Hemmet

Hemmet

May Thorn satt i sin fåtölj med sitt skissblock i knät. En linje här och en böj där och en ansiktsform tog plats i blocket. Ett felaktigt streck och May suddade suckande ut allt igen. May var snart 70 och hade bott på ålderdomshemmet i närmare 3år. Hon hade inga barn och ingen karl. Konst hade alltid verkat intressantare än kärlek och barn. Målningar, skissblock, dikter, små skulpturer och manus till korta pjäser låg överallt i en röra i de små rummen May hade. Hon hade aldrig varit i behov av socialt umgänge, men visst hade May vänner i hemmet. De flesta hade hon skaffat under boule turneringar. Kort, grått hår prydde hennes hjärtformade huvud. Hennes ögon var smala och klargröna. May la ifrån sig sina skisser och slog upp en gammal bok med nött omslag och gulnande sidor. Hennes koncentration var helt riktad till boken. En hård knackning fick henne att rycka till och det var ett under att hon inte spottat ut sina löständer i ren förskräckelse. May drog snabbt på sig sina gråa fårskinnstofflor och gick mot dörren. Hon öppnade sakta och där stod Cecilia ”Zilly” Andersson som var känd för att veta de senaste nyheterna. Hennes 80 år gjorde sig inte påminda då hon nästan dansade in i Mays rum. Hon satte sig bekvämt på en köksstol.
- Nu du May lilla så har jag nyheter, tjoade hon. May gick med hasande steg eftersom hon gillade ljudet av fårskinn mot golvet, hon satte sig på en köksstol bredvid Zilly.
- Det är inte anständigt att tjoa och tjimma i din ålder, sa May vresigt.
- Visst är det väl det May din surkart, skrockade Zilly. May skakade på huvudet.
- Zilly, Zilly, Zilly, ska du ha en kopp kaffe? Frågade May.
- Javars, lite kaffe skulle nog sitta fint, sa Zilly. May satte på kaffekokaren.
- Mjölk och socker? Grymtade May.
- Bara mjölk, jag måste tänka på min figur, sa Zilly och klappade sin runda mage.
- Din figur försvann för länge sedan, skrattade May medans hon öppnade kylskåpet och plockade fram en förpackning mjölk. En lampa på kaffekokaren blinkade och visade att kaffet var klart. De satt sig ner med varsin kopp kaffe och pratade om vädret, snö, snö och mer snö. May läppjade på kaffet men ställde raskt ifrån sig det eftersom det var kokhett.
- Nå, vad var det för nyhet du nämnde? Frågade May.
- Nu ska du få höra! Någon ska flytta in i rummet bredvid dig ikväll, sa Zilly ivrigt.
- Jaså, sa May utan det minsta intresse i rösten. Rummet hade stått tomt ett tag efter att Henry gått bort.
- Det ska tydligen vara en HAN, sa Zilly och flinade fånigt mot May,
- Sluta fjanta dig, sa May stött.
- Det skulle inte skada med lite romantik för dig i alla fall, sa Zilly och fladdrade överdrivet med sina korta ögonfransar.
- Håll dina åsikter för dig själv du, muttrade May.
- Om jag ska hålla tyst så får du inte veta vad din nya granne ska heta, sa Zilly med ett hånleende på läpparna. May suckade, Zilly betedde sig som en jobbig tonåring.
- Det får jag nog veta tids nog, sa May förståndigt. Zilly reste sig.
- Tackar för kaffestunden, May lilla, sa Zilly med betoning på lilla.
- Vi hörs gamla tossa, sa May med betoning på gamla. Zilly gick ut och smällde igen dörren efter sig, eller ja… så mycket som hon orkade. May diskade kopparna och ställde n de i det prydliga skåpet. May bakade också en välkomstkaka till den nya grannen, för att vara artig. Resten av dagen spenderade hon med näsan i en bok. Efter kvällsvarden i den stora matsalen tog hon sin kaka och knackade på grannens dörr. En ganska rund man med en stor vit skjorta och jeans med hängslen öppnade. Hans huvud var kalt i mitten med vita charmiga hårtussar på sidorna och i nacken.
- Välkommen hit, sa May och räckte fram kakan.
- Nämen tack! Kom in för guds skull, sa han. May gick in och satte sig i köket.
- Vem är du då? Frågade han mjukt.
- May Thorn, konstnär, bor i rummet här intill, sa May sakligt.
- Varför känner jag inte till dig om du är konstnär? Frågade han och lät uppriktigt intresserad.
- De bästa konstnärerna är inte kända, sa May och log.
- Då får jag allt komma någon gång och se dina verk, sa han.
- Javisst, men vem är du då? Frågade May. Något i den mannen fick May att vilja veta allt om honom. Hon kunde inte sätta fingret på vad det var charmen, leendet eller det faktum att han var intresserad i hennes konst.



