Goodbye for ever

Jag sprang, sprang för livet. Glåporden ramlade över mig och tyngde ner min själ. Hora! Bitch! Tror du att du är något va??!! Dom orden ringde i mina öron hela tiden. Så hade det varit i dom senaste sju åren nu. Jag var nog ganska tuff, ändå. Mina föräldrar visste inget om att jag var mobbad i skolan. 'Gänget' slog mig bara ibland. Blåmärkena gick ju alltid att dölja med syrrans smink. Nu var busshållsplatsen nära, och jag skulle slippa orden - för ett tag. Jag hoppade på bussen och såg gänget peka finger åt mig och spotta mot rutan. Dom skrattade också. Det var det som tärde på mig mest, allt skratt. Jag klädde mig normalt, hållde mig undan, hade aldrig varit dum mot dom. Men ändå... mig skulle dom bara mobba, så var det. Jag pustade ut och satte mig på närmaste fönsterplats. Jag kunde se alla barn gå med sina bästisar och skratta. Åh! Vad avundsjuk jag var. Jag hade aldrig haft en kompis i hela mitt liv. Jag var 13 år, gick i sjuan alltså. Ända sen 6-års hade jag blivit mobbad. Bussen kom fram till mitt stopp och jag klev av, låtsades att jag var super glad och sprang mot mitt hus.

Äntligen helg! Två dagar helt fri. Jag satte mig vid datorn och gick in på en chatt. 'Skriv in ditt namn här: Snygg_brud'. Genast kom det upp några meddelanden på skärmen.

'Kåt_kille: Tjena snygging...
Snygg_brud: vafan.. sluta
Kåt_kille: med vad?
Snygg_brud: vad du nu än gör
Kåt_kille: vart bor du?
Snygg_brud: de du..'

Mamma kom in i rummet så jag kryssade ner fönstret.
- Du chattar väl inte, gumman? frågade mamma oroligt.
- Nej mamma, svarade jag och himlade med ögonen.
- Hur som helst, du har telefon. Hon heter Linnea, tror jag. Känner du henne?
Linnea. Hon som var värst i gänget.
- Eh... Jag vill inte prata nu, säg att jag är ute.
- Men Linda, du måste ta dina samtal från dina kamrater nu!
jag suckade men gick ner för att ta samtalet.
- Vad är det, sa jag och lät sur.
- Vadårå, bitch? Kom ut på gatan så ska du få se ngt coolt!
Jag la på luren, dom skulle bara reta och håna mig ändå.

Två veckor har gått, och jag har stukat handen. Dom knuffade mig ner för en trappa. Till mamma sa jag att jag ramlade på en stock. Just nu är jag i skolan, fröken kallade in oss från rasten och sa att det var något viktigt hon skulle säga.
- Så. Nu är alla här va? Det har pågått mobbningar på skolan. Ett barn har idag misshandlats grovt. Flickan ligger på sjukhus och man vet inte om hon kommer överleva.
Jag såg direkt vem det var, eller inte såg, men visste. Det var bergis Greta i parrarell klassen. Hon var också mobbad.
- Dessutom såg jag idag hur Linda blev puttad ner för trappan.
Det gick en susning genom klassen. men hur kunde hon!? Hur kunde min snälla lärare som alltid hjälpt mig i svåra tider säga inför hela klassen att Linnea puttade mig nerför trappan??
- Linnea och Linda ska stanna kvar efter skolan.
Alla fick gå ut på rast igen. jag stannade kvar en extra stund för att se Linneas blixtrande ögon. Hon var rasande. Trodde säkert att jag skvallrat.

Skolan slutade och jag och Linnea kallades fram till Jannica (fröken heter så).
Direkt började Linnea kasta elaka ord, blickar och ett hårt slag i magen på mig. jannica hann inte stoppa henne. jag flög på Linnea, vi slogs över hela klassrummet. jannica hade ingen chans att sära på oss, jag skulle döda Linnea. Mot fönstret. Hon slog mig i magen och jag ramlade om kull. Då tog Linnea (som var dubbelt så stor somm mig) tag i mina axlar och slängde ut mig genom fönstret. jag såg mitt liv passera, och jag visste att jag skulle dö. Det var från 7:e våningen. Alla utanför skrek och skrek. Det vart kaos, innan jag ramlade och stendog direkt.

Ni undrar kanske hur jag kunnat berätta detta? Det är något du aldrig får reda på...

Skriven av: novellaren