Gotlandsresan!

”Mickis, vakna nu då!” Rösten passade inte alls in i drömmen. Och det gjorde inte heller skakningarna som hon nu utsattes för. Hon vaknade allt mer, vem kan sova när någon skakar en så att det känns som att det är jordbävning. ”Vi ska äta nu Mickis”
”Ser du inte att jag sover just nu eller? Förresten så bantar jag, och jag tänker absolut inte äta någon flottig hamburgare ” Mamma suckade och gick därifrån med pappa.

Jag ville ju inte snäsa av mamma så där egentligen. Det bara blev så. Och visst ville jag också ha ”en sån där flottig hamburgare” Det vattnades i munnen på mig när jag såg det gula M:et, det som stod för McDonald’s. Det var bara det att jag var tvungen att tänka på vad jag äter. Jag har redan en fin figur, men det kan alltid bli bättre. Jag tog fram min cd freestyle och försjönk helt i mina tankar i takt med Håkan Hellströms Känn ingen sorg för mig Göteborg. Sen måste jag ha somnat om igen. För när jag öppnade ögonen igen så var vi nere på bildäck på Gotlandsfärjan.

”Gud vad härligt, nu är vi på väg på riktigt” Det var pappa. Sen kom mamma med in i konversationen ” Ja det är jättehärligt. Det har visst flyttat in en ny familj i stugan bredvid våran förresten.” ”Ja, dom har visst en grabb i din ålder också. Det kanske kan bli något mellan er” ”Haha, jättekul pappa. Förresten har jag redan en pojkvän. Jocke, kommer du ihåg honom? Han var hos oss igår” Fan, nu snäste jag av honom också. Han är ju världens bästa pappa, och dessutom så skojade han ju bara. Att jag aldrig kan vara snäll. Han sa inget mer. Han visste när det var dags att vara tyst. Det var mamma som bröt tystnaden. ” Nä nu måste vi äta, det var flera timmar sen vi åt på McDonald’s´, och du har ju inte ätit någonting på hela dagen Mikaela, du måste ju vara vrålhungrig” det var jag faktiskt, det skrek i magen på mig. ” ja, jag är faktiskt lite hungrig” jag sa det faktiskt snällt, mina första snälla ord på hela dagen. Jag kanske inte var någon dålig människa i alla fall.

Vi gick till en utav båtens mindre restauranger, jag beställde en stor portion av min älsklingsrätt, ris och korvstroganoff. Den stora sallads tallriken jag tog på sidan om var däremot inte lika gott, men behövligt.

Vi hade tre timmars resa kvar, det hade redan gått två timmar, så vi hade ingen hytt. Jag strosade omkring på båten. Det fanns väldigt många söta servitörer och gropierer noterade jag. Och om man charmar in sig tillräckligt mycket så får man mycket gratis. Men som det brukade vara med killar så var det bara deras yttre som lockade. Det fanns inte många som var ”bra”. Då kom jag att tänka på Jocke. Jag hade nästan glömt honom. Han är snäll, nästan lite mesig faktiskt. Men när han är med sina kompisar så är han en riktig cooling, eller det är vad han tror i alla fall. Vad fan ser jag hos honom egentligen. Det måste vara det att han är snygg, det kan ju inte vara något annat.

”Mikaela, vi är framme snart, vi måste gå ner till bilen igen. Kom nu.” ”mm, jag kommer pappa” nu var det bara de där 15minutrarna i bilen kvar tills vi var framme vid våran sommarstuga.
Vi har åkt till Gotland varje sommar så länge jag kan minnas.

När vi kom fram till stugan så packade vi upp våra saker, sen gick vi och hälsade på de nya grannarna. Paret som hade bott där förut var två äldre människor, men maken hade sålt stugan när hans fru hade gått bort i höstas. Så nu satt vi här i familjen Karlssons soffa. Det var Tomas och hans föräldrar. Tomas var jättesöt, det var verkligen en kille man ville lära känna närmare, åtminstone tills han öppnade munnen. Han var ”naturare” Han kunde allt och hade långa jobbiga förklarningar till allt. Men han var ju snäll också, men det satt nog en liten ”töntstämpel” i pannan på honom, och jag är nog lite rädd för sådana stämplar.

Mamma och pappa stannade på kaffe, men jag gick över till oss igen. Jag tänkte att jag skulle gå ner till stranden och sola den stunden som var kvar innan solen skulle gå ner. Man går bara över vägen som ligger vid stugan, så kommer man till en liten lekpark och därifrån är det bara ungefär 15meter kvar till stranden.

Efter en liten stund kom Tomas ner till stranden. Han bredde ut sin handduk på den bruna finkorniga sanden och satte sig ned. ”är det ok om jag sitter här?” ”ja, det ser ju ut som om du redan sitter ganska bekvämt” ”Ok. Vi presenterade oss aldrig ordentligt. Tomas heter jag, flyttade hit för två veckor sedan. Jag är 17år och går natur på gymnasiet” ”aha, kul för dig då” ”du hette Mikaela va? Fint namn. Hur gammal är du?” ”mm. Det gör jag, jag är 15år” ”det blir fest här nere på stranden i morgon kväll. Jag tänkte om vi kanske kunde gå på den tillsammans. Så vi kunde lära känna varandra bättre, och andra med för den delen. Om du vill alltså ” ”Jag antar att det inte finns så mycket annat att göra häromkring” ”var det ett ja?” ”Du är ju naturare, du borde väl fatta om det var ett ja eller nej, det var ju inte så svårt att tyda direkt ” Det uppstod en pinsam tystnad. Fan! Nu var jag taskig mot honom också. Han har ju inte gjort något fel.

Jag reste mig upp och började plocka ihop mina saker. Jag sa ingenting på hela tiden. Jag började gå hemåt. När jag gått ungefär 10 meter så vände jag mig om och ropade till Tomas : ”det var ett ja” sen gick jag igen.



Tomas satt kvar på stranden ett bra tag till.
Han satt och tänkte på en flicka. Hon hade långt blont hår och blåa ögon. Och hon hette Mikaela. Även om dom nyss hade träffats så visste han att det var henne han ville ha. Visst, hon hade sårat honom. Inte för att hon hade varit så elak mot honom. Men det skärde i hjärtat på honom. Han drog upp tröjan och tittade på alla fula blåmärken och ärr hans morsa hade gett honom. Hans jävla alkismorsa. Det var därför dom hade flyttat. Pappa hade träffat en ny tjej, Karin, och hon hade flyttat hit tillsammans med dom för att starta ett nytt liv. Han jämförde de två smärtorna, fysiska eller psykiska, men han kunde inte komma fram till vad som gjorde ondast


Nästa kväll stod Mikaela framför spegeln och granskade sig noga. Nu skulle dom ner till beachpartyt. Det knackade på dörren och sen klev Tomas in. Mamma, pappa och Tomas föräldrar var ute på framsidan och grillade. ”Mikaela1” ”ja, jag kommer” när hon kom ner kunde Tomas knappt tro sina ögon. han blev helt förstenad, hon var så snygg.
Men Mikaela bröt snart ”förtrollningen” ”vad är det?” ”Åh, hej. Vad fin du är. Här.” Han räckte över en ros röd ros till henne. Han rodnade lite. ”tack. Men varför får jag den här?” ”jag ville ge dig den bara. Ska vi gå nu? I kväll får du träffa min storasyster. Hon bor på ett studenthem en bit härifrån. Therese heter hon. ”vilket fint namn, det har jag alltid velat heta” ”mm, det är väl fint, men kom nu så går vi.”

Det var redan fullt med folk nere på stranden och det var verkligen hög stämning. Vi försökte hitta Therese, men tillslut gav vi upp. Vi dansade ett litet tag istället. Tomas njöt i fulla drag, men Mikaela inte fullt så road. Visst det var inget fel på honom. Det var bara det att han var för smart för hennes smak.. Nu spelade dom en lugn låt. Mikaela undrade om hon skulle dansa med honom eller gå och sätta sig. Hon hann inte tänka särskilt länge för Tomas drog henne tätt intill sig. Efter ett tag så viskade han något till henne. ”jag tycker om dig Mikaela. Det gör jag verkligen. Jag tycker om dig jättemycket” Efter en liten stund drog hon sig ur hans grepp. ”Förlåt Tomas. Jag har inte varit schysst mot dig, jag har ingen rätt att snäsa av dig hela tiden. Du är en jättebra person. Du är snygg också. Men det är bara det att jag inte är kär i dig. Jag har en pojkvän hemma i Östersund, och jag är inte ens säker på om jag är kär i honom heller. Förlåt” Hon gick därifrån. Tomas gick därifrån han också. Han gick och satte sig vid vattnet. Mikaela gick bara omkring.

