Heureka

David Persson ställde kassarna på golvet. Plockade upp de tio exakt likadana leksaker han köpt i leksaksaffären och la dem på köksbordet. Enkel och rolig helikopter för barn hade det stått på skylten i butiksfönstret. Leksakshelikoptern skulle passa hans syften alldeles utmärkt.

Rotorn var knallröd, gjord av plast, och helikopterns kabin var grå med små LED-lampor i rött, grönt och blått. Säkert mycket effektfullt i mörker, tänkte David.

Han behövde bara göra ett par ändringar på leksaken.

Ur en låda plockade han fram en liten elmotor, ett microchip han programmerat på förmiddagen och en mycket tunn syntetisk kvartskristall han ordnat med tidigare i veckan.
Efter att ha monterat ihop komponenterna och anslutit en batterihållare och ett 1,5 volts batteri var den modifierade helikoptern klar.

Han satte helikoptern på golvet. Rotorbladen började snurra, först sakta, men snart ökade hastigheten och helikoptern lyfte från golvet. Med glädje såg han hur helikoptern steg till ungefär en och en halv meters höjd och blev hängande i luften.

David puttade den lite åt sidan med handen. Den gungade till och flyttade sig några decimeter. Rotorn gick för fullt. Han log ett stort leende från öra till öra.

Han var inte en skolad man, men en klurig man. Tidigt i livet hade han lärt sig att ingenting kom gratis, och att det var bra att vara en smula paranoid. Han visste också att han var något stort på spåren.

Han modifierade de återstående nio helikoptrarna på samma sätt och lät dem lyfta från golvet.

Med handen stoppade han rotorn på en av helikoptrarna, där den hängde i luften, och ställde ner den på golvet. Det tog inte mer än någon sekund innan den hade lyft igen. Energiflödet var starkt och jämnt. Det gladde honom och lovade stort inför framtiden.

David plockade ner alla helikoptrarna ur luften, stoppade ner dem i kassarna och gick ut med dem till bilen. Väl ute på vägen dividerade han med sig själv vart han skulle åka och kom fram till att Farsta centrum var ett lämpligt mål. På torget fanns det mycket folk och han skulle säkert få uppmärksamhet.

Väl framme i Farsta centrum tog David kassarna med leksakerna och ställde sig mitt på torget. Så fort han placerat en helikopter på marken så gick rotorn igång och helikoptern lyfte och blev hängandes i luften. Snart guppade alla helikoptrar i den svaga vinden. Till att börja med väckte de ingen större uppmärksamhet, men efter några minuter hade det samlats en del föräldrar med barn och några tonåringar.

”Köp en enkel och rolig helikopter!”, ropade David. ”Både rolig och lärorik.” Han slog ut med armen mot helikoptrarna som guppade runt.
”Den ser inte så rolig ut”, sa en av tonåringarna.
”Bara femtio kronor!”, ropade David.

Tonåringarna tappade intresset och släntrade därifrån. Några av föräldrarna med barn skyndade vidare. Försäljningen gick trögt. När han senare packade ihop för att bege sig hemåt så hade han sålt två stycken. Det är en start, tänkte han.

Men det skulle bli bättre. Tre till fyra gånger i veckan var han i olika köpcentrum i Stockholmstrakten och sålde. En dag när han kom hem stod det en mörk bil med tonade rutor parkerad på gatan utanför hans hus. Han körde in på uppfarten och parkerade.

I trädgårdsstolarna satt två män i mörka kostymer och väntade. När de såg David närma sig så reste de sig omedelbart och den lite kortare av männen sträckte fram handen för att hälsa.

”David Persson förmodar jag”, sa mannen och log. ”Jag heter Tom Andersson och är CTO på ett teknikföretag i Kista. Ja, du får ursäkta att vi tränger oss på. Jag och min kollega har velat träffa dig ett längre tag och nu verkar det äntligen som om vi har chansen.”

”Vad gäller saken?” frågade David med en min av att vara ovetande. Fastän han mycket väl förstod vad saken handlade om. Bollen var i rullning. De hade säkert resurserna, frågan var bara om de var de var rätt förhandlingspartner för honom.

”Kan vi slå oss ner”, sa Tom med en gest mot trädgårdsmöblerna. ”Vi tog oss friheten att kolla upp dig en smula. Du sålde en leksakshelikopter till en av de forskare som jobbar hos oss. Helikoptern var ämnad för hennes dotter. Vad forskaren relativt snabbt upptäckte, och som även jag sett med egna ögon, är att helikoptern fungerar utan kraftkälla. Den bara går och går och går”. Tom skrattade och ögonen glittrade som hos ett barn på julafton. ”Det är helt fantastiskt.”

”Det finns ett batteri i den”, sa David och smålog.

Tom skrattade högt. ”Hörde du?” Han vände sig mot sin kollega. ”Det sitter ett batteri i den. Underbart. Jag älskar den här killen. Jag älskar hans humor.”

Han vände sig mot David. ”Vi vet, David. Vi vet. Det sitter ett batteri i den. Vi plockade bort batteriet första dagen, då vi förstod att något var annorlunda. Den bara fortsatte fungera. Vi kollade programmeringen i microchipet, inga konstigheter. Vi försökte kolla kvartskristallen, men där gjorde vi något knas för den slutade fungera direkt. Stendöd. Du hade preparerat den på något sätt, eller hur? Den skulle gå sönder om någon började mixtra med den?” Han la pannan i djupa veck och såg David rätt i ögonen.

”Kanske”, svarade han. Att vara lite paranoid hjälper mot snokare. Det är aldrig helt fel, tänkte David.

”Underbart! Vad är kraftkällan? Vi har kollat konstruktionen och den är inte mer avancerad än en vanlig quartzklocka. Faktum är att en quartzklocka oftast är mer avancerad. Vad är hemligheten? Du suger energi ur luften! Hur fungerar det?”

”Jag har vissa villkor”, sa David. ”Men jag har haft en lång dag och skulle behöva ta det lite lugnt. Har ni ett visitkort?”

Tom såg på honom med gapande mun. Han verkade inte tro sina öron. Det sitter en kille framför honom och mer eller mindre erkänner att han kan suga energi ur luften. Men han vill helst snacka om det en annan dag. Till slut finner han sig och lämnar över ett kort utan att fortfarande riktigt förstå vad som händer.

”Jag hör av mig för att diskutera villkoren”, sa David.

Han ser de två männen lämna hans trädgård, kliva in i bilen och åka därifrån. Själv blir han sittande i trädgårdsmöbeln. Visst kunde han ha gjort en snabb dragning om strängteorier, multiversumhypotesen och hur man tankar över energi från alternativa universum som existerar med högre potentiella energinivåer. Allt man behöver är kvartskristaller med de rätta svängningarna. Ungefär som att utnyttja kraften i en fors eller ett vattenfall. Men vem orkar? Dessutom vill han själv sitta vid ratten när det händer. Det lönar sig alltid att vara lite paranoid om man ska förändra världen.

Författare:

Publicerat

Dela: