Hatet

Jag har bestämt mig, tänkte Thomas när han satt på den ensliga stranden med ett rutigt badlakan under sig. Han satt alldeles ensam vid ett par höga klippor som reflekterade det lugnande ljudet av små vågor som slog mot den kyliga sanden.

Thomas satt långt ifrån de roade badgästerna som man knappt kunde se längre bort på stranden.
Alltid när Thomas gjorde sina val kom han hit. Det var för honom en flykt från omvärlden. Det var det enda stället där han kunde bli förlåten och accepterad nu för tiden. Den friska luften, tystnaden och den svala sanden som lätt smekte undersidan av foten. Det var inte till någons förvåning att han kom just hit av alla ställen. Men det beslut som nu skulle fattas kunde inte göra saker bättre som Thomas val annars brukade göra. Det behövdes bara. Thomas smekte underläppen lätt med pekfingret och kände sin sträva läpp. Beslutet var fattat, Thomas hade bestämt sig för att han skulle döda någon. En tår föll från Thomas kind. Det var inte för han var rädd, det var inte för han var glad. Det var bara så.

Om han bara inte hade mött Rolf denna morgon skulle inget av detta ha hänt. Om han inte hade träffat Rolf hade inte en röd swiss army kniv legat bredvid honom på stranden.

Beep... Beep... Beep, Thomas vaknade upp av den digitala väckarklockan på nattduksbordet. Han reste sig upp ur sin säng med ett stön. Den starkt skinande solen letade sig igenom de vita persiennerna i fönstret och bildade ett randigt mönster mot hans varma fötter. I det gultapetserade sovrummet fanns tre tavlor på väggarna. Ett inramat fotbollsstipendium, en animerad cross och en guldinramad tavla på Thomas bortgångna mor Elisabeth. Han tog ett djupt lungnande andetag och gick fram och kysste tavlan. Han log lätt mot den. Han sade tyst för sig själv
- Jag älskar dig, Jag saknar dig.

Den halvöppna dörren ledde till det lilla kompakta köket. Där satt Thomas själupptagne arge far Rolf vid det rangliga furubordet och läste Dagens Nyheter. Thomas kände alltid en oro omkring honom. Möjligtvis för att Rolf påverkats lika mycket av Elisabeths bortgång som han själv, eller att han begått något så oförklarligt hemskt så att det enda sättet att kunna fortsätta leva skulle vara att skylla det på någon annan. I det här fallet Thomas

Efter Elisabeths bortgång hade allting ändrats. Varken Thomas eller Rolf var samma personer som de tidigare hade varit.

Thomas ställde sig vid den halvfungerande gulmissfärgade kylen och bredde sig en smörgås. Han kunde känna hur Rolf glodde på honom med en hatfull blick. Thomas vände sig om och svalde djupt i hopp att det inte stämde. Men det visade sig att blicken var värre än förutspått. Rolf ville defenitivt inte ha Thomas där. Något hade hänt. Rolf brukade dock visserligen alltid vara butter men idag var det på något sätt annorlunda.

Thomas blev stressad av Rolfs hatfulla blick och åt snabbt upp mackan och sköljde ned den med att dricka den daggamla mjölken i kylen. Han hann inte inse att glaset som han använde redan var använt och hade mjölkcirklar i botten. Han var bara sekunder senare fullutrustad och ute ur byggnaden och på väg mot skolbusshållplatsen. Han gick över den nylagda asfalten på gångvägen där han frågade sig själv om det han trodde kunde vara sant. Om han visste varför Rolf var så butter

Han frågade sig själv om Rolf var sjuk nog för att döda någon så snäll och omtänksam som Elisabeth, som dessutom var hans hustru. Innerst inne har Thomas alltid vetat han att han förvrängt något. Något så förskräckligt som han bara inte kunde låta sig själv få se. Var detta "Något" att Rolf var en psykopat som aldrig menat väl utan alltid hade en baktanke.

Thomas blev helt -stum- han blev på något sätt helt stum och kall i hela kroppen. Han stannade upp helt. Hans ben började sakta darra och och sökte vilt med sin hand mot det närliggande trädet som skulle stödja honom. Han stog där med munnen vidöppen och darrande i flera minuter utan att ens kunna röra sig. Han försökte få fram ord som inte fanns där. Det kändes som någon hade lastat honom med en stor sten som han ej orkade bära. Thomas kunde trots allt detta inte få fram en enda tår. Han var inte ledsen. Han kände sig bara rädd och hoppades att han var paranoid.

Thomas som nu stog på sina knän, försökte lyfta sig och börja gå det fanns bara så många tankar i hans huvud så att han visste knappt själv att hans ben börjat gå.
Darrigt sökte sig Thomas över den vältrafikerade bilvägen. Det såg ut som Thomas på något sätt blivit misshandlad på sättet som han haltade. En blå Mercedes kom då fram och körde nästan över honom när den i sista sekund väjde åt sidan upp på trottoarkanten och tutade hastigt tre gånger. Thomas vred på huvudet och såg i bilens vindruta hur den välklädda mannen i kostym skrek Jävla ungjävel men det hördes inte på grund av de isolerade rutorna. Men precis som hos Rolf så var hatet där.
Det kändes för Thomas som han var omringad av hat. Det fanns ingen han kunde vända sig till. Det var bara en sak att göra. Bege sig till det enda säkra och lugna stället på denna jord. Stranden.

Det mjuka ljudet från vågorna slog mot klippan brevid honom. En fiskebåt låg långt ute vid horisonten och ett flygplan dök in bakom ett par moln. Thomas satt på stranden med rödgråtna ögon och han kunde nu förstå vad som hänt. Tårar rann längs Thomas mjuka kind. Thomas harklade från förkylningen han dragit på sig av de kalla vindarna på stranden och en myra kröp över hans stortå utan att han märkte det. Thomas hand tog upp en näve sand och hällde ut det som en tratt igen. Han visste att han inte kunde leva med mannen som mördade Elisabeth. Någonting behövdes göras. Han knöt nävarna och fick ut ett skrik av hat. Ett skrik av ilska. Det var dock bara ett sätt som han kunde hämnas på. Thomas öppnade ryggsäcken och tog ut den röda Swiss army kniven och fällde ut den längsta kniven. Han skulle nu hämnas. Han höjde kniven mot halsen, tog ett par snabba hastiga andetag och drog kniven längst halsen! Thomas tyckte att ta ifrån Rolf hans enda barn vore det värsta någon kunde göra mot Rolf.
En kall känsla gick igenom kroppen och blodet rann hastigt längs halsen. Han förlorade först känslan i fötterna, sedan i benen. Allting ljusnade och en skugga kom fram ur ljuset. Det var Elisabeth. Hon log mot honom., Smärtan var outhärdlig men Thomas hade aldrig varit så här lycklig. Thomas var inte längre i den kalla och okänsliga världen.

Skriven av: Willeen