Häxan på Rya Åsar

Häxan på Rya åsar
av
Albin johansson


Ett café, ett nätverk av sammanträffanden och vårt gemensamma intresse för skog och natur, var förutsättningarna för vårt första möte. Då vi tog steget ner för cafétrappan tre timmar senare, föreslogs självklart en påsknatt i ett vindskydd. En vecka senare såg vi med spänning farm emot en kväll, där vi kunde delge varandras erfarenheter och historier kring flora och fauna. Ingen av oss hade förväntat sig, att vår vänskap skulle komma att omvärderas på det som historien förtäljer.
När alla förberedelser var klara och med ryggsäckarna tyngande på våra axlar, stod vi på plats redo att ge oss i kast med första uppförsbacke. Efter en kort vandring uppför backen, så tog vi vår första paus vid Fjällsjön på Rya åsar. En delad öl och en halv termos kaffe räckte för att släcka våra torra läppar. Vi påbörjade en längre diskussion kring vargstammens utbredning. Samtalet ledde vidare in på viltvård, skog och natur, då det började kurra lite i våra magar. Tiden hade smugit iväg lika obemärkt son solen börjat sänka sig mot grantopparna. Vi såg oss om och fann att platsen vi valt för vårt första fikastopp, även visade sig vara lämplig för ett nattläger. Sovsäckarna rullades ut, elden tändes samtidigt som grillspetten marinerades. Elden höll den krypande kvällskylan tillfälligt frånvarande. Då mörkret nästintill slutit sig omkring oss, lät vi lågorna brinna ner till en glödande grillbädd. Grillspetten rullades några varv över det varma gallret, innan de avsmakades till en flaska rött. Vi slängde på de sista vedpinnarna för att hålla mörkret och kylan tillfälligt borta ytterligare en stund. Våra blickar fångades och trollbands av de sista flämtande lågorna. När eldhärden inte längre kunde hålla värmen borta, letade sig en kall hand en varmare maka. Två kroppar flyttade sig för att sökta varandras värme. Nästipparna snuddade varandra. Den första kyssen bekräftade de känslor som börjat gro.


Sakta lät vi gryningsljuset väcka oss, där vi låg insvepta i våra sammankopplade sovsäckar vilka bildade en skyddande kokong mot morgonkylan. Hungern och kaffesuget fick oss att motvilligt lämna vårt natthärbärge. Lite småfrusna av morgonfrosten blev vi stående i ett riktigt långt famntag utanför vindskyddet. En välbehaglig värme pumpades ut i våra kroppar av två nyförälskade hjärtan. Plötsligt ryckte min kvinnliga bekantskap till och backade tre steg. Hon stirrade förbi mej och gapade stumt, vilket fick mej att snabbt vända mej om.
På en stubbe tre meter bort, satt en krokig gammal gumma och rökte pipa. Vid hennes sida låg en lättare ränsel och en vandringsstav. Varifrån och när hon dykt upp var för oss en gåta. Vi hade inte sett henne när vi gått ut ur vindskyddet. Vi smet småfnissande runt knuten på vår tillfälliga boning. Vad hade hon sett? När kom hon? Varför hörde vi inget? Varifrån hade hon kommit?
När inga av våra frågor rimligen kunde besvaras, så beslöt vi oss för att inte låtsas som någonting. Vi gick fram till bänken framför vindskyddsöppningen och tog de först tuggorna av våra färdigbredda frukostmackor. Från min plats på bänken kunde jag inte undgå att i smyg betrakta den märkliga kvinnan som satt på stubben. Hennes slitna kläder såg ut att vara bortslumpade från en secondhand butik. Kläderna kunde inte, som enhet tidsbestämmas till någon speciell period, då enskilda plagg var betydligt äldre än andra. Några gråsvarta hårtestar stack fram under ett färggrant spräckligt huckle. Den lika spetsiga näsan som hakan pekade ut mot sjön. Hennes skarpa blick följde ett par änder, som nyss landat vid vattenbrynet. Man kunde ana ett leende i hennes russinskrynkliga anlete. En tunn, sliten, grå kofta med lappade armbågar, lyckades dölja hur hon var klädd närmast överkroppen. Ur de frasiga ärmändarna, stack ett par knotiga händer fram, vilande i det hoplappade kjolfånget. Ett par mörka, nötta, långskaftade kängor satt fastsnörande på gummans fötter. Hennes krokiga, hopsjunkna hållning vittnade om hennes höga ålder. Gumman såg ut att smälta in fint i skogsmiljön och inget tydde på att ho förirrat sig från något hem.

Efter en liten stund, då vi sköljt ner de första tuggorna bröd med en skvätt mjölk, bad den gamla gumman om ursäkt för att hon stört oss. Hon hade först inte sett oss, men hade tagit det försiktigt när hon upptäckt oss. Gumman log ett leende som blottade åtskilliga gluggar och frågade försiktigt efter vägen ner till Björbostugan. Det hade varit så länge sedan hon hade varit uppe på åsarna, så hon hade lite svårt att känna igen sig, sa hon. Vi pekade på en stig som ledde söderut och sa att den möta en grusväg, vilken ledde till stugan. Gumman reste knackade ur pipan innan hon vigt reste sig från stubben. Men en nigning tackade hon för hjälpen och gick med lätta steg mot den södergående stigen.

Då vi börjat packa för att lämna platsen, passerades vårt vindskydd av en äldre herre med vana vandrarsteg. Han gick några steg förbi oss innan han stannade och vände sej fundersamt om. Mannen tittade på oss en stund, sedan på vår packning och frågade om vi övernattat i vindskyddet. Då vi bekräftade mannens misstankar, frågade han genast om vi hade haft kontakt med en äldre kvinna som frågat efter vägen till Björbostugan. Vi bekräftade att mannen hade rätt igen, men med vår växande nyfikenhet väcktes samtidigt som vår misstänksamhet. Vi var tvungna att ställa en motfråga, angående mannens frågor om den gamla piprökande kvinnan. Mannen sa att vi hjälpt dem mer än vi kunde ana, och frågade om vi hade tid en stund, så skulle han berätta vem kvinnan egentligen var. Vår nyfikenhet ökade och kunde givetvis inte längre stillas med annat än att vi tog oss tid.
Då vi satt bekvämt framför vindskyddet och mannen på stubben, så började berättelsen om en kvinna, som bott på Rya åsar under 1600-talet. Gumman bodde i en kojliknande liten stuga vid Fjällsjön precis där vi satt. Hon levde för det mesta på vad skogen hade att erbjuda. Genom sina kunskaper om läkemedels-örter och sitt silversmide, så kunde hon skaffa varor och tjänster på bygden. Genom åren hade hennes skicklighet med örter och jakt, spridit sig och vuxit till mystiska proportioner. Ett ryckte spreds att gumman förtrollade sig till en ung vacker kvinna under påsken och lockade till sig ogifta unga män upp på berget. En påsk ska en prästfamilj ha övernattat i en stuga där Björnbostugan ligger idag. Prästens äldste son hade nått en ålder, då intresset för flickor börjat växa sig allt starkare. På långfredagsnatten hade han försvunnit ut med en av bygdens flickor. Prästen räknade snart ut vad pojken haft i görningen och fick snabbt tag i dem bägge två. Flickan hade under natten berättat om ”häxan på Rya åsar” för prästsonen. Den ertappade unge mannen fann sig snabbt och skyllde på gumman för att försvara hedern hos dem bägge två.
Prästen tog sig upp på åsarna och lyckades hitta fram till gummans stuga. Väl framme hos gumman kände han genast igen henne utefter de beskrivningar han fått. Han berättade för gumman vad som hade hänt och om skvallret på bygden. Prästen ville rädda familjehedern och gumman slippa undan häxerianklagelser. De kom överens om att gumman skulle leverera sitt finaste smidda silverkors till prästen vid natten till påskdagen. Hon kunde inte lämna det med en gång, eftersom hon gömt undan allt silver i skogen, för att undvika inbrottsrisken i stugan. Prästen svor att om inte gumman skulle hålla sin del av överenskommelse, så skulle hon evigt få vandra över åsarna varje påsk, för att leverera korset, utan att hitta rätt stig ner. Det som skulle bryta förbannelsen vore, om ett nyförälskat par, som delat sin första natt på åsarna, skulle visa henne rätt väg ner från berget. Gumman svor i sin tur att om hon på något sätt förhindrades att komma, så skulle prästen få komma upp och hämta smycket själv. Han skulle inte heller hitta ner från åsarna förrän han gett korset till det nyförälskade paret. När gumman påföljande dag, gjorde sig i ordning nere vid sjön, så snavade hon så olyckligt att hon föll i och drunknade. I en ränsel på ryggen hade hon hela sin silverskatt, vilken hon drog med sig i djupet. När inte gumman dök upp under påsknatten, blev prästen tvungen att gå upp till stugan för att leta reda henne. Han gick runt och ropade och letade överallt. Tillslut satte han sig vid sjökanten för ta lite vatten och vila. Då han lutade sig ut över vattnet, såg han att sjön glittrade ovanligt mycket. Kvar vid stugan vid Fjällsjön satt en präst som mindes sin förbannelse, vilken inte skulle ge honom ro på många år.

Solen började värma upp oss där vi satt framför vindskyddet. Mannen tog av sig jackan för att göra sig redo att gå. ”Ni ska ha tack för mycket!”, suckade mannen lättat, när han lossade på prästkragen. Vi lyfte på oss ryggsäckarna för att också ge oss av. Då vi vände oss mot mannen, så var han lika plötsligt borta som gummans plötsliga uppdykande på morgonen.

Kvar på stubben låg ett silverkors…

Författare:

Publicerat

Dela: