att göra.
Så tänkte jag.
Jag ville vara framme nu. Jag ville kliva av. Några minuter kvar bara. Jag kände ett sånt behov av att omfamna Elise, kanske till och med gråta. När jag tänkte detta lade jag märke till att jag log.
En inspelad kvinnoröst annonserade om kommande hållplats. Våran hållplats. Hemma i frysen fanns det glass. Den kan vi äta liggandes i sängen, där kan vi prata om alla idioter. Jag reste mig upp och höll balansen.
Vagnen stannade till.
Jag log emot Elise som tittade upp utan att resa sig.
- Jag ringer innan jag kommer, sa hon.
Om jag kommer, sa hennes ögon.
Jag hann inte protestera. Jag var tvungen att kliva av. Elise visslade på mig innan och jag tittade upp med ett litet larvigt hopp om att hon skulle ha ändrat sig.
- Ja men godnatt på dig då! ropade hon och blinkade med ena öga.
Dörrarna stängdes. Spårvagnen körde vidare.


SLUT

Författare:

Publicerat

Dela: