hennes hår kunde skina men solen lyste inte

Hon stod precis vid staketet och hennes ansikte hängde emot marken, kanske försökte hon se någonting under sina ben. Kanske försökte hon träffa någonting med sin blick, någonting förgånget. Det var ganska kallt i gräset och hennes fötter stod stilla, hårt emot den bara marken. Som om de hade bestämt sig för någonting; precis som hennes uppgivna ansikte inte skulle kunna göra. Att bestämma sig var ungefär lika svårt som att veta sanningen, omöjligt nu för tiden.
På sätt och vis var det skönt; det hade varit en ganska tung uppgift att ge sig själv att alltid söka sanningen. Kanske framförallt att alltid söka sig själv, där hon inte funnits. Det var ju troligen så att hon hade sökt sanningen i ett desperat försök att fly den och att hon nu inte skulle kunna se den längre. Eftersom hon övergivit den för så länge sedan. Att hon aktivt hade förträngt den; och att se sanningen med en falsk världsbild vore ju som att försöka nå andra sidan jorden i sandlådan. Inspirerande men också fullkomligt meningslöst efter en stund. På sätt och vis också provocerande. En skitlek helt enkelt.
När hon var liten så fanns det en tid då hon blev varse om sin förmåga att söka; sin förmåga att se och reagera på orättvisor. Hon märkte snabbt att hon som tjej alltid var i underläge. Hur de förminskade dem, på alla sätt och vis. Killar, män och alla däremellan var helt enkelt idioter. De skulle alltid få henne att tvivla på sitt eget omdöme; i alla avseenden. Ofta så till den grad att hon blev rättfärdigande av sig själv. Hon krävde förklaringar av sig själv som de aldrig skulle behöva; men som de mer eller mindre alltid ville ha. Alltid dessa jävla förklaringar. Killarna och männen gick runt som några gudar medan hon försökte bli någon slags tankeexpert för att kompensera för sin egen bristfällighet som i ärlighetens namn aldrig hade existerat. Det enda hon hade gjort var att leva ut sin egen verklighet; och det var tydligen fel. Fin och stillsam, tålmodig, skulle hon bli. Som hon blev när hon stod där med ansiktet ner emot fötterna och letade i sitt förflutna efter sina egna fel. Som hon blev när hon trodde att det var hon som skulle få solen att skina och att världen inte hade ett enda ansvar för hennes välmående. Hon var tydligen ansvaret själv; medan de pojkvänner hon skulle ha i sitt liv var framgången definierad.
Det fanns ingenting att hämta i det som hade betytt någonting längre. Hon visste att den tillvaro som människor valde att leva i helt enkelt var felaktig. Allting som hon hade blivit och de delar av hennes identitet som hade fallit på plats; hade varit luftslott av det dominerande könet. Hon var en konsekvens av ett sidoskap. Ett väntande; ett självförhärligande ångrande och plåstrande. Hon skulle aldrig få vara hel i denna världen; alltid lite mer skyldig och alltid något mer duktig; men ALDRIG lika bejakande. Ingenting skulle kunna ge henne tillgång till den intellektuella frihet som det innebar att ha det maktövertaget från första början. Hon skulle alltid ligga lite efter; oaktat vad hon tog sig för.
Tills hon mötte makten. Hon tog tag i den och gjorde den till sin egen. Bestämde sig för att bejaka hänsynslöst och oj som hon fick ångra sig men det gjorde hon inte längre. Vilken ilska hon mötte; vilket motstånd. Det var tydligen helt andra bullar när hon krävde tillbaka sin egen tillvaro än vad det var när någon annan kastade bort den. Nu var hon tydligen en hotbild, inte inspirerande. Det var minsann tråkigt, allt som hon gjorde och allt som hon var. Så nedrans tråkig hon var som hade visioner. Kom igen, gör något på riktigt va. Hon skulle kunna uppfinna solen och det skulle ändå inte vara tillräckligt inspirerande; inte i hennes egen värld. Hon var programmerad så; alla skulle alltid tycka att det var så synd att hon tyckte så om sig själv. Att det fanns uppmuntran och mjuka män till hands som minsann var goda män. Som ändå gick till sitt innersta och fortsatte på samma spår. Som inte i praktiken påverkade människor aktivt. Allt arbete var lämnat till kvinnorna; som vanligt. Som skulle kämpa för feminism; men inte för mycket för det är minsann inte fint. Det är inte vackert med vulgära kvinnor och det finns faktiskt de som har det värre; det vet de med sunt förnuft. Faktiskt. Så himla märkligt att männen aldrig tänkt på att de inte sitter på definitionen av sunt förnuft. Att de kanske inte alls har sådär jättebra idéer och framförallt; att det är en våldshandling att kräva en kvinnas tillgivenhet. Sjukt. Hon ska leva med att vara en ägodel; han ska leva med att ta lite ansvar; hon förlåter; han skiter i.

Författare:

Publicerat

Dela: