Hasse - En man och hans liv

1 Fredag

- Din kompis är med i tidningen idag.
- Min kompis? Undrar Jag. Jag sitter på Larssons konditori på Drottninggatan i Örebro och äter frukost. Det har jag gjort varje dag, de senaste fyra åren, utom söndagar eller andra dagar de har stängt, för semester eller storhelger. Jag är ungkarl och förtidspensionerad. Det har jag varit i sju år nu, efter en olycka på min gamla arbetsplats. Jag blev påkörd av en truckförare som inte var uppmärksam på att jag var i närheten. Båda benen krossades. Jag låg på sjukhus i ett halvår. Det var en jobbig tid. Jag minns när jag slutade med morfinet, det var hemskt, jag kallsvettades och hade svårt att sova. Det tog tid innan jag blev fri från de besvären. Det som var värst var sjukgymnastiken. Att komma tillbaka. Att lära sig att använda benen igen. Då önskade Jag att jag inte överlevt olyckan. Det var smärtsamt. Samtidigt lämnade min flickvän mig. Hon orkade inte med ett vrak, sa hon. Det var hårt, men Jag förstår henne, hon var bara 22 år och hade hela livet framför sig. Jag var 31 och längtade efter barn. Det gjorde inte hon. Vi var nog ganska olika. Hon tyckte om att festa och gå på discon medan Jag hellre var hemma och tittade på video och läste böcker. Trots det trivdes vi ihop.
Jag ser henne ibland. Hon låtsas inte om att hon ser mig. Jag vet inte om hon tycker att det är jobbigt att se att jag inte blev så handikappad som hon hade föreställt sig.
Jag kan gå utan kryckor, men arbeta det kan jag inte. Jag får sjukgymnastik en gång i veckan och jag promenerar mycket. Örebro är en fin stad att promenera i, det finns mycket att se.
- Ja din kompis, han är med i tidningen, titta. Hon ger mig tidningen och visar mig artikeln. Hon heter Sofia och är dotter till Carl och Eva som äger konditoriet, hennes syster Linda jobbar också där. Det är trevliga människor. Jag gillar Sofia, hon är rolig och alltid glad. Hon har mörkt hår klippt i page, är väl 1,65 lång och ganska smal, hon ser inte så bra ut men har ett sätt som tilltalar mig.
- Det är väl han, eller hur? Fortsätter hon.
- Ja, titta. Säger Jag. Det är min gamla arbetskamrat, truckföraren. Sofia går iväg. Jag läser.

Närkontakt av tredje graden?
Har Rolf Nilsson 43, i Nora kontakt med
utomjordingar? Ja han säger det.
Allehandas utsända åkte till Nora och
träffade Rolf Nilsson. Han är hemlighetsfull
och berättar inte vilken planet de
kommer i från. Han visar kort på
utomjordingar, men de är suddiga
så det är svårt att avgöra om det är
sant eller inte.
Läs mer på sidan 22....

Jag bläddrar fram till angiven sida och läser en del av artikeln. Det hela är osannolikt. Rolf har väl ingen kontakt med utomjordingar?! Jag lägger ifrån mig tidningen. Jag orkar inte läsa hela artikeln.
- Hur dum får en journalist vara egentligen? Frågar Jag Sofia som nyss serverat en kund. Tror de på allt som folk berättar för dem?
- Ja. Tydligen. Är det inte sant då?
- Nej. Inte fan är det sant! Han har väl uppfunnit något som han tror kommer från en annan planet. Han har ju alltid varit lite tokig, men efter olyckan blev han mycket värre. Jag kan berätta en hel del om honom.
- Jag har träffat honom ett par gånger när ni har varit här och fikat. Han har ju sina idéer. Säger Sofia och går in till köket.
- Det kan man nog säga. Jag ska nog ta och ringa den där herrn någon dag.
- Pratar ni om artikeln i tidningen, säger en röst. Jag vänder mig om. Det är mannen som blev serverad av Sofia som frågar.
- Ja. Säger Jag.
- En del kan då hitta på vad som helst för att komma med i tidningarna. Han skrattar.
- Jävla tokdåre.
Jag reser mig upp, ställer undan brickan och säger hej då till Sofia och mannen.
När Jag kommer ut på gatan har det börjat regna. Det tar cirka en kvart att gå hem. Jag går inte så fort. Ett paraply ska jag nog köpa någon gång, det kan vara bra att ha. I alla fall vid såna här tillfällen, men det är ju det de är till för.
När jag kom hem duschade jag, blev lite frusen av regnet. Duschen kändes skön.
Jag lägger mig på sängen, somnar och vaknar av att telefonen ringer. Sträcker mig efter luren.
- Hej, du. Säger en röst innan Jag hinner svara.
- Hej. Säger jag lite frånvarande.
- Hör du vem det är?
- Ja. Nu hör jag. Hej Rolf. Hur står det till med dig då?
- Det är bara bra, vettu. Har du läst tidningen?
- Ja.
- Vad tyckte du?
- Menar du allvar? Har du verkligen kontakt med utomjordingar?
- Ja! Kom hit får du se.
- Okej. Jag kommer i eftermiddag. Jag tar halv två bussen.
- Ja, gör det du. Vi ses. Hej.
- Hej då. Jag lägger på luren och tittar på klockan, 11.35 visar den. Jag mår inte riktigt bra,
känner mig frusen och har huvudvärk. Tar ett par intelligenta värktabletter och gör i ordning lite mat. Det får bli en snabblunch idag. Falukorv och makaroner. Jag äter med god aptit. Jag diskar efter mig och gör mig i ordning för bussresan.
Jag går ut på gatan, det har slutat regna. Klockan är snart halv två. Jag har hållplatsen precis utanför lägenheten. Det är bekvämt. Bussen kommer, jag betalar och går långt bak i bussen där jag sätter mig. Det är inte så många som åker med. Det är ganska skönt när det är lugnt i bussen.
Huvudvärken håller på att släppa. Det tar en halvtimme att åka till Nora där Rolf bor. Han bor i ett stort hus i ett område som kallas Hitorp.
Väl framme vid huset ringer jag på. Det tar en stund innan Rolf öppnar.
- Hej. Säger han.
- Hej. Säger jag.
- Kom in för fan.
Jag går in, tar av mig skor och jacka.
- Jaha, var har du rymdmännen? Frågar jag skämtsamt.
- De är nere i källaren.
Jag blir lite osäker, tänk om det är riktigt?! Jag följer med ner till källaren, trappan är jobbig att gå i, den är brant. Rolf är långt före mig.
- Var är du?
- Jag är här inne, svarar han och kommer ut från ett rum, han har något i handen. Han kör upp det ett par centimeter från mitt ansikte.
- SE SJÄLV! Ryter han.
- Ja, titta, säger jag, en marsipangris.
- FEL. En marsiangris. Han har sitt tefat här utanför. Kom får du se.
Han går iväg, jag följer efter. Han stannar vid fönstret.
- Ser du tefatet? Säger han när han dragit upp rullgardinen. Vad säger du nu då?
- Det där är ju en vanlig trebent kolgrill.
- Inte alls. Det är ett tefat. Säger han med säkerhet i rösten.
- Lägg av nu Rolf. Vad är det med dig? Det ser du väl att det är en grill.
Han tar tag i mig och lyfter mig.
- DET ÄR ETT TEFAT! Skriker han så saliven sprutar.
- Okej, säger jag, det är ett tefat. Släpp ner mig nu.
Han släpper ner mig.
- Jag visste väl att skulle gå att resonera med dig, säger han och flåsar.
Han snyter sig, blev tydligen snorig av kraftansträngningen. Han är ju inte speciellt storvuxen. 168 centimeter och klent byggd. Men har oanade krafter. Bäst att hålla sams med honom.

Här står alltså ”UFO-mannen,” han som en gång i tiden höll på att släcka min livslåga. Han tog det hårt och var sjukskriven länge. Fick problem med nerverna och låg inne på psyket i omgångar. Han är också sjukpensionerad. Det räckte inte att olyckan ställde till det för oss båda. Vi blev även undanskuffade till samhällets baksida. Där vi som också har slitit och arbetat hårt hamnar när vi inte längre duger i samhällets tjänst - unga och gamla människor som var på fel plats vid fel tidpunkt.


