Han sa till mig

Han sa till mig

Han sa till mig att springa och jag gjorde det. Han sa till mig att fly och jag gjorde det. Han sa till mig att jag var vacker och jag nekade det. Han gav mig så mycket som jag var evigt tacksam för men jag visste att det inte var värt att behålla honom i mitt liv.

Varje morgon brukade Theo, som jag kallade honom, och jag vakna exakt samtidigt. Som vanligt tröstade han mig från nattens mardrömmar. Just idag handlade det om en demon som var utklädd till pirat och långsamt närmade sig mig. Han tog ett stadigt strypgrepp om mig samtidigt som han påminde med sin kryptiska röst hur kraftlös jag är. Det värsta var nog att det var så verkligt men jag började bli van. Jag satte mina tår mot det kalla betonggolvet och redan då bemöttes jag av dagens första begäran. Han ville ha mat, Theo var hungrig. Men inte vilken föda som helst, utan levande fågel. Hans ljusa och kniviga röst fick mig att springa ut direkt, mitt i natten och jag var fylld av fasa. Han visste att jag var livrädd för de odjuren men det var det han älskade, han styrde mig som en maktlös pjäs.
Ser du den där? Vingar som en örn, fjädrar som en svan och näbb som en hackspett men jag begär dig bara huvudet. Men glöm inte, levande ska det vara, så att den kan fortsätta sitt liv i dig.
I den stunden gick jag emot alla moraler jag hade och framför allt min största rädsla. Jag grät av panik och greps av en skräck när jag ser det halvätna huvudet täckt i blod. Ett levande och oskyldigt djur låg där, tom som en påse sopor. Den var död och jag försökte undvika att se på den huvudlösa kroppen som numera hade en djup röd och fyllig färg. Theos flin reflekterades i bäcken precis framför oss. Jag såg det på honom, han var nöjd. Hans ljusgula och bleka hud tillsammans med hans hans glesa bruna tänder och hans stripiga hår fick mig att känna ett lugn, precis som vi var samma person.

Det var inte ofta som Theo lämnade mig ensam, men varje gång blir jag påmind om hur mycket han tär på mig. Jag vill bara försvinna eller få tillbaka mitt gamla liv. Men han har tvingat mig att bryta alla kontakter, tvingat mig till isolering. Men jag ser bara en lösning på allt och jag har det som krävs. Men frågan är om jag har tillräckligt med mod. Mod till att både förgöra mig och Theo. Trots att hans kviga och och otydliga röst fyller upp mitt tomrum av rädsla, hat och oro så har jag aldrig tänkt så långt. Men nu är det droppen. Jag satte en stol mitt i den lilla stugan precis under repet med öglan på. Precis då möttes jag av hans blick. Han var fasansfull och hans röda ögon skar i min själ.

Han sa till mig att låta bli, men jag gjorde det och i samma sekund hängde ett blekt lik nedför taket han var borta men jag var i himlen. Han sa till mig att döden var ond, men jag såg frihet.

Författare:

Publicerat

Dela: