Här är mitt liv (fortsättning)

Jag är trött att flaxa runt och inte höra hemma någonstans.
Är det kanske ytterligheterna som gäller för mig?
Ro hade jag innan jag föddes i mammas mage, ro kommer jag att återfå efter min allra sista flyttning, när jag förenas med intet igen.

”Tragiskt” sade Stella att aldrig känna sig hemma någonstans
”Det fantastiska är att hon ha kunnat skoja om det, i alla fall skriftligt” tillade jag
”Å andra sidan har vi också flyttat runt, men jag tror inte att vi har tagit skada av det”
”Det värsta var den dagen när de skildes, när jag såg alla våra saker lastas på olika bilar ”sade Stella
”I helvete Stella, jag blir fortfarande förbaskat ledsen när jag tänker på det”
”Jag har undrat många gånger under åren som har gått om mamma och pappa blev verkligen lyckligare efter skilsmässa” sade Stella
”Mammas liv kunde i alla fall ha varit annorlunda om inte Erik hade lämnat henne, sista tiden när jag satt hos henne kändes nästan som hon inte väntade på annat än att få dö”

Med glädjen att äntligen har blivit av med honom och med hoppet att mitt förhållande med Gianfranco skulle bli mer normalt, flyttade vi in i en lägenhet.
Resorna mellan Italien och Sverige blev all tätare, jag mådde rätt bra trots allt och såg framemot sommaren 88 när jag och barnen skulle tillbringa en månad där nere.
Det skulle vara som ett ”eldprov” så att säga.
Jag körde nonstop genom Europa för att kunna uttnyttja tiden maximalt
Gianfranco väntade inte oss före än på tisdag så han blev jätte glad när vi stog vid hans dörr med all vår packning, redan på söndag
Han kramade mig och sade:
” Hallo bimba! Jag har saknat dig!”
”Bimba” ”lilla flicka” var det som han brukade kalla mig!
Barnen sprang runt som om de alltid hade varit där, det kändes tryggt att se dem. Jag insåg att det inte skulle bli några problem.

”Det var kul där nere, kommer du ihåg när jag tog hans bil och körde iväg?”
”Om jag minns? Jag var så rädd att det kändes nästan som jag skulle bajsa på mig ”sade Stella
”Gianfranco var ganska snäll i alla fall mot oss, men jag hade aldrig velat flytta dit, så var det lika bra vad som skedde”




Tiden går fort när man är lycklig och juli månad flög iväg.

Juli 1988

Eftermiddagen innan vi skulle resa hem…
Vi hade just älskat och satt och pratade lite om framtiden
”Jag undrar hur den här historien kommer att sluta mellan oss, men du är kvinna i mitt liv” sade Gianfranco
”Skall jag berätta för dig hur slutet ser ut i mina tankar? Jo jag skulle flytta hit med barnen, så skulle jag ta hand om huset och hjälpa dig på fabriken, låter inte det underbart? Kanske lite orealistisk och romantisk men underbart eller hur”?
Han kramade mig hårt

”Jag tänker ofta på dig, hur du har det där uppe med alla barn, med farmor, ” Zazzi, jag behöver dig här, du är alltid så glad och positiv, jag hade bett alla att dra åt helvete vid det här läget, hur står du ut?”
”Ja, du, min styrka kommer uppifrån, det har alltid gjort” sade jag

Snart skulle det visa att jag behövde ännu mer hjälp uppifrån för att stå ut med ytterligare en separation, för utan mera ingående förklaringar bad Gianfranco mig att ”dra åt helvete”, att hans känslor hade svalnat sedan länge tillbaka och att jag borde ha förstått det.
Betydde inte hans ord någonting alls då?
Alla hans funderingar?
Alla hans ”jag saknar dig”?
Och allt detta enbart två veckor efter min hemkomst.

Just det! ork, tålamod, och min altruism vad kom det ifrån?
Kanske var det inbillning men jag kände att min styrka var GUD, den Gud som jag alltid bad om hjälp i alla situationer och framför allt när jag behövde vägledning.
Av någon anledning fanns ”han” alltid där och gav mig de svar och råd jag behövde.
Gud var min hjälp, min tröst, mitt allt i alla svåra situationer.
Jag var inte religiös i den benämningen att jag biktade mig, att jag gick till kyrka på söndagarna, men jag hade en stark tro, en tro på ”något” som var utan tvivel tusentals gånger bättre än människan för att ha kunnat planera jorden, universum, livet överhuvudtaget i minsta detalj, med allt respekt för vetenskapen.

Jag reste mig från gungstolen och hämtade plånboken.
I den bevarade jag den lilla Jesusbilden som jag hade fått när jag gick i tredje klass och som jag alltid hade burit med mig,
Den gav mig känslan att aldrig vara ensam.





Femtiotalet

Det var fint att gå på privat skola, nunnorna var snälla och man lärde sig att uppföra sig ordentligt.
Vad hade mina föräldrar fått det ifrån?
Jag avskydde allt som hade med nunnor att göra, jag hade upplevt under årenslopp att de var falska och gjorde sig till för föräldrar som kunde betala, dessutom tyckte inte jag om att be eller att sjunga men jag var svag för texterna, jag älskade texter i dem religiösa sånger framför allt den här som var en hyllning till ”oblaten” den lilla vita partikeln som skulle föreställa Jesus kropp,
”Vi dyrkar dig helig oblat
”Vi dyrkar dig kärleksfull oblat
”Du är hälsan för de levande
”Du är hoppet för de döende
”vi dyrkar dig…”



1956

Att ta emot nattvarden och konfirmera sig var ett måste.
Jag ville inte, jag kunde inte.
Jag skrev i dagboken:
”det finns många lustiga episoder i mitt liv som skulle kunna skrämma andra i min ålder, och hur skall jag kunna berätta för prästen vad som försiggår mellan min fader och mig? när han närmar sig med sina äckliga händer och styr ”mina” till den hårda grejen han kissar med och han lovar mig gång på gång den fina dockvagnen som jag sade att jag önskade mig första gången han rörde vid mig?

I år skall jag också konfirmeras och på söndag skall jag börja i ”katekismen” en form av utbildning inför nattvarden.





Första söndag i maj


Prästen talade om massa saker, vi gick igenom alla Gudsbud.
Det fanns några flickor till, den ena var mycket söt med stora blåa ögon, jag skulle också vilja ha blåa ögon, man ser så ser snällt ut på något sått.



Andra söndag i mai


Det är Moder Marias månad, det har bara gått femton dagar, vi måste be varje dag, fyrtio avemaria, fyra paternoster och fyra gloriapatris.
Det är jobbigt att stå på knä på den hårda träbänken.
Prästen, han har mjukt under sina i alla fall, det är inte rättvist.

Tredje söndag i maj


Vi pratade om hur viktigt det är att bikta sig, för man måste vara hel ”pura” för att ta emot Jesuskropp, vi måste berätta för prästen om alla våra synder för att få Guds förlåtelse, men hur kan jag berätta om min hemlighet?
Jag vågar nog inte, men jag hoppas att när dagen kommer blir det lättare.


Sista söndag i maj


Det var fruktansvärt.
Jag berättade mycket för fader Ettore:
jag berättade om att jag slog min lilla syster ibland, att jag trampade på fågelägg, att jag stal blommorna och t.o.m.guldkedjan från grannen, men ”det där” kunde jag inte berätta
Det var ett sakrilegium att ta emot oblaten när själen fortfarande var svart, om jag skulle dö så skulle jag gå raka vägen till helvete,
vad skulle jag göra?
jag valde ändå att tiga.



26 juni, 1956 min konfirmationsdag.


Solen sken och jag såg ut som en prinsessa i den vita klänningen som mamma själv hade sytt.
Det var en kreation i vit med spetsar och organza, och mamma hade tillbringat många sömnlösa nätter för att sy den färdig.
På morgonen hade hon tagit fram locktången som vanligt, hon ville göra mig fin och mitt hår föll nu som skruvar runt mitt ansikte, men för mig kändes som om någonting i mina ögon skulle tala om för omgivningen att snart skulle jag begå ett stort brott, det största man kunde begå enligt Gudatron
jag skulle gå fram till altaret och den lilla oblaten skulle lägga sig på min tunga för att vidare vandra i min själ.
Vilken tur att jag hade slöjan som täckte nästan hela ansiktet för, om Gud var medveten om min hemlighet, skulle i alla fall ingen annan få reda på det.

”Har hon levt med dåligt samvete hela livet?”
”tror du att när hon dog kände hon att hon kunde hamna i helvetet?” frågade Stella
”Jag vet inte, jag hoppas verkligen att hon inte gjorde det, för helvetet har hon haft här på jorden ibland”
”Nej jag tror att hon är uppe i himmelen bland sina änglar Stella”

Jag kramade hårt den lilla medaljen.
Efter skilsmässan från Kristian hade jag levt ideligen med dåligt samvete, jag kände att jag hade på något sätt prioriterat mig själv och trampat över min omgivnings känslor.
Både att klara av sin egen kris och ändå var närvarande och uppmärksam för det som barnen krävde visade sig inte vara så lätt.
Ulf trivdes inte i Göteborg och flyttade till Stockholm.
Min syster Letizia skulle ta hand om honom.
Letizia var en av mina syskon.
Till skillnaden från mig var Letizia en liten bevingad varelse.
Det hände att av någon anledning behövde mamma lite hjälp med tillsyn av någon av oss två.
”Är det Zazzi så få du skynda dig” brukade granntanten säga till mor
Jag hade alltid varit avundsjuk på Letizia, hon behövde inte röra en fena för att få uppmärksamhet, medan jag var tvungen hela tiden att hitta på nya rackartyg för att överhuvudtaget bli sedd.
Men det var snällt av henne att ställa upp för Ulf, det uppskattade jag.
Carolina skolkade och umgicks med opålitliga killar.
David gav mig inga problem, han försökte alltid att göra det bästa av alla situationer.
Stella, den lilla gulliga Stella..
Det finns en sommar i mitt liv som jag kommer aldrig att glömma
Hon hade varit på fest hos några grannar och druckit mer än hon tålde.
Eftersom var det ganska sent tyckte jag att det var dags att återvända hem.
”Nej minsann hon skulle inte alls göra det och jag hade inget att göra där och skulle låta henne vara i fred.”
Tålamodet var vid detta läge lika med noll.
Jag tog henne i handen och drog henne hem under svordomar och andra protester.
Jag hade just stängt ytterdörren när hon kom hotande mot mig med en förskärare i högsta hugg
”Kom inte i närheten av mig annars dödar jag dig”
Återigen fick jag höra att jag brydde bara om mig själv
När man mår som sämst verkar det som att minnet är den enda fungerande aktivitet i ens hjärna.
Det går med världens fart och t.o.m. sådant som har legat gömt kommer fram.

Snart skulle Erik komma hem och vi skulle äta middag
Erik, Erik, Erik, jag skulle kunna sitta i timmar och bara ropa hans namn.
Erik var min ”man” mannen i mitt liv

Sommaren 1989

Jag hade bestämt mig för att följa med Eva och andra tjejer till västkusten, hon hade tjatat flera gånger om det.
Att vara ute och träffa människor på det sättet var inte riktigt min grej, men inte av misstag var hon försälnjngs chef på skoavdelning på ett stort varuhus och med sin övertalningsförmåga fick mig att säga ja till slut.

Det hade varit jobbiga år efter skilsmässan från Kristian, och beträffande män var det bara sex som gällde.
Men hade blivit bara en förbrukningsartikel för min del.

Solen sken, Eva hämtade mig och vi åkte iväg mot ”äventyret” som jag kallade utflykten till Smögen.
Vi inkvarterades i Annexet intill Smögenbadet.
Vi lade vårt vin flaskor i kylen, tog på oss badkläder och gick mot klipporna för att ta ett dopp.
Vatten var kallt och jag vägrade att gå in.
Jag stog på klippan och begrundade havet framför mig, dess storhet som bevisade människans egen storlek i sammanhanget och kände plötsligt en grop i halsen som fick mig att kämpa för att hålla tillbaka tårarna.



Sommaren 1959


Min far har bestämt sig för att jag skall lära mig att simma, han skäms för mig för att jag inte kan det i min ålder, man skall kunna vara som en fisk om man är femton år. Jag har på mig min bikini men känner mig obekväm i den, framför allt när han är i närheten, jag kan se honom drägla på något sätt efter dem jävla stunderna som han tillbringar intill mig.
Jag ryste bara åt tanken.

Klipporna är vassa, jag står där och betraktar orisonten, hur underligt det är att inte kunna skilja havet från himmelen.
Plötsligt står min far bredvid mig:
”Vad tycker du om att lära dig simma idag?”
”Jag vill inte simma, jag tycker inte om att bada, jag är rädd för vatten, du vet det”
Ett hånande skratt, sedan en knuff och hans röst:
”Antingen drunknar du eller lär du dig att simma”
Jag höll mig flytande

”där har vi det! anledningen till varför hon aldrig ville bada ”sade Stella
”barndoms upplevelser sätter sina spår tyvärr” viskade jag


”Vakna!” ropade Eva
”Vi skall gå och köpa krabba nu, kom!”
Jag hade aldrig ätit krabba förut.
Allting var så nytt och jag kände mig som en elev på första skoldagen.
Vi satt på uteplatsen på baksidan hotellet.
Vi åt och drack och pratade.
Argumentena blev ytligare och ytligare för varje glas vin som gick ner, vi fnissade och hade otroligt roligt.
Senare på kvällen började vi med make up och förvandlingen.
Jag tog på mig den prickiga svart vita kjolen med likadana ballerinaskor och kände mig fin i den.
En sista blick till spegeln och ute i dansvirveln.

Anledningen till att Eva åkte dit varje år vid samma tidpunkt, var att just den helg var den sista helgen då alla män gifta eller ogifta tog en segelsemester själva innan de förenades med sina respektive inför huvudsemestern.
Vissa med hoppet att kanske finna en tvillingsjäl i vimlet
Dansställe var fullsmockat med folk, bandet spelade allt vad de orkade.
Och så plötsligt stog du där ”Erik”.
Du stog lutad mot baren i din beige tröja och våra blickar möttes.
Du kom fram till mig och frågade om jag vill ha något att dricka–
”En cola tack” svarade jag
Jag följde med till ditt bord där du satt med någon kund, vi pratade hela kvällen, du berättade bl.a. att du var gift men att du hade tänkt skilja dig så småningom.
Vi promenerade på Smögenbrygga och under en lykta kramade du mig och kysste mig.
Jag kan fortfarande idag efter så många år uppleva den känslan, känna din doft av bl.a. vin och sigaretter, havslukten och havsbris som smekte försiktigt min hud
”Du kan följa med mig till mitt hotell i Kungshamn, vi kan ta en promenad dit”
”Jag följer inte med främmade människor” svarade jag
”men du får gärna sova hos oss”
Tysta, smög vi in oss på mitt hotellrum.
Eva sov redan och vi kröp in i min säng.
Du smekte försiktigt mina ben, mina armar, mitt ansikte men somnade ganska fort, klockvisaren stog redan på fem och du skulle ha ett möte vid niotiden.
Innan du gick gav jag dig min visit kort och vi sade adjö till varandra.
Kvällen efter blev inte detsamma, men rolig ändå, det var som att vara i tonåren igen…

1964

Att vara aderton år var definitivt ingenting man kunde önska sig, man stog ofta med en massa frågor utan svar.
Jag hade ingen heller som kunde ge mig goda råd, det enda var att förlitas på sig själv och hoppas att allt skulle gå vägen på bästa sättet
Under åren var skrivande min räddning, dikter som uttryckte sorg, besvikelse, hopplöshet, vrede utlöste varandra.
Papperet fick ta emot alla mina känslor, alla mina tårar.
Papperet blev min vän, ett ställe där jag kunde söka tröst när det var som svåraste.




Förtvivlan, varför förföljer du mig
Jag vet att jag har syndat, men jag har ångrat mig
kan du inte känna det? kan du inte se det?
Hör du inte mitt samvete som bedjar om förlåtelse?
Låt mig vara, jag behöver frid
jag vill inte höra några ljud mer
och om jag kommer att känna mig ensam utan någon som kan trösta mig
kommer jag ändå att vara evigt tacksam för att du övergav mig
Förtvivlan.

Plötsligt kunde jag se hur bardomens upplevelser hade påverkat mig.
Mönster återkom gång på gång, jag ingav ingen förtroende till någon.
Dessutom hade jag svåra problem beträffande intima kontakter. Ingen fick närma sig mer än nödvändigt, sex var ett skrämmande ord för mig.
Det tog många år innan jag tillät en man komma mig nära sexuellt, jag lärde mig ganska snabbt vad killarna var efter, må det vara att dem kamufflerade det hela med ljuvliga ord som ”jag älskar dig”, men mig skulle de inte lura.
Många tårar hade jag fallit under tiden, många fina pojkar hade jag låtit gå.
Mitt hjärta fick ta stryk gång på gång, men mitt ”underliv” var mitt och mitt skulle det förbli.

Därför var ”lycka” ett främmande ord i mitt livs lexikon

”Lycka”, du söker den, du kommer att finna den men sedan kommer den att försvinna
den kommer att försvinna från dina tankar, från ditt hjärta
och du kommer att se nästan panikslagen på den människan som pratar om den
du kommer att avböja dess hjälp genom att säga:
”lycka?” ”hjälp?”
Nej, lyckan var något jag hade och som gick förlorat


På vägen hem tänkte jag hur underligt behagligt det kändes och log för mig själv.
Smögen var en av de vackraste platser runt Göteborg som jag hade sett.

Ett vykort i min brevlåda några dagar efter med ”tack för en trevlig kväll” skulle bli början till vårt livs ”kärlekssaga”.

Efter semestern återgick jag till mitt arbete, jag tyckte om att arbeta men det hade inte alltid varit så..






Milano höst 1963

En man som uppförs sig mot sin dotter som min far gjorde med mig är inte värd att tillhöra människors släkt, han hör hemma bland djur, och är definitivt inte en bra make eller, det fick min mor olika smakprov på. Deras äktenskap höll i femton år när han en juni dag berättade för oss att han hade tänkt sig att gå ifrån oss.
Han hade blivit som fyrtioåring förälskad i sin tjugo år yngre sekreterare och efter att han hade lämnat min mor och oss flickor hade han flyttat till Milano med sin Linda som vid det här laget hade blivit hans älskarinna eller ”fru” som hon kallade sig.

Mitt liv i Rom var inget som förebrådde någon som helst framtid, därför var det bara att packa ock lyda och flytta till min fars nya ”familj”
”familjen” hade fått tillökning efter nio månader.
De fick en son som döptes till Max, min fars ögonsten som han kallade honom.
Han hade alltid önskat sig en pojke men min stackars mor hade bara misslyckats och skänkt honom oss, tre flickor som inget värde hade synnerligen
Alltså hade jag berikats med en halv bror, som trots ansträngningar förblev ”halv” för vi drog aldrig samman, inte ens från början.

Faktum var att i min ålder skulle man fortfarande gå i skolan, men den sorten privilegium var inte avsett för mig, nej jag skulle börja arbeta minsann, det hade min far och Linda bestämt

Om det fanns något jag var duktig i, så var det att ”hitta på”.

Jag blev manikyrist, frisörska, sekreterare. och levde mig i dem olika roller trots saknaden av kompetens.

Anställningen fick jag på en gång varsomhelst, troligen tack vare min ”charm”!?
Att behålla den visade sig vara lite svårare.
Ingen kvinna ville ha sina vackra naglar förstörda eller ville gå därifrån med blödande nagelband…
Som sekreterare däremot…
där på Advokatbyrån tog det lite mera tid innan chefen upptäckte att jag behärskade varken stenografi eller maskinskrivning.
Han var så mer upptagen att bjuda ut mig på middagar och båt turer än att följa upp min arbetskunnighet, tills ett av mina brev till en kund kom tillbaka med kundens egen korrigering.
Det blev först då som chefen fick upp ögonen
I ett av brev stog det:
”Var i helvete har du fått tag i en sådan kratta, som inte kan stava till sitt namn ens en gång?”
Det var inga lysande vitsord direkt, och lika lätt som jag kom in, fick jag gå därifrån.

Min ”lotsas mor” påverkade min far i alla riktningar och rätt som det blev stog jag på perrongen på Milanos central station i väntan på tåget mot Rom, dock ej ensam… ett lite följebrev var mitt sällskap, ett brev där min far beklagades för min mor att ”av mig skulle aldrig bli något av” och han önskade henne lycka till.

På tåget mötte jag Daniella, en rolig och trevlig tjej, likasinnad kändes då.
Hon var på väg söderut för att sälja små religiösa böcker,
Hon arbetade för någon liknade hjälporganisation och hade en viss provision på försäljningen.
”De behöver folk, varför följer du inte med?”
Allt annat var bättre än komma hem med det brevet i packningen
” Jaa, det är klart jag kan följa med, det kan vara roligt”

Där började min karriär som säljerska… men att jag skulle komma att sälja mig själv det hade jag inte en aning om då…

Det var inte så svårt att sälja böcker för några kronor, definitivt inte när man är aderton år, söt och fri.

Daniella och jag tog in på ett hotell.
Från början ville de inte släppa in oss, men när de fick reda på att vi arbetade faktiskt för ”frälsningsarmén” blev det annorlunda.
Vi var väl medvetna om vad vi gjorde… för några pengar för att betala hotell rummet hade vi inte…
Vi sålde inte några böcker eller, det hade vi inte tid med, vi raggade och hade enbart kul.
Efter fyra dagar hade vi ändå fått nog av allt, så vi packade våra grejer och stack.
Vi hade bestämt träff med några killar kvällen innan för att inte polisen kunde få tag på oss, och en gång in i bilen kändes tryggt och vi tänkte inte mer på det.

”Jag kan nästan se mamma framför mig” log Carolina


Oärlighet… bluff… det finns så många sätt att vara oärlig.

Jag gick till köket för att sätta på en kopp kaffe, telefonen ringde, det var Carolina
” hallo morsan, hur är det? jag försökte ringa tidigare men det var ingen som svarade”
”Neej, jag var ute och handlade” ljög jag för jag hade ingen lust att berätta om mitt läkarbesök
” jag tänkte att ni kunde komma på middag ikväll, det var länge sedan”
” blir det bra vid sju tiden?”
” Jodå, vi säger det, hej då”
Jag lade på luren.
Det var trevligt att ha dem hemma hos oss, speciellt lille Mattias. Han hade hunnit bli nio år nu.
Mattias…
Det var två år efter skilsmässan från Kristian som Carolina kom hem med beskedet att hon och Karl väntade barn.
Att bära ett barn och sätta det till världen är ett av de få privilegier som har tillfalligt kvinnan.
Privilegiet att bli ”mamma”.
Graviditeten skall vara en av dem bästa perioder i en kvinnans liv. Den blivande mamman ser framemot den stora händelsen ”förlossningsdagen”.
Men hur är det att bli mor vi sjuttonårsålder?
Och hur känns att behöva vara både mor och mormor på samma gång?
Det var en gång en liten prinsessa.. så börjar de flesta sagorna, men det är inte säkert att den vackre prinsen på den vita hästen kommer att finnas före henne..
Den prinsessan var min dotter.
Redan från första början visade Carolina en självständighet som var skrämmande ibland.
Hon försvann titt som tätt och man fick hjärtat i halsgropen innan man fick tag i henne igen.
Om det fanns någonting som var spännande så var hon första på plats. Det fanns ingenting som inte drog henne iväg och oftast återkom hon med skrapsår och annat. En liten stund för att bli omplåstrad och sedan iväg igen.
Hon var mycket musikalisk och tyckte om att spela teater.
Om skolan hade inneburit bara drama och musik nog hade hon varit ”bäst”
Det var inte frågan om ”läshuvud” det var bara det att hon uttråkades av saker som inte föll henne i smaken.
Däremot hade hon ett hjärta av guld, hon lånade ut sina leksaker också om hon själv fick avstå ifrån dem, hon var alltid redo att hjälpa andra.
Jag tror att mycket bottnade i min och Kristians skilsmässa, jag kände att i den känsliga åldern på något vis vände jag henne ryggen till, jag fanns inte där som hon hade behövt
Karl hade varit Carolinas pojkvän i cirka ett år
Hon var sexton år och han hade just fyllt sjutton.
” Vi har bestämt oss för att behålla barnet” sade Carolina
Hon märkte nog mitt ansiktsuttryk och skyndade sig att säga
” Är det fel att satsa på familjen?”
Jag blev som tagen på sängen, jag kunde inte förmå mig till annat än:
”Nej, nej det är inte fel, men ni är kanske lite för unga, ni har ingenstans att bo, inget arbete, är det inte litet ett väl förastat beslut?”
Det gick inte att tala henne till rätta.
Till faktum hör också till att hon hade genomgått två aborter tidigare. Hennes beslut blev inte därför så förvånande.

”Jag är glad att hon inte försökte att få mig att göra ytterligare en abort, då hade Mattias inte funnits och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom idag, trots att det har varit och det är jobbigt emellanåt”

”Kan du fortsätta att läsa nu Stella” uppmanade jag min syster
”Självklart”


Jag kom och tänkte på den dagen när hon som femtonåring berättade för mig att hon var gravid.
Som mor skulle jag ha blivit jätte förbannad och ledsen, men jag blev det inte, jag bara hoppades att hon inte hade haft en så traumatisk upplevelse av sex debuten som jag hade haft.
Sexuell debut är alltid ett stort och viktigt steg i en människans liv. Det är första gången som inställning till sex skapas antigen i positiv eller negativ riktning, för min del var det plus minus noll.
Jag blundade lite….
En underbar lägenhet i hjärtat av Rom tillsammans med en underbar kille som var dock tio år äldre än jag var. Han var pilot på ett amerikanskt flygbolag.
Han visste precis hur man skulle behandla kvinnor i synnerhet en som inte hade så mycket erfarenhet.
Trots mina snart tjugo år var jag fortfarande oskuld men folk skrattade åt det, för med det livet jag levde var det bara inte möjligt. Men gav inga dyrbara presenter utan någonting i gengäld… Därför beslöt mig för att göra ”det” när tillfället skulle falla på.
Jesper blev ”det tillfället”. Jag vet inte än idag var var det som gick snett, men faktum är att kärleksakten
blev ingen minnesvärd upplevelse, det enda positiva i det hela var att nu var jag som alla andra, ett tillgänglig tillfredsställande objekt för det manliga könet
Carolinas besked kändes det inte helt hopplöst ändå
Jag visste att, med Erik vid min sida skulle jag vara dem till stöd trots allt.
Efter mitt fjärde barn hade jag gått igenom sterilisering.
Det var tio år sedan, jag hade aldrig ångrat det, ända tills nu när jag stog med den lille nyfödda pojken i min famn och önskade att det kunde vara ”vårt barn” Eriks och mitt.
Carolina, Karl och lille Mattias bodde kvar hos oss.
Mattias fick ta emot all min kärlek dels som mormor och dels som ”mamma”.
Ibland glömde jag bort att det var mitt barnbarn jag höll i.
Mattias blev som ett band mellan Erik och mig, ett band som aldrig skulle försvinna det var jag säker på.
En bättre ”morfar ersättning” hade Mattias aldrig kunnat få

Stella såg hur Carolinas ögon började glänsa
”Hon älskade verkligen Erik”
” Om jag ändå kunde ha förstått det långt innan de gifte sig..” sade Stella
”Det hade du rätt i Carolina, helvete har hon haft här på jorden och mycket tack vare mig” fortsatte hon
”Jag hade så svårt att se en annan man än pappa vid hennes sida”
”Anklaga inte dig själv Stella, alla vi runtom har bidragit till att göra hennes liv svårare, men hon har nog förlåtit oss alla, hon dog ändå lycklig bredvid sin Erik och hon ha det bra nu”


1989

Jag ringde upp det telefonnumret som Erik angav på vykortet–
”Jag söker Erik”
” ett ögonblick ” svarade en röst
”hallo det är Erik”
” Hej det är Zazzi, stör jag dig?”
” Oh nej inte alls”
” Jag ville tacka dig för kortet, det var gulligt”
Vi avslutade samtalet med att bestämma träff dagen efter, vi skulle promenera.
Jag hade aldrig promenerat så mycket, men jag tyckte om det, jag t.o.m saknade promenaderna när de utgick av olika anledningar.
Vi promenerade i en månadstid utan att han rörde vid mig, inte en antydning att han tyckte om mig, jag började fundera vad det var för fel på honom eller mig, han kanske var bara ute efter sällskap.
Detta gjorde mig fundersam, för aldrig någon man hade tidigare varit i min närhet utan att göra några närmande
Men plötsligt en augustinatt befann jag mig i hans famn och vi älskade med varandra för första gången.
Erik skulle bli den man som för första gången skulle höra ifrån min mun dem tre orden ”jag älskar Dig”
Och jag skulle bli den kvinna som för första gången i sitt liv skulle uppleva hans tre ord ”jag älskar dig” som verkligen äkta
Jag funderade en stund medan jag laddade kaffe bryggare.
Vårt sexliv hade alltid varit perfekt och än i dag efter så många år, oavsett de många kriser vi hade gått igenom hade den biten av förhållande aldrig rubbats.
Att älska som vi gjorde, med det inlevelse kunde inte vara tecken annat än för kärlek.
Vi somnade fortfarande i varandra famn om nätterna, vad var det jag saknade då? Varför blev jag så förtvivlad emellanåt? Erik hade visat att han älskade mig på många olika sätt men det räckte ändå inte.
Jag hörde om och om igen hans ord, de orden han hade sagt efter återkomsten från Amsterdam
” Jag har ingen lust att fortsätta”
Jag hade råkat läsa vad han hade skrivit och hans synpunkter på tillvaron satt som klistrade framför mina ögon.
Varför skall jag fortsätta engagera mig?
Du undrar varför jag inte vill ”ha” dig Zazzi?
Det är inte på det viset att jag inte vill ha dej. Jag behöver vara själv. Det känns på något vis som en självbevarelsedrift.
Förstår inte hur jag skall komma till ro med mig själv då vi fortfarande är tillsammans.
Jag tycker om dig och bryr mig för mycket. Dock inte så till den milda grad att jag kan låta vårt, gemensamt, destruktiva liv tillsammans fortgå särskilt mycket längre till. Jag känner det som att jag tar död på mig själv. Du säger att man inte kan ljuga för sig själv. Det är nog så.
De perioder jag känt riktig gemenskap i ditt/vårt liv är korta perioder just efter vi flyttat. Sedan har det alltid hänt något tråkigt i vårt förhållande. Eller runt omkring. Dessvärre har jag alltid haft giftpilarna kvar efter våra diskussioner.
De första två åren var det skönt att åter kunna förenas och känna kärlek. Mycket svårare blev det med tiden. Glömma o förlåta. Hur gör man det när det gällde mitt dåliga samvete?
Var jag inte hos dig (och ofta kände mig som en leksak) fick jag höra eller se sura miner och kommentarer. Tag tog åt mig för mycket. Markus sa inte något. Vet fortfarande inte om jag vågar fråga honom. Jag gjorde så gott jag kunde så det är väl ingen större vits att fråga.
Det var allt för mycket diskussioner kring detta. Det räckte och blev över med reaktioner på topp och känslor bli till is och föraktfulla.
Föraktfulla mot mig själv, som inte kunde bortse från alla dina praktiska bekymmer med oro för framtiden, och bara dra.
”-Jag har alltid klarat mig, skit samma vad du gör, stick, du bryr dig ändå inte om mig!” Ok, du har alltid bett om förlåtelse. Inte endast sagt förlåt utan även varför du reagerat. Tror inte jag kunnat/förmått ge dig förlåtelse så totalt som skulle ha behövts.
Vadå förlåtelse? varför be om förlåtelse för att man är sig själv?
Du har många gånger talat om för mig att folk ”beundrade” mig för hur jag klarade av att leva med dig. Har inte förstått det beundransvärda. Fortfarande tycker jag om dig alltför mycket.
Förstår idag att jag inte har klarat det på ett bra sätt. En långvarig tid i ett högt tonläge och respektlöshet satte sina spår.
Din framtid har alltid varit så full av visioner. Jag har endast känt mig som om jag alltid blåste ut dina ljus.
Jag är så förbannad trött

Min käre Erik vad är förlåtelse?


Det räcker inte att säga förlåt, det räcker inte när sår är för djupa och som du säger varför be om förlåtelse för att man är sig själv?
men riktig kärlek mäter inte sårets storlek eller djupet, riktig kärlek förstår att ingen är perfekt, att känslor kan vara upp och nere, riktig kärlek har överseende, riktig kärlek lämnar inte hat bakom sig, riktig kärlek sätter inga bojor
Har många gånger sagt förlåt för saker som jag inte rådde för, nästan sagt förlåt för att jag fanns till, nej idag inser jag att det enda jag skall be förlåtelse för är att ha varit så självisk intill blindhet, att jag har inte vara kapabel att tillgodose andras behov, att ha förväxlat mina behov med ordet kärlek
Kan du någonsin förlåta mig för det?