”Hej, är du ny här? jag har inte sett dig tidigare. Therese heter jag.” Det var en ganska lång tjej med mörkt kort hår som hade kommit fram till mig och börjat snacka. ”Hej. Vi har en stuga här typ 20 meter härifrån, vi kom igår. Jag heter Mikaela.” ”jasså, är du här ensam?” ”nej, jag är här med min granne Tomas. Han pratade om sin storasyster förresten, hon hette också Therese. Jag skulle ha fått träffa henne ikväll, men vi hittade henne aldrig” ”det låter som om att det skulle vara jag. Heter han Tomas Karlsson?” ”ja, det är han jag pratar om” ”coolt”

Dom gick mot en utav sanddynerna och satte sig där. Mikaela kände en viss sorts dragning till henne. Hon kunde bara inte komma på vad det var. Dom satt och pratade om allt möjligt i flera timmar. Therese hade berättat att hon precis hade gjort slut med sin flickvän och att hon inte alls hade lust att gå på den här festen, men hennes kompisar hade dragit med henne. När hon hade berättat det där om sin förra relation så hajade Mikaela till. Hon hade kommit på vad det var för slags dragning hon hade till Therese. Hon var kär. Hon brukade inte bli kär så där på engång, men nu var det som kärlek vid första ögonblicket. Men hon kunde ju inte vara kär i henne, hon hade ju Jocke där hemma, hon var inte sån. Eller var hon det?

Ju längre kvällen led mot sitt slut, ju säkrare blev Mikaela. Hon var kär. ”Nä, nu tror jag att jag ska ta och gå hem, jag är jättetrött” ”mm, jag ska också ta och gå hem” ”hej då Mickis, det var kul att prata med dig. Jag gillar verkligen dig ” Hon böjde sig fram och kysste mig. Sen gick hon därifrån. Jag var helt förstenad. Hon hade kysst mig. Jag log för mig själv. Hon hade kysst mig, hon hade verkligen gjort det

Det var ingen skillnad på när en kille kysser än när en tjej kysser en. Förutom att Thereses kyss kändes men ärlig än någon killes. Jag började gå hemåt. Jag hade helt glömt bort Tomas. Men honom blev jag verkligen påmind om när jag kom hem. Han var död.

Det var några killar som hade hittat honom. Han låg alldeles vid vattenbrynet. Man sa att man hade hittat en heroin spruta alldeles bredvid honom. Man fastställde dödsorsaken som överdos. Det var svårt att tänka sig Tomas som heroinist. Jag borde väl känna mig skyldig till hans död, me det gjorde jag inte. Inte det minsta. Vi hade bara känt varandra i 2veckor, men det kändes som flera veckor. Vi åkte hem igen efter begravningen.

Väl hemma igen flöt livet på som vanligt. Jag var tillsammans med Jocke. Men det var Therese jag tänkte på. Jag tänkte på henne hela tiden. Tänk om jag inte skulle få träffa henne igen. Det var ju inte ens säkert att hon kom ihåg mig. Och om hon nu gjorde det så var det ju inte säkert att hon bodde kvar på Gotland. Tänk om hon skyllde mig för Tomas död. Hon kom inte till begravningen och hon kom inte och sade hej då till mig.

Jag gick omkring i en helt egen värld och tänkte på henne hela tiden. Jag önskar at jag kunde glömma henne. Vi träffades bara i några timmar. Men ändå har det gått över ett år, och jag har inte glömt henne. Jag önskar verkligen att jag kunde göra det, åh vad jag önskar det. Men varför vill man glömma den man älskar? Är det för att man inte orkar med smärtan som kärleken orsakar?

Skriven av: Suzzi