Hat från själen

Hon log mot Erik som stod vid hennes sida. Han svarade genom att lägga sina armar om henne. Hon njöt och hörde sina klasskompisar skratta från andra sidan bordet.
– Nu är dom igång igen, fnittrade Linda medan Calle klängde över henne.
Erik suckade men fick ett djräft flin på sina läppar.
– Calle, ska vi byt låna? Sa han och riktade flinet mot Linda.
Linda flög ut från stolen med ett pip och älgade iväg genom matsalen med Erik efter. Calle satte sig bredvid Sanna och beskådade sina två kompisars lilla jaga lek tills So läraren diskret påpekade att någon kunde göra sig illa. De försvann ut ur salen och Sanna vände sig mot bordet igen. Tobbe suckade och tömde vattenglaset.
– Vi rör på oss, sa han efter den sista klunken.
Dom tre ungdomarna resta sig.

Jag blundar av tacksamhet, blundar av rädsla. Jag har själv påverkar mitt väsen och tystat de hatliga, förrädiska. Ändå är jag tacksam. De ler när dom ser mina ögon. Inte flinet, det djävulska flinet som dödar mig inifrån. Istället det leende, det ödmjuka som värmer. Jag har alltid sett mer än de. Jag såg des verkliga väsen trotts sminket, trotts flinet. Jag önskade att dom sett mig. Leendet på mina läppar. Det som doldes bakom hat och skygghet. Skrattat vek sig för rädsla. Jag minns, minnen som skapat mig. Jag minns längst in. Nu är dock min frihet stor. Jag vann.

Klockan var halv två. På med vantar, mössa, knäppa alla knappar och ut. Sist och ensam. Hon stod på trappan, på det översta trappsteget och tittade ut över fotbollsplanen. Dom blonda lockarna rörde sig för vinden. Det var en kall februari dag. En av dom dagar då hon gick vårterminen i trean. Hon stod stilla och förväntansfull men ingen kom, ingen sa något. Hon lät hennes små runda händer vila på räcket. Nysnön fastnade på Lovikkavantarna. Hon tog ett steg ner för trappan och såg ut över skolgården. Plötsligt kände hon kylan i nacken. Slaget kom senare. Någon skrek och skrattade men hon föll. Hon landade nedanför trappan på den plogade asfalten.
– Tjockis Sanna, skrek Tobbe och flinade stort, gå hem till mamma och grina.
Tobbe och Johan skratt ekade i hennes öron då hon reste sig. Hon hade tappat mössan i fallet och i dom långa skruvade hårtestarna satt små vita snöflingor. Kinderna var röda och läpparna lite blåa av kylan. Tårarna vällde fram. De hade gjort ont och hon hade fortfarande snö innanför tröjan.. Med utsidan av handen torkade hon bort tårarna som rann ner för hennes runda små kinder.

Jag har inte alltid dansat. Inte alltid se rosor blomma. Min barndom i spegeln. Dom ser alltid fel. Dom ser mig så här, då jag dansar. Mina ögon färgas dock än svarta då någon flinar de flin så plågat mig så. Jag ser dom krypa, se rädslan för att förlora. Med rappa ord krossar jag dom så som slagen krossad mina ögon då. Då alltid steget efter med ögon av tro, hopp. Hjälplöshet. Alltid i skuggan av dom. Nu är jag ljuset, det är jag som skuggar men min respekt för mina vänner är stor. Men dom ser mig. Ser min energi, min livsvilja.

Hon öppnade dörren lagom för att se sin cykel falla till marken. Hon såg hur hennes lila treväxlade flickcykel bli omkullsparkad av Sebastian. Han skrattade och riktade ännu en spark mot den. Skrattat övergick till ett retligt flin då han såg sanna i dörröppningen till skolan. Man kunde inte ta miste på hennes sorg och hjälplöshet. Solen sken på hennes ansikte men fick i alla fall inte ögonen att glittra. Hon stod tyst med sin Nalle Puh ryggsäck i handen och såg på Sebastian. Han flinade mot henne och sparkade ännu en gång. Johan och Tobbe stod vid han sida, dom sa inget men hade samma elaka flin som Sebastian. Tobbe gick emot henne. Han ställde sig nära, nästan trampade på hennes små gymnastik skor. Han lyfte handen och knuffade hårt och hon föll. Hennes rosa kortbyxor fläckade sig mot jorden. Stenarna skar in i handflatorna. Tobbe, Johan och Sebastian skrattade och sprang därifrån. Hon reste sig och tog sin ryggsäck. Med en bit av tröjan torkade hon bort tårarna och jorden i ansiktet. Hon gick hem med cykeln, gråtande. En dag i maj då solen fått sin första värme.

En flicka. Ensam så vacker. En ung flicka med knubbiga händer och leksaker under sängen. Med låtsas vänner och utan erfarenhet av livet. Ett barn med energi och glädje. Jag såg dom skratta och leka. Hoppa rep på skolgården. Jag såg energi, glädjen. Jag önskade och ville vara en av dem. Men reglerna fanns för dom små. Jag hörde inte dit. Jag fick stå vid sidan och se. Mina ord tystnades. Hjälplösheten tog över. Jag stod vid sidan och såg dom skratta, såg dom hoppa rep på lunchrasten. Jag fick aldrig detta.

Telefonen ringde och hon hörde hennes mamma svara ute i köket. Hon såg ned på sista sidan i boken. Det var ett fotoalbum som följt henne genom åren. På sista sidan satt ett kort av henne och Erik tillsammans på en fest. Tobbe och Calle stod i bakgrunden. Linda hade också vari med, han fanns bara inte med på kortet. Hon såg på Tobbe och Calle. Trots att dom plågat henne under åren så var dom två av hennes bästa vänner. Lika så Linda, hon hade också stått bakom dem med ett okänt flin på läpparna.

Det hade varit fest och hur mycket folk som helst. Hon och Linda hade tillsammans gått runt och hejat på sina vänner. Hon hade haft mörka jeans, ett vitt linne med smala axelband och en lång mörk kappa. Det hade varit i slutet på juli och en sen fredags kväll. Himlen var stjärnklar och värmen legat kvar i luften. Det hade varit sommaren sista utomhus disco och ur högtalarna spelades sommarmusik. Linda och hon hade gått i utkanten av folkmassan och pratade då tre killar kommit gående. Två av dom stannade och började prata. En av dem var Erik. Lina och hon kom ifrån varandra då och hon tillbringade resten av kvällen tillsammans med Erik. Dom satt på en sten vid utkanten av området. Med blyga blickar hade dem sett på varandra. Kvällen hade lidit mot sitt slut och Linda kommit gående. Med en kram skildes dom åt och han lovade att ringa.

Hon kom på sig själv att le åt minnet. Ett leende som ingen kunde ta miste på. Hon suckade och såg ner i albumet på henne och Erik. Det var en kopia, samma kort stod i bockhyllan i hennes rum. Hon gick fram till det. Kortet var fint. Erik log med vita tänder lika som hon och hans ena arm låg runt hennes midja. Två kort stod bredvid detta. Ett från bra några veckor sedan. Ett vackert kort som hon inte ens visste att knäppts. Hon stod och såg frånvarande bort med alvarligt blick. Det andra kortet var från när hon var liten. Ett underbart kort då hon sitter och gungar och skrattar högt. Kortet är knäppt en sensommar eftermiddag och man ser hur blommarna i rabatten blommar en sista gång. Skrattet på hennes läppar va det samma, samma vita jämna tandrad som nu. Det som skilde dom två korten åt var ögonen. På kortet från den där gången då hon frånvarande ser bort är ögonen fyllda med glädje och energi. Hennes mamma älskar dock de kort från då hon gungar men hon ser inte skuggan i hennes ögon. Hatet som skuggar själen.

Skriven av: Emma Engström