”Kan man älska någon så mycket att man utplåna sig själv?” frågade Stella
”Antagligen, antagligen… Erik hade utfodrat mamma med kärlek inte med prylar, det var nog därför att hon försökte att klämma sig fast, det är lättare att avstå från materiella ting än känslomässiga upplevelse, vet du väl Stella…”


Erik kysste inte mig längre för han ville inte ge mig falska förhoppningar–
Vad hade han menat med det?
Det enda säkra var att jag mådde jävligt dåligt.
Jag plötsligt kunde sätta mig i Kristians kläder, hur han kände sig när jag nästan helt oberörd kunde be om ett antal månader betänketid, när jag innerste inne hade redan bestämt mig
Kaffe puttrade genom, jag fyllde på en kopp…
varför drack jag kaffe?, egentligen tyckte jag inte om kaffe.




Sjuttiotalet

När Kristian och jag flyttade till Sverige började jag så småningom att arbeta som hemsamarit som det hette då.
Det var någon sort hjälp i hemmet för de gamla som inte klarade längre vissa uppdrag som att handla, städa bl.a.
För somliga innebar vårt besök en gång eller flera gånger i vecka, den enda kontakten med omvärlden och därför var det nästan som en fest när vi dök upp.
Att se denna misär i ett så kallat välståndssamhälle var för mig som just kom från ett land där de gamla var väl omhändertagna av sina närmaste helt obegripligt och det gjorde mycket ont i mitt hjärta
Jag arbetade inom kommunen ett antal år, innan jag beslöt mig tillsammans med Vanja och Monica att starta ett privat ålderdomshem.
Och det var under den tiden som jag ”lärde” mig att dricka kaffe.
Jag kunde bara inte tacka nej till kaffet som dem söta gamla tanter bjöd mig på.

”Av kaffe blir man nervös” brukade mamma säga, men nu kände jag behov av en kopp.
I kväll skulle Carolina, Martin och Mattias komma på middag.
Carolina och Karl hade gott skilda vägar när Mattias var två år.
Carolina hade alltid varit en orolig ande, hon var söt som en liten docka därför saknade hon inte beundrare.
Tyvärr visade sig ganska snabbt att hon hade svårt att klara sig ensam vilket innebar en del ”inflyttning” och ”utflyttning” hos olika manliga gestalter.
Den sista var alltid den ”rätte”.
Carolina var precis som jag, förälskad i ”kärleken”, när ”han” inte motsvarade längre hennes förväntningar trodde hon att det var fel val och så iväg efter nya äventyrer och spänningar.
Hon hade utbildat sig till sjuksköterska och arbetade nu på Silverdalen och trivdes bra där.
För några år sedan hade hon träffat Martin, en trevlig kille som dessvärre visade snart andra sidor som inte var lika trevliga: han hade helt enkelt alkoholproblem och blev ibland mycket aggressiv.

En morgon fick jag meddelande att hon hade uppsökt akuten p.g.a. skador i ryggen, skador som Martin hade ursakat henne under ett av deras slagsmål.
Hennes syskon hade tagit avstånd och Martin blev portföbjuden i deras hem.
Erik och jag hade däremot haft överseende, därför var det trots allt Carolinas eget val att fortsätta att leva med honom.
Det var en besvärlig situation att inte kunna träffa alla tillsammans, men budskapet hade varit tydligt: inte ens på min begravning skulle de komma om Martin var närvarande

Stella började bita på naglarna, det hade hon alltid gjort sedan barnaåren, det brukade hon göra under pressade situationer.
”Ja, du Stella, visst är det bra med principer men ibland skulle vara det fördelaktigt att lägga de åt sidan” sade jag
”Jag kommer aldrig att förlåta Martin för det han ha gjort dig” sade Stella
”jag vet, men du var med på mammas begravning och det rättfärdigar dig, det måste ha kostat dig mycket att ändra på ditt beslut?!!”
Stella ryckte på axlarna:
”Läs vidare Carolina” uppmanade hon mig

Begravning. ett ord med vilket jag hade tidigare lekt när jag så noga planerade för den och som nu, nästan som livets spratt stod kanske vid dörren medan jag kände mig helt oförberedd.


”Hur känns det, när man får vingar, då man är död, säg mor?
”först kröker ryggen på sig, den växer så bred och stor
Sen blir den tyngre och tyngre. Det är som man bar ett berg
Det rister och det brister i revben och kotor och märg.
Så rätar den upp sig med ett ryck och bär allt, allt
Då vet man, att man är död nu och lever i ny gestalt”

Karin Boyes poesi ”efter döden”.
Jag älskade henne, jag brukade läsa hennes dikter om och om igen, de blev aldrig gamla, det fanns alltid tröstande ord i dem.

Mina tankar flög till mina svärföräldrars begravning.
En rysning liknande en iskall vind kröp längs min rygg.

Sextiotalet

Det var året jag träffade dem för första gången.
Kristian, jag och lille Ulf skulle tillbringa sommaren i Stockholm där de bodde.
Ulf skulle vara en överraskning
Kristian hade ”gömt” honom för föräldrarna.
De hade nog blivit vansinniga om de hade fått reda på vad Kristian hade ställt till istället för att satsa på sina studier och Kristian var rädd att de skulle dra in det månatliga ”apanage” som regelbundet skickades från Sverige.
Efter en lång bilresa genom Europa hade vi äntligen kommit fram till Stockholm.
Vi parkerade bilen och gick uppför trappan, Ulf stod framför oss med en dunk olivolja i handen, vi ringde på…
” Hej! ”
Kristians mors ögon tittade nere på det lilla blonda barnahuvudet
” det här är Ulf” skyndade Kristian att säga, mera behövde han inte
Enligt arvslagen skulle Ulf ha varit en ”italienare” i miniatyr, men istället var han helt enkelt ”svensk”.
Hans vita håret ramade in hans söta ansikte där bara två stora bruna ögon bevittnade att han var faktiskt också ”min” son.
Förvånade men glada tog Ulla och Torsten emot mig och Ulf på bästa sättet.
Farmor var smal och vacker, en riktig aristokrat kvinna, hon härstammade från någon adel mormon familj som hade invandrat till Sverige för ett antal hundra år tidigare.
Farfar var en stilig man, han var tandläkare och forskare, fåordig, vilket skapade en viss spänning mellan oss.
Vi hade inte mycket att säga varandra och språkbarriären gjorde inte det hela enklare.
Sommaren gick fort som vanligt men vi hade bestämt oss för att flytta till Sverige så fort Kristian blev färdig med sina studier.






Sjuttiotalet

Nu är vi ”hemma” i Sverige. Kommer detta att bli mitt ”drömland”? Kommer jag att få frid här uppe i norden?
Det är den femte februari och det är kallt. Snön ligger vit på träden, men på gatorna är det rena slasken
Jag är inte van med kylan, har varken stövlar, mössa eller vantar.

Tågresan hade varit kämpig men nu var det över, äntligen hade min dröm att lämna Italien gått i uppfyllelse.
Jag kände att jag hade lämnat bakom mig år och återigen år av besvikelser, sorg.

Att bo med föräldrarna är inte så passande, Torsten ordnar en lägenhet åt Kristian.
Vi flyttar in. Jag trivs här. Vi får vårt andra barn Carolina.
Torsten blir sjuk, för tidigt åldrande säger läkare.
Han blir inlagd på Beckomberga sjukhus.
Grått, trist.
Han ligger som en kolli dag in och dag ut.
Farmor insjuknar av ensamhet, slutar att äta.
Hon läggs in på Södersjukhus för tvångsmatning.
Den vackra kvinnogestalten är borta, kvar är ett benrangel som knappt håller ihop.
Jag kan inte se människor förfalla på det sättet.
”Vi tar hand om henne” säger jag till Kristian
Hon flyttar in till vår lilla trea.
Farfar säger inte ett ord länge, han gör inget väsen av sig.
” Vi tar hem honom ” säger jag till Kristian.
Han flyttar också in i vår lilla trea.
Var det då jag lade den första stenen på mitt ”ålderdomshem”?
Blev Ulla och Torsten mina första ”brukare”?
Begravning nummer ett: Jens

Jens var Kristians äldre bror av vilken föräldrar hade tagit avstånd p.g.a. hans narkotika missbruk.

Till skillnaden från Kristian hade Jens en otroligt sens of humor, han var händig, mycket konstnärlig lagt, han hade målat åtskilliga tavlor och hade haft några framgångsrika utställningar

Han hade aldrig slutat knarka, han visste vad detta innebar men aldrig brytt sig.
Han hade min förståelse, dock inte då.
Vi fick besked om hans död av hans sambo.
Han hade dött i ambulansen efter en astma anfall.
Begravningen var mycket vacker, Kristian sjöng ”ombra mai fu” (det fanns aldrig någon skugga) och jag kände som om det var hans hyllning till en bror han aldrig lärt känna djupt.
Det var min första begravning i Sverige.
Att ära den döde med mat och dryck var för mig helt ofattbar, men jag gillade det, han hade dock kommit till en bättre plats.

Begravning nummer två: Torstens

Tandläkare, förskare, docent, hedersdoktor.
En hjärtinfarkt satt äntligen stopp för hans lidande
Hela hans friska liv hade han varit omringat av ”vänner” men var fanns dem idag? Vart hade de tagit vägen under hela hans sjukdoms period?
Inte en blomma från någon av dem.
En liten blomsterkrans från hans bror och svägerska låg på hans kista.
Ulla, Kristian, barnen och jag var de enda närvarande i det lilla kapellet.

Det tog lång tid innan jag kom över det.
Det var nog då jag började fundera över ordet ”vän”

Begravning nummer tre: Ullas

Ullas begravning blev mycket känsloladdad.
Min minsta dotter Stella var det av barnen som hade haft bäst kontakt med farmor, de var antagligen av samma sort, mycket snälla, omtänksamma, givmilda men med en stor dos självupptagenhet och beräkning.
Till skillnaden från Carolina hade Stella alltid varit självständig och gått sin egen väg.
Det var aldrig tal om att läsa vidare, hon lade av så fort hon fick bestämma själv.
Direkt efter nian åkte hon ”aupair” till Italien där hon stannade ett år.
När Stella fick reda på att farmor var döende satt hon sig på första flyg till Sverige, men tyvärr hade farmor redan lämnat in när hon hade kommit fram.
Eftersom hon hade bestämt sig för att ta farväl från farmor en sista gång, lämnade begravningsentreprenören kistan öppen.
På begravningsdagen försökte jag att förbereda henne att kanske skulle det vara lämpligare att minnas farmor som hon var, men Stella hade egna åsikter om det

Farmor låg i sin kista, hon var mera än smal, hon var nästan genomskinlig.
Hon hade på sig den mörklila dräkten som hon älskade och runt halsen hängde det vita pärlhalsbanden som Stella hade gett henne en gång i julklapp.
Stella gick fram till kista, jag följde med henne…

”Faaamor ” skrek hon
” Nejjj! nejj! faaarmor!”
Alldeles ifrån sig, sprang hon iväg. Jag stoppade henne och kramade henne, hon darrade och grät.

– ”Farmor gråter mamma” sade Stella
Vi återgick till kistan
Och från Ullas vänster ögonvrå rann faktiskt en liten tår.
Var det bara ett sammanträffande att musiken som Kristian hade valt till begravningen var just arian ”una furtiva lagrima” (en snabb och nästan osynlig tår) sjungen av Placido Domingo farmors favorit tenor?
Det var en vacker begravning och än en gång blev jag påmind om vänskap
”Var fanns alla hennes så kallade ”väninnor” som en gång i tiden hade deltagit i olika middagar och sammankomster?
Var hon inte ens värd en liten blomma nu?
Begravningen blev mycket stämningsfull, Kristian satt mellan Carolina och Ulf, Jag satt mellan David och Stella, lille Mattias satt i mitt knä.
Konstigt att i vissa stunder i livet hittar man styrkan att stödja andra fast man är själv i behov av stöd.
Jag var glad att Erik ville vara med mig.

Kl. 17.30

Tiden går fort när minnena kommer, men nu skulle jag börja med middag.
jag visste inte vad jag skulle bjuda på, men pasta var alltid ett populär rätt.
Jag öppnade en flaska vin, jag älskade att laga mat och ta mig ett glas, det var ett sorts sällskap och medan jag rörde i kastrullen flög mina tankar nere till Cautano när jag var hos Gianfranco.
Jag mindes de kvällarna när vi tillsammans med honom och min far eldade i den öppna spisen.
Jag mindes elden som sprakade röd, gul och lila och återupplevde den värme som den gav ifrån sig.
De månaderna som jag hade tillbringat nere i södra Italien hade jag kommit närmare min far än jag hade gjort under min hela min uppväxttid
Hur hade jag kunnat det?
På vilket sätt påverkade han mig?
Varför hade jag inte modet att fråga ut honom?
Det hade gått två månader sedan vi fick beskedet att han var i mycket dåligt skick.
Min syster och jag hade planerat att åka iväg just för att kunna vara med honom sista tiden,
Jag kände att bättre tillfälle för att få reda på varför han hade utnyttjad sin egen dotter hade aldrig funnits.
Nu när han låg inför döden skulle han säkert inte backa för att berätta sanningen.
Tyvärr så som han hade önskat sig, hade han fått gå bort i sin ensamhet, vi hann inte ens att ta farväl.
Vad som återstod för oss, var att identifiera hans lik och försöka att ge honom en viloplats.
Det blev aldrig en identifiering eller en begravning.
Begravningsbyrån hade antagligen sett i min syster och mig två välbärgade svenskor som krossade av sorg hade kommit nere för att ta farväl från sin far och följa honom till sista anstalten: kyrkogården.
Det var inte en liten summa som behövdes för att klara av hela proceduren och varken jag eller Letizia hade råd eller lust att investera i vår far.
Vi tyckte att han inte var värd de pengarna som begärdes för en begravning.
Vad vi ville var bara säga adjö en sista gång.
Plötsligt berättade vaktmästare att det var omöjligt.
Vår far låg i rättmedicins kylrum tillsammans med mordoffer och dylikt och där fick man inte komma in utan tillstånd. Visserligen om man hade bjudit vaktmästare på kaffe.. skulle han eventuellt blunda. Min syster och jag missuppfattade antagligen det hela, åren i Sverige hade fått oss att glömma hur Syditalienare fungerade, han ville ha en summa pengar inte en slät kopp kaffe
Vi fick därför aldrig se honom.
Vad som återstod var att ta reda på alla papper och med dem i handen försöka via kommunen ge honom en gratis begravning med följande jordfästning i gemensamma graven där alla fattiga eller hemlösa hamnade till slut.
Jag skulle minnas honom när han var som bäst, i alla fall mot mig.
Jag skulle minnas när han, under mina tråkiga dagar på flykt hemifrån och från Kristian försökte att uppmuntra mig genom att köpa röda rosor, grilla kyckling på öppen eld och smälla smällare på natten så att det ekade över hela dalen.
Jag hörde min röst säga:
” Oh! pappa förlåt mig, men du har gjort mig så illa, du har förstört så mycket för mig! ”
” jag vet att du har försökt på ditt lilla sätt att ta tillbaka vad du har ställt till, men det var för sent, skadan hade redan skett, jag hoppas verkligen att du har fått frid var än du befinner dig.”
Var fanns han nu?
”Kanske längre fram när jag känner mig redo skall jag återuppta jakten efter dig… ”
Jag skrattade högt för mig själv, när jag kom på vad jag sade till min mor fyrtio år tidigare:
”När jag blir stor skall det inte finnas några fattiga, jag skall bygga ett hem för dem” och nu var min egen far som hade dött i det tillståndet.
Jag märkte att köttfärsen hade fastnat i botten på kastrullen:
” Du ändrar dig aldrig Zazzi, kocken som alltid är disträ´”
Under middagen pratade vi om Stellas bröllop.
Eftersom att Martin inte var bjuden hade Carolina bestämt sig för att inte närvara.
– kan inte Stella acceptera det, så får det vara, ”
Carolina och Stella hade ändå aldrig varit väldigt nära varandra, de var alldeles för olika för det.


Bröllops förberedelser


Till skillnaden från Carolina var Stella mycket konservativ, därför var hennes liv helt annorlunda från systern.
Stella hade träffat Bosse en augusti kväll två år tidigare på ett av Göteborgs inneställe.
Bosse var tio år äldre och en etablerad arkitekt med egen firma och allt som detta innebar.
Det hade sagt 'click' vi första ögonkast och nu var det dags för bröllop.
Jag tyckte om Bosse, han verkade väldigt snäll och mån om Stella.
Jag hade däremot lust ibland att önska honom lycka till med henne, för hon var inte lätt att handskas med alla gånger.
Stella hade blivit gravid och därför hade de flyttat ihop innan Sebastians födelse.
Sebastian var mitt andra barnbarn och både Bosses mor och jag fick vara med på förlossningen.
Det var p.g.a. Stella var rädd att Bosse skulle klappa ihop och inte klara av att närvara.
Det var jag jätte glad för.
Det är inte många mormödrar som kan bära med sig livet ut, den känslan, känsla av att se sitt barnsbarn komma till världen.
När Sebastian var sex månader hade de bestämt sig för giftermålet
Bröllop stod därför vid dörren och Stella behövde mycket hjälp med planeringen.
Örgryte gamla kyrka skulle bevittna löften om evig kärlek och trohet till varandra.
Boyzone med 'every day I love you' och Laura Pausini med 'indimenticabile' 'oförglömligt' (tillägnat till Stellas farmor) skulle svara för musiken
En hel vecka var Stella och jag runt om i stan på jakten efter den perfekta bröllopsklänningen.
Hon hittade till slut ett krämfärgat siden klänning med snörliv.
Små vita pärlor prydde hela överdelen och den tvåmeters långa släpet gav ett pampigt intryck.
Det var ett glamouröst och samtidigt enkelt skapelse som verkade klippt och skuret för henne.
Hon provade den och begrundade sin silhuett framför den stora spegeln, vad vacker hon var…

1973

”Vi väntar barn” sade jag till min svärmor
”Jaha ”var det allt hon fick ut
”Du får väl göra abort” tillade hon efter en stund
”Glöm det, det är mitt och Kristians barn och vårt liv, du skall inte tala om för mig vad jag skall göra”
Jag smällde igen dörren och gick därifrån.
Jag hade just hunnit hem när telefonen ringde:
” förlåt Zazzi” hörde jag hennes röst säga, det är klart att det är ert liv, ni får väl kanske börja tänka på giftermålet då?”

Kristian var inte så pigg på att gifta sig, hans far hade hjärntvättat honom
Det var inte nödvändigt med äktenskapet, det skulle innebära bara massa trassel och pappersexercis och dessutom hade jag inga medel att tillföra familjen.
Jag blev riktigt förbannad, det talades om advokater, äktenskapsförord o.s.v.
Det var bara pengar som räknades i den här familjen.
Mina personliga egenskaper vägde inte någonting i sammanhanget kändes det som.
Vi gifte oss mot alla odds en kall söndag i mars månad samma år,
Framför spegel i hallen stod ingen silhuett denna gång, det var en havande kvinna i en gräsgrön kort mamma klänning med opassande röda skor.
Svärmor var klädd i svart: troligen speglade färgen hennes känsla inför detta bröllop.
Gästerna?
Jo minsann hela sex stycke:
de närmaste alltså svärmor och svärfar, min syster Letizia och hennes man Rolf, Kristian mormor och lille Ulf.
Den stora bröllops middag skulle gå av stapel i lägenhet på Östermalm där Ulla och Torsten bodde och bestod av 'rostbiff och potatis sallad'
Prinsess tårta och champagne.
Bröllopsnatt tillbringades i vår egen bostad, mig beträffande största delen på toaletten.
Jag hade mått illa under färden mellan Östermalm och Nacka med konsekventa kräkningar och illamående…
Jag tänkte på Carolinas födelse
Hon vägde 5600 kg. och var 57 cm lång, den hittills största ”bebisen” som hade fötts på Nacka sjukhus
Hon var inte vacker då…


I ateljé


” Mamma, mamma är du i din lilla värld igen! Vad tycker du om klänningen? ”
”Underbar, den klär dig verkligen, ta du den”
Hon provade skor och slöjan och bestämde sig för att det skulle bli den här.
Den var inte billig men hon behövde inte vända på slantarna direkt.


Bröllopsdagen sommaren


Kyrkoklockorna började ringa, tystnad rådde i det lilla kapellet, Bosse stog vid altaret klädd i sin frack och väntade otålig på sin lilla dam.
Orgelmusik ekade nu i kyrkan och spred via Mendelssohns brudmarch, en känsla av tillhörighet, evighet, romantik och där kom hon bländande vacker…..


Sommaren några år tidigare


Den ljusblåa Rolls Royce stannade utanför vår bostad.
Den skulle ta oss till Kållereds gamla kyrka där ett fyrtiotal gäster väntade på Erik och mig.
Efter fem år samboliv skulle vi föreviga vår kärlek.
Det blev oundvikligt att jämföra denna dag med min föregående bröllopsdag.
Vi strålade av lycka, vi hade planerat vissa detaljer tillsammans och allt kändes helt enkelt underbart.


Sommaren

Kristian förde Stella till altaret och jag kände ett knyt i halsen, men jag fick inte gråta, dessutom skulle jag ta hand om min gamla mor som hade rest från Rom just för denna tillfället.
Ett öga behövdes också för lille Mattias eftersom att Carolina inte var med.
Jag kände mig ensam, med vem skulle jag dela glädjen av en sådan dag?
Nej det fanns ingen tid för funderingar nu, gratulanterna väntade utanför och bussen som skulle ta gästerna till restaurangen var redan på plats.
Ulf skötte sitt jobb som toastmaster utan anmärkningar, han var en glad prick han…
Ändå hade han inte haft det lätt stackarn!





1968


Mitt i melodifestivalen kände jag att något var på gång.
”När den nionde fullmåne står högt uppe i himlen, då är det dags ” det hade min mor berättat för mig.
Faktum var att månen stog faktiskt högt och i sin fulla rundhet
” Jag har ont” sade jag till Kristian
Vi väckte min mamma som sov i rummet intill
” mamma, jag har så jätte ont i magen, jag tror att det är dags”
Hon behöll sitt lugn. Jag hade aldrig sett min mor tappa kontrollen, hon var alltid sansad i alla situationer.
Just då kändes det tryggt.
B. B. där jag skulle nedkomma låg i närheten av vår bostad, så vi tog på oss ytterkläderna och lunkade sakta i nattens månsken.
Jag skrevs in och fick följa med en sköterska.
Hon lade mig på en brits, mätte blodtrycket, magsomfång och rakade mig i underlivet.
Efteråt blev jag ombedd att dricka en hästdos ricinolja och blev till slut hänvisad till mitt rum där redan låg en förlöst kvinna med sin baby.
” Du får inte äta någonting från och med nu” sade sköterskan
” Jag kommer in då och då för de kontroller som behövs.”
Kristian och mamma var trötta.
Förlossningsarbete hade bara börjat, därför skulle dröja ett antal timmar– hade sköterska sagt– speciellt som förstföderska
Kristian och mor gick därför hem igen, han fick ändå inte närvara själva förlossningen.
” Köp med dig något gott” bad jag Kristian om
Han kysste mig och lämnade rummet.
Värkarna hade nästan upphört.
Vid elvatiden såg jag Kristians gestalt komma in genom dörren:
” hur är det?, känns det något?”
” jag vet inte, det verkar som barnet inte ha bråttom, har du med dig godis?”
” du får inte äta ha syster sagt”
”jag bryr mig inte om vad syster säger” och ryckte påsen ifrån honom.
I den fanns sockerknappar i olika färger, de var min älsklingsgodis.
Jag mumsade i mig allt på noll tid som vanligt.
Sköterskan kom in just när jag höll på att tugga de sista och skällde på mig.
Hon skulle undersöka mig nu.
Det gick jag inte med på
”Jag vill ha en läkare” skrek jag
” Det är vi som utför sådana kontroller inte läkaren” sade hon
” Jag bryr mig inte om det, du skall inte undersöka ett dugg”
Hon svor lite lätt:
” skyll dig själv och skrik inte sedan”
Vid femtontiden började göra rejält ont.
De tog in mig in i förlossningssalen.
Kristian och mamma fick vänta utanför.
Jag lades på en kall bårliknandesäng med ben isär.
Jag skrek och grät, smärtan var outhädig, jag ropade efter Kristian, mamma,
alla helgon, jungfrun Maria.nej faan inte någon kunde hjälpa mig.
”Vi får väl snitta nu”
”skalpell” bad gynekologen om
” Krysta nu” ombad han
” krystaaa!”
” Jag kan inte, jag orkar inte”
Var alldeles omtumlad, men hörde vad de sade sinsemellan
”Fort, annars är risken att vi skall minnas den här söndagen stor.”
” Hjälp till nu” skrek de till mig.
Så mycket begrepp jag att det var bråttom och att jag eller barnet var i fara.
En av sköterskorna lade sig med hela sin tyngd över min mage, hon tryckte och tryckte och äntligen… var det över.
En stor klump på 5,100 gram hade kommit ur livmodern, en välskapad pojke hade sett dagensljus.
Klockan hade blivit 16.20.
De tog ut pojken för att visa honom till Kristian och mamma.
Läkaren sydde tre styng internt och tre externt, gratulerade mig och gick.
Själv blev jag lämnad ensam i det kalla rummet i väntan på att kontrollerna som så småningom gjordes inte tydde på några komplikationer.
Efter ett par timmar som för mig blev en evighet kom sköterskan in med Ulf.
Han var så fin i de ljusblåa kläder som jag hade köpt, hon lade honom bredvid mig, försiktigt vände jag huvudet för att se på honom men illamående tog vid och jag kräktes.
Det blev min ”välkommen till världen”
Lille, lille Ulf…

Jag vill inte stanna kvar på sjukhuset, så på mitt eget ansvar blev jag utskriven, pediatren skulle komma hem till oss efter en vecka för att kolla att allt stog rätt till.
Kristian var samma dag jag blev utskriven bjuden på en fest och han hade inte tänkt sig att avstå för min skull.
Med ömmande, läckande bröst, med suturen i underlivet som gjorde för mig svårt att sitta, klev jag med ombord på spårvagnen som skulle ta oss till festplatsen.
Ulf var fyra dagars gammal, det var första gången jag lämnade honom till mamma, första gången av en ouhändlig serie.



Martin, Carolina och Mattias hade gott, jag röjde lite i köket sedan skulle jag ringa till David.
David var också en stor klump vid födelse 5450 g. och 56 cm. lång, han var så söt med sina blåa ögon som tittade undrande på mig.
David var den av syskon som höll sig mest i bakgrunden, han hade aldrig gjort mycket väsen av sig.
David var det av barnen som mest hade lidit av Kristians och min skilsmässa.
Han försökte alltid förstå, men gjorde han verkligen det…?






Höst 1995


Det hade blivit skottlossning utanför en av krogarna i centrala Stockholm och vi hade fått reda på att en av Ulfs vänner hade blivit skjuten till döds, Ulf hade själv varit där med sin fru några minuter innan, men gått för de hade ingen lust att stå i kö.
Som alltid jag hade svårt att sova när inte barnen var inne och definitivt inte i natt efter att jag hade pratat med Ulf i telefonen.
Flickan som dog var en av Ulfs fru bästa väninnor, vi hade träffat henne på deras bröllop.
Ulf hade gift sig med Linda ett år efter dem hade träffats. det hade blivit kärlek vid första ögonkastet.
Det var ett vackert bröllop och det kändes extra speciellt, det var så underligt att se Ulf stå brudgum, det var inte så länge sedan som han låg i sin barnvagn…
Ulf hade varit alltid ett A-barn.
Akvariefiskar, mineraler, flygplan var några av hans intresse, men den största passionen var nog musiken.
Redan vi två års ålder kunde han nynna efter Verdis arior och vid sex årsålder kunde på piano ackompanjera sin far när han sjöng lättare arior
På åttiotalet blev han utvald till en av Sverige bästa unga musiker, han var med på olika konserter bl.a. på Berwald hallen
Det var så länge sedan kändes det som…!
Vid fyratiden hörde jag nyckeln sättas i dörren, jag gick upp.
David hade med sig en kompis vilket var inte ovanligt, vårt hem hade alltid varit öppet för alla.
Jag berättade för honom om händelsen och jag fick en reaktion som var helt oväntad:
”Jag skall mörda de jävlarna, invandrarjävlar, svartskallar…. Om det hände något till mina syskon, skall jag döda de allihopa.”
Jag kände mig yr, chockad, det enda jag fick mig ur vad att–
” David, alla invandrarna är inte likadana, här framför dig har du faktiskt en av dem”
Plötsligt började han tala om pappa, syskon, skilsmässan om hur jävligt han hade haft, om hur illa jag hade burit mig åt, hur lite jag hade brytt mig om deras känslor.
Jag visste inte vad utlöste det hela, faktum var att soppåsen som var färdig för att slängas, kom flygande
mot mig
Där stod jag utan ord och tänkt
”Är det här vad jag är värd?” en påse sopor slängda i ansikte efter allt jag hade gjort för dem?”
Respekt? Var fanns den?
Först då, slog det mig att han var den som mest hade behövt mig under den tiden och han var den jag hade svikit mest.
Han hade flyttat ihop med sin flickvän Ulrika i Kristians lägenhet och hade börjat på ett nytt jobb.
På grund av mycket nedsatt syn på sitt vänsteröga hade David blivit frikallad från att göra värnplikten och hade börjat arbeta direkt efter avslutat gymnasiet.
Efter några år på Burger King där han hade avancerat i grader kände han ändå att han var färdig med den biten, han hade stannat i utvecklingen som man uttrycker sig på fint språk nu för tiden och därför sagt upp sig.
Med fina vitsorden från B. K. hade inte varit svårt att få tag på något annat och nu arbetade han på en sport affär och trivdes ypperligt med det, sporten hade alltid varit hans största passion
Med David var det svårt att prata, han var fåordig, så våra samtal handlade mest om hur han mådde och vad han gjorde.
Jag lade på.
Det ekade i mina öron om och om igen
Jag hade inte brytt mig om dem.

Erik satte framför datorn.
Jag tappade vattnet i badkaret, tände ett ljus och en rökelse, fyllde på ett glas vin och lade min kropp i ”blöt” i det varma vattnet.
Det var new–age tiden, tider då existentialistiska frågor stod på tapeten, när allt som skedde skulle ha en mening.
För min del sjönk jag mer och mer i mig själv, jag hade många frågor, men fick aldrig några svar.
Borta var tiden när jag var säker på allt.
Trots att jag trivdes med livet och vad jag gjorde kunde jag inte på något sätt känna riktigt tillfredställelse.
Halva sekel hade gått, små rynkor hade gjort entré och dominerade i mitt ansikte som ”prima donnor”.
Nu var det bråttom.
Bråttom med vad?
Äntligen hade jag uppnått den friheten som för åratal hade jag jagat och längtat efter, var det inte tillräckligt?
Barnen var stora och utflugna, barnbarn fyllde upp ibland den tomhet som barnen hade lämnat efter sig gång på gång.
Vad var som saknades då?
Jag blundade en stund.
Som i en film, rullade fram fragmenten ur mitt liv.
En liten flicka springer snabbt förbi, jag försöker stoppa henne.
hon tittar förvånad, nästan skrämd mot mig, jag känner igen henne, den lila klänningen med den svarta sammets rosett, den är så bekant
” Zazzi! Zazzi, varför har du så bråttom?”
”Han jagar mig”
” Vem jagar dig? ”
” Han, pappa”
Plötsligt hade jag framför mig hela bilden.
”Mercadantes skog”, det var där som min far jagade mig med en syrsa i handen för att jag skulle övervinna min rädsla för små kryp.
Det var därför jag sprang.
Du, din jävel, med dina förbannade uppfostrande metoder!” hörde jag mig själv säga.
Jag vaknade till, vattnet kändes lite kyligt nu, jag klev ur badkaret tog på mig morgon rock och gick in till Erik.
Erik var min trygghet.
Hela mitt liv hade varit ett kaos, nu när jag var på väg att tappa greppet om det, hade jag en klarare bild framför mig.
Min så omtalad och beundrad ”styrka” var i själva verket desperation att blir överlämnad, sviken, jag klämde mig fast till den som för tillfället visade mig omtanke och ömhet, det var på det sättet som jag hade lurat mig själv genom livet.
Jag pussade Erik godnatt
” Jag lägger mig nu, god natt”
” Jag kommer snart”
Hur snart hans ”snart” var skulle han ändå hitta mig sovande
Det hände att jag vaknade mitt i natten, genomsvettig och vettskrämd: jag ville inte dö, jag hade så mycket att glädja mig åt ännu.
Mina fyra barn, deras livskamrater, mina småttingar Mattias och Sebastian, Erics son.
Nej mitt liv hade inte varit bara svett och tårar, det hade funnits mycket gott också, och jag försökte att tänka på det när dystra tankar angrepp mitt sinne.

Någon sommar på femtiotalet

”Om du rör dig är du dödens” sade jag med min pilbåge riktad mot Laura
A

Skriven av: Paola Boström