Hennes andra jag

Ungdomar, i olika åldrar, längder, färger och storlekar. Röras, trängas, knuffas men i en gemensam rytm. Musiken hänger som ett tungt, högljutt moln över allihopa och tränger in genom armar och ben som nästan mekaniskt rörs i olika riktningar.
Luften är tjock och mörk p.g.a. cigarrettlukten och parfymdoften, som har blandats in varandra. Med varje andetag känner man sig bara mer och mer som en del av det hela.
Jag känner mig tung, men ändå lätt som en fjäderboll som kastas fram och tillbaka bland folkmassan. Liten och kanske rädd, men ändå glad och förväntansfull. Hoppfull för det känns som om denna gången kommer att bli annorlunda.

Ännu en fredagskväll på Duvan, restaurangen där man hade diskotek varje fredagskväll för ungdomarna i området. Alla klagade på den dåliga musiken och på den trånga lokalen, men det var lika många som kom ändå. Samma människor som hoppades på att få se ett främmande ansikte, men såg bara sig själva.
Jag gick ut och tänkte ställa mig på trappsteget för att få lite luft, men vakterna och några som hade varit för besvärliga för att släppas in, blockerade trappan. Jag armbågade mig ner och lutade mig med ryggen mot väggen. Endast ett tunt blått tygstycke hindrade tegelstenarna från att röra huden.
Medan jag stod med händerna runt mina bara armar för att hindra kylan, tittade jag på människorna runt omkring. Många hade, som jag, gått ut för att få friskt luft. Andra för att röka ännu en cigarett, och resten var antingen för unga för att släppas in eller för fulla för att märka att dom befann sig utomhus. Den lätta berusningen jag tidigare hade känt, hade nu lagt sig och kvar fanns endast en känsla av klarhet.
Ingen verkade lägga märke till mig, jag stod där bland en massa människor jag kände eller kände igen men ingen verkade se mig. Det kändes som om jag befann mig bakom en sån där spegel som man ser i polisserier, där man står bakom och betraktar utan att själv bli sedd. Jag nästan väntade mig att nån skulle komma fram för att spegla sig i mig.
Jag kände mig inte ensam eller övergiven, det var intressant att kunna betrakta andra på det viset. Men inom mig så ropade ändå en liten röst ”varför ser ni mig inte!?”.
”Kanske för att det är så du vill ha det” svarade en annan röst i en viskande, knappt hörbar ton. Jag tittade upp mot himlen, bara för att titta efter månen, och gick sedan in igen.

När den sista bildörren stängdes gav jag en lättnadens suck för att kvällen äntligen var över. Snart skulle jag befinna mig i min varma säng.
Bakom ratten befann sig min ena kompis, Marie. Bredvid henne Anna och i baksättet jag, Hanna och Ida. Maria, Ida och Anna var mina närmaste vänner. Hanna var en sådan kompis som man kunde berätta för vem man var kär i men inte hur man kände. Den biten sparade jag för dom andra tre eller kanske min dagbok.
Musiken som plötsligt strömmade in genom radion, fick mig att reagera. Det var den välbekanta låten ”I wish it would rain down”, som sjöngs av en hes Phil Collins p g a den dåliga mottagningen.
Små regndroppar började sakta skymtas på fönsterglaset, som samlades fler och fler i snabbare takt. Vindrutetorkaren kämpade av alla sina krafter med att förstöra varje regndroppe som kom i dess väg, men den misslyckades för varje gång och man kunde nästan inbilla sig att den började tappa andan. Asfalten glittrade i skenet av gatlamporna och när den lyste i alla dess färger kändes det som om man åkte på en regnbåge.
…Now I wish it would rain down, down on me, yes I wish it could rain down. Sjöng Phil hest, och det såg ut som en scen ur en film då passande musik alltid spelas i bakgrunden.

Hon har mellan långt ljusbrunt hår, lockigt när regnet precis fallit. Svarta ögon och beige färgad hudfärg, som om hon försökt skaffa sig en solbränna men inte lyckats ordentligt.
Hon har tre bästa vänner, några ytliga vänner och många som hon hälsar på dag för dag men är inte riktigt säker på vad dom heter. Hon går på fester, hon shoppar, hon surfar på nätet och hon är kär. Vet när hon bör tala och när hon bör vara tyst. Vet vad som är rätt att säga och vad som är fel, och hon vet hur hon ska hålla sig själv gömd.

- Sara, svarade jag smått andfådd och kände hur telefonen höll på att glida ur min blöta hand. Handduken som jag höll runt mig med vänsterarmen räckte inte till för jag kände hur kylan i rummet kramade om mig.
- Hej älskling.
Jag hörde han le och jag log tillbaka för att återgälda leendet han inte såg.
- Hej, trodde du inte skulle ringa förrän i morgon! Hade du inte en stor tenta som du behövde plugga till?
- Jo, jag behövde ta en paus. Hur är det med dig? Saknat dig!
- Saknat dig också, sa jag och log igen men denna gången för mig själv. Det är bra med mig, började jobba idag!
- Går det bra då, trivs du?
- Jadå det är okej, lite jobbigt att sitta där när man precis kommit från skolan och vissa kunder är riktigt otrevliga, men det går bra. Lova mig att du aldrig mer staplar dina varor! Såna stunder gör mig gråtfärdig.
- Jag lovar!
- Tack! Allvaret i hans röst fick mig att skratta till. Så hur har din dag varit?
- Jobbig, jättemycket att göra och min lärare i historia verkar vara ute efter att plåga mig. Vet inte vad han har emot mig, enda sedan jag lämnade in den där uppsatsen så har han varit sträng och orättvis mot mig. Jag berättade för dig om betyget på det senaste provet!
- Ja det gjorde du, är han inte lika sträng mot alla andra?
Och medan jag fick en detaljerad beskrivning av situationen så tittade jag på vattendropparna som gled ner på mattan från mitt blöta hår. När samtalet var över så hade det bildats en liten vattenpöl under mina fötter.

Jag och Johan hade varit ihop i nästan ett år och för två månader sedan började han det ekonomiska programmet på högskolan i Växjö. Själv stannade jag i Karlskrona där jag hade bott större delen av mitt liv och pluggade jag med, hade också fått ett deltidsjobb som kassörska.
Att endast träffa honom på helgerna hade inte varit lätt i början och han lät väldigt långt borta när vi pratade på telefon trots att inget hade förändrats mellan oss. Istället så tillbringade jag mer tid med mina vänner som jag verkade ha kommit närmare.

Den hon trodde hon var, kändes plötsligt inte som henne. Hon lärde sig sin roll utantill och spelade den när scenen blev hennes. Men det kändes fel när hon hörde sig själv prata. Som om hennes ord inte var hennes utan någon annans som hon tyckte bättre om. Hon steg åt sidan för att betrakta sig själv och visste inte vad hon såg.

Helgen som följde kom Johan hem. Jag väntade på honom på tågstationen med en röd ros och kände mig nästan vacker när jag såg min spegelbild i bilfönstret. Hans ankomst kändes lika underbar som alltid och jag höll om honom lite längre än vanligt vid första kramen. Av någon anledning hade jag saknat honom mera denna gången.
Senare på kvällen samlades vi med några gemensamma vänner i min lägenhet, pratade och tittade på film.
Plötsligt kändes hans arm om mina axlar tung och jag drog mig försiktigt undan. Jag tittade mot hans håll för att kolla om han känt min motvilja, men hans ögon följde personerna som diskuterade livligt i teverutan. Ingen annan verkade heller ha märkt att något hade förändrats.
När natten kom och alla hade gått hem, låg vi i min säng och jag kände hans andetag i nacken. Jag ville resa mig upp och vara för mig själv någonstans, var som helst.
Sakta reste jag mig upp och hans kropp vände sig över på andra sidan. Dom röda siffrorna på radioklockan visade halv fyra. Jag gick mot badrummet i mörkret med ena handen längs möblerna som vägledning och i mörkret försökte jag tyda mitt ansikte i badrumspegeln. Men såg inget annat än mörker.
En stund senare återvände jag tillbaka till min sängen och hans famn.

Ibland när timmarna var långa och morgonen långt borta, kändes det som om mörkret kvävde henne sakta. Hon ville springa ut på en äng full av blommor tills hennes ben inte orkade mera. Och hennes längtan var så stor att hon slängde av sig täcket på väg att hoppa ner från sängen, men hennes fötter nådde bara den mjuka mattan. Och då kom hon på att det inte fanns någon äng utanför som hon kunde springa på, och inte några blommor. Utanför fanns bara små gator och kalla stenplattor som blivit blötta av nattregnet. Hon öppnade sitt fönster och satte sig på fönsterkarmen med knäna upp till hakan och tog stora andetag. Snabbare och snabbare för luften som kom genom den lilla springan från det öppna fönstret var inte stor nog.

Måndag morgonen som följde reste han iväg och direkt efter ställde jag mig i duschen. Mest för att värma mig för elementet hade slutat fungera under natten. Dom varma vattenstrålarna sköljde över kroppen och fick gåshuden att försvinna.
Jag hörde telefonen ringa och visste att det förmodligen var Ida eller Marie. Men denna gången orkade jag inte springa iväg och svara. Jag njöt av min ensamhet som jag inte hade upplevt på länge. Jag var trött på att le och vara glad. Trött på att vara tillgänglig för andra och vara till lags. Trött på att vara snäll och ödmjuk.
Jag avskydde orden, upptäckte jag plötsligt och vattenstrålarna kändes hårdare. Dom slog emot kroppen som tunna spjut. Jag betraktade huden och väntade mig att blodet skulle sippra igenom. Men det gjorde den inte, den blev inte ens röd. Jag lutade mig med ryggen mot kakelväggen och försiktigt gled ner tills jag satt ner på det kalla badrumsgolvet.
Men det är ju den jag är, den jag alltid varit och till och med tyckt om. Varför avskyr jag mig själv nu? Oh, det känns som om jag skapat den jag är…sakta ändrat allting tills jag blivit någon annan. Någon som är omtyckt och social, med många vänner och pojkvän. Men om detta inte är jag, vem är då jag?
Jag vill inte komma till underfund med vem jag är…då kanske jag inte tycker om mig själv längre. Och mina vänner som jag trott accepterat mig för den jag är, har nog aldrig lärt känna mig. Hur ska dom kunna förbli vänner med någon som lurat dom och som är någon dom inte kommer att känna igen?
Tankarna och frågorna i mitt huvud kändes som små nålar som stack hål i muren jag byggt upp som skydd. Jag kände mig ensam och rädd, och utan någon utväg.

Är det inte underligt hur man på ett ögonblick kan göra en upptäckt om sig själv som förändrar allting. Allt man trodde var riktigt och ärligt visar sig vara ett lögn och man blir kvarlämnad med ingenting. Man misstror människorna runt omkring en som säger att dom älskar en och man drar sig undan, för det man hör känns så fel. Hur kan dom älska nån som inte ens tycker om sig själv, hur kan dom älska nån dom inte känner?
Slutligen blir man ensam.

Ensamt gående i mörkret traskade hon över snön. Hennes fötter lämnade spår över snöflingorna som ramlat till marken och krossade dom lätt. Som en skugga gick hon förbi skyltfönster och tegelväggar, förbi lyktstolpar och buskar. Hon grät och gömde sig i mörkret, men fortsatte vidare. Kanske för att söka efter någon, kanske för att söka efter sig själv. Kanske för att upptäcka att hon varit där hela tiden.

Skriven av: Alexandra Scurtu