- Warren, före detta popstjärna, sa Warren.
- Oj oj ojdå berätta, sa May förvånat.
- För att göra en lång historia kort. Jag var ingen, jag blev popstjärna och nu är jag tydligen ingen igen, sa Warren och klistrade på ett falskt leende som enbart såg plågat ut.
- Du är någon! Annars skulle jag inte se dig i detta ögonblick, sa May mjukt. Warren log trött.
- Har du familj? Frågade han. May svalde hårt.
- Nej, svarade hon hest. Warren nickade förstående.
- Inte jag heller, sa han och la en varm hand på Mays axel. May harklade sig för att dölja en snyftning, så här nära någon hade hon inte vart sen Ragnars tid.
- Jag ska nog gå nu, sa May.
- Du är välkommen tillbaka, då kanske vi har tid att äta lite av din kaka också, skrockade Warren. May skyndade sig ut i den kalla korridoren. Hon drog in den kyliga luften djupt ner i sina lungor. Hon gick in till sig och rotade efter ett foto i sin byrå. May hittade vad hon sökte. Ett foto där hon 30 år tidigare kramade Ragnar. Den stora förrädaren. Den enda som hon öppnat sig helt för. Hon hade släppt in honom i sina tankar och fantasier, och han hade tagit hennes manus till egen vinning. Medans han var på världsturné med pjäsen och tjänade miljoner hade May knappt råd med mat och hyra. May letade fram ett par tändstickor. Elden slickade Ragnars äckligt nöjda ansikte och gjorde det till aska. Stora tårar rullade nerför hennes rynkiga kinder, tårar av lättnad över att ha förstört det sista minnet efter Ragnar. May kände sig oerhört trött och sliten. Hon la sig och somnade i samma ögonblick som hon slöt ögonen med ett litet leende på läpparna.

- Beep Beep, väckarklockan tjöt och ekade i Mays huvud Hon sträckte lugnt på sig och gäspade högt. Sen gick hon in i duschen och lät vattnet rena hennes kropp. Sen tog hon på sig en plommonlila kofta med arméns emblem som blänkte på bröstet och så tog May ett par vanliga vita mjukbyxor, allt för att vara fin inför Warren. Det var en hel timme kvar till frukost så May tog fram sitt skissblock och skissade ett huvud med vita, spretande hårtestar på sidorna.
- Warren, mumlade May och kände en längtan som spred sig ner i maggropen, ner i knäna, upp i axlarna för att sedan åka rutschkana ner till fingertopparna. Hennes fingrar var som uppstudsiga barn som inte ville lägga sig, de studsade upp och ner och fram och tillbaka över papperet och ignorerade Mays böner för att få de att sluta. Hennes skiss föreställde en gammal man och kvinna som gick hand i hand över en strand med en massa undersköna svanar som flög i skyn och fjäderbeströdde kärleksparets väg. May såg beundrande på sina fingrar, vad hade fått de att göra så? Teckningen var riktigt vacker, närmast mästerlig, den skulle absolut in bland Mays favoriter. Det var nu dags för frukost och May gick mot matsalen. Hon mötte Warren i korridoren.
- God morgon, sa Warren piggt.
- God morgon, sa May glatt.
- Åt vilket håll ligger matsalen? Frågade han medans han kliade sig på sin ena arm.
- Åt höger… Hur trivs du? Frågade May medans de gick.
- Det verkar vara ett rent och tryggt hem som jag gärna skulle vilja spendera mina sista år hos, sa Warren och log nöjt.
- Trevligt att du gillar det, sa May och så steg de in i matsalen. De första May såg var Zilly och ett par andra gnat-tanter som satt i klunga och viskade och nickade menade åt Mays och Warrens håll. Warren verkade också märka de, han böjde sig mot May.
- De har troligen inget eget liv, viskade han. May kände sig svag med Warren så nära att hon kunde känna hans doft, en svag doft av hemmets tvål och schampo och en varm, mjuk lukt. May tog en skål gröt och Warren gjorde likadant. De satte sig vid ett ensamt bord och pratade om konst.
- Är du bättre än Picasso? Frågade Warren.
- Absolut, sa May med halva munnen full av gröt. May mötte försiktigt Warrens blick. May trodde att hon var i himlen. Ögonen var de vackraste hon sett. Hon var som en guldglimmande antilop som nyfiket utforskade hans blåa och gröna ängar. Det var paradiset. Ett prassel från torra löv fick antilopen att springa in i den svarta, osäkra urskogen. Warren hade vänt bort sin blick. May flackade yrvaket med blicken och försökte desperat att fånga in den där honungsblicken igen. Hon ville vara den där guldglimmande antilopen för alltid.
- Jag är klar, konstaterade Warren och pekade på sin renskrapade grötskål.
- Då går vi, sa May och lämnade mer än hälften av sin gröt kvar. De skildes åt vid Warrens dörr.
- Du får gärna komma klockan 14 för kaka och kaffe, sa Warren innan han stängde dörren. May skyndade sig in till sitt rum och letade fram sitt gamla poesihäfte. Hon hade bara skrivit ett par sidor, resten av häftet var tomt linjerat papper. Hon skrev sida efter sida om en antilop som förirrat sig i förälskelsens grop. Det låter som titeln på en dålig barnbok, men poesin var känslig men ändå kraftfull. May la nöjt ifrån sig häftet. Av alla tider för den stora förälskelsen varför just i livets slutskede? May tittade på sitt inte alltför fulla schema. Den enda aktivitet som fanns som skulle sluta innan klockan var 14 var vattengymnastik. May rös av obehag av blotta tanken på klorlukten, sådant skulle hon aldrig utsätta sin stackars näsa för. May vankade rastlöst av och an i rummet innan hon sjönk ner i sin fåtölj och lutade huvudet mot väggen på sidan. Hur mycket var klockan nu? Bara 13.
- Don´t you see that youre the only real face in the room? Sjöng en svag röst som blivit skrovligare med åren. May log, Warren förgyllde hennes dag även om han inte visste om det själv.
- Miserys my company, fortsatte sångrösten.
- Ack, vad vackert du sjunger. Ty, likt fåglarnas morgonkvitter på morgonen, mässade May med hög röst medans hon småskrattade för sig själv. Warren brast ut i mullrande gapskratt.
- Om jag visste att jag hade en sån fin publik så skulle jag sjunga vackrare Madame, sa Warren. Mays hjärta pumpade i 110 km/h och värmen spred sig i hennes bröst.
- Kors i taket det trodde jag inte var möjligt, sa May förundrat.
- Kom hit kvinna så att jag kan se dig, skrockade Warren.

May tumlade upprymd ut ur sin dörr och in i Warrens.
- Hej din lilla tjuvlyssnare, sa Warren och log brett.
- Det var bara en slump att jag hörde dig, sa May och stack näsan i vädret. Hon hatade att bli kallad tjuv för mer än 40 år sen efter att ha blivit anklagad för en tv-stöld när hon var oskyldig.
- Ta inte illa upp, klart att du får lyssna, sa Warren försiktigt. May log ett smalt blixtsnabbt leende som snabbt tynade ut.
- Kakan, sa May för att byta ämne.
- Jag åt en bit av kakan igår, men den räcker nog ändå för oss två, sa Warren. Han gick in i köket. May satte sig på en köksstol. Warren plockade fram kakan och satte den på bordet. May fick en hård skrattklump i magen, bara en fjärdedel av den annars så stora kakan var kvar.
- Den verkar vara uppskattad, sa May medans hon småfnissade.
- Jajamen, det kan du tro, sa Warren och klappade sin runda mage. Warren skar upp den resterande kakan och la upp den på två små fat.
- Hur har ditt liv vart? Frågade Warren skämtsamt samtidigt som han tog en stor tugga av kakan. May tog frågan på största allvar.
- Händelserikt men inte fulländat, sa May med ett poetiskt uttryck.
- Vi har så mycket gemensamt, sa Warren och frustade av skratt så att små smulor flög från hans mun och ut på bordet. May tappade direkt aptiten. Warren som känts så rätt kändes nu så fel. May kände sig korkad som tog frågan på allvar. Mays läpp darrade och hon hade en djup bekymmersrynka i pannan. Warrens skratt upphörde tvärt.
- Hur är det? Frågade han ömt.
- Gillar du mig? Frågade May.
- Klart, gör du? Sa Warren och log vänskapligt.
- Jag har ingen aning, sa May dröjande. Warrens mungipor sjönk.
- Inte? Frågade Warren besviket. May tänkte jo, nej, jo nej, jo klart att hon gillade honom.
- Jo mer än du anar, sa May. May förvirrade sig själv och inte minst Warren som inte visste vad han skulle tro..
- Kan vi inte prata om något annat, sa May och gned sina tinningar som bultade av allt tänkande.
- Nej, nu får vi det här uppklarat, sa Warren bestämt. May visste inte vad hon skulle svara, mest av allt hade hon velat springa iväg så lång bort som det gick att komma och vältra sig i ensamhet. Men nu var hon här och måste svara.
- Du vet hur det blir med åren, lite senil, sa May försiktigt och granskade Warren. Han tycktes köpa ursäkten.
- Och det betyder? Sa Warren och la armarna lekfullt i kors.
- Jag gillar dig därmed basta, sa, May och slog handen i bordet. Warren log uppskattande och hans ögon tindrade. May var överlycklig inombords, en glad orkan svepte i hennes huvud. Hon hade klarat det och förhoppningsvis trodde inte Warren att hon var helt blåst i roten.
- Har du någonsin haft en familj? Frågade Warren. Den glada orkanen blev en iskall vind som svepte mörker över May och tjöt ihåligt. Paniken kom sakta och omfamnade May i en björnkram, ett återseende som inte var ömsesidigt glatt. Rädslan satt som en spärr i Mays näsa och hon hade svårt att andas.
- Min konst är min familj, sa May med en tjock röst. May tänkte på orden efter att hon sagt de och det lät omåttligt fjantigt i hennes öron. Warren nickade sakta och öppnade munnen som för att säga något men stängde den snabbt igen och fann nya ord.
- Du ska få höra om min lilla familj senare. Men jag är inte säker på om de är vid liv än, sa Warren och lät lite smått frustrerad. May förbannade sig själv, nu såg Warren säkert henne som en konstig eremit. Men samtidigt var May omåttligt nyfiken på Warrens lilla mystiska familj.

- Kan du inte berätta här och nu? Frågade May försiktigt. Warren vände sitt huvud bort May och fokuserade blicken på en fläck av den grå-vit randiga tapeten. Skulle han berätta och tynga henne med sin historia?
- Nej, mumlade Warren. En svag tickande smärta tickade igång i Warrens bröst, men han bestämde sig för att inte låtsas om den. May var besviken för att han inte anförtrodde sig på henne.
- Snälla, jag vill så gärna veta, sa May.
- Vill du verkligen veta? Frågade Warren och såg allvarligt på May.
- Ja, sa May bestämt. Warren gjorde en grimas, smärtan i bröstet molade.
- Jag hade en fru. Den finaste man kan tänka sig, hon lyste upp alla rum hon gick in i med sin personlighet och hon var vacker som en sommardag. Hon blev gravid, sa Warren plågat.
- Ett barn, herregud det är ju underbart, sa May och log ett soligt leende. Warren skakade uppgivet på huvudet.
- Det var inte mitt, sa Warren och ansträngde sig för att inte darra på rösten, dels av minnen och dels av den tilltagande smärtan.
- Det är väl inte säkert, sa May mjukt.
- Jo, barnet var mörkt och vi var ljusa, sa Warren och kände hur sin andning blev tyngre och tyngre.
- Sorgligt, så vad gjorde du då? Frågade May.
- Jag flyttade långt bort och levde i exil i flera år innan jag flyttade till Göteborg, sa Warren andfått. May hörde hans flämtningar.
- Är något på tok? Frågade hon oroligt. Warren sjönk ner på golvet och höll händerna hårt över sitt smärtande bröst. Hans ögon var vidöppna och det kändes som om han fick flera skarpa pistolskott och pålar genomborrade i sitt hjärta. Han stönade högt. May hade bara en tanke i huvudet: hjälp. Hon skyndade sig och ringde ner till hemmets reception.
- Ambulans till rum 36, skrek May desperat och kände stora tårar som rann längs hennes kinder. Hon slängde på luren och sjönk ner på knä bredvid Warren. May lyfte upp honom huvud och la det varsamt i sitt knä.
- Hjälp kommer, viskade May och smekte Warrens vita hårtestar. Warren stönade till svar. May drog djupt efter andan.
- Min kärlek till dig kan inte förgås, den är här för att stanna. Den bränner ett hål i min själ, men jag skulle inte byta den ens mot en av Michelangelos tavlor. Även om vi inte känt varandra länge känns det som om vi växt upp tillsammans. Med dig i mina tankar vet jag vad äkta kärlek är, du får mig att le och flyga över vardagens besvär. En fråga: älskar du mig? Frågade May, hon hade förberett det talet och det kändes som det bästa och kanske sista tillfället att säga det på. Med sina sista krafter satta sig Warren sakta upp och kysste May lätt på munnen innan han sjönk ner igen med stängda ögon och halvöppen mun. Kyssen hade gett svar på Mays fråga. Snyftande tog hon Warrens hand och tryckte den lätt.
- Håll ut, jag finns här för dig, viskade May. Strax därefter kom ambulanspersonalen och lyfte ut Warren och lämnade May ensam, gråtande på golvet.
- Jag har aldrig bett om någonting tidigare men skona Warren du Gode Gud, bad May. May gick in till sig. Hennes huvud var tomt och hon satt länge i sin fåtölj och bara stirrade rakt ut i ingenting. En signal fick henne att rycka till. May svarade.
- Hallå?
- Det är från sjukhuset, vi gjorde allting men patientens hjärta slutade slå klockan 15.33, sa en hård och okänslig röst. May la förtvivlat på luren. Det kunde inte vara sant! May slog rasande och förtvivlat knytnäven i väggen. Samma vägg som hon hört Warren sjunga igenom. May sjönk ner på sin säng och grät tills hon somnade.

Efter två månaders sörjande kände sig May redo att träffa folk igen. Hon gick på den årliga bouleturneringen. Zilly skulle kasta. Ett hårt och snett kast träffade May i bakhuvudet och hon föll ihop på marken.


Den guldglimmande antilopen reste sig sakta. Var var hon? Hennes yrvakna ögon såg en smaragdgrön äng. En klarblå älv brusade 100m bort. Plötsligt kom en snövit duva och satte sig framför henne.
- Raring, så som jag har väntat, kuttrade han.

Skriven av: Alexandra