Guds Hjärta


Det var ett tag sen jag såg dig på riktigt, så när jag väl ser dig så vet jag inte om det är verklighet eller bara min fantasi. Men jag vet att du alltid kommer vara hos mig in i det sista, hjälpa mig i det svåra och låta mig flyga när allting känns bra. Tack för att du stod kvar när de andra stack, tack för att du lyfte upp mig när de andra ville se mig på marken, tack… Visst blev det konstigt i slutändan. Ja det blev värsta dramat liksom, vem ska dö, du eller jag? Förut så kände jag en oändlig smärta av alla slag, nu känner jag ingenting. När du försvann så försvann jag också.
Det är helt jävla kaos! Pappa lämnade oss och mamma har börjat med alkoholen igen. Jag är i mitt rum hela dagarna och väntar på mitt adjö. Folk brukar ju säga att gräset alltid är grönare på andra sidan, problem är bara att jag ser inget jävla gräs över huvud taget. Jag ser en motorväg med bilar som en efter en åker ner för ett stup. De vänder inte och kör tillbaka, de bromsar inte ens utan kör bara rakt fram mot slutet. Det är ganska sorgligt när man tänker på det, lite som Romeo och Julia om man tar bort hela handlingen med de där två familjerna som bråkade.
Jag känner mig inte trött men ändå så sluter jag ögonen för att somna, jag orkar bara inte vara vaken. Precis när det känns som att jag håller på att domna bort så hör jag ytterdörren öppnas. Det här var ovanligt tidigt för mamma att komma hem. Hon öppnar min dörr lite försiktigt och säger lite stammande ”tja, eh… är du hungrig”? Jag ger henne en svag nick innan jag själv hinner känna efter hur sjukt hungrig jag egentligen är. Mamma kommer in i rummet några minuter senare med två stycken Billypizzor och ett glas mjölk. De senaste veckorna är det färdigmat som jag levt på. Oftast Billypizzor men ibland så orkar mamma fixa till en fryst paj eller Chicken Tikka Masala. När mamma gått ut ur rummet tar jag några bett av den första pizzan men börjar direkt spy i min hink som redan är halvfull med gårdagens spya. Det är jobbigt men det har blivit som en vana, en liten rutin.
Varför är jag den jag är? Om gud finns så varför har han valt ut mig till att ha det här helvetet? Om gud finns så varför finns sjukdomar, svält, krig? Om han kan skapa hela jorden så borde han väl för fan kunna hjälpa till lite i den värld vi lever i också.
Förut när jag gick till en sån där samtalscirkel för att berätta för andra cancersjuka människor varför de ska tycka så synd om lilla mig. Där lärde vi oss allt om gud och sånt, det var dock i en kyrka så jag antar att det fanns någon slags självklar koppling. Peter som ledde hela skiten sa att vi befann oss i guds hjärta. Jag var aldrig religiös men jag ville så väldigt gärna vara det, jag är inte helt säker på om det var för att jag ville bli som alla andra i det där rummet eller för att jag hoppades att allt skulle bli mycket enklare då.
Men jag behövde ingen gud som tröstade mig för det gjorde ju du. Nu när du är borta så har jag äntligen insett att det omöjligt kan finnas någon jävla gud. Om gud någon gång skulle ha funnits så är han redan slaktad av djävulen. Mamma spyr igen, jag hör det för toaletten är på andra sidan väggen. Jag dricker upp den ljumna mjölken och sen tvingar i mig en sista tugga av Billypizzan, bäddar in mig en sista gång och sen så sluter jag mina ögon och tänker högt för mig själv ”det här är bara början”.

Författare:

Publicerat

Dela: