#hållkäften2

Jag minns en Rapkarriär jag aldrig hade. Efter ett tjockt gig i lungan på min allra bästa vän åt jag 100 gram lakritsfår och skar upp mina anklar. Detta för att jag kände mig extra påtagligt kladdig och medberoende just denna dag.

Det handlar om ögonblicket någonting är halvtomt och du funderar på om det är halvtomt eller halvfullt, om du är pessimist, optimist, fascist eller allmänt slemmig. Ögonblicket då du tvingas bestämma dig för om du ska vältra dig i geggan som finns kvar, äta resten av godispåsen, eller helt sonika sticka därifrån och göra karriär.

Så jag fixade en rapkarriär och åt tills jag inte längre hade någon uppsyn över mina fortfarande magra anklar. Jag skar upp dem och kan ni tänka er- de satt kvar där, som alltid, fast täckta av den numera hängande buken full av lakritsfår och små män jag råkat svälja av en ren slump. Jag visste att de satt kvar där för det gjorde så fruktansvärt ont. inget blod forsade men en parad av lakritsfår liksom gled ur mig som på skridskor och bad mig köra ett extranummer.

Jag sitter i duschen, rycker tag i munstycket och för in det i armhålan för att de tydligt ska höra min nya singel strömma genom fläsket och nå deras fluffiga öron. Jag frustar fram ett beat i fjoll och når toppen av min karriär. lungor sprängs och överallt står vänner och drar sig i kunder och bröstvårtor för att lokalisera känslorna som plötsligt våldför sig på dem allihop. Fåren gnider sig mot kaklet i takt med grymtandet från min sönderknarkade snok som är i full färd med att anteckna orden till en kommande lyrik-bok. Det regnar koks och mamma och pappa står allra längst bak i min snåriga hjärna och ber om att få köpa mitt senaste album. Jag svarar inte. Vill inte väcka oro hos fåren som verkar ogilla frågor som rör marknadsförning och har stannat upp.

Det är dags för en kärlekslåt och jag spänner musklerna tills fittan drar ihop sig och det säger ``plopp´´ då korken lämnat flaskans hals. Vi häller i oss vin för att sätta ton på tillvaron och jag stampar med fötterna tills golvet spricker och vi faller 2 meter under jorden. Jag ser mig omkring, skäms över min nakenhet och får fumligt på mig en lasangeplatta. Jag ler åt att den är glutenfri och tänker att den inte är hälften så klibbig som vanlig lasange eller mina innerlår.

Och här kommer alltså orden på ett ihopknycklat glasspapper som blev texten till den vidrigaste och mest älskvärda kärleksrap jag någonsin framfört. ``Jag bäddar in dig i 12000 näsdukar och gråter tills tårarna når din rödlätta hy´´.

Undrar du över beatet så låter det ungefär som när ett foster tuggar en överkokt broccoli och tappar greppet om allt vad sinne innebär samtidigt.

Skriven av: Jennifer Carzties