Haren

Det var ett mjukt snöfall. Små flingor, nästan mer som små ludd och det behövdes nästan ingen vind för att driva dem än hit, än dit. Kallt. Minus tolv grader. Jag gick alldeles ensam på cykelbanan där den banade sin väg genom den glesbevuxna tallskogen. Snön som hunnit lägga sig knarrade eftertänksamt, inte så där uppmanande och klingande som när snötäcket blivit tjockare och temperaturen lägre. Eftertänksamt. En irriterande imma böljade fram, drog sig tillbaka, böljade fram och drog sig tillbaka över mina glasögon. Glasögonorm. Jag hade dig i min själ och du fyllde min kropp med en värme som studsade och for mot min vadderade vinterjacka. Kylan mot kinderna kändes som en balanserande kraft och mina fötter var varma. Till och med fingrarna, med sitt ynkliga skydd av fingervantarnas tunna tyg, kändes varma. Tack vare dig. Dig, som jag har blivit en del av. När jag gick där så slogs jag av att jag inte förstått ännu. Hur gick det egentligen till? Att du är vacker,jo visst. Rolig, ja, just det. En frusen hare skuttade i slow motion en bit framför mig. Harar är fula. Seniga och torra.

Jag undrade var jag egentligen skulle gå. Bestämde mig för att målet låg i mina tankar. Att förstå. Eller åtminstone förstå mer. Kanske blev det en lång promenad. Kanske en kort. Förmodligen lång. Troligen skulle jag inte komma fram. Det kändes tryggt. Jag ville inte komma fram. Men en bit på vägen. Jag var nu fyrtioåtta år. Ett avslutat äktenskap. Ett urdåligt men ännu pågående. Som en skadskjuten pråm med knapp styrfart. Kapten söp och styrman styrde och ställde. Men rutten var redan nedlagd och dieseln skulle snart ta slut. En avdomnad drift med strömmarna skulle vidta. I all evighet. Det kändes för djävligt och skrämmande. Tre barn, två tonåringar och en fyraåring. Det var alltid där som ångesten kom. Där och i tanken på att jag skulle bli bakbunden i mig själv; fastlåst och utlämnad bara åt mitt eget vidriga sällskap fram till en tynande ålderdom med någon jävla cancer och prostatakiss i kalsongerna. Lukta gamla kläder i lokala matbutiken. Fumla med kontokort och glömma alla mina koder. Ett hagelgevär i klädkammaren som bästa pensionsförsäkring. Men du då? Vad har du gjort med mig? Ibland blir jag förbannad. Du har riktat ditt ljus på ett obarmhärtigt sätt, tvingat mig se allt det jag med så stor möda stoppat undan i ett rum fyllt med narkosgas och flytande tungmetaller. Mitt eget avsomnande. Den processen har du stoppat. Du öppnade dörren, släppte in ljuset och lät mig granska resterna av min förmultningsprocess, lät syret stoppa den. En gång tänkte jag, att om jag bara är lagom bakfull varje dag så släpper tankarnas skarpa kanter sitt skärande grepp om mig och jag blir normaldum och normalflat. Jag har redan dödat min mamma. Min pappa har jag balsamerat. Han är en mumie i Råsunda, en symbol, en skylt. Jag har dödat mig själv så länge jag minns. Men du accepterar inte det. Det gör mig upprörd. Och avundsjuk. Och fylld av beundran. Och respekt. Kanske jag också skäms en smula. Jag vet ju, att du har rätt. Men jag har inte längre tillgång till de krafterna. Tror jag. Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.

Jag gick ut över ett gärde. Mindes den gången i Värmland, på militärlägret, när jag under en nattlig skidtur i fullmånens ljus mötte ett lodjur. Vi tittade på varandra fem, sex sekunder. Sedan snodde det runt, försvann. Det hördes ingenting. Jag stod kvar länge, ensam i skogen och kände ingen rädsla eller oro. Det var något jag fyllde på. Men det var länge sedan.

Du kanske blir ledsen över att jag blir arg? Bli inte det. Min ilska är helt narcissistisk. Den är ett symtom på min oförmåga och impotens. Jag hade alltså kunnat göra annorlunda. Det är klart som fan att jag vetat om det. Men till mitt försvar måste jag få säga, att jag faktiskt trodde mig allt för illa skadad för att någonsin kunna det. Ja, faktiskt ens känna det. Men du har visat på min felbedömning. Utan ord. Utan domar. Utan klander. Det är mycket vackert gjort. Men det gör ont. Det gör jävligt ont.

Är du verkligen på riktigt? Jag brukar berömma mig av att vara en god människokännare; tränad som jag är i att avslöja svek och dubbelmoral innan den slår mig i huvudet med sin rostiga hammare. Bättre förekomma än att förekommas. Men du ställer mina begrepp på ända. Du desarmerar min evigt roterande radar. Det är så märkligt med den känslan; som att det helt plötsligt bildas ett rum med nya dofter, nytt ljus och en annorlunda atmosfär. Och du har det ju minsann inte själv lätt i ditt liv. Min psykoanalytiker sa att 10 procent är det man säger, 90 procent är det man gör. Det är så vi börjar tro på något. Det måste vara där du opererar i din mission. Och du är skicklig. Jag menar det inte på ett tekniskt sätt. Du har en tro.

Jag kom ned till Mälarens vatten. Det svarta, kalla vattnet hade fått en ishinna som sträckte sig fyrtio-femtio meter ut från strandkanten. Svart vatten skrämmer mig. Det är övermäktigt och arrogant. Medvetet om sin kraft att krossa mig på några sekunder. Jag stannade. Tänkte på nätterna i Norrland. Ensam ute vid en fjälltjärn, lommens vemod genom luften. Helhet och futtighet, allt i ett. Jag vände på klacken och började gå tillbaka. Snöfallet var lite fylligare nu.

Jag tror det är när du liksom vänder på allting som du bryter upp mina sköldar. Du gör det på ett sätt som jag aldrig varit med om. Det är så konstigt, för du kan såga det jag har sagt närmast totalt, men du underkänner mig aldrig. Jag tror det är för att du inte känner dig hotad. Och dina ögon lyser. De lyser alltid, även när du har det svårt. Du är så mycket annat än jag men jag kan fortfarande minnas hur det känns att vara du. Det är en märklig känsla, ska du veta. Det är inte en kall fornlämning i en undanskymd glänta, snarare en liten strimma glöd i en skreva dit vinden bara kommer in vart femte år och bjuder på en diskret, uppflammande låga. För några sekunder, inte mer. Men du brinner hela tiden. Det är fantastiskt.

Harens spår var nästan igensnöade. Den satt väl någonstans och kurade eller vad harar nu gör de få stunder de inte är panikslagna. Det var så tyst och dämpat. Och rent. Jag är så rädd. Jag är så rädd att inte kunna; att inte orka. Jag vill verkligen, åtminstone tror jag det för mina armar värker och jag vill ligga hos dig och känna din doft och ta på din hud. Men när jag ser bilden, så blir jag rädd, så rädd. Jag kom fram till huset. En annan värld. Jag älskar dig.

Skriven av: mattiss