Gympa

Jag kan inte riktigt förklara det bättre än att jag saknar det, jag saknar gympabubblan med hela mitt hjärta, med hela min hjärna och med hela min kropp. Jag kan inte riktigt hantera det för jag vet hur dåligt jag mådde, jag kommer ihåg alla de gånger som jag bröt ihop för att jag var för stressad. Det gick inte riktigt ihop oavsett hur mycket man försökte pussla ihop bitarna. Mår jag bättre nu? Jag skulle säga att min kropp mår bättre, den fungerar som den ska helt plötsligt. Men jag vet inte riktigt hur mitt psykiska mår. Jag vet inte hur min hjärna reagerar på förändringen som gick från att utsättas för 12 timmars hård och pressande träning till att få genomgå ett normalt vardagsliv. Träning lite då och då som inte utsätter mitt mentala speciellt mycket. Just det att jag varje dag känner en längtan tillbaka, till bubblan som man väl i den mådde så bra i. Det mentala som nu pressas till att hålla tillbaka minnena och lyckan från gympan. Det mentala som kämpar med att hålla tillbaka tårarna så fort jag tänker på sporten. Livets sport. Mitt livs stora kärlek. Hur släpper man sin livs kärlek? Hur hanterar man den förlusten? Hur hanterar man att en del av sig själv är borta? För det är hur jag känner, jag har förlorat en del av mig själv. Dagen jag bestämde mig för att gå ur gymnast rollen, förlorade jag en del av mig själv.

Författare:

Publicerat

Dela: