hetta

Hetta

(Av Henke)

Det som väcker mig är solen strålar som bränner min nacke röd. Jag vet inte var jag befinner mig, det enda jag känner är hettan och en törst som får min hals att kännas som ett sår när jag sväljer. Försiktigt öppnar jag mina ögon och ser mig omkring. Sand, vart jag än ser, bara sand. När jag försöker resa mig sitter det någon liten djävul bak i mitt huvud och släcker ljuset för mig igen. Nästa gång jag vaknar är det mörkt och kallt, den här gången lyckas jag resa mig upp. När jag kommit på fötter stirrar jag in i det tysta svarta. Jag har ingen aning om var jag befinner mig, detta är inte mitt land. I Sverige är det vinter och kallt i januari, förmodligen finns det snö på marken också, inte sand. Utan att ha en aning om vilket väderstreck jag skall gå åt börjar jag planlöst vandra ut i natten. Under min vandring i mörkret försöker jag pussla ihop de senaste dygnens händelser med det faktum att jag nu tydligen befinner mig i en öken i ett främmande land och jag har ingen aning om hur jag kommit hit.

Det sista jag kommer ihåg är att jag står och tittar på fartyg nere i Karlshamns industrihamn. Jag har varit och lämnat ilbud till ett rederi som har sitt kontor där. Så långt är allting klart, sen börjar minnet bli en aning diffust. Jag har lämnat kontoret och innan jag skall åka har jag ställt mig och tittat på fartygen som lastar av och på olika varor. Medan mina fötter som av sig själva vandrar på i den lösa sanden försöker jag väcka minnet till liv. En man från kontoret har kommit ut och ber mig komma tillbaka in. Det har tydligen varit något krångel med meddelandet. I ärlighetens namn har jag inte varit speciellt intresserad av jobbet att lämna över budet. Men det är min svärfar som bett mig om den tjänsten och då vi inte står på särskilt god fot med varandra så accepterar jag att göra det. Egentligen för att köpa lite goodwill hos honom. Tillbaka på kontoret minns jag bara att vi kommer innanför dörren sen blir allt blankt. Så vaknar jag upp här. Jag vet inte hur många dagar som förflutit sen jag steg in på det där kontoret, om jag har flugits eller kommit sjövägen hit. Jag vet inte ens på vilken kontinent jag befinner mig.

Tre dagar har gått och kommit sen jag vaknade upp här i öknen. Jag har vandrat om nätterna och sovit under dagarna. Mina krafter sinar mer och mer för varje timme som går. Varför har detta hänt mig? Är det slut nu, skall jag dö här i det förbannade sandhelvetet? Mina ben är utan styrsel, ibland märker jag att jag inte ens går framåt utan står och marscherar på stället marsch. Jag kan offra mina ben, mina ögon och öron, mina händer, bara jag blir funnen.

Jag vet inte hur många dagar som gått längre, har tappat räkningen. Min kropp är sönderbränd, den är bara ett enda stort varande sår. Jag faller, blir liggande mot den heta sanden. Bryr mig inte längre. Försöker ta av mig kläderna och lägga dom som en täcke över mig som skydd. Tar av mig skorna. Fötterna blodiga, det går inte att se vad som varit tår längre, hälarna är öppna varbölder. Skjorta och byxor åker av, känner något i min vänstra framficka på jeansen. En papperslapp. Jag tar upp den vecklar ut den och läser vad som står skrivet på den. Det står bara tre ord, mitt namn, min svärfars namn och i mitten Atacamaöknen.

Det är inte lång kvar nu. Mina ögon har svullnat igen, hur mycket jag än gnuggar mina ögonlock kan jag inte öppna dom. Allt är svart. Gud om du finns så låt mig dö. Kroppen har stelnat, det går inte att röra sig längre, låt mig dö. Sen tystnar min tanke, det är natt, det är stilla, allt är ljust.

Författare:

Publicerat

Dela: