Helmantlad i bröstet

Serotoninet vandrade, kanske snarare kutade, ja det färdades så snabbt mellan mina nerver som en kapplöpningshäst i en kapplösningsbana, eller som jag föreställde mig en jaguar jaga sitt byte framför horisonten på savannen. Som när jag kopplade clementinen till människan, lika på så sätt att färgen på utsidan var snarlik och på så sätt att det inuti fanns ett nät som höll oss samman. Beroende på hur kompakta vi var desto mer nät skyddade oss från de hårda handgreppen i mataffären och från djupa köttsår av mannen som paketerade upp kartongerna levererade från Algeriet. Eller från att få skador av mjuknad när vi föll på golvet och inte längre dög för att säljas. Mandarin vore en lögn att bli kallad därför att vi inte var original.

Det lät konstigt när mina tankar gjordes om till ord, därför befann de sig sällan i Brocas area i hjärnan. Jag hade aldrig blivit skjuten, inte ens brutit ett ben i min kropp, men jag kunde tänka mig att det var en snarlik känsla som jag hade då.

Mina ögon var svåra att öppna mot det starka bländande solljuset som letade sig in mellan persiennernas glipor. Kollade man noga kunde man se alla dammpartiklar sväva som i ränder av rummet, långsamt som om dragningskraften inte längre fanns. Jag hade en stickande känsla i näsan som jag inte känt tidigare, troligtvis var det en gammal pizza med tillväxt tillbehör som lukten kom ifrån tänkte jag, innan jag gav mig själv ett litet skratt i tanken på den rena rama ungkarlslyan jag bodde i. Det var svårt att välja mellan att fokusera på pizzan (vad den hade förvandlats till), och de svaga, mjuka fotsulorna som pressades mot trappstegen och fick dem att knarra utanför min sovrumsdörr. Det var omöjligt att höra om det var en, två eller femtio som befann sig några meter ifrån mig med en vägg emellan. Människor var dumt att säga då jag inte visste det säkert. Visst var det en aning jag hade, men likväl som något bekant skulle stå där kunde det också vara något obekant och extraordinärt. Kanske en egen varelse som aldrig setts förut, kanske hade den, eller det, heller aldrig sett en människa, vilken chock det skulle blivit för oss båda, eller allihop. Men det var inte vad som flög runt mest i mitt huvud. Vad som flaxade vilt där inne i det runda, nästan kantiga klotet var väl kanske livet, om man kunde använda livet som en generell tanke.

Medan jag låg där bland kuddar och täcken utan lakan kände jag mig som en segelbåt på öppet hav och jag insåg att vad jag trodde var smygande fotsulor inte längre hördes i mina trumhinnor. Det var åter en dröm, men denna gång ingen som grep tag i mig så hårt att min kropp blev stel som is, den tog inte så djupt på mig att jag inte kunde kontrollera mina egna ögonglober. De mjuka sulorna fick ensamheten att försvinna, om så bara för någon minut eller millisekund.

Ett sken prickade mina ögon, som en golfboll i en kopp i gräset, stark som en solkatt i en vinklad spegel under den mörka kvällen. Mina fötter var formade som stora russin efter allt vatten som kommit åt dem i mina snörade finskor, min klänning räckte knappt till knäna och jag hade inga strumpbyxor som prydde mina ben och gav dem lite värme. In i benmärgen kunde jag känna kylan och den gav all synlig hud en mild rosa ton. Jag tyckte om det, känslan hur kylan påverkade mig fysiskt. Hur mina fingrar böjde sig som i slow motion och hur mina smilgropar var som gömda därför att kylan stelnat mina muskler. En bit längre bort kunde jag skymta en man och jag var genast på väg mot honom och hans något ståtliga, manliga sätt att röra sig. >Vad gör en vacker kvinna som du själv så här en helgnatt?< jag kände hur kylan inte längre existerade och hur istället en kokande värme steg sig upp och fastnade på mina kinder. Det var tur tänkte jag, att kylan redan gjort dem så pass skära att han inte märkte hur generad jag egentligen var över att en man talade till mig. Han bar en rund stilig hatt i mocka till sin skräddarsydda kavaj som inte var en centimeter för stor eller för liten, och den mörka stenväggen klädd av bilars avgaser i bakgrunden gjorde att han såg så vacker ut. Det var inte jag som var vacker, utan han själv ville jag säga, men jag lät bli. Med mitt stela ansikte, ville jag ge honom ett svar som jag hade lärt mig hemma innan den brännheta och iskalla smärtan for snabbt genom mitt bröst och lämnade mig på den kala asfalten.

Författare:

Publicerat

Dela: