Hästen med den gyllene manen

Hästen med den guldskimrande manen










- Mamma. Jag vill inte följa med till den där marknaden, sa 10-åriga Renée med en djup suck denna tidigt stormiga höstmorgon när hon och hennes mamma satt vid frukostbordet.
Mamma som haft blicken i veckorevyn suckar och lägger ifrån sig den bredvid kaffekoppen som står på bordet.
- Men jag har ju sagt till dig flera gånger om att du är tvungen. Så det är ingen idé att du tjatar, Renée. Du ska följa med vare sig om du vill eller inte.
- DUMMA MAMMA! JAG HATAR ATT BLI TVINGAD TILL EN MASSA SAKER!
- Nu är det så att du fatiskt får stå ut med att bli medtvingad. Pappa kommer inte hem förrän i morgonkväll. Han är ju hemma hos farmor och vakar över henne. I morgon så ska farbror Hasse ta över. Och då kommer pappa att komma hem.
Renées farmor är jättesjuk, och läkarna har sagt att hon är inne i sina sista månader i livet. Hon kommer att avlida när som helst. Hon ligger bara i sin säng och orkar inte göra någonting. Hon måste ha hjälp med precis allt.
- Men kan inte jag få vara ensam hemma medan du åker?
- Nej. Har jag sagt att du ska följa med, så ska du det. Inga kommentarer tack.
- Men mamma… vad kan hända? Vi bor ute på landet. Här är det så lugnt och fridfullt. Så det är väll självklart att jag kan vara kvar här hemma medan du far iväg på den där jättetråkiga, folkströmmande, jättefula, jättedumma marknaden…
Mamma dunkar näven så hårt i bordet att kaffe koppen välter omkull och allt kaffe hamnar på veckorevyn. Den blir dyngsur.
- RENÉE! LÄGG AV! SE NU VAD DU ORSAKADE!
- VISST! SKYLL PÅ MIG DU BARA!
Mamma lugnar ner sig en aning.
- Nu lyssnar du noga på mig. Gå och gör dig klar så att vi kommer i väg…
- Men jag vill inte föl...
- Och säg inte emot mig. Du SKA följa med. Det dör du väll inte av. Du kanske hittar någonting som du vill ha. En docka kanske. Jag kan köpa den till dig då, om du vill.
- Mamma… Tack för omtanken. Men jag är faktiskt 10 år.
- Ja?
- Jag slutade leka med dockor för fyra år sen .
- Jaja. Men kila iväg och klä på dig nu.
Renée vet att det inte är någon idé att försöka övertala mamma för att slippa följa med. Så hon gör som mamma säger.

När både mamma och Renée är klara med sina morgonrutiner så kliver dom in i den gamla bilen för att bege sig till marknaden.
- Och så skärper du dig där borta. Håll dig vid mig så att du inte kommer bort. Det är lätt att gå vilse. Jag vill vara säker på vart du är.
- Jaja, suckar Renée. Men om jag hade stannat kvar hemma så hade du ju vetat vart jag var.
- Men om du håller dig vid mig så finns det ingen risk att vi tappar bort varandra, säger mamma och svänger in på den lilla grusvägen med alléer på varje sida. Om man åker rakt på hela tiden så kommer man till den stora vägen. Det är ungefär 1,5 mil till marknaden och vägarna är guppiga och dåligt asfalterade. Så det tar ungefär drygt en kvart att åka.

När dom är framme så är det väldigt svårt att hitta en bra parkeringsplats att parkera bilen på. Så mycket folk är det nämligen.
- Så bra. Nu när den där bilen åker så blir platsen ledig, säger mamma och pekar på en fet liten gubbe som kliver in i sin rostbruna gamla Audi.
Han startar bilen och åker därifrån. Precis när mamma ska ta den lediga parkeringsplatsen så märker hon att det tydligen är fler som vill ha den. Hon svänger in på den tomma rutan precis när en blå bil också haft tanken om att ta platsen. Renées mamma och bilisten i den blåa bilen korrigerar kraftigt med varandra.
Som tur var så blev ingen skadad. Men kvinnan i den blåa bilen vevar ner sin ruta samtidigt som Renées mamma vevar ner sin.
Kvinnan i den blåa bilen blänger surt.
- Nu satte du allt en repa i lacken på min fina bil.
- Men förlåt. Jag hade faktisk tänk ta den här platsen före dig. Och det var ju du som inte såg dig för.
Kvinnan kliver ur sin bil för att se hur allvarligt krockskadad hennes bil var.
- Kolla här! Allt är bara mos! vrålar hon och pekar på sin bil. Kliv ur bilen! Gör som jag säger! Kliv ur bilen!
Renée och mamma kliver ur.
Mamma går fram till damen som är knallröd av ilska i hela ansiktet.
- Men du. Nu tar vi det lugnt. Vi vet inte vems fel det var. Men det vi vet är att det inte var med flit detta inträffade. Det var en oväntad olyckshändelse.
- BETALA FÖR BILREPARATION! vrålar damen.
- Ska jag betala? Nej du, nej du.
- Vet du vad jag tänker göra då? Då tänker jag anmäla dig. Vill du hellre hamna hos polisen än att betala en fjuttig och sketen liten summa för bilreparation?
- Fjuttig? Det kostar ju en förmögenhet att reparera en bil.
Då flinar damen elakt.
- Är du en pank person? Jag är rik. Så hade det varit jag som kört in i din bil så hade jag betalt en viss summa pengar för att återställa det.
- Men betala för din egna bil då om du nu är så rik.
- Ja. Det tänker jag. Jag ska åka till verkstaden nu med det samma, säger hon barskt och hoppar in i sin bil.
Renées mammas bil blev inte så vidare skadad. Det blev bara en liten skråma längst fram på motorhuven.
- Vilken tur vi hade med bilen mamma, säger Renée.
- Ja. Och vilken tur att vi får ta den här parkeringsplatsen nu. Den där damen var ju… ja. Lite dum i huvudet om den grymma sanningen ska fram.
Renée fnittrar lite.
- Jag håller med dig.
- Ja. Men du. Jag ska parkera bilen nu.
Mamma kliver in i bilen och parkerar den fint. Sen går Renée och mamma iväg för att titta på alla saker som säljs.
Dom börjar med att gå till ett stånd där dom säljer smycken.
- Mamma. Kolla vilket fint halsband, säger Renée och håller upp ett vit pärlhalsband i skimrande pärlor, vita som snö.
- Ja. Vill du att jag ska köpa det åt dig?
Den gamla tandlösa gubben som jobbar där flinar ett hemlighetsfullt flin.
- Det där halsbandet har en lång historia bakom sig. Men du kan få det för endast 20:-
- Varför så billigt? undrar mamma.
- Det får du fråga spågumman som håller till i det lila tältet där borta.
- Men jag vill ju veta innan jag köper det åt min flicka.
- Men jag vet ingenting mer. Du får fråga spågumman.
Renées mammas nyfikenhet om vad det var för ond förbannelse lockade henne till att köpa det.
Renée satte på sig det.
- Se så bra det matchar min tröja.
- Ta av det där! säger mamma med bestämd röst.
- Du köpte det ju till mig. Då är väll meningen den att jag ska ha det på mig?
- Ta av dig det tills vi har varit hos spåtanten. Den har ju en ond förbannelse över sig.
Renée tog av sig det.

Inne i spåtantens tält var det mörkt. Hon tittade på dom när dom klev in.
- Hej. Jag vill veta vad det här halsbandet har för kraft i sig, säger mamma och räcker fram det till spåtanten. Hon tar emot det i sina gamla rynkiga händer. Hon tittar på det ett ögonblick, men flyttar blicken på Renée.
- Lilla tösen där är tvungen att gå ut medan jag spår. Det här kan bli otäckt.
- Varför får hon inte vara kvar? undrar mamma.
- När jag ska spå om onda saker så får inte barn närvara. Hon kan vänta utanför.
Mamma tittar på Renée.
- Du. Gör som spådamen säger. Gå ut här ifrån. Men stanna utanför tältet. Gå inte iväg någonstans.
- Lita på mig, säger Renée och går ut.
Utanför tältet så ställer hon sig och tittar på alla människor som går omkring. Finklädda människor i hatt och dyra kappor. Några clowner med orangekrulligt hår som går omkring och jonglerar med bollar, tiggare som går runt och tigger pengar. Ja, det kryllar av olika sorters folk. Men så får Renée syn på något intressant som får henne att bryta löftet emot sin mor. En man går förbi med en knallvit häst. Manen glänser, nästan som guld. Träden på marknaden som hela tiden blåst får hästens man att fladdra. Det var den vackraste häst Renée någonsin sett.
”Åh. En sån där häst skulle man bara ha i stallet hemma på bondgården.” tänker hon tyst för sig själv.
Hon kan inte låta bli fastän hon lovat mamma att hålla sig utanför tältet. Hon måste bara följa efter hästen. Hon blir som hypnotiserad. Hon smyger efter mannen och hästen.
Mannen märker inte att han blivigt förföljd fören han stannar hästen utanför ett stall som ligger en bit utanför marknadsgränsen. Då vänder han sig om.
- Hördu din lilla snorunge! Vad vill du? Här vid stallet får inga ungar vara. Och ingen annan heller för den delen. Bara jag!
Renée blir rädd, men känner att hon har lust att säga någonting.
- Vem är ägare till den där hästen? undrar hon samtidig som hon tar sig några steg närmare gubben.
- Angår väll för helsike inte dig, muttrar mannen irriterat.
- Vet du om den är till salu? Jag är lite sugen på att köpa den.
- Det kan du glömma. För det första så har du inte råd, och för det andra så ska den här odågan till Österrike för att bli julkorv till jul.
Då kände Renée att hon tyckte synd om hästen. Julkorv? En sån här frisk och fin häst?
- NEJ! DET FÅR BARA INTE HÄNDA! vrålar hon åt gubben.
- Vad kan du göra för att hindra det då?
- JAG GÖR VAD SOM HELST! DEN FÅR INTE BLI SLAKTAD! DEN FÖRTJÄNAR ETT BRA HÄSTLIV!
- För sent lille du. En transport är redan på väg hit för att hämta den.
- SNÄLLA! LÅT MIG KÖPA DEN! DEN FÅR INTE DÖ! tjuter Renée och känner hur massor utav tårar sprutar ut ur hennes ögon.
- Visst. Får jag en halvmiljon så är hästkräket ditt. Då kan jag stoppa transportbilen.
- Vart ska jag få en halvmiljon ifrån? Snälla! Låt hästen vara kvar. Du får pengarna inom ett år. Jag ska spara min månadspeng. Jag gör vad som helst! Säg bara vad jag ska göra.
- Javisst. Du kan ta och gå härifrån. Om jag inte får en halvmiljon redan i dag, så får inte du hästen.
Renée ville nu göra allt för att rädda hästen. Hon sprang där ifrån. Hon skulle minsann tala om detta för mamma.

När hon kommer tillbaka till tältet så sitter hennes mamma där på backen. Hon har nyss gråtit.
- Vart har du varigt? Jag har oroat mig. Du sa ju att du skulle stanna kvar här utanför.
- Du mamma. Vill du hjälpa mig att rädda livet på någon innan det är för sent?
- VA?! Håller någon på att dö?! Var?!
- Du måste hjälpa mig att köpa en häst.
Mamma tittar som ett fån på Renée.
- En häst? Räddar vi livet på någon om vi köper en häst?
- Ja.
- Vem då?
- Hästen.
- Va? Räddar vi livet på hästen om vi köper den?
- Ja. Annars blir den julkorv.
- Renée, gumman. Vi har inte råd med någon häst. En häst kostar runt 10 000:-.
- Inte den här.
- Vad kostar den.
- En halv miljon.
Mamma tappar nästan andan.
- Glöm det.
- Men det gäller hästens liv.
- Tror du att jag kan trolla fram en halvmiljon? Vi har inte så mycket pengar.
- Men följ med och titta.
- Okej då. Men vi köper den inte.
Mamma går med Renée för att se hästen.

När dom kommer fram till stallet så är hästtransporten från Österrike redan där.
Renée vet att det är för sent. Hon känner sig djupt bekymrad över att inte kunnat rädda hästen.
Österrikaren som köpt hästen kunde prata svenska. Eftersom han bott i Sverige och arbetat med hästar där tidigare.
Han tittar noga på hästen.
- Nej. Den här tänker jag inte köpa, säger han och tittar surt på mannen.
- Varför inte de?
- Varför sa du inte att den var skadad? Nu har jag åkt från Österrike helt i onödan.
- Men han är ju inte skadad.
- Jo. Han har ett djupt köttsår på insidan utav ena låret.
- Det har inte jag sett.
- Då bör du nog använda glasögon. Vem som helst kan ju se att den är skadad. Ja, utom blinda människor förstås. Men en sak ska du bara veta. Jag ska inte ha hästen. Den kan du sälja till någon annan. Hasta lavista.
Österrikaren hoppar in i sin bil och åker iväg.
Mannen håller på att explodera av ilska.
Renée känner sig glad. Nu kanske det skulle finnas en pytteliten chans att rädda hästen ändå. Man kanske skulle sno den när mannen inte såg. Eller på något sätt pruta så att man fick köpa den för ett billigare pris.
Mamma och Renée som stått en bit ifrån och sett allt, går fram till mannen.
- Ville han inte köpa den av dig? undrade Renée´.
- Nej. En skadad häst vill väll ingen ha. Nu finns det inget annat alternativ än att skjuta den.
- Jo. Ge hästen till oss, säger mamma. Vi har ett stall hemma. Och det står tomt. Vi har bara några kaniner där inne.
- Gratis? Aldrig i livet. Ska den säljas så ska det vara för en halv miljon. Inte ett öre mer eller mindre.
- Men den kommer att få det bra hos oss. Om vi får den, eller åtminstone köpa den för en billigare summa, så kommer den ju att få det bättre hos oss än om du skjuter den.
- Nej! Köper ni den inte för en halvmiljon så ska jag se till att den kolar vippen. Jag ska beställa ett vapen som tar ungefär en vecka att få. Så om ni inte köper den så skjuter jag den om en vecka. Vi kan säga så här… Ni får en vecka på er att skaffa fram den där halvmiljonen. Annars har hästen käkat sina sista morötter här i livet.
- Jaja… Hejdå, säger mamma och tar Renée med sig därifrån.

- Mamma. Vad ska vi göra? undrar Renée upprört.
- Låta hästen vara. Vi kan inte fixa fram en halvmiljon på bara en vecka.
Renée vet att det mamma säger är sant. Att fixa fram så mycket pengar var lika omöjligt som att kunna gå på vatten. Det kan bara Jesus göra.
Dom hittar ingenting på marknaden.
- Äh. Vi åker hem nu, säger mamma efter ett tag.
Dom går tillbaka till bilen och börjar köra hemåt.

Renée kan inte släppa den där hästen ur sina tankar. Hon bara tänker på att den snart ska skjutas bara för att den har ett stort sår. Men hästen kan ju bli bra igen om den vårdades utav en veterinär.
Hemma på kvällen så får mamma ett telefonsamtal från pappa. Farmor har dött nu. Hon skulle bara ta sig en liten tupplur på eftermiddagen. Och den vaknade hon aldrig upp ifrån.
Renée och mamma satt hela kvällen vid köksbordet och grät.
Farmor var borta för alltid nu. Och Renée skulle aldrig mer få njuta av hennes varma kramar och underbara tid som dom brukade ha tillsammans.
- Farmor lider inte längre, säger mamma medan hon kramar om Renée. Hon slipper ha ont.
- Hon är borta för alltid, gråter Renée.
- Nej då. Farmor kommer alltid att leva vidare i allas minnen och hjärtan.

Den dystra dagen försvann allt mer och mer. Kvällen hade kommit, och det var dags att gå till sängs för att sova.
Innan Renée ska sova så frågar hon mamma:
- Du. Vad sa spåtanten om halsbandet?
- Att en olycka skulle hända om vi fortsatte med att vara ägare till det. Så jag kastade ner det i en spjälbrunn. För nu kan ingen olycka hända.
- Det har det ju redan gjort. Farmor är död, hästen kommer snart att dö och alla sörjer.
- Att farmor dog var ingen olycka. Hon är nog lycklig just nu över att inte ha ont längre. Du vet ju om hur ont och sjuk hon var. Då kan det vara skönt att få dö.
- Jag tror att hon blivit en ängel nu.
- Farmor har alltid varit en ängel. Men när hon levde så var hon en ängel utan vingar. Men nu är hon en med vingar. Så. Försök att sova nu även fast det kan kännas svårt.
- Okej. Godnatt.
- Godnatt, flicka min, säger mamma och ger henne en godnattpuss på kinden.
Sen går hon ut ur Renées rum.
Den natten är det svårt att sova. Renée är ledsen över att farmor dött, och att hästen ska dö.

Nästa morgon så kommer pappa hem.
- Hej. Jag har rest hela natten. Så jag kom tidigare än det var sagt.
- Hej pappa, säger Renée och kramar om honom.
- Du. Trotts all sorg så har jag en present till dig. Men den köpte jag här i stan.
- Okej.
- Men den presenten är lite för stor för att ta in hit. Men om du väntar ett tag så kommer det snart en hästtransport. För jag har köpt en häst till dig.
Renée tappar nästan hakan av förvånig.
- VA?! En häst.
- Ja. Den var lite skadad. Men jag har beställt hit en veterinär som ska undersöka den. Jag tyckte så synd om den. Jag köpte den på marknaden i natt. För jag hade ändå lust att stanna till och kika lite där på hemvägen.
- Hur har du haft råd med en häst? undrar mamma?
- Farmor. Jag fick ärva massor utav pengar. Den kostade en halvmiljon. Men jag lyckades pruta ner till 100 000:-. För mannen gav sig tillslut.
Renée känner sig glad över att ha fått en egen häst. Vilken slump. Det är inte varje dag man får det.

Men när hästtransporten kommer så ser hon vilken häst det är.
Det är hästen ifrån marknaden. Den som skulle skjutas.
- ÅH! Renée springer fram och kramar hästen.
- Allt ska bli bra. Det lovar jag.
- Blev du glad då? undrar pappa.
- Tack. Det är den bästa gåva jag någonsin kunnat få.




Ja, slumpar händer nog alla någon gång i livet... Hur konstig en händelse än kan vara.
Hoppas att hästen får ett lyckligt liv hos sin nya ägare.
Men det kommer den garanterat att få. För Renée älskar hästar. Och speciellt den här.

Skriven av: Sandra