Gud sa till mig att döda


Klockan slog tre. Äntligen var skoldagen slut tänkte Fanny. Ett häftigt ljud av flera stolar som slängs baklänges hördes. Ett mummel av muntra röster ekade medan 20 tonåringar pressade sig ut ur den före detta vita dörren som nu är en missfärgad plastig grå kulör med repade ärr som sträckte sig över träet. Hon rynkade på näsan,lukten av svett blandat med billig parfym kom som ett moln emot henne.
Det var sista gången hon skulle få känna den avskyvärda stanken. Sista gången hon skulle se de långa korridorerna som var formade som en labyrint runt skolan. Sista gången hon skulle se sina skolbänkar där hon spenderat många timmar till att studera alla språk och mönster som väckte hennes intresse.
Såklart så visste Fanny inte det i denna tidpunkt, det enda hon visste var det som tyngde hennes hjärta. Det förbjudna som vägde som tyngder på hennes axlar. Hon ville bara bli accepterad. Hon ville inte bli lämnad ensam i det universum som hon precis öppnat dörren till. Hon ville inte ha dömande blickar. Men det är såklart något hon aldrig skulle kunna uppnå. Hennes uppväxt satte stopp för det.
Det var som Adam och Eva från hennes godnatt sagor. Dem var menade för varandra. Det fanns inga andra vägar. Det blev blött om kinderna när hon tänkte på minnena. Att hon inte kunde vara den alla ville att hon skulle vara.
Vinden tryckte sig igenom hennes tunna figur. Det korp färgade håret var utsläppt och det fladdrade som en flagga på en blåsig dag bakom hennes huvud. Hon tog upp den slitna hoodien över sitt huvud. Den skapade som ett skydd mot världen. Hon blev nästan osynlig. Människorna som stod på busshållplatsen kunde inte läsa av hennes svullna ögon och besvikna ögonbryn. Hon blev en i mängden. Den enda gången hon kunde vara det.
De kunde reagerat värre tänkte Fanny. Det som sved mest var besvikelse och skammen hennes familj kände över henne. Det hade vält över henne som en stor våg. Den hade nästat gjort så hon drunknade, men hon simmade till ytan. Stora armtag hade det tagit, men hon tänkte inte ge upp. De var trots allt hennes föräldrar.
Bussen hade tagit henne västerut till byn där hon bodde,Åbbeby. Det blåste inte lika mycket när hon steg av den solros färgade bussen. Det enda man kunde se var mil av slätter som sträckte sig över de svenska landskapet. Hur skulle hennes föräldrar reagera nu efter att hon dagen innan berättat sin djupaste hemlighet?
Dem hade tagit ett järngrepp i hennes arm och kastat in henne i sitt rum. De hade låst hennes dörr som hon inte ens vetat att man kunde låsa. Hon hade blivit förkrossad. Hon hade ångrat sig så mycket så när hon tänkte på det så var plötsligt handflatorna fulla av blod efter att hon tryckt in sina naglar i den tjocka huden. Läppen hade fått en smak av bitter metall och den hade svullnat upp till sin dubbla form. Men det var inte hon som gjort. Utan sin mamma. När hon hade yttrat de orden som hon aldrig velat höra. Så föste hon in handen rakt över hennes ansikte. Hennes mamma som aldrig hade skadat någon. Hon var så oskyldig så att hon till och med väntade på att skatorna som gick på vägen skulle gå över innan hon fortsatte köra bilen. Hennes mamma som sytt hennes balklänning och fällt en tår när hon hade på sig det himmelsblåa tyget. Hennes lilla mamma.
Hennes pappa hade reagerat på samma sätt men i ordform. Han började genast berätta allt som var fel på henne. Han hade gjort tecken till gud att han skulle rena henne från dessa avvikelser. Hon hade inte blivit chockad. Hur hade hon egentligen tänkt att sina hög kristna föräldrar skulle reagerat? Med öppna armar kanske. I hennes drömmar.
Men hon hade tagit emot varenda slag och varenda svordom. För sanningen var, att det var så skönt att få ur det. Lättnaden hade varit stor så att hon grät av glädje inne i sitt inlåsta rum.
Nu var hon utanför den klassiska svenska stugan igen. Allt var som om tiden hade stannat. Den lilla grusvägen fram till dörren var nykrattad med långa ränder som sträckte sig till dörrmattan. Rabatterna som var fulla med rosa och röda blommor i alla olika former,som var ny vattnade och ogräset hade blivit borttaget. Det var som om det lilla röda huset med vita knutar blivit renoverad eller förberett sig för en stor släktträff där varenda kvadratmeter skulle se prydligt ut.
Hon skulle gå in som vanligt, som varenda normal dag innan hon berättat hemligheten intalade hon sig själv. Hon kände hur pulsen reste sig och handflatorna plötsligt blivit fuktiga. Hon tog försiktigt upp dörren och stängde den varsamt bakom sig. Det såg exakt likadant ut inomhus, någon hade städat och gjort fint. Jag undrar varför?
“Jag är hemma” sa Fanny med så stadig röst hon kunde. Till hennes förvåning så lät hon som om hon hade självförtroende. Hennes mamma mötte henne i hallen med ett leende på läpparna. “Hej älskling, haft en bra dag?” sa hon med silkesmjuk röst. Det här var inte vad hon hade förväntat sig. Kanske hade hon överdrivit händelsen men hennes mamma var ovanligt snäll, speciellt efter incidenten dagen innan. Fanny tror hon märkte hennes förvåning eftersom hennes mun halvt gapade och hennes ögonbryn var högt uppsatta i pannan. “Jag antar det” harklade hon.
“Jag har tagit fram lite fika” sa Fannys mamma. Man såg i hennes ögon att det var något som hon ville få ut. Det var som om hon kämpade mot sin egen tunga. “Jag skulle vilja prata om det som hände igår” sa hon lågt. Fanny hade inte trott att det skulle ta sån kort tid att få en konversation med hennes föräldrar. Äntligen skulle hon kunna reda ut alla tovor som satt under ytan av deras tankar. “Va mysigt” försökte hon, genast efter orden kommit ut ångrar hon sig. Mysigt.. Va? Vi ska ju prata om att jag älskar tjejer och inte killar. Speciellt när dem inte tycker om det. Hur kan det vara mysigt?
Hon satte emot sina båda föräldrar. Pappan hade stora lila påsar under ögonen, det såg ut nästan ut som om han varit och tältat i två veckor och kommit hem utan någon sömn. Som vanligt hade han sin prästkostym prydligt klädd över kroppen.
Framför oss var en vit broderad duk som hennes mamma antagligen köpt på loppis som hon älskar att göra. Hon brukar alltid säga “Tänk att små tanter lagt ner timmar på dessa konstverk och att de nu inte ens används. Dem som är så fina:”
Det fanns fikat som familjen hade köpt från ett innebandylag som ville samla in pengar, de sålde kakor i alla dess former.
Allt kändes så konstigt. Så uppgjort, som om de ville imponera någon. Hennes föräldrar tittade på varandra för en ynka sekund. Något fladdrandes emellan deras blickar. Bestämdhet. “ Här har du lite saft gumman, din favorit, blåbär” sa hennes mamma. Jag mjuknade genast upp och tog emot det lilla glaset som var fullt till kanten av glaset.
Hennes pappa bröt tystnaden som hade lagt sig över rummet som om det var en tyst minut för någon som hade gått bort. “Det här med ditt nya val, hur kom du fram till det?” Han gick verkligen rak på sak, ingen sekund slösas tänkte hon. Först för att besvara frågan så tog hon en stor klunk av saft. Den smakade söta blåbär och smultron på än sommaräng, men med en bitter eftersmak. Den skulle inte smaka så tänkte Fanny, hennes mamma måste gjort något nytt med receptet.” Jo jag har alltid känt en attraktion till tjejer” försökte hon så gott som det gick. Det var som om att titta på solen med öppna ögon,den bländar henne så hon inte kunde se. Gör henne blind. “Jag tror jag var 13 någongång när jag träffade en tjej som hette Joline” Sa hon medans det brände i halsen. Hon drack lite till för att svalka halsbrännan. Men det hjälpte inte.
Hennes föräldrar kollade på henne som om hon talat ett annat språk. Som om hon var en utomjording. Men hon fortsatte, hon behövde göra detta. Hon ville vara vänner med hennes föräldrar. Hon ville att de skulle kunna titta på henne med kärlek igen. “Jag är ledsen att det här inte var vad ni förväntade er, men det här är jag. Jag är fortfarande samma person. Jag är fortfarande er….er…..er Fanny” Stammade hon. Nu med tårar rinnande nerför hennes kinder.
Nu hostade hon som om hennes hals varit full av vatten och hon behövde få upp det för att få syre. Hennes syn blev suddig. “Jag...hjälp...inte ..andas” försökte hon. Genom tårarna av såg hon hennes mamma gråta floder medans hon kollade på sin enda dotter kvävs till döds. Paniken hade knappt hunnit verka. Adrenaline var högt. Blodet forsade upp ur halsen.
Hon förstod vad de gjort. De hade förgiftat henne. Hon låg nu på golvet och hulkade ur sig sina inre organ. Hennes kropp kunde inte röra sig, den hade palaryserats.
Hur kunde hennes egna föräldrar döda henne?

Bara för att hon älskar tjejer och inte killar.

En kylig bris for igenom honom i köket. Nedanför hans fötter låg hans dotter, död. Han hade inga ord. Han som trodde han gjort allt rätt i hennes uppfostran. Men han hade fel, så fel.
Han kommer sakna henne det måste han erkänna. Men en sån skam för familjen kan inte finnas. Han sneglade på sin hustru och sa “Har du förberett berättelsen om vad som hände?” Hon torkade sina tårar och sa “ Hon dog i en båtolycka, vi är förkrossade…..Fredrik, var det här verkligen det rätta valet. Våran Fanny är ju död” grät hon. Han tvekade inte när han sa “Gud sa åt mig att göra det Anna, hon var inte menad att leva i denna värld” sa han sorgset. Hon nickade mot honom och stängde sedan ögonen på Fannys lik.

Författare:

Publicerat

Dela: