Han kan trolla

HAN KAN TROLLA

Av Yngve Åslund




1

Simon


Hej ! Jag heter Simon. Jag bor på bottenvåningen i vårt hus, i en garderob under trappan som
blivit omgjord till mitt rum. Här på bottenvåningen sover också mamma och pappa, deras rum
ligger till vänster om hallen som går förbi trappan.
På övervåningen bor mina syskon ; Angelica 5 år, Hans 10 år, och Ewa 8 år, men Ewa är så
barnslig så hon är så hon är fem år hon också egentligen, som Angelica. Det är alla som bor i
vårt hus. Javisst ja ! Jag höll på att glömma bort, Hanniball bor i vårt hus också, han sover i
mitt rum. Men han är borta ganska mycket för att leta efter fina kattflickor, eller för att slåss
med andra katthannar i vår stad.


Jag har sagt åt honom att hålla sig borta från bråk, men han är som vi barn är ibland, han
lyssnar inte alltid. Hanniball kanske kommer tillbaka i morgon, eller i övermorgon.
Jag är inte särskilt orolig, för jag har en jättebra lekislärare. Nu skall jag släcka lyset och försöka sova, för i morgon är det Måndag. Nej föresten, jag skall låta lampan vara tänd och öppna fönstret lite, så att Hanniball kan hitta hit och komma in, och sen skall jag sova. God natt.


2
Hans


En hand ruskade och slet i Ewa´s axel och nattlinne. ”Ewa ! Stig upp nu. Simon har redan varit uppe i en halvtimma, och vi har inte ens väckt honom.”
Angelica sprang runt, runt, runt på köksgolvet pipande och skrikande. Hon var inte arg, hon var morgonpigg. Simon åt mysli och läste en serietidning. Jag väntade med spänning på vad som skulle hända på lekis i dag. Abra, vår lekislärare, hade talat om för oss kvällen innan, när jag och Ewa hälsade på hos honom, att det snart var dags för klassen med något riktigt roligt. Jag är tio år, så det var fyra år sedan jag gick i lekisskolan, och det var två år sen Ewa gick där. Men även om vi inte är med på dagarna i lekskolan som Simon, så är vi med när det är något mycket viktigt eller verkligt roligt på gång. En gång med i gänget alltid med i gänget, sådan är han, Abra, vår lekislärare.

När jag hade ätit upp min mysli så fort jag kunde den morgonen, det tog ganska lång tid ändå, för jag var hungrig så cyklade jag iväg till lekskolan. Vi barn lekte där tills Abra kom. Han var sist som vanligt.






3
Simon


”Hej barn”. Sa han enkelt. Han gick in i stora lekrummet. Vi följde efter honom och samlades i en halvcirkel runt kuddhörnan.. Abra satt högst upp på kuddhögen med korslagda ben.
”Jahaja barn. det är bestämt som så att vi på lekskolan skall åka ut på en utflykt en dag. Vi kan åka till en glassfabrik eller till en cirkus. Vad tycker ni ?”
Vi funderade länge, och grälade nästan med varandra.
”Vi köper glass och går på cirkus !” Föreslog Peter.
”Så gör vi !” Ropade vi allesammans.
Vår lärare flinade stort och snett, kliade sig på kinden med pekfingret. ”Ja så gör vi !” Sa han. ”Men först måste vi samla ihop pengar. Vi får en del från skolan, men inte så att det räcker till. Vi kan ordna en loppmarknad eller tigga ihop pengarna. Vad tycker ni ?”
”Du får bestämma Abra.”
”Så gör vi !” Hojtade Abra. ”Cirkus Trikolor kommer till vår härliga stad om två månader. Tills dess skall vi ha vår loppmarknad, varje Fredag åker vi runt i stan och samlar ihop saker som vi kanske kan sälja. Om ni vill och tycker att ni har tid, kan ni leta och fråga efter saker annars också.”

Vi barn på lekskolan längtade mycket efter fredagen, ja Ewa och Hans också förståss och några till, det var bara Angelica som var för liten. De flesta hade bestämt sig, däribland Abra, för att knacka dörr hos folk och fråga om de hade något de inte ville behålla. Något som de kunde tänkas sig att skänka till skolans loppmarknad. Jag, Hans, Ewa, Peter och några till, hittade på något annat. Vi skulle bege oss till soptippen. Där fanns det ju redan grejer som folk slängt och inte ville ha. En massa grejer. Vi hade varit där förut.






4
Simon


Det var soligt och hett på tippen när vi kom dit, det luktade lite illa som det lätt gör på en soptipp när det är varmt. Men vi vande oss snart, inte minst för de saker vi hittade. Den första knassak vi plockade fram var Ewa, hon hade fastnat i en bucklig röd tunna. När vi drog ut henne var hon alldeles nerblötad och hade grönt hår. ”Sluta gnälla !” Sa hon när vi gnällde på henne. ”Jag såg någonting där nere, nästan. Och jag kommer hitta någonting !” Hon gick därifrån med våta steg. Vi tittade på henne under tystnad när hon försvann till andra sidan av tippen.
”Följ efter henne är du schysst. Det är bäst att inte leta ensam här, det kan dyka upp råttor.”
Peter nickade och började småspringa mot Ewa.
Hans fortsatte; ”Det är nog bäst att vi letar tillsammans vi också.” Min storebror tog täten och ledde oss mot närmaste skräphög. Jag gick sist av alla och drog benen efter mig litegrann. Hans hade rätt, men jag tyckte ändå att han bestämde för mycket. Vi gick längs toppen på en uppschaktad blandning av jord, brädor och gamla fruktkartonger. Till vänster om oss sluttade det brant nedåt. Nästan längst ner i högen stack det fram ett stols eller bordsben; det gick inte att avgöra vilket. Hans grep tag i det och började rycka.
”Den här kanske vi kan få användning för !” Damm och sand började genast ryka och fara.
”Det kanske finns ett råttbo där inuti !” Sa Mattias.
”Kanske.”
”Och råttägg !”
”Ha, ha, ha ! Råttor lägger inte ägg alltså.”
”Försök få bort skräp så får vi loss den lättare, den kan gå sönder annars.”
Uppmanade jag de andra. med en pinne föste jag undan så gott gick. De hjälptes åt som jag bett dem, och när en bit av bordsskivan blev synlig, för det var ett bord, tog vi alla tag i den. Möbeln hoppade loss och vi for på ryggarna.
”Den här kan vi nog få lite grann för.” Tyckte Hans och dammade av den med handen.
Det var faktiskt ett fint bord av mörkt trä, ek eller någonting. Hans bar iväg den till vår cykelkärra. Vi letade vidare; hittade en del kläder, slängde tillbaks en del av dem och behöll de som inte var trasiga.
”Titta här !” Skrålade Peter. Ewa och han kom bärande på glasskålar. De såg ut att vara sådana som man har fiskar i, de var tomma nu förståss.

Man kan säga att vi liksom sporrade varandra nu, jag menar vi som hittat bordet och kläderna var ju glada över det. Och så klart vi blev uppåt värre för att de hittade glasskålarna. Men samtidigt såklart, och det förstår alla som har varit med, att det vi nu fick en stark lust till, var att bräda glasskålarna, att hitta någonting bättre eller i varje fall fler saker. Vi sprang iväg och det gjorde Peter och Ewa också.

Nu for vi fram och tillbaka över soptippen. Hans lag och Ewas lag. Råttorna fick hålla sig undan. Det dröjde inte länge innan cykelkärran blev osynlig nästan, för allt som vi samlat upp runtomkring den. I solgasset blir man klar fortare, man orkar inte hålla på så länge. trötta och svettiga, nöjda och rika tyckte vi. Ewa och Hans pratade om vilka prylar vi borde lämna kvar, för vi kunde inte ta med alltihop, inte på första turen hem i varje fall. Själv svingade jag en brädbit i försök att träffa stenar som jag slängde upp i luften. De stenar jag träffade flög iväg långt bortom sluttningen och försvann bakom en kulle, så det gick inte att se när de landade, men det hördes; för antingen skramlade de in i en stor plåtburkshög eller så plumsade de ner i en pöl som ännu inte torkat ut. Så höll jag på länge, för det var riktigt roligt faktiskt. Just som jag skulle till att kasta upp ännu en sten i luften, stelnade jag till, det hade varit något fel med den sista stenen jag slagit iväg. Jag hade inte hört någonting. Inget plumsande, inget skramlande.
”Vart ska du Simon ?”
”Bakom kullen, för att se vad som finns där.”
”Jag följer med.”
”Jag också.”
”Kom tillbaka snart, vi cyklar iväg alldeles strax.”
”Ja Ewa.”
När vi kom över kullen såg vi....ja det var helt otroligt, det var som om en hel familj hade levt på konservburksmat i ett år och slängt burkarna här. Många var sönderrostade, några såg helt nya ut, de verkade vara använda för bara några dagar sen. De blänkte i solskenet. Burkhögen sträckte sig åt pölen och fortsatte in i den, så en del burkar låg under vattnet. Precis vid vattenlinjen, med ena armen ute i vattnet, låg en farbror. Han var ganska flintskallig, därför kunde jag se bulan som satt på hans huvud.






5
Wilhelmina


Abra tog tag i dörrknackaren, blinkade åt oss och knackade. Det dröjde väldigt utan att det hände någonting. Dörren öppnades.
”Hej. Jag är lärare i en lekskola och det här är några av lekskolebarnen.” Abra log hurtigt. ”Vi samlar ihop saker till en loppmarknad för när cirkus Trikolor kommer hit så vill vi att lekskolan blir en av besökarna. Har ni något ni inte behöver kanske, något som kan skänkas till loppmarknaden ?”
Hon skruvade på sig ett tag, det verkade inte som om hon gillade frågan. Plötsligt lyste hon upp, en idé hade tydligen tänts i hennes huvud. Hon sprang efter en nyckel och visade oss till ett garage på tomten. Här inne fick vi ta vad vi ville. Det var inte mycket. Vi lastade i varje fall sakerna på Abras buss.
Förut hade det varit en lekskolebuss som fraktade barn, den hade tagits ur drift för flera år sen för att den var så gammal, men den gick fortfarande att köra. Abra hade skruvat bort de säten vi inte behövde för att sitta på. Där stuvade vi in de saker vi fick och ville ha, när vi åkte runt, runt i staden.
Det roligaste den första dagen var att vi fick tag på en gammal korvkiosk. Vi tänkte att den kunde användas som kontor för vår försäljning på loppmarknaden.





6
Simon


”Vad skall vi göra Simon !!?”
”Spring och hämta Hans, så bär vi upp honom.” Sa jag.
Alva försvann, ensamma kvar stod Peter och jag, och den medvetslösa farbrorn förståss.
”Vad har du gjort Simon !?”
”Jag vet inte, men jag vet vad jag skall göra.”
”Vadå förnånting.”
”Vad har du gjort Simon !?”
Röt Hans, han sprang ner för kullen fram till oss, dammet rök om hans sandaler.
”Håll tyst !” Sa jag.
”Va ?”
”Håll tyst !”
”Va ?!?”
Tystnad.
Alla de andra barnen stod uppe på kullen i en halvcirkel.
”Vi får ta och bära iväg honom till cykelkärran och åka in till stan med honom till lekskolan.” Förklarade jag. Sagt och gjort. Vi högg tag i honom allihopa och styltade iväg. Det var inte så tungt när vi alla hjälptes åt. Vi tappade honom bara en gång, och det var när vi skulle lägga ner honom i cykelkärran. Naturligtvis slängde vi av alla prylarna som var på kärran först. Det kan ju till och med Angelica begripa. Men jag säger det ändå för säkerhets skull. Ingen sa något mer än nödvändigt när vi cyklade till lekskolan, inte Ewa heller. Vi kom t.ex. överens om att vi skulle täcka över farbrorn med kläder så att han inte syntes. För det kunde se ordentligt konstigt ut om folk i stan såg oss komma cyklande med honom på kärran. Vi diskuterade också vilka vägar vi borde ta oss fram på till skolan.

Tur som var, så hade Hans en nyckel till dörren, vilken han hade fått av Abra, ifall vi kom dit före vår store lärare med saker vi samlat ihop. Mattias och Alva höll utkik ute vid vägen och kollade ifall någon kom. De gav oss klartecken. Hans låste upp dörren, vi slet bort kläderna som täckte farbrorn, lyfte upp honom och skyndade uppför trappen och in i huset. Alva och Mattias kom springande de också och låste igen dörren. Vi bar in honom i stora lekrummet och gjorde en bekväm säng av kuddarna. Ja, nu var det bara att vänta på att Abra skulle komma, eller att farbrorn skulle vakna.





7
Wilhelmina


När vi kom till lekskolan för att bära ner loppmarknadsgrejerna vi samlat ihop till källaren så såg vi cykelkärran. Hans och Ewa hade tydligen kommit hit före oss. Så fort vi kom innanför dörren ropade de på Abra från stora lekrummet.
”Vi bär ner sakerna själva.” Sa jag.
”Ja, gör så.” Sa Abra och försvann in i lekrummet.
Vi gjorde några vändor upp och ner i källaren, innan vi gick in till Abra och de andra. De förklarade att det var en som råkat ut för en olyckshändelse, och att de hoppades på att Abra skulle kunna göra någonting åt saken.
”Tror du att du kan fixa det här Abra ?” Frågade Simon, han fortsatte; ”Visst hade vi kunnat ta honom till sjukhuset, men jag vet inte om dom kan klara av det. Jag tror att du kan klara av det Abra.”
”Det är klart att han kan klara av det.”, sa Mattias, ”Men han behöver en massa speciella grejer. Säg vad du behöver Abra så sticker vi och hämtar det.”
Abra skakade på huvudet. ”Det finns ingen tid till det. Jag får försöka göra det ändå.”

Vi tyckte alla synd om Abra, vi visste att han skulle få huvudvärk och kanske skulle något dumt också hända.
”Behöver du inte ens en trollerikäpp då ?” Undrade Hans.
”Ja, tjaa, om Simon cyklar efter slagträt som han slog iväg stenarna med så kan jag använda den som trollerikäpp.”

Simon och Mattias hoppade upp på cyklarna, maxade och försvann. Medan Mattias och Simon var borta mumlade och tränade Abra på trolleriformler och gjorde gester med händerna. Vi kokade örtté och la några handdukar i varmt vatten.




8
Simon


Brädbiten låg kvar där jag lämnat den. Tack och lov !
Nåja, jag la den över styret och hojade nerför grusbacken igen, bort från soptippen. Mattias tjimmade om att jag skulle vänta på honom. Det struntade jag i. Det var bråttom ! Kanske lite för bråttom, för när jag åkte över en liten grop i en kurva så flög brädbiten av.
Tusan också !
Och nära var det !
Tänk om den fastnat i hjulet.
Jag bromsade in hojen och ställde mig vid vägkanten. Mattias plockade upp brädbiten och lämnade över den till mig. ”Titta, så går det när du cyklar ifrån mig.”
”Om du inte hade kommit efter mig, så hade du inte kunnat plocka upp brädbiten.”

Tillbaka på lekskolan räckte jag över slagträt till Abra. Wilhelmina hade lindat handdukarna runt huvudet på honom, vi hoppades att det skulle hjälpa mot huvudvärken. Han svingade trollerikäppen; för nu var det en trollerikäpp, över huvudet och sa; ”Abra kadabra - sim salabim - Hokus Pokus.”
Sen petade han på farbrorns huvud och uttalade följande trollformel; ”Hokus - sim- Bimkada - Raba - Salaposukbar ”, och följande; ” Badramiosok - Akamik.”
Abra slog gubben lätt på huvudet med trollerikäppen. Gubben blinkade till med ögonlocken.
”Välkommen !” Sa Abra. ”Välkommen, välkommen. Hur mår ni ? Har ni ont i huvudet ?”
”Eeeuu...lite grann, var är jag, varför är jag här ?” Undrade Farbrorn.
”Ni är i en lekskola. Ni hade svimmat på soptippen och lekskolebarnen tog er hit till lekskolan”
”Varför tog de mig inte till sjukhuset ?”
”De är bara barn, de visste inte bättre. Först får man lära sig att krypa och sen får man lära sig att gå.”
”Jaha.” Han kände försiktigt på sin bula och tittade med en undrande blick på handdukarna runt Abras huvud.
”Det är mot min huvudvärk. Varmt våtomslag, jag tycker att det lindrar.”
”Jaså. Ja, jag tror att jag skall gå hem. Tack för hjälpen.”
Han skakade hand med Abra och gick ut på gatan.

Abra tog sig åt huvudet. ”Jag behöver gå och lägga mig för att vila.”
Han reste sig upp och försvann bort mot dörren. Jag hejdade honom.
”Abra.”
”Ja ?”
”Ska du inte ta med dig brädbiten, jag menar...trollerikäppen ?”
”Nej, jag kommer inte använda den något mer.”
”Får jag behålla den ?”
”Javisst, det var du som hittade den.”




9
Simon


Jag hade inte, och inte dom andra heller, någon lust att bege mig ut till soptippen på ett bra tag. Det fanns säkert många värdefulla saker kvar där, men det fick vara för den här gången.
Nåja, vi åkte tillsammans med Abra allihopa nu, vi for runt i staden och fick ihop tillräckligt till loppmarknadsveckan.






10
Hans


Det är konstigt att sånt som folk skänker bort eller slänger på soptippen går att sälja. Det är förståss inte samma person som slängde glasskålen och sen köpte den. Och att man skänkt värdefulla saker till oss beror nog mycket på att man vill hjälpa oss på lekskolan.
En del arbete la vi ner på prylarna också.
Vi tvättade och pressade kläderna. Tvättmaskinen bytte vi ut en packning på och sen var den som ny. Den fungerade i varje fall. Vi prövade den med kläderna vi samlat in. Smart va ?
Det gick ganska bra att sälja, men visst tog det hela veckan att bli av med det mesta, mycket var nog Abras förtjänst också.





11
Wilhelmina


Så var det dags ! Vi var samlade i lekskolan och om några timmar skulle vi ge oss av till Cirkus Trikolor. Abra satte upp en Cirkus Trikolor affisch på väggen redan nu, för att ha den som minne. Vi lekte blindbock tills tiden var inne för att sätta oss i bussen. Abra delade ut glass, popcorn, läsk och vatten. Han satte sig vid förarplatsen och vred om startnyckeln. Abra kände på sig att vi var på gott humör.
”Vill ni sjunga en sång ?!” Skrålade han.
”Jaaa !”
Abra började; ”Det var fyra troll som spela rockn-roll..”
Jag kan inte säga hur melodin var, för jag kan inte noter. Jag hoppas att du hört den någonstans, så att du kan lura ut melodin själv, för så här var orden vi sjöng; ”Det var fyra troll som spela rockn roll, dom spela upp och ner, dom spela mer och mer. Dom spela; Bibapparo - obombapparo - bi - bapp - aro - o - bom - bapp - aro - bom - bapp - arom.
Dom åkte upp och ner för dalar och kullar, fyra troll på turné. Dom spelar tills man blir sne, de e riktig rockn -roll av riktiga troll.
A - vam - pa - radaratt - vopp - pinn - den.
Vi sjunger falskt och spelar fel, men det spelar ingen roll
för vi är troll som spelar rocknroll.
Min gitarr behöver el, om strömmen slutar gå ---
kan jag vråla och skråla ändå.
Vi är från skogen den mörka och djupa.
Den som är full av barr, stora grova stenar och mossa.
Vi - bapp - a - loo - bapp - vi - bam - bom.
Vi har kommit hit för att vårt munkavle lossa, vi vill säga; Bäng - bäng - pa - ditt - bom - bam - pång. Yuipp - pe - de - de - ditt - yuipp - pe - de - ditt - däng - dång.
Bom - bom - bam - param - pa - ratt - denn - denn.
Vi slår på trumma och på er om ni är dumma.
Aj, aj, aj, aj, aj ! Buff, buff, buff. !”

Cirkus Trikolor ! Vilken fantastisk syn ! Vi var fortfarande långt borta från den, och ändå såg vi toppen på den, högst upp där satt det en rödgrön vimpel. Tältet var vit-röd randigt, precis som en polkagris. Och en sån polkagris sen ! Mycket högre än en gammal kyrka och otroligt mycket bredare. Abra hittade en parkeringsplats i närheten, eftersom vi var tidigt ute. Vi gick genast iväg och köpte biljetterna. Hon som sålde biljetterna sa att vi kunde gå in och sätta oss med en gång om vi ville. Vi gick in och upp till bänkraden längst upp, Abra ville så gärna se akrobaterna så bra som möjligt. Vi gick med på det, eftersom det till största delen var hans duktighet som gjort att vi var här. Ett par försäljare ur cirkuspersonalen gick redan nu runt och sålde popcorn och sånt där. Det hade kommit några förutom vi själva, mest familjer. Hela tiden slank det in mer och mer folk, en halvtimme före föreställningens början fanns det inte en ledig plats kvar.




12
Mattias


En gubbe kom in på planen, ja cirkus..... arenan.
”Välkomna, välkomna ! Till Cirkus Trikolor ...”
Ja, jag orkar inte upprepa allt vad han sa. Det var om att cirkusen började nu och allt det där. Sen spelade dom musik; ”Bam - bam - pa - pa - bap - bap - bam - bam - pa - pa - pap - pap - bam - bam.”
Vita hästar med akrobater på ryggarna sprang in på arenan, och dom sprang runt, runt arenan. Akrobaterna hoppade av och på hästarna hela tiden. Dom slog volter från den ena sidan av arenan till den andra, slog en jättevolt och hamnade med fötterna på hästryggen, ställde sig på händerna på hästryggen, kastade sig ut i luften och voltade iväg till andra sidan igen, och upp på en annan häst. Och hela tiden sprang hästarna runt, runt.

Hästarna med akrobaterna på sig sprang ut igen. Och in kom elefanterna ! Dom höll varann i svansen med snabeln. Det var så löjligt ! Nästa grej var roligare, clowner och apor skojade runt tillsammans med varandra, hoppade och stojade. Akrobaterna kom tillbaks igen sen, den här gången var dom uppe i trapetserna. Det såg precis ut som på affischen ! Det som var mest spännande var i varje fall alla djuren, dom vita tigrarna mest av allt. Dom var helvita med svaga gula ränder. Det var inget fel på dem, det finns tigrar som ser ut så. Det var den första cirkus jag varit på, men jag tror ändå att jag aldrig kommer hitta nån som är lika bra. När vi gick ut därifrån fick vi allihop en liten leksak som såg ut som cirkusen. Vi gick på bio och såg en rolig film, sen var klockan mycket. Mamma och pappa kom och hämtade mig. jag la mig och sov, de andra åkte nog hem de också.




13
Ewa


Det är så irriterande !
Man har nyss somnat och så blir man väckt. Det var ett himla liv därnere. Simon förståss ! Det förstod jag med en gång det. En idiot ibland det är vad han är det. Nu fick jag skynda mig ner och se efter vad som hände. Det var tänt i Simons rum och jag tittade in, han var alldeles blåslagen i ansiktet, skrek och gapade och viftade med armarna.
”Men lugna ner dig Simon !” Sa mamma.
”Jag säger ju att brädbiten slog mig !!”
Pappa klappade honom på huvudet. ”Såja gubben, du har haft en mardröm och ramlat ur sängen, du kan få sova hos oss om du vill.”
Jag klev in i rummet.
”Ewa, är du uppe ?”
”Ja, jag hörde nånting.”
”Det var Simon som ramlade och slog sig. Gå nu upp och lägg dig och sov igen Ewa.”
”Ja ! Ja !”

Jag plockade upp trollerikäppen från golvet och gick ner i vår källare. Där har vi en vedeldningspanna som mamma och pappa eldar med för att få varmvatten och värme till elementen. Jag öppnade luckan och tittade in, det fanns fortfarande gott om glöd kvar. Jag tvekade litegrann, kastade in trollerikäppen och slängde snabbt igen luckan.







14
Simon


Ja, Abra alltså..han .........ja jag skall inte klaga, jag har sagt att han är jättebra, och ööhh..visst är han det ! När jag nu ligger här och känner på blåmärkena i mitt ansikte med inget annat särskilt för mig, kan jag ändå inte låta bli att fundera en del över vissa saker. Förvånad och glad blev jag när Abra sa att jag fick trollerikäppen, ja jag kan inte trolla, men från början använde jag brädbiten som slagträ.
Och nu när den blivit använd av Abra så tänkte jag att den borde vara ett magiskt bra slagträ ! Men det förståss, jag kan inte trolla ! Nu slog käppen mig i stället. Men som jag sa; jag skall inte klaga, det gör inte så väldigt ont och vi har varit på cirkus och Hanniball kommer hem i natt, tror jag. Jag känner det på mig på något sätt. Fönstret är öppet i varje fall och om han inte kommer hem i kväll, så är jag inte speciellt orolig, för Abra kommer hit och hälsar på mig i morgon och ja...ja ni vet, han kan trolla. Nej, nu skall jag släcka lyset här. Jag skall nog snart kunna somna (gäsp) god natt på er.

Skriven av: Yngve Åslund