Rolf rycker till och tar sig för magen.
- Jävlar……jag måste prutta…..Han springer in i ett annat rum. Jag hör att han kastar omkring en massa saker. Jag blir nyfiken och går in till honom. Han sitter på en toalettstol som är uppställd på ett podium. Under stolen går ett långt rör fram till en stor behållare. Det låter som en dammsugare. Jag blir nyfiken.
- Häftig toalett du har.
- Det är ingen toalett. Det är en naturgassamlare.
- Naturgassamlare?
- Jag har en dammsugare i den där behållaren, utan påse och mellanstycke. Den suger in gasen i en behållare, där jag förvarar den tills den ska användas.
- Vad ska du använda gasen till?
- Jag håller på att tillverka en rymdraket och då behöver jag gasen som uppskjutningshjälp. Om du har gaser så sätt dig här.
- Tack, det är bra ändå. Försvinner inte gasen i behållaren?
- Nej, den pressas ner i en annan behållare under golvet.
Han ställer sig upp och drar upp byxorna.
- Det låter väldigt enkelt.
- Det är lite kompeli…..komple…..det är svårt att förklara sånt för folk som du, som inte är så teknisk kunniga.
- Skulle inte jag vara teknisk kunnig. Vem var det som bytte batteri i din truck? Inte var det du……..
- Vad inseminerar du på………att jag är oteknisk? Pyttsan….batteribytet klarade jag med en hand……….
- Kan du kommunicera med marsianerna? Säger jag för att komma in på något annat.
- Jajamen. Det är ingen konst. Vi pratar med teckenspråk.
- Gör ni?!
- Ja, det är jättelätt.
Han visar några konstiga hand –och fingerrörelser, som inte alls ser ut som teckenspråk, det liknar mest något improviserat.
- Och det där ska fungera?
- Det fungerar hur bra som helst. Jag förstår dem och de förstår mig.
- Är det riktigt säkert?
- Nej. Han vänder ryggen mot mig.
Jag hör steg i trappan.
- Nu får du besök.
- Vi går och tittar vem det är. Säger han.
Två män kommer ner för trappan.
- Nej, men tjenare Rolf, säger Rolf.
- Far åt helvete.
Vad är det här för lustiga figurer nu då, tänker jag.
- Puuh, vilken trappa, säger den andre och flåsar. Måste du bo i underjorden din fan?
- Du har bara dålig kondition, Sivert, den där trappan springer jag upp och ner för flera gånger i timmen, och inte blir jag trött.
- Vad håller ni på med? Frågar Rolf 2 och tittar sig omkring.
- Inget speciellt, svarar Rolf 1.
- Hur går det med dina odlingar? Frågar Sivert.
- De går fantastiskt bra, vill ni se lökodlingen?
- Gärna, säger Sivert. Han vänder sig mot mig. Rolf har fått fram stora grönsaker. En tomat vägde ett kilo. Var det inte så?
- Jo. Säger Rolf 1. Kom med in i rummet här. Där i korgen ligger lökarna.
Rolf 2 går fram till korgen.
- Va fan har du en skjorta över korgen?
- Titta under så får ni se.
Rolf 2 tvekar lite, det verkar som om han tror att det är något farligt i korgen.
- Nej, men för helvete karl fan, ryter Sivert, dra upp skjortjäveln så vi får se löken.
Det blir för mycket för mig. Jag går ut från rummet, skrattande så tårarna sprutar. Vilka knäppgökar. Jag går upp för trappan och in i köket. Jag sätter mig på en stol. Köket är stökigt, det har inte diskats på länge, koppar, fat, tallrikar, glas och bestick ligger över hela köksbänken. Det var länge sedan det över huvudtaget städades i huset.
Jag tar en Nerikes Allehanda, bläddrar lite i den, den verkar lite konstig så jag tittar på datumet. Den är sju månader för gammal. Jag lägger den ifrån mig och tar upp en Populär Vetenskap i stället, slöläser innehållet lite. De andra kommer in i köket.
- Jaså, det är här du är, Hasse?! Säger Rolf 1.
- Ja, jag läser.
- Vill ni ha kaffe?
- Nej. Jag dricker inte ditt kaffe. Säger Rolf 2.
- Vi måste åka nu, säger Sivert.
- Jag måste pissa först, säger Rolf 2.
- Ja, det kunde jag ge mig faan på. Ska du märka revir överallt, din knöl? Du kan pissa hemma. Nu åker vi.
- Vi hörs, säger Rolf 2 buttert och går ut.
- Hej så länge, säger Sivert. Han slår igen dörren med en smäll. Vi tittar efter dem genom fönstret. Framme vid bilen uppstår en liten konflikt, de skäller och viftar med armarna. Rolf 2 går fram till Sivert och lägger ena armen runt hans nacke och bryter ner honom. Vi går ut för att rädda honom. De skäller fortfarande när vi kommer fram. Sivert som är i underläge och sitter som i ett skruvstäd skriker mest.
- GER DU DIG! Skriker han.
- Aldrig, säger Rolf 2. Det är ditt fel att jag pissade ner mig.
Efter ett antal minuters överläggningar får vi dem att lugna ner sig. De sätter sig i bilen och åker iväg.
- Vad var det där för gubbar? Frågar jag.
- De är tvillingar.
- Tvillingar? Det finns ju inte minsta liknelse, Rolf är stor och tjock och Sivert liten och smal. Hur hänger det ihop?
- De är tvillingar, tro mig, men de har olika pappor.
Jag suckar och bryr mig inte om att försöka reda ut tvillingbrödernas familjeförhållande. Jag skulle ändå inte begripa något av det.
Vi går tillbaka till huset. Rolf sätter på kaffe.
- Du Rolf, jag är intresserad av dina utomjordingar. Hur fick du kontakt med dem?
- Det är en lång historia. Han sätter sig på en stol. För ett tag sedan när jag var ute och rensade i trädgårdslandet, hörde jag ett vinande ljud och sedan en smäll. Jag tittar mig omkring, men ser ingenting först, men efter ett tag när jag letat en stund får jag se ett föremål i vinbärsbuskarna. Jag går fram till det. Det är tefatet jag visade dig, och i det ligger marsianen och sover. Jag blir lite rädd men jag är van vid farligheter så jag får fram tefatet ur buskarna och tar hem det. Marsianen som du såg ser ut som en liten gris. För att bevara det spännande ögonblicket, tar jag kort på marsianen och tefatet. Tidningarna får nys om det och intervjuade mig som du läste i tidningen. Jag ville inte berätta allt för dem. Det är inte bra om NASA kommer hit och rotar i mitt rymdforskande. Jag fick ingen kontakt med marsianen, till att börja med. Jag försökte med spanska, engelska, tyska, finska och svenska, men inget funkade. När jag prövade med teckenspråk, tyckte jag att den nickade.
- Hur vet du att den kommer från Mars? Det kanske är några ungar som skojar med dig.
- Tefatet är rödfärgad på undersidan, och som du kanske vet är Mars en röd planet.
- Hur kommunicerar du med Mars? Ringer du? Eller skickar du e-post?
- Jag har en stor kommunikationsradioanläggning, och där brukar jag komma in på Mars våglängd.
- Kan vi inte försöka komma i kontakt med marsianerna? Det vore kul att få prata med dem.
- Ja, ta med din kaffekopp så går vi in i rummet.
Vi går in i vardagsrummet och sätter oss framför kommunikationsradioapparaturen. Rolf skruvar på några rattar och trycker på några knappar.
- Nu, säger han, har jag fått in rätt våglängd, jag höjer ljudet.
Det knastrar och en otydlig röst hörs. Rolf skruvar lite till. Det hörs tydligare.
- Du. Säger jag. Det där är väl kinesiska?
- Nej, nej, nej. Det är marsianska. Det borde väl för fan jag veta.
- Jag tycker vi borde lämna de här dumheterna nu. Du vet lika väl som jag att det är kinesiska. Du vet att det så kallade tefatet är en grill som man grillar korv på………….
Jag lämnar honom och går ner i källaren. När jag kommer tillbaka till honom säger jag.
…. Och det jag har i handen är en vanlig jävla marsipangris. Jag biter trynet av grisen för att äta upp det. Rolf blir arg.
- SKA DU ÄTA UPP YNGVE, DIN FÖRBANNADE MARSIANMÖRDARE! Han kastar sig över mig. Vi ramlar på golvet. Han öppnar min mun och gräver efter marsipanbiten. Han får tag på den och försöker forma den till ett tryne. Han tar upp marsipangrisen och trycker dit trynet. Han blir arg och ber mig gå därifrån innan han tillkallar hjälp från Mars.
Jag går.
- Hej då Rolf. Ditt jävla psyko. Du klarar inte ens av att forma ett tryne, den där jävla grisen ser ju ut som Pinocchio. Han blir ursinnig och slänger grisen efter mig. Jag hinner ut och slänger igen dörren efter mig.
Jag går ner för Hitorpsbacken och ner mot stan. Jag tittar på klockan, den visar 18,35 och jag är hungrig. Jag svänger av bakom bilförsäljningen och fortsätter förbi fotbollsplanen. Jag fortsätter förbi Karlsängskolan går sedan till höger innan Konsum och fortsätter uppåt. Efter en stund når jag torget och går över gatan till Värdshuset och beställer en calzone och en coca-cola. Jag har ätit pizza och vanlig mat här förr och det har alltid varit bra. Även nu smakar det utmärkt.
Jag funderar på vad jag ska göra nu. Det var skönt att komma hemifrån. Det var länge sedan jag var ute. Hemmalivet har mest gått på rutin, den ena dagen har varit den andra lik. Jag tror jag ska hälsa på mamma och pappa i Snusbäcken. Vi har telefonkontakt varje dag, men vi har inte träffats på säkert tre månader, så det är nog dags nu.
Jag betalar och går ut till busshållplatsen som är på torget. Det går en buss till Snusbäcken 20,41 om tio minuter, jag hinner ringa mina föräldrar. Går till telefonkiosken och ringer. De blev glada, och hälsade mig välkommen. Det ska bli skönt att få komma bort från Örebro. Kanske borde jag flytta till Snusbäcken, ingenting binder mig vid Örebro. Om jag promenerar och får sjukgymnastik i Snusbäcken spelar ingen större roll. Man måste vidga vyerna. Drömmen är att få flytta till Kungälv eller Mölndal. Jag har varit där några gånger och trivdes som fisken i vattnet.
Framme i Snusbäcken upptäcker jag ett min klocka är borta. Kan jag ha tappat den? Lustigt.
Jag ringer på dörren till mina föräldrars lägenhet. Pappa öppnar. Vi hälsar och jag går in. Tar av mig skor och jacka. Jag sätter mig bredvid mamma i soffan i vardagsrummet.
Vi fikar och pratar till långt efter midnatt. Jag trivs och mår gott. Jag berättar om Rolf och de andra tokarna som dök upp. När vi går till sängs, somnar jag på en gång.

2 Lördag

Jag vaknade strax efter åtta, det var lördag. Så länge brukar jag aldrig sova, men det var väl gårdagens alla händelser som satt sina spår. Skrattar för mig själv. Vilka gubbar, tvillingar.
Jag är på ett mycket gott humör. Jag kliver ur sängen och går ut i köket där mamma och pappa sitter.
- God morgon, säger de, har du sovit gott?
- Jag har sovit stenhårt, säger jag och tar mig kaffe och smörgås.
- Vad ska du hitta på idag? Du stannar väl ett tag?
- Jag åker nog hem på måndag. Jag måste köpa en ny klocka, tappade min igår, eller nåt.
Efter frukost, avtvättning och påklädning, går jag ut och ner mot centrum.
Jag stannar och tittar i skyltfönstren. Jag mår väldigt bra och känner mig lycklig och glad.
Jag går in i uraffären. Tittar på några klockor.
- Vill du ha hjälp? Säger en röst.
Jag vänder mig om, där står en tjej bakom disken.
- Jag ska köpa ett armbandsur.
Hon visar mig några i olika prisklasser. Jag blir förtjust i en med mörkblå urtavla och guldfärgade visare, den kostar 595 kronor. Jag köper den. Hon skriver kvitto och garantibevis, jag tittar på henne i smyg. Hon är lång och smal, några centimeter längre än jag som är 1,80 hon är kortklippt och blond, ser ganska bra ut.
Jag betalar och får kvittot och garantibeviset, jag tittar på hennes underskrift, hon har en mycket snygg handstil. Maria Hansson heter hon. På väg ur butiken stannar jag och går tillbaka.
- Är du gift?
- Nej.
- Sambo? Särbo? Krylbo?
- Nej, inget. Hon ler.
- Skulle du kunna tänka dig att ha en träff med mig? Att jag vågar fråga tänker jag.
- Ja, varför inte.
- I kväll?
- Ja. Var?
- Vad sägs om pizzerian, klockan 19 eller så?
- Jag kommer, säger hon.
- Jag heter Hasse Andersson förresten.
- Jag heter Maria Hansson, som du ser där på lappen.
- Ja. Vi ses i kväll Maria, säger jag.
- Ja, det gör vi, Hej då.
Jag går ut på gatan och känner mig ännu lyckligare än förut. Men jag måste ha nya kläder, hade inget ombyte med mig, det blev ju lite impulsivt igår. Jag går in i en klädaffär och tittar mig omkring lite. Jag köper byxor, skjorta, strumpor och underkläder, alltsammans går på 1090 kronor, tur att man har lite pengar.
Jag går tillbaka till mina föräldrar. De frågar var jag varit. Jag talar då om vad jag ska göra på kvällen. Mamma blir glad.
- Vad roligt att du ska ut, jag känner inte Maria men hon ser så rar ut.
- Ja, säger pappa, det är på tiden att du skaffar familj, du börjar bli gammal och snart är det för sent.
- Jag vet.

Klockan är 18,50 och jag går ner till pizzerian, jag ser Maria stå utanför.
- Hej, säger jag.
- Hej, säger hon.
- Har du väntat länge?
- Nej, jag kom nyss.
Vi går in och sätter oss. Vi får varsin meny. Vi beställer och äter och pratar om vartannat. Jag berättar lite om mitt liv och hon berättar en del om sitt. Hon är lite hemlighetsfull. Det gillar jag.
Klockan närmar sig 22,30 och det är dags att gå. Jag betalar och vi går ut. Vi stannar på gatan.
- Kan du inte följa med hem till mig? Frågar hon.
- Ja, gärna. Säger jag och känner mig varm. Var bor du?
- Det är fem minuters bilväg. Jag kör, kom.
Vi går till hennes bil.
- Har du en sån fin bil, säger jag, en BMW 320
- Det är pappas bil. Jag brukar låna den.
Vi sätter oss i bilen och åker iväg. Hon kör fort. Efter några minuter svänger hon in på en parkering. Parkerar bilen och vi går mot deras lägenhet. Hon låser upp. Vi går in. Det är en stor lägenhet.
- Fem rum och kök. Säger hon.
- Bor du ensam här?
- Pappa och min lillebror bor också här.
- Vad säger de när du tar hem någon?
- Brorsan sover och pappa har jour och då brukar han inte vara hemma.

Det är en etagevåning med tre rum och kök i markplan och två sovrum och en liten toalett med duschutrymme på övervåningen. Hallen är stor, med flera garderober och en klädkammare. Till vänster när man kommer utifrån finns förutom klädkammaren och garderoberna ett sovrum. Rakt fram finns också ett sovrum, till höger om det ligger köket, sen kommer vardagsrum och badrum. Där jag står i hallen till höger om mig går trappan upp till övervåningen.

Maria kastar av sig jackan och sparkar av sig skorna. Hon går iväg med raska steg, jag vet inte vart. Jag tar av mig skorna. Det knakar till i trappan. En man är på väg ner. Det är en storvuxen man, den största jag sett. Han har på sig en ljusbrun morgonrock med mörkbruna ränder på. Han stannar halvvägs i trappan. Det känns obehagligt.
Jag går osäkert åt det håll Maria försvann. Han tittar på mig. Jag tittar tillbaka och stannar. Hans hår är svart med gråa inslag och ovårdat, han är skäggig, det också lika ovårdat.
- Vem är du? Frågar han med en basröst som får håret att resa sig i nacken. Jag blir torr i munnen och vill ut så fort som möjligt.
- Jag är med Maria, säger jag med darr på rösten.
- MARIA! Skriker han så det dånar i lägenheten.
- Ja?! Säger hon.
- VAD ÄR DET FÖR FUL FAN DU DRAGIT MED DIG? JAG SKA TA MIG FAN................
Han tar några steg ner för trappan.
- NEJ PAPPA! Skriker hon. Hon kommer ut från köket.
Hon ändrar rösten till ett mjukare men mer bestämt tonläge.
- Jag tar hand om honom själv.
Hon har en revolver i handen. Hon ställer sig bredbent några meter från mig. Tar vapnet i båda händerna och siktar på mig.
Jag blir livrädd och alldeles kall. Jag är dödsdömd men stirrar bara på henne. Jag är handlingsförlamad.
Ett skott går av. Hon missar mig, men träffar proppskåpet så det blir mörkt i hela lägenheten. Jag ser min chans att fly och det måste ske snabbt. Jag går mot dörren. När jag får upp den, smäller det igen och en kula viner förbi mitt vänstra öra. Jag slänger mig på golvet och kryper in i rummet som ligger till vänster. Det är tydligen hennes lillebrors rum. Han sover. Konstigt att han inte vaknar av skotten. Jag ålar in under hans säng och lyssnar på helspänn. Hjärtat dunkar och jag andas tungt. Jag hör röster från hallen, de är upprörda.
- Han måste ha hunnit ut. Hör jag Maria säga utanför sovrumsdörren. Hade du inte kommit ner och stört, hade jag fixat honom.
Hon öppnar sovrumsdörren och lyser med en ficklampa, men som tur är inte under sängen. Hon stänger dörren. Jag pustar och lägger ner huvudet över mina armar.
Vad är det som händer? Tänker jag. Hur kan de bara ge sig på folk? Det är inte klokt.
- Vart ska du ta vägen? Hör jag hennes pappa säga.
- Jag ska gå ut. Han kan inte kommit så långt. Den halte jäveln.
- Var inte borta för länge.
- Nej. Jag ska bara leta ett tag.
- Jag går och lägger mig. Jag ska upp tidigt i morgon.
Jag lyssnar. Ska jag våga gå? Eller är det en fälla? Väntar de utanför dörren? Jag ligger kvar. Jag fryser och skakar. Hjärtat slår fortfarande hårt. Jag känner att jag snart kommer att få panik. Jag intalar mig själv att vänta tills Maria kommer tillbaka och det lugnar ner sig. Då först försöker jag ta mig ut.
Jag vet inte hur länge jag ligger under sängen. Tiden existerar inte längre. Det kan ha gått en, två och tre timmar efter att Maria gick ut. Det enda som hörs är lätta snarkningar från sängen.
Bra, tänker jag, att någon är lugn.

- Vakna, ditt pucko. Hör jag Maria säga.
Jag är på väg att svara henne, när jag förstår att det är hennes bror hon försöker väcka. Han mumlar något.
- Nej, säger hon, du får klara dig till kvällen. Din mat försvann igår. Jag ska ordna något senare.
De lämnar rummet tillsammans.
Vad då mat? Skulle jag bli mat till ungen? Vilken familj. Jag tittar på klockan. 7,25 söndag morgon. Jag somnade visst. Det värker i kroppen. Jag ligger kvar under sängen i två timmar.
Jag hör att de pratar.
- Maria! Säger kannibalbrodern. Jag går hem till Jonas.
- Kom hem till klockan två, då är det mat.
Helstekt tonåring, kanske, tänker jag.
Jag ålar ut på golvet och ställer mig upp. Sträcker på mig och borstar av kläderna med händerna. Tittar mig runt i rummet som ser ut som vilket pojkrum som helst.
Jag går fram till dörren och trycker försiktigt ner handtaget. Tittar försiktigt ut. Jag smyger iväg mot köket. Jag hör Maria prata i telefon. Hon sitter i köket med ryggen mot mig. Hon hör mig inte när jag smyger upp bakom henne. Hon stelnar till. Vänder sig om och spärrar upp ögonen.
- Jag måste sluta nu, säger hon och lägger på, vad gör du här?
Jag vänder på stolen så att hon sitter rakt framför mig. Jag sätter mig i hennes knä och håller om henne med ena armen.
- Vad håller du på med? Frågar hon.
- Hur tillagar man en man i min ålder? Går det bra med pommes frites till? Eller kokt potatis? Eller duger jag bara till pyttipanna?
- Vad då?
- Ni äter väl människor?! Hur smakar det? Är det gott?
- Vad har du fått det ifrån?
- Försök inte. Jag hörde nog vad ni pratade om i din brors rum.
- Hur kunde du höra det?
- Jag låg under sängen.
- Jaså, var det där du var, jag letade efter dig till halv tre i natt.
- Äter ni människor? Din pappa ser ju livsfarlig ut.
- Vi äter inte människor, är du dum?
- Du sa ju att din brors mat försvann igår, och då är det väl mig du menar.
- Han har ett ämnesomsättningsfel och måste äta specialkost. Jag var och hämtade det igår innan du och jag skulle träffas, men en galning stal kassen med Pelles mat och apoteket stängde precis när jag gick därifrån. Därför fick han ingen riktig mat. Idag är apoteket stängt och jag måste ordna med något annat åt honom.
- Det tror jag vad jag vill på.
- Du får tro vad du vill, för det är sant. Vi är ärliga människor.
- Jaså?! Men varför sköt du på mig? Är du och din pappa riktigt friska?
- Jag behöver inte förklara ett dugg för dig. Jag tycker att du ska gå härifrån innan pappa kommer hem.
- Jag kanske skulle gå till polisen?! De blir nog intresserade.
- De kommer ändå inte att tro dig.
- Varför inte?
- Min pappa är polis. Tur för dig att jag är så dålig skytt. Jag får nog skaffa mig ett lättare vapen. 357:an är tung.
- Men hur kan du bara skjuta folk?
- Jag skjuter bara i självförsvar, pappa har alltid hjälpt mig och jag har aldrig åkt dit en enda gång.
- Din pappa gör ju tjänstefel när han skyddar dig. Hur många har du skjutit?
- Ett tiotal.
- I självförsvar då, förstås?
- Ja, alltid.
- Det kommer aldrig att hålla i längden.
- Vi får väl se.
- Vad har du emot mig? Vi som hade så trevligt igår. Jag började faktiskt gilla dig.
- Jag har ingenting mot dig, ta det inte personligt.
- Inte personligt? Det var ju för fan mig du sköt på.
- Ja, kanske det.
- Du skulle ju behöva vara inlåst på psyket. Du är inte normal.
- Jag är visst normal. Det är bara så skönt att hålla i ett vapen och känna makt. Att få krama avtryckaren och sikta på någon som ställer sig på knä och ber om nåd. Skjuta någon i huvudet är nog det bästa jag vet. Ett litet hål där kulan går in och ett jättehål där kulan går ut. Vilken känsla.
- Du är ju sjuk.
- Du är väl också sjuk, som sitter i knät på en tjej.
- Nu tänker jag gå härifrån, och jag hoppas att du inte tänker skjuta mig.
- Jag kan inte skjuta dig. Pappa tog med sig revolvern.
- Har din pappa en 357:a som tjänstevapen? Det kan du inbilla någon annan. Här i Sverige använder polisen ärtpistoler.
- Det gör de inte, de använder Sig Sauer. Pappa har visst med sig revolvern. Ska jag ringa och fråga honom?
- Nej, tack, det behövs inte. Jag vill inte träffa honom, den otäckingen. Jag går nu.
Jag reser mig ur hennes knä.
- Gå inte, säger hon. Ingen tycker om mig.
- Nej, de hinner inte. Du skjuter ju på en gång. Ingen får en ärlig chans att lära känna dig. Försök inte stoppa mig. Jag går nu. Hör du det? Säger jag.
- Jag tänker inte stoppa dig. Gå du. Jag är ledsen.
- Tror jag inte.
- Jo, jag är ledsen. Mitt liv är i kaos. Jag kanske behöver hjälp, har du inte tänkt på det?
- Jodå, sen igår kväll.
- Hasse, kan inte du hjälpa mig, snälla?
- Nej, jag litar inte på dig. Hej då! Ha det så bra, och spara på kulorna. Det kan dyka upp någon som är likadan som du.
- Om jag tar livet av mig, blir väl alla nöjda? Säger hon.
Jag går ut och skyndar mig bort från dårskapens hus. Hur ska jag ta mig till mina föräldrar?
Jag stannar och funderar ett tag.
- Jag promenerar, säger jag. Det kan inte vara mer än ett par kilometer. Det går på en timma. Jag går ut på landsvägen och går mot centrum. Det är sparsamt med bilar. Vägen är blöt och det finns en del stora pölar. Klockan är snart 10,30 och jag är fortfarande skärrad.
När jag gått i ungefär en halvtimme möter jag en polisbil och ambulans med påslagna sirener. I polisbilen sitter ”Dirty Harry.” Han kör i en vattenpöl och stänker ner hela mig.
- Jävla gubbe. Säger jag. Knäpper upp jackan och torkar mig i ansiktet med skjortan.
Min nya fina skjorta. Förbannat. Undra vart de är på väg? Jag tänker inte mer på det. Jag orkar inte tänka på det. Jag är trött och arg. Jag går vidare.
Jag är nästan framme vid mina föräldrars hus. Jag går in på macken för att köpa en dricka.
Framme vid kassan pratar en kund med kassörskan.
……… sköt sig i huvudet.
- Det var ju väntat, hon har alltid varit vapenfixerad. Värre blev det när hon såg sin mamma bli skjuten av två bankrånare. Mia var bara tolv år. Det är hemskt att någonting sådant kan förstöra en människa.
- Jag håller med, det är märkligt. Men att skjuta sig själv i huvudet, det är skrämmande.
- Hon kanske gjorde det i självförsvar, säger jag.
De tittar på mig.
- Tror du? Säger den andra kunden.
Jag rycker på axlarna. Han släpper fram mig så jag kan betala min dricka. Jag går ut därifrån. De är tysta, men tittar efter mig. Jag går hem till mina föräldrar.
- Jaså, du kommer nu, säger pappa. Vi undrade vart du tog vägen. Hade ni trevligt?
- Jag vill helst inte prata om det nu. Vi kan ta det någon annan gång.
Jag sätter mig på en köksstol och pustar ut.
- Men vad du ser ut. Säger mamma.
- Ja, en bil stänkte ner mig. Jag hämtar andan, Maria har skjutit sig. Det sa de på macken när jag var där nyss.
- Vad säger du? Säger mamma, har hon skjutit sig?
- Varför? Frågar pappa.
- Jag vet inte. De sa att hon alltid varit skjutgalen.
- Hur var hon mot dig?
Jag känner mig tvungen att berätta för dem hur jag haft det. När jag har berättat klart, är de tysta länge.
- Det var som fan, säger pappa. Du kunde ha blivit ihjälskjuten.
- Ja, fy vad otäckt. Säger mamma. Tur att du klarade dig med livet i behåll. Maria som verkade så trevlig.
- Ja, det tyckte jag med - i början.
Mamma gör i ordning mat åt mig. Efter maten lägger jag mig. Jag somnar på en gång.
När jag vaknar är klockan 14,35 och jag har ont i hela kroppen och värst är huvudvärken.
Maria, för fan, varför sköt du dig? Varför hjälpte jag henne inte när hon bad om det. Och varför ljög hon om vapnet, det hade hon ju hemma. Hon kunde ha skjutit mig också, men av någon underlig anledning gjorde hon inte det. Jag känner skuld. Jag skulle tagit med mig henne till psykakuten. Hon behövde vård. Varför gjorde jag inget?
Jag var nog rädd för henne, hon var faktiskt opålitlig. När jag tänker efter så gjorde jag nog rätt i alla fall som stack därifrån. Det var nog bäst som skedde, det är lugnast så för den manliga befolkningen i Snusbäcken.
Jag kliver ur sängen och går in till mina föräldrar som sitter framför TV:n.
- Hej, säger jag.
- Hej, säger de. Har du sovit gott?
- Nja, så där. Jag kan inte sluta tänka på Maria. Har ni värktabletter? Jag har sån huvudvärk.
- Det finns i medicinskåpet. Säger mamma.
Jag går in och tar två Treo. Jag går sedan tillbaka till rummet.
- Pappa………börjar jag, kan du skjutsa hem mig?
- Vill du inte vara kvar?
- Nej……….jag orkar inte…..jag känner mig så ledsen. Jag måste få vara i fred ett tag. Det har varit jobbigt. Om jag inte hade tappat min klocka så hade det aldrig hänt….
- Tänk inte på det. Det som är gjort är gjort. Det går inte att ändra på. Man vet inget om vad som kommer att hända inom en halvtimme eller timme. Det får vi ju leva med eller hur?
- Ja, men det är så jobbigt. Jag ska aldrig åka någonstans, jag ska hålla mig hemma och äta frukost på Larssons konditori som jag gjort i så många år. Jag ska ta mina promenader och läsa böcker och hyra videofilmer. Det är det enda jag ska göra.
- Så kan du väl inte säga. Säger pappa. Man ska väl inte låta rutinerna ta över livet, då har man aldrig roligt.
- Till och med sjukgymnastiken känns jobbig nu. Behöva gå dit varje vecka.
- Du behöver ju sjukgymnastiken. Du hade aldrig blivit så bra som du är nu utan den.
- Ja mamma, jag vet. Skjutsar du hem mig, pappa?
- Ja, självklart.
Väl hemma, följde pappa inte med in, han och mamma skulle ha främmande senare på kvällen.
- Är det något, så ring om det så är mitt i natten. Lovar du det?
- Ja, pappa jag lovar, men jag klarar mig.
- Det säger vi så länge, sköt om dig nu. Vi ringer i morgon.
- Ja. Det gör vi. Hej då.
- Hej, hej. Han åker. Jag tittar en stund efter honom, går sedan in till mig. Jag sätter på TV:n och lägger mig i soffan. Jag mår dåligt, huvudvärken släpper inte. Jag går upp och tar två Ipren, och dricker ur en hel burk med Champis. Jag går sedan in och lägger mig i soffan igen.
Telefonen ringer, jag rycker till, går sedan upp för att svara.
- Andersson.
- Är det Hans Andersson jag pratar med? Rösten är mörk och basig.
Nej, tänker jag, Marias pappa. Nu ska han anklaga mig för mord. Jag ser mig sitta i fängelse. Jag ser mig bli sexuellt utnyttjad av tjocka håriga gubbar. Jag ryser.
- De de de…börjar jag.
- Lugna dig lite och lyssna på mig. Kan du göra det? Säger han lugnt. Jag är Torsten Hansson, Marias pappa, kommer du ihåg oss?
- Ja…..vem kan glömma er?
- Jag vill prata med dig, men inte via telefon. Kan vi träffas hemma hos dig?
- Jag vet inte…..det känns lite konstigt…….
- Bestäm plats du då, om det känns säkrare för dig.
Jag tänker.
- Larssons konditori på Drottninggatan, säger jag.
Det känns säkrare för mig, tänker jag.
- Okej, då säger vi så. Tisdag klockan 14 passar det?
- Ja, det går bra.
- Vi ses då, hej. Han lägger på.
Vad är det frågan om nu då? Det är inte mitt fel att hon sköt sig. De kan väl inte sätta mig i fängelse utan bevis?
Den natten sov jag oroligt.


3 Måndag

Jag stannar inne hela dagen. Jag tittar på Texttv och lyssnar på lokalnyheterna, men ingen säger något om självmordet. Konstigt, sånt brukar väl alltid komma som förstanyhet?
Jag äter inte något på hela dagen. Känner mig rädd och obehaglig till mods. När kvällen kommer gör jag i ordning varma smörgåsar och dricker mjölk till.

4 Tisdag

Jag somnade redan vid 20-tiden och sov fram till klockan sex.
Jag går upp och gör mig i ordning. Larssons öppnar klockan sju.
Jag är där tio över sju. Det är tomt i lokalen. Det enda som hörs är plinget från dörren. Sofia kommer ut.
- Hej. Säger jag, det vanliga.
Hon spänner ögonen i mig.
- Jaså. Det passar herrn att komma nu?!
- Ja, vad då? Frågar jag förvånat.
- Du tror att du kan komma hur som helst. Du bara försvinner en dag och säger inget, sen kommer du hit precis som om inget hänt. Du är ju inte ett dugg bättre än en brunstig hankatt.
- Jag har varit hos mina föräldrar. Det är väl inte förbjudet? Och jag behöver inte tala om för dig vart jag åker. Vi är inte gifta.
- Nej. Tack gode Gud för det. Jag skulle aldrig stå ut med dig. Det räcker med den timma du är här varje dag. Jag är så trött på dig, din fula fan………..Hon kastar en kokosboll i pannan på mig.
Jag går ut. Hon följer efter.
- Din jävla gris….kom aldrig tillbaka hit. Jag vill inte se dig. Aldrig någonsin, säger hon med gråtblandad röst.
- Det ska du inte behöva göra heller. Jag klarar mig utan dig och dina jävla torra bullar.
Jag går hem. Jag vänder mig inte om en enda gång. Hur mycket ska jag tåla och orka med egentligen?
Jag tvättar bort kladdet efter kokosbollen. Jag lägger mig på sängen och tittar i taket och funderar på att ta livet av mig. Jag har inget att leva för. Allt och alla är emot mig. Klockan två kommer Dirty Harry, som med sina enorma händer kommer att krossa mitt huvud mellan tumme och pekfinger.
De närmsta timmarna ser mörka ut. Jag tänker inte gå på sjukgymnastiken klockan tio. Det är ändå meningslöst. Jag kommer att hamna på akuten efter Dirty Harrys framfart.
Jag somnar. När jag vaknar är klockan tio över elva. Jag ligger kvar, har ingen lust att gå upp. Men jag måste. Ska ju träffa Marias pappa klockan två, men det kan inte bli hos Larssons, jag får gå dit halv två och vänta utanför tills han dyker upp. Vi får väl gå hem till mig, för ska han slå ihjäl mig vill jag inte att Sofia ska få nöjet att se det. Jag ligger kvar i sängen till 13,20 ungefär.
När jag går mot Larssons är vädret varmt och soligt. Idag är det 5:e juni och jag kommer att möta mitt öde. Jag är rädd och nervös. Hoppas att han slår så hårt att jag inte känner så mycket. På sätt och vis ska det bli skönt att lämna detta helvetiska liv.

Här står jag nu och lutar mig mot en husvägg, väntande på ett öde lika med döden. Jag förstår hur dödsdömda oskyldiga fångar känner sig.
Jag undrar om det är någon som kommer att sakna mig? Pappa och mamma naturligtvis och mina syskon, men någon annan? Nej. Inte vad jag kan komma på. Skattemyndigheten, kanske? Jag betalade i alla fall skatt. De kanske kommer att sakna mina pengar.
Usch, nu kommer gubben där borta. Mördarjätten.
Han kommer fram till mig och tar mig i hand.
- Hej du, säger han.
- Hej, säger jag. Det låter ynkligt. Jag får skärpa mig lite och visa att jag är karl.
- Är det där inne vi ska prata? Han pekar mot konditoriet.
- Nej, vi går hem till mig i stället. Piper jag.
- Var ligger det då?
- Det är knappt tio minuters gångväg, säger jag något stadigare på rösten.
- Kan vi inte ta bilen?
- Jo, det är klart.
- Då gör vi det.
Jag visar hur han ska köra för att komma hem till mig. Han parkerar en bit från huset. Vi går in i min lägenhet.
- Vill du ha kaffe? Frågar jag.
- Nej, tack.
Jag visar in honom i vardagsrummet. Jag känner mig nervös. Vad gör han här?
- Varsågod och sitt. Han sätter sig i soffan. Jag sätter mig i fåtöljen.
- Jag vet inte hur jag ska börja, säger han. Eller mullrar rättare sagt.
- Ja…det var ju tråkigt att det skulle bli så här……….hade jag bara vetat………..
- Jag hoppas du ursäktar mig för det som hände i lördags, avbryter han mig, Maria är en människa som ibland är impulsiv och våldsam. Hon har dessutom ofta blivit utnyttjad på de mest kränkande sätt. Det kan vara en av orsakerna till hennes beteende. Jag trodde att du var en av de grabbar som utnyttjade henne, därför jag brusade upp så där. Jag blev besviken på henne och trodde att hon skulle falla in i de gamla gängorna igen. Vi har arbetat hårt för att få henne på rätt sida. Min bror gav henne arbetet i uraffären och hon har skött det exemplariskt i tre år. Sen dyker du upp och allt spårar ur fullständigt.
Han talar långsamt och ser ledsen ut.
- Jag förstår inte varför hon sköt på dig. Hon är en mycket duktig skytt och har vunnit många tävlingar. Hon hade kunnat skjuta dig om hon ville. Hade hon bara talat om att ni stämt träff så kunde ni ha träffats hemma hos oss så att jag fått en chans att kolla upp dig lite. Som du förstår så blir man lite misstänksam mot de killar hon träffar. Vi har inga positiva erfarenheter av det. Förstår du?
- Jag tror det. Men varför kommer du hit?
- Jag vill inte att du ska anmäla henne, det kommer att bli katastrof. Jag har tagit ifrån henne alla vapen och nästa vecka ska hon åka upp till sin mor i Strömsund. Det blir nog bäst så. Förstår du?
- Jag förstår ingenting. Jag tänker inte göra någon anmälan. Men…..har inte Maria skjutit sig?
- Nej. Var har du hört det?
- På en mack, det var några som pratade om en dödsskjutning. När jag gick hem i söndags mötte jag dig och ambulansen.
- Jaha, nej det var en bil som hade åkt av vägen. Han fick vattenplaning och körde ner i diket.
- Vad skönt att hon lever. Vad lättad jag blir.
Jag slappnar av.
- Är det sant att hon skjutit folk?
- Nej, hon har aldrig skjutit mot någon innan det som hände i lördags. Har hon sagt det?
- Ja.
- Jag tror att hon gillar dig. Hon var ute i flera timmar och letade efter dig. Så har hon aldrig betett sig förr. Hon vill gärna träffa dig innan hon åker till Strömsund. Får hon det?
- Har hon inte med sig något vapen bara, så går det bra.
- Du behöver inte vara orolig. Den saken har jag sett till. Han tar upp en telefon och ringer.
Han pratar lågt. Jag hör inte vad han säger. Han ringer av.
- Okej. Hon kommer. Hon väntar här utanför. Hon skäms, så därför följde hon inte med till platsen jag träffade dig. Hon ville vara säker på om du ville träffa henne.
Efter tio minuter ringer det på dörren. Jag öppnar. Det är Maria. Hon har på sig blåa jeans, brun midjekort jacka, vit blus och vita gymnastikskor.
- Hej, säger hon.
- Hej, säger jag, kom in. Jag känner mig plötsligt osäker. Tänk om det är en fälla? Jag är rädd. Det är obehagligt.
- Jag lämnar er ensamma nu. Han går ut och stänger dörren efter sig.
- Ska vi sätta oss i soffan?
- Kan vi väl, säger jag. Vi sätter oss en bit från varandra.
- Snälla, förlåt mig för det som hände i lördags. Jag var rädd att pappa skulle göra dig illa.
Han har alltid bestämt vilka killar jag ska vara tillsammans med. Han ser inte skillnad på avskum och fina killar som du. Jag gillar dig. Du är inte som de jag har träffat tidigare. Du är mjuk och du lyssnar när man pratar med dig. Jag tyckte att vi hade det trevligt på pizzerian.
- På pizzerian ja, säger jag.
- Jag ber ju om ursäkt varför godtar du inte den?
- Det gör jag. Jag förlåter dig för att du nästan dödade mig. Det var inte roligt, men jag förlåter dig. Det gör jag. Jag tycker bara inte om att den fina kvällen skulle bli förstörd av att du får hjärnsläpp.
- Jag fick inte hjärnsläpp. Jag visste vad jag gjorde. Jag räddade ditt liv. Tro mig. Jag var ute och letade efter dig i flera timmar. Jag ville följa med hem till dig. Jag ville ifrån pappa och hans hetsiga humör. Nästa vecka ska jag flytta till Strömsund och bosätta mig där för gott. Pappa tror att jag bara ska vara där i ett par veckor. Han kommer aldrig att få mig tillbaka till Snusbäcken. Han bara ljuger på mig.
- Du då? Hur var det med de tiotal du skjutit?
- Ja, det var lögn, jag har aldrig skjutit någon. Jag skämdes så när du bara dök upp i köket. Jag ville hoppa i din famn och krama dig, men du satte dig i mitt knä i stället. Det kändes så fånigt. Jag ville bara se hur du reagerade när jag sa så……du blev inte ens chockad….det gjorde mig besviken…….jag förstår om du hatar mig.
- Jag hatar dig inte. Jag gillar dig. Innan det som hände hemma hos dig. Upptäckte jag en tjej som jag alltid har saknat, en tjej jag kan älska med hela mitt hjärta. Du var så trevlig.
- Jag tycker samma sak om dig. Jag tänker på dig dag som natt. De timmar vi träffades var de lyckligaste i hela mitt liv. Jag har aldrig tidigare känt mig så respekterad. Du skrattade inte åt mig och sa en massa förnedrande saker som dum blondin och så……..
- Maria. Du gör mig så förvirrad. Vad är du ute efter?
Jag har svårt att sitta still.
- Jag vill ha din förlåtelse.
- Det har du redan fått.
- Sen vill jag ha en träff till för att gottgöra allt. Därför frågar jag dig…..vill du gå ut med mig en gång till?
- Nej! Säger jag bestämt. Den här gången stannar vi inne hos mig.
Hon skrattar, ja ta mig sjutton hon skrattar.
- Går det bra om jag stannar hos dig nu?
- Javisst, säger jag.
- Bra, då ringer jag till pappa så han får åka hem.
- Att han har ändrat sig? Han som var så mordisk i lördags.
- Ultimatum vet du väl vad det är?
- Jodå. Det vet jag.
Vi har det trevligt. Vi skrattar och pratar. Hon stannar hela veckan. Jag är lycklig och jag tror att hon också är lycklig. Jag tror att jag är kär i henne, men det får bli min hemlighet, det kan ju vara en förkylning på gång också, jag vet inte.
En dag kommer hon att försvinna från mig, det vet jag. Till Strömsund är det långt och vi kommer förmodligen aldrig att träffas igen. Men just nu struntar jag i framtiden. Det är nuet som gäller.
Veckan går fort. Vi har varit på bio, handlat, ätit kinamat och varit till slottet. Vi har varit hemma och tittat på TV:n, vi har ätit god mat och vi har haft det mysigt.
Mamma ringde och jag talade om vad som hade hänt och att jag och Maria har det trevligt. Mamma blev glad och lättad av nyheten att Maria lever.
När fredagen närmar sig frågar jag.
- Måste du flytta till Strömsund?
- Jag vet inte om jag måste, men det är väl bäst så. Det har varit lite för mycket bråk de senaste åren. Jag blir 26 om ett par veckor och jag vill ha ett eget liv där ingen bestämmer vad jag ska göra eller vem jag ska umgås med. Jag hade chansen att följa med mamma när hon och pappa skiljde sig, men jag var inte myndig då, så pappa bestämde att mina två systrar skulle följa med mamma, och Pelle och jag skulle vara kvar hos honom. Mamma ville ha med alla syskonen, men pappa är och har alltid varit oresonlig. Hon kryper närmare mig i soffan och lutar sig mot min axel, jag tycker så synd om Pelle, att han måste vara kvar hos den där gubben.
- Så illa är det väl inte?
- Nej, kanske inte. Pelle och pappa är alltid överens. Tror aldrig att de varit osams. Inte vad jag kan minnas i alla fall.
- Kommer du att minnas mig?
- Det är klart att jag gör. Du kan väl följa med?
- Nej, jag är nog rotad här trots allt, även om jag ibland känner att jag vill härifrån. Jag är nog den typen av människa som ska vara ensam. Det finns nog ingen som kan älska mig.
- Jodå, det gör det visst det. Du måste leta på rätt ställe.
- Skulle du kunna älska mig?
- Jag vet inte….jag tycker om dig, men man kan ju inte älska alla. Älskar du mig?
- Nej, det gör jag inte. Jag tycker om dig. Du har ett fint sätt…..förutom……..ja du vet……….
- Alla har vi väl dåliga sidor. Även du.
- Ja, absolut. Ingen är väl helt perfekt?

5 Måndag igen

Helgen går snabbt, det är redan måndag. Idag ska Maria åka iväg till Strömsund.
Jag tittar på klockan. Den är 7,43 och jag går upp. Gör i ordning frukost. Går in i vardagsrummet och väcker Maria.
- Oj, vad jag har sovit dåligt, säger hon.
- Har du?
- Vad är klockan?
- Fem över åtta. När kommer din pappa?
- Han kommer inte. Jag ska åka buss hem och packa, sen åker jag tåg till Strömsund.
- Jaha. Jag trodde att din pappa skulle hämta dig.
- Bussen går klockan tio. Sen går tåget 15,32 från Borlänge. Jag åker buss dit, och mamma hämtar mig i Östersund vid två tiden i natt, om allt går som det ska.
- Det ska det väl göra.
- Man vet aldrig.
Vi äter frukost under tystnad. Det känns lite sorgligt och vemodigt. Men det är säkert bäst för alla om hon åker.
Fem minuter i tio går vi ut till hållplatsen, det är ganska mycket folk. Det är mulet men ganska varmt. Vi säger ingenting. När bussen dyker upp, kramar hon mig. Jag ger henne en lapp med min adress och telefonnummer.
- Du kan väl höra av dig, säger jag.
- Det ska jag göra. Ha det så bra nu. Förlåt mig.
- Jag har förlåtit dig. Sköt om dig nu. Lycka till med ditt nya liv. Skulle det vara något…. så finns jag här och hjälper om jag kan.
- Tack. Vi hörs någon gång, kanske……….
Hon stiger in i bussen, betalar och sätter sig så jag kan se henne. När bussen åker, vinkar vi åt varandra.
Jag känner tomhet, och är lite ledsen. Synd. Det kunde blivit något av det här. Jag står kvar en stund. Det börjar ösregna. Typiskt. Som vanligt inget paraply. Men va fan gör lite regn?
Jag bestämmer mig för att gå till sjukgymnastiken.
Där undrar sjukgymnasten, Rickard, var jag var förra veckan.
- Jag hade dambesök.
- Jädra Hasse. Men gymnastik som gymnastik, skrattar han.
- Äsch, det var inte alls något sånt.
- Försök inte. Du ser ju alldeles färdig ut. Orkar du med något idag?
- Det får bli något litet i så fall.
- Simning kanske?
- Det blir bra.
Vattnet är behagligt lugnande. Jag simmar i en halvtimme. Duschar och går hemåt.
- Hej då. Säger jag innan jag går. Vi ses nästa vecka.
- Ja, hej då, säger Rickard.
Ute regnar det fortfarande men det öser inte ner.
Jag känner mig ganska fräsch, och gladare. Innerst inne tycker jag att det är skönt att Maria försvann. Hon visade sig ju vara ganska opålitlig, även om veckan varit fantastisk - och hon visade en annan sida av sig själv - så är frågan hur nästa vecka blivit, om hon stannat kvar? Jag vill inte ens fundera på det.
Dagarna går och jag har kommit in i en ny rutin. Frukosten äter jag hemma. Har inte varit hos Larssons sedan Sofia skällde på mig. Jag saknar dem inte. Jag har också börjat prenumerera på en dagstidning. Det är skönt att i lugn och ro sitta och äta frukost samtidigt som man läser tidningen.
Jag njuter av livet. Promenaderna blir bara längre. Häromdagen gick jag till Wadköping. Det tog mig ett par timmar att komma dit, men det var underbart att gå, vädret var fantastiskt.

6 Tisdag

Tisdag morgon. Jag vaknar vid halv sju. Jag går upp, borstar tänderna och tvättar mig. Idag äter jag ingen frukost. Känner mig lite spänd. Jag ska åka till Karlskoga med 7,55 bussen. Nu jävlar ska jag slösa med pengar. Jag ska storhandla. Kläder, videofilmer, cd skivor, tidningar och böcker. Jag har ganska gott om pengar, har ingen bil eller last som förstör ekonomin. Jag har inga skulder eller banklån. Allt det är betalt för flera år sedan. Det är härligt att alltid ha pengar att röra sig med. En heldag i Karlskoga, det ska bli skönt att slå sig lös riktigt ordentligt. Jag tänker inte åka hem förrän sent i eftermiddag.
Jag känner mig uppåt. Jag klär på mig. Läser tidningen. Jag tittar på klockan i ett, den blir aldrig halv åtta så jag kan gå iväg. Jag lägger tidningen ifrån mig och går fram och tillbaka i lägenheten.
Det har nu gått lite drygt två veckor sen Maria åkte ifrån mig. Jag har inte hört något från henne och kommer med all säkerhet aldrig att göra det heller.
Det ringer på dörren. Klockan är bara tio över sju. Vem kommer så här tidigt? Jag går för att öppna.
- Hej. Förlåt att jag stör dig, men vill du äta frukost med mig? Det är Sofia.
- Jag ska åka till Karlskoga, men visst kan vi äta frukost tillsammans, jag kan ta en senare buss. Är du säker på att du inte kommer att spy? Säger jag spydigt.
- Jag tog med mig mackor och en termos med kaffe. Hon går in och ställer kartongen och termosen på köksbordet. Hon har aldrig varit här förut. Jag har aldrig bjudit hit henne, viljan har funnits, men inte modet.
Jag håller distans till henne. Hon är lite rödkindad och hennes blick är fladdrig. Hoppas hon skäms. Det borde hon göra.
- Först vill jag be om ursäkt för mitt uppförande för ett par veckor sedan. Hasse vi saknar dig. Mamma, pappa och Linda hälsar till dig. De vill att du kommer tillbaka. Du kan väl göra det för min skull. Jag har fått så mycket ovett av alla.
- Jaha. Precis som om jag skulle bry mig. Säger jag.
- Jag går på semester i morgon. Det blir min sista arbetsdag. I höst börjar jag plugga. Det ska bli roligt att få börja skolan igen. När jag slutade nian började jag jobba på kondiset. Det är sju år sedan och jag tycker att det är dags att göra något annat.
Hon tar tag i min ena arm.
- Hasse, jag skäms för vad jag sa. Du är inte ful………och förlåt för kokosbollen…..
- Jag kan betala den…….. Jo det är jag…..jag är ful………..
- Nej, det är du inte……..du ser ut som vem som helst…..Jag vet inte vad som tog åt mig den morgonen……….vi saknar dig faktiskt……..det var jobbigt när du bara försvann…..och inte hörde av dig på något sätt…..förstår du det………vi bryr oss faktiskt om dig………
- Men..….när jag åkte…det blev bestämt så snabbt….jag hade ingen tanke på att stanna kvar så länge…..men det kom en del emellan…
- Vad heter hon?
- Det spelar väl ingen roll?! Men du, kan vi inte sätta oss i stället för att stå här och känna oss dumma?
- Känner du dig dum?
- Nej, jag menar inte så.
Vi sätter oss, hon öppnar kartongen.
- Vilka läckra mackor, säger jag, har du gjort dem?
- Ja. Hoppas att de inte är lika torra som bullarna du är van vid.
- Förlåt. Jag menade inte det.
Vi äter under tystnad. Jag ser att hon vill säga något men hon förblir tyst.
Sofia lilla, tänker jag, vad vill du, egentligen, för du kommer väl inte hit bara för att äta frukost?
- Vad har du sysslat med de här veckorna? Säger hon.
- Inget speciellt. Varför frågar du?
Om du bara visste vad jag varit med om, tänker jag.
- Du ser mycket fräschare och piggare ut än du brukar.
- Gör jag?
- Det är väl för att du inte träffat mig på länge?!
- Det har absolut ingenting med dig att göra. Det var nog för din skull jag åt frukost på konditoriet.
- Du skojar med mig?
- Nej. Jag såg alltid fram mot att få prata med dig. Det var min stora glädje på den tiden.
- Vilken är din stora glädje nu då?
- Att få åka till Karlskoga.
- Ja, då ska jag väl inte störa längre. Hon reser sig och tar termosen.
- Sofia, gå inte. Karlskoga finns kvar i morgon också, men den här stunden finns bara nu. Snälla sätt dig. Jag ser att du vill säga något. Gör det nu i så fall. Jag tål vad som helst.
Hon sätter sig. Är tyst en stund. Suckar.
- Kommer du tillbaka till oss?
- Ja, det är klart att jag gör, det förstår du väl men kanske inte just nu. Jag behöver lite mer tid på mig.?
- Kan du inte komma i morgon?
- Jag vet inte.
- Vad ska du göra i kväll?
- Inget.
- Vill du gå på bio med mig?
- Ja, varför inte?! Vad är det för film?
- Vi kan väl bestämma det när vi kommer dit.
- Okej.
- Efter filmen kan vi väl äta något, om du vill?
- Mat är alltid gott. Något speciellt du tänkt dig?
- Pizza på pizzerian Vulcano, tänkte jag.
- Okej.
- Hasse?
- Ja?!
- Förlåter du mig?
- Jajamensan, lilla Sofia, jag har vanan inne att förlåta alla. Jag vill att du kommer hit vid fyra tiden i eftermiddag. Kan du göra det?
- Ja.
- Jag tänkte att vi skulle prata lite innan vi går på bio, vi har ju aldrig haft tillfälle att prata ostört förut.
- Jag kommer till fyra. Men nu måste jag gå. Arbetet väntar.
Hon reser upp och skjuter in stolen.
- Tack för den goda frukosten, säger jag, det var den bästa frukosten hittills.
- Vänta du bara, tills du får smaka min mat, säger hon och ler.
- Det ser jag fram emot, säger jag.
Hon öppnar dörren och går ut.
- Hej då, vi ses sen, säger hon.
- Ja, det gör vi. Hej då.
Jag stänger dörren, men öppnar den hastigt igen. Sofia har precis öppnat porten.
- SOFIA! Ropar jag.
Hon stannar och vänder sig mot mig.
- Ja?!
- Du har väl inga vapen, va?
- Nej. Varför frågar du det?
- Vi tar det en annan gång, hälsa familjen.
- Ja, det ska jag göra. Hej då igen……..
- Hej………….
Jag stänger dörren.
Sofia, tänker jag. Den här gången ska det väl gå vägen? Hon verkar lite förtjust i mig, det bådar gott för framtiden. Den här gången ska jag gå försiktigt fram. Jag har gott om tid. Den här tjejen ska jag bara inte förlora. Jag får inte förlora henne.
Något hände när hon var här. Jag tror att hon också märkte det.
Jag känner det på mig, den här känslan är annorlunda – det kommer att bli hon och jag.

SLUT

Skriven av: Mats Henriksson