Publicerat
Kategori: Novell

Gränssättning


Jag är en bestämd människa. På mitt jobb är det sällsynt med bestämda människor. Jag respekterar förstås det där med att man måste etablera en relation. Men jag har märkt att de som pratar om att skapa en allians är de som först ger sig ut i ett otydlighetens tomrum. När man inte är tydlig utnyttjas det. Man blir lurad och körd med. Dessutom tar allianspratarna med sig jobbet hem. Tänker på sina klienter hela tiden. Ja även på natten verkar det som. Man ser deras blåfärgade påsar under ögonen på morgonen. Bleka är de också.
Nej, det gäller att sätta gränser. Jag har försökt förklara det för mina kolleger flera gånger. Men det är som att prata för döva öron. De vänder bort huvudet, eller tittar ner i golvet, låtsas ha ett ärende och mumlar något tillbaka som det är omöjligt att höra eller förstå, sen går de bara iväg.

Jag blir så trött på alla idioter. Förra chefen var en riktig idiot. En gång kom han till fikarummet och berättade att han varit hos ett medium med sina hundar. Chefen berättade att han fått veta att en av hundarna hade haft en nästan traumatisk upplevelse och hamnat i en stor grop i en skog. Hunden hade kämpat för att ta sig upp. Men inte lyckats. Den hade kämpat flera timmar tills den till slut på något oklart sätt ändå kommit upp.
Rådet chefen fått var att han måste prata med lugn röst till hunden. Roland hette den, bara namnet är sjukt. Han skulle ha dagliga samtal med Roland så att hunden kunde bearbeta sin svåra upplevelse. Chefen berättade om vilken skillnad det blivit. Roland hade lagt huvudet på sned och lyssnat uppmärksamt. Hunden hade öppnat munnen och liksom svarat. Alla andra satt tysta och när chefen var klar med sin berättelse sa de att det lät fantastiskt. Jag visste inte vad jag skulle säga. Hundar som pratar. Det högg till i det förbannade knät igen när jag reste mig. Stönande gick jag därifrån.
Nej, han var en riktig idiot. Tur att han slutade några månader senare. Han luktade konstigt också, som sirap. Nu har vi en kvinnlig chef som verkar förstå vad arbetet går ut på. Men kollegerna, de har inte ändrat sig. De sitter säkert som den där Roland och lutar huvudet på sned så fort klienterna berättar om sina svårigheter.

Det är förstås inte så att jag menar att alla mina kolleger är idioter. Men de är lättpåverkade och styrs av sina känslor. De blir manipulerade utan att de förstår det. När en klient vrider till en historia om hur något gått snett så intar de en förstående attityd direkt. De är som pudlar som ställer sig på bakbenen så fort någon kommer lockande med en sockerbit i handen.
Nej, det viktiga är självkontroll, rutiner och utarbetade metoder. Man måste använda förnuftet. Inte påverkas av sina känslor så fort en berättelse går i en riktning man inte hade väntat sig. Jag har rutiner och vet att det som ger resultat är att ha koll på sig själv samtidigt som man ser och hör vad den andre gör. Det gäller att vara vaken. Blicken är också ett verktyg. Att titta klienten i ögonen när man pratar. Men inte hela tiden. Då gör man dem nervösa. Rösten är också betydelsefull. Det gäller att portionera ut orden. Inte prata för fort. Dessutom med känsla för situationen höja volymen på rösten vid det rätta tillfället. Betona de avgörande meningarna. Det är en konst att agera i realtid på all den information som föreligger. Det har jag tränat mycket på. Det inger respekt. Man måste förfina processerna hela tiden. Slöar man till missar man det som händer precis framför ögonen.

Jag är inne på mitt femtonde år. Fyller snart fyrtio. Jag har jobbat med det mesta inom branschen. Men de sista åren har jag specialiserat mig på försörjningsstöd. Jag ser det som viktigt att man inte betalar ut för mycket av skattebetalarnas pengar. Man ska givetvis följa lagen. De som har rätt till försörjningsstöd ska få det. Annars ska man sätta gränser. Skattekronorna har inga vingar. De kan inte flyga in i varje mun som öppnas och skriker efter tillfredsställelse. Nej, de måste utbetalas med omsorg. Kontroll och tydlighet ska styra.

Jag kan ta ett par exempel på mitt sätt att bemöta de klienter jag jobbar med. Ja, inte för att jag vill skryta. Men det är bra att vara konkret.
Just nu jobbar jag bland andra med en flyktingfamilj med tre barn. Orden blir särskilt betydelsefulla. Förra månaden hade de inte betalat hyran och det är inte lite pengar det gäller. Över fjorton tusen. När jag hörde det satte jag mig rakt i stolen, lutade mig fram och knäppte händerna. Såg kvinnan och mannen djupt i ögonen. De tittade på varandra sedan på mig. Jag fortsatte att studera dem under tystnad. Det gäller att behålla det psykologiska övertaget.
När jag började prata höjde jag volymen på rösten med det dubbla ungefär. Bägge ryckte till i sina stolar. De såg åt olika håll. Då höll jag upp mina bägge pekfingrar framför dem och tystnade. De tittade på mina fingrar med uppspärrade ögon. Jag öppnade munnen, betonade vare stavelse:
”Det här får aldrig upprepas igen. Aldrig, aldrig”, förtydligade jag och slog ihop pekfingrarna med en liten klatsch. De satt helt tysta.
”Förstår ni!” sa jag och pekade med varsitt pekfinger mot dem. De nickade båda två.
Det är så där jag jobbar. Oerhört effektivt. Jag betalade deras hyra för jag såg att de förstått att de gjort fel.

När vi sågs igen hade de betalat hyran. Men istället köpt kläder för hela barnbidraget. De behövde förnya sin garderob påstod de och nu var pengarna slut. Man kan inte använda de pengar man får till vad som helst och sen tro att man ska få mer. Jag insåg att jag var tvungen att fördjupa mina förtydliganden. Jag reste mig plötsligt upp och visade med en skarp gest att de skulle fortsätta att sitta ner. Jag kisade lite med ögonen medan jag betraktade dem noggrant. De tittade på varandra, sedan på mig och väntade på att jag skulle säga något. Jag lutade mig fram med handflatorna i skrivbordet medan jag fortsatte iaktta dem med min kisande blick. Utan förvarning började jag viska, men sa ändå med tillräckligt tydlig röst:
”Ni som är vuxna borde väl inse att man måste följa ingångna avtal.” De satt båda med munnarna öppna och stirrade rakt på mig. Jag satte mig sakta ned, tröjan spände över magen.
”Det här gör ni aldrig om, förstått!” De nickade tyst till svar. Jag betalade med en belåten min ut det de behövde. De hade tagit intryck av vartenda ord jag sagt.

Jag har också fått en kvinna som klient vars pengar alltid är förbrukade innan månaden är slut. En kollega hade innan informerat om att hon trodde kvinnan rökte hasch. Pengarna hon fick gick åt till inköp av hasch istället för mat. Det var därför hon såg så smal ut. Kinderna var inkrökta och ögonen röda.
Jag tog omedelbart upp detta med henne. Hon ville först inte erkänna. Men när jag övertygade henne om att jag kunde hjälpa henne förstod hon allvaret i sin situation. Vi kom överens om att vi skulle ha en tätare kontakt. Jag betalade ut lite extra till henne så att hon skulle kunna lägga mer pengar på mat. Hon var verkligen tunn i kroppen.

Förra besöket var som det innan. Pengarna var redan konsumerade. När hon steg in i rummet var det som om hon var marinerad i parfym. Hela rummet fick en helt ny atmosfär. Jag kände mig faktiskt omtöcknad. Men jag genomskådade hennes naiva slughet. Hon ville utplåna lukten av hasch. När jag konfronterade henne förnekade hon allt vad jag sa.
Det var dags för ett mer genomgripande bemötande. Jag bad henne med djup och allvarlig röst:
”Lägg dina händer framför dig på skrivbordet.” Hon flackade med blicken.
”Du kan inte på några villkor fortsätta att hantera skattebetalarnas pengar på detta sätt. Det kommer annars sluta med en tragedi.”
Hon la sina händer, efter viss tvekan, med handflatorna uppåtvända på mitt skrivbord. Jag böjde mig fram och la mina händer ovanpå hennes. Hon blev alldeles röd i ansiktet. Men jag fortsatte med obeveklig skärpa:
”Vi har kommit till ett vägskäl.” Jag gav henne en lång blick. Hon drog ett djupt andetag och tittade ner i golvet. Jag förstod att hon berördes på djupet av mitt bemötande.
”Du är medveten om att detta inte kan fortsätta”, sa jag med särskild betoning på ordet medveten. Jag såg att hon insåg att spelet var slut. Hon svarade, fortfarande illröd i ansiktet, med en knappt hörbar röst och med blicken vänd åt sidan, att hon förstod. Snabbt drog hon sedan åt sig sina händer.
Jag betalade ut lite mer pengar till henne. Hon hade ju insett hur illa hon låg till.

Hela min profession går ut på att när jag bemöter mina klienter så bestämt som jag gett exempel på, får jag dem själva att inse att de måste ändra sig. De medvetandegörs med en nästan hundraprocentig slagkraft. Men inte får jag beröm för det. Allra minst av mina kolleger. Min chef ler i alla fall emot mig när jag möter henne i korridoren.
Titta här, ett mail från chefen. Hon vill träffa mig nu på en gång. Det gäller mina utbetalningar. Hon vill diskutera det med mig. Jaha, vad är nu detta? Hon vill säkert ta del av mina tankar bakom mina beslut. Självklart ska jag noga förklara för henne min konstruktiva metodik. Det är väl lika bra att gå dit med en gång.
Aj! Knät igen. Det gör ont varje gång jag reser mig. Läkaren sa sist att jag fått artros på grund av övervikt. Jag svarade henne kort att hon inte behövde oroa sig. Jag vet hur jag ska genomföra det som behövs.
Nej, nu är det chefen det gäller. Lite konstigt ändå att hon undrar så där. Vad nu? Jag kan knappt andas. Måste sätta mig ner. Känner mig alldeles yr. Det hugger i bröstet. Hjälp. Rummet svajar runt mig. Måste andas. In. Och ut. Hjärtat bankar som en trummaskin. Det sticker i fingrarna. Vad händer? Andas. In. Och ut. Måste fortsätta så. Trycket minskar, men jag är genomsvettig.
Nu känns det bättre. Måste träffa chefen. Visa att allt är under kontroll. Så där.

”Du ville träffa mig.”
Chefen sitter med ögonen ner i några papper och utan att titta upp säger hon:
”Ja, sätt dig ner. Jag går just igenom dina utbetalningar. Det här ser inte alls bra ut”.
Jag känner hur benen blir som gelé, hakan slår i skrivbordskanten och allt blixtrar till.


Lars Sundström är medlem sedan 2020 Lars Sundström har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren