Hittad & Förlorad

Hon stannade och skuggade ögonen med handen. Långt uppe bland molnen, i ljuset från solnedgången syntes en ensam falk som svävade genom vinden och fångade himmelen med sina breda vingar. Det verkade så fridfullt att flyga fritt över himlavalvet. Men trotts falkens ytliga frihet och lätta väg var den lika ensam som hon själv. En ensam falk som var lika tyst som himmelen själv och som i luften följde den långa ringlande vägen hon själv försökte att gå. För henne var det tunga staplande steg på vägen att hitta den del av sig själv hon hade förlorat. Så klart hade hon sina vänner, stöttande och fulla av hopp, men hon kände sig ändå så ensam, övergiven. Det här var bättre, ensam i skogen med den svala sommarbrisen som smekte hennes ansikte och det ensamma men samtidigt lättsamma sällskapet från falken vars skri bröt skogens tysta vila. Att få släppa alla fasader och bara vara sig själv skulle ha varit en större lättnad, om inte känslan av en stor tyngd i bröstet tyngde ner henne och hindrade henne från att vara fullt nöjd.

När Audry växte upp trodde hon att hon hade allt, självfallet fanns det dagar när livet var tufft och dagar när tårarna flödade ner för hennes kinder. Men det viktigaste var glädjen hon alltid fann i hennes familj, känslan av säkerhet, öppenhet och någon som uppmuntrade henne där det behövdes. Men hennes liv förändrades och blev bättre på ett sätt hon aldrig ens kunnat drömma om när hon träffade Celeb, pojken vars lättsamma sätt gjort att de genast blev vänner. Plötsligt hade hon en säker plats att landa på, någon hon kunde gå in i solen med och verkligen öppna sitt hjärta till utan att vara orolig för att bli lämnad eller bortglömd. Han gjorde henne hel, trots deras olika åsikter och livsplaner. Vetskapen av att han alltid fanns där oavsett meningsskiljaktigheter fick henne att känna sig starkare och säkrare än hon någonsin gjort förut. Fyllde hennes liv med färg och inspirerade henne att kämpa och vara stolt över den hon var. Men som allt annat i liven går allt inte som man planerat och man lever inte lyckliga i alla sina dagar. Verkligheten hade förändrats drastiskt när hennes föräldrar blivit mördade, ena dagen satt dem samlade runt middagsbordet och pratade om framtiden och bara ytligt nuddade vid de hotande nyheterna om överfall och en till synes växande ond styrka som kändes så avlägsen i det varma ljuset inne i köket. Lite kunde de veta att bara några timmar senare skulle en fruktansvärd attack ske i den närmaste grannbyn. Hennes rättrådiga far och några till av byns försvarare hade ridit iväg för att bidra med sina skickligheten i strid och försvar, tillsammans med hennes mor som var en framgångsrik läkare. De hade gjort det rätta, skyndat sig iväg för att hjälpa dem i nöd, det var inte rättvist att de gjort något ridderligt bara för att aldrig få komma tillbaka, aldrig mera få sitta runt middagsbordet med familjen. Hon hade mått så dåligt och varit så ledsen och förvirrad, hennes föräldrars bortgång fick henne att förändras till en ihålig robot som bara rörde sig för sysselsättning och överlevnad.
Celeb hade funnits där för henne, stöttat och försökt vara till hjälp. Men hennes negativa känslor hade smittat av sig på honom och han hade började känna att han inte längre räckte till, inte visste vad han egentligen kunde göra för att hjälpa henne och göra henne glad. Hon ville inte att han skulle må dåligt och hon hade behövt tid för sig själv, få tänka och handskas med de känslorna hon hade efter föräldrarnas bortgång. Hon var grinigare än hon menade och klandrade honom för hennes dåliga humör. Audry hade gjort det hon trodde var det enda rätta, och sagt att det var dags för dem att bryta isär och hålla sig ifrån varandra ett tag. Trots att hon inte ville förlora Celeb var det en bra lösning. Hon behövde tid att få tänka igenom allt och försöka förstå vad som verkligen hade hänt utan att ha han där, hållande fast vid hoppet om att de kunde lösa deras relation längre fram. Hon var tvungen att fokusera på den uppgift som låg framför henne, att plocka upp spillrorna av det ynka liv hennes föräldrar lämnat efter sig och bevisa för världen att hon var stark nog att skydda och ta hand om sig själv. Dock hade det hela skett på ett sätt som hon ångrade och det hade låtit värre än vad hennes anledningar krävde. Celebs hjärta hade blivit krossat och hennes handling hade fått han att tro att han var värdelös och okapabel att hjälpa dem han verkligen brydde sig om. Något hon visste tärde på honom.
Audry visste att hon hade sårat honom och hon hade sett han bli mindre lik sig själv för var dag som gått, fylld med skuld för att hon inte kunde hjälpa honom med att sudda bort den ledsna, tomma blicken i hans vanligen så varma, glada ögon. Då tänkte hon att det skulle vara lättare att fixa ett krossat hjärta i stället för att dra honom in i hennes virvlande storm av känslor. Hon trodde att hon hade kände honom och att oavsett vad, oavsett om de pratade eller ej så skulle han finnas där för henne. Som ett ljus i mörkret. Nu visste hon att det inte längre stämde.
Det hade kommit som en chock och orsakade henne enorm smärta när han blivit kallare än någonsin och rymt sin väg med den grupp som för några veckor sedan gått över till den mörka sidan. Lämnat henne mer ensam än hon någonsin känt sig förut och lämnade efter sig en klump av skuldkänslor som rev och slet inom henne om hon inte var försiktig. Hade hon inte tryckt bort honom från sitt liv hade han kanske inte fått chansen till att hitta ett sätt att bli lycklig på utan henne. Men och andra sidan hade han inte stängt in sig själv och förträngt alla sina känslor, något som slutade med att han nu betraktades som en förrädare och fiende.
Hon kunde fortfarande se hans tomma ögon stirra fram som hål medan ansikten kämpade med att dölja uppgivenheten inom honom.
Det hade tagit Audry så långt tid att lista ut sitt misstag att det bara skulle skapa mer smärta för dem båda att försöka få honom tillbaka nu. De tankarna och känslorna av skuld var hon tvungen att förvisa in i sitt hjärta, tillsammans med det faktum att hon fortfarande älskade honom trots hans svek och trotts vännernas avsky för honom. Inget kunde ändra det faktum att han var borta eller att han var den ända som verkligen fick henne att slappna av. Nu när hon stod ensam i skogen kunde hon inte lista ut om hon kunde ha gjort något för att hjälpa honom, kanske det hade skett oavsett vad hon gjort. Som ett ofrånkomligt öde.
Hon såg sig omkring, såg den mörka mossan på stenarna och den rynkiga barken på träden, myror som kilade fram och tillbaka mellan löven som täckte den torra marken. Hon kände dofterna av kåda, varm jord och förmultnande löv, kände solens värme dröja sig kvar mellan stammarna. Att försöka vara stark och hålla uppe skölden av att vara glad med de val hon gjort var svårare än vad hon hade trott. Problemet var att när hon trodde att hon äntligen kommit över smärtan av att ha förlorat den hon älskade kom den tillbaka, hoppade på henne ur tomma intet. Men han var borta och han skulle inte komma tillbaka.
Trots solens ljus och fridfullheten visste hon att det var farliga tider de levde i, det gick inte att förneka det längre. När soldaterna invaderade deras by, stal värdefulla föremål och torterade byborna kunde inte ens regeringen blunda för katastroferna som orsakades av den mörka sidan. Hotet som tryckte så tätt inpå pressade folket till det yttersta, gjorde dem rädda och sårbara. Så hon borde inte vara förvånad när Celeb vände sig mot dem, han hade inte varit den ända som gett upp allt hopp.

Falken tog en sista vända över trädtopparna innan den försvann i fjärran med ett ensamt klagande skri. Påminde henne om att hon var tvungen att skynda sig hem så att hon inte skulle missa kvällens patrullerande och beskyddande av byn.
Hon skyndade sig tillbaka samma väg som hon kommit och precis när mörkret föll nådde hon fram till den by som hon kallade sitt hem. Den plats hon vuxit upp på och den enda platsen som hade minnen av hennes föräldrar.
Ljus syntes i husens fönster och lyste av hemtrevnad och värme. Människor skymtades innanför fönsterrutorna och det svaga mumlet av deras röster blandade sig med djurens rörelser och mjuka läten. Röklukten från brasorna blandade sig med lukterna av mat, lera, halm och blommor som tillsammans bildade en svagt stickande men hemtrevlig lukt. Audry gick längst vägen mot stallet och hennes lätta steg av inte ifrån sig ett ända ljud mot den hårt packade jorden. När hon klev över tröskeln och in det varma ljuset möttes hon av en svag mullrande gnäggning. Hennes vackra skimmel Daylight lyfte huvudet mot henne och gnäggade igen.
”Där är du ju” hördes en munter röst, igenkännlig och mycket feminin. Ruby stod i dörröppningen och log brett emot henne. Längre in i stallet syntes Finn bredvid sitt mörka sto Hera.
”Vi trodde att du inte skulle komma” sade Ruby medan hennes gröna ögon studerade Audry. Hon hade långt lockigt rött hår som hon bar i en hög hästsvans och en utstrålning av styrka och självsäkerhet som Audry alltid beundrat henne för.
Finn, vars bruna hy var mörkare än vanligt i den dunkla boxen och med det svarta håret som var omsorgsfullt fixat och tillrättalagt, log mot henne medan hans ögon utstrålade medlidande och värme. Både han och Ruby hade listat ut var hon hade varit och varför hon hade varit där, de visste att skogen och att få vara ifred var Audrys sätt att handskas med allt som hade hänt. De visste att det faktum att Celeb förrått dem inte ändrade Audrys känslor för honom mer än att de orsakade henne mera sorg och smärta. De båda var hennes vänner som hon litade på och som hon brydde sig om, hon skulle inte klara sig utan dem. De hade känt varandra i evigheter och vuxit upp i varandras sällskap, hon kunde berätta allt för dem. Men på senare tid hade hon känt det som att en slöja dragits mellan dem. Hindrade henne från att öppna sitt hjärta och anförtro sig åt dem. Ändå hade utan dem att tveka bestämt sig för att följa med henne när hon berättat för dem att hon skulle gå med den grupp av försvarare som efter mörkrets inbrott patrullerade skogarna och fälten runt by. Vuxna och äldre tonåringar som var starka och skickliga nog att skydda sig själva och resten av deras by mot det som lurade i skydd av mörkret. Det var inte ovanligt att en mindre grupp av spanare eller soldater från den mörka sida kom förbi deras by på väg mot huvudstaden, och då var det viktigt att vara redo.
Audry gick fram till Daylight och han puffade mulen mot hennes arm som att fråga hur det var med henne, hon log och kliade honom i pannan. Smekte hans lena päls samtidigt som hon studerade mönstret i pälsen.
”Vi måste nog skynda oss” förmedlade Ruby med en blick ut genom fönstret. ”Hazel säger att de har upptäckt rörelser i nordvästra delen av skogen men hon förväntar sig iallafall inte en attack” hon gjorde en paus. ”Men vi kan inte vara säkra och hon vill att vi hittar, samlar information och ser till att de inte kommer till oss eller huvudstaden”. Audry nickade och Finn muttrade instämmande till svar.

När hästarna var sadlade och klara satte de upp och travade ut ur byn till gruppen av människor som väntade utanför. Tio personer som skulle dela upp sig på fem och omringa gruppen i skogen, anfalla från två fronter. Hazel, en medelålders kvinna med så stramt uppsatt hår att det såg ut som om hon aldrig släppte ut den, hennes ansikte var hårt och strängt och hennes gråa ögon kalla. Det var Hazel och hennes äldre bror Terry som ledde expeditionen. Han var mera muskulös än sin syster och med ett mer skräckinjagande utseende med sitt ärrade ansikte och när hon var klar med informationen om gruppen i skogen, tog han över och började förklara hur de skulle gå tillväga med attacken. Ett täcke av nervositet och oro lade sig sakta över gruppen, vibrerade i luften och fick hästarna att nervöst trampa av och an. Audry började känna sig otålig, för många tankar började störa hennes medvetande och hon var tvungen att kämpa för att hålla koncentrationen på informationen. Om de inte började någon gång skulle hon få svårt att sitta stilla, hon behövde få göra någonting fysiskt. Hon behövde röra sig och få något annat att göra än att vänta.
Till slut hade de fått all nödvändig information och de fick klartecken att ge sig av. Väl inne i skogen satt de av och lämnade hästarna bundna vid ett träd och sakta började smyga sig framåt. Audry var försiktig med hur hon satte ner fötterna, noga så att hon inte trampade på en gren så att den gick av eller fick trädens grenar att gunga för mycket. De hade fortfarande tid på sig innan månen skulle lysa upp natten och kasta långa skuggor i gläntan som låg framför dem. Hon hukade sig ner bakom en buske och spanande framåt, tre mörkklädda gestalter satt runt en lägereld och fler syntes runt om i gläntan. Vissa låg ner och förmodligen sov medan andra bara satt ner och stirrade ut i tomma intet eller vankade av och an mellan skogen och elden.
En olustig känsla smög sig på Audry, kröp längst ryggraden och fick henne att vara helt stilla, med varje muskel på helspänn. Någonting var fel, det var för tyst, för tillgjort….. En gren knäcktes bakom henne och lägret plötsligt rörde sig allting runt om i lägret. Det var ett bakhåll, ett trick och det som utlöste det hela var ett skri i skogen på andra sidan gläntan. Allting hände väldigt fort, männen i gläntan drog sina vapen och bildade en cirkelformation med ryggarna emot elden. Utan att tänka utan att reflektera vände Audry sig om, drog svärdet och hann i sista stunden blockera personen bakom hennes utfall med det klingande ljudet av två svärd slog emot varandra.
Hon lyckades slå ut sin motståndare och skyndade sig runt gläntan där hon såg Hazel och Finns siluetter som kämpade mot tre personer vars ansikten hon inte kunde se. Svärdsklingor som slogs mot varandra blänkte i skenet från månen som hade börjat sin vandring över himlavalvet, skärande skrik som hon inte visste om de kom från en vän eller fiende. Stockarna i eldstaden hade sparkats till och elden hade spritt sig till en av fiendens sovsäckar som nu brann med klara lågor.
En storvuxen man med stubbigt svart hår fick syn på henne och med långa steg minskade han avståndet mellan dem samtidigt som hans ögon glänste av en sjuklig glädjefylld glöd. Hon kände hur paniken började få övertaget över henne, kalla kårar löpte längst ryggraden och hon hade stelnat som ett skrämt rådjur, inkapabel att röra sig. Mannen hade nått fram till henne och svingade sin vassa klinga i en dödlig båge, precis innan svärdet skulle sjunka djupt in i sidan på henne fick hon tillbaka kontrollen över hennes muskler och i sista stund fick hon upp svärdet och parerade slaget. Armen darrade och vek sig i kraften från hans drag och Audry förstod att hon inte skulle överleva en närmare strid mot honom. Inte i styrka, i stället kunde hon försöka besegra honom inne bland träden och överlista honom i snabbhet och smidighet. Hon hoppade undan manens nästa slag och kände hur svärdet lämnade ett jack i hennes överarm och det varma blodet som sipprade fram, han gav ifrån sig ett ilsket läte när hon skyndade in mellan träden för att locka bort honom från den öppna gläntan.
Det var enkelt att se i ljuset från månen och hon sick-sackade genom skogen och samtidigt som hon letade med blicken efter en plats där träden stod tätt och grenarna trasslade sig in i varandra, såg hon till att han hela tiden följde efter henne. Dukade eller hoppade undan varje gång han kom för nära och svingade sitt svärd med hoppet om att hon skulle falla död ner på marken. Svetten rann längs pannan och ner i ögonen på Aurdy och hon kämpade med att behålla fokusen. Med ryggen mot ett träd, ställde hon sig i en utmanande position, redo för anfall och när mannen svingade svärdet mot henne duckade hon och högg med svärdet mot hans klinga så att deras gemensamma kraft fick svärdsklingan att sjunka djupt in i trädstammen. Med en enkel båge gjorde hon ett snabbt utfall med svärdet och manen skrek av smärta när svärdet gjorde ett djupt jack i hans lår och med ett vrål drog han loss svärdet och gjorde ett nytt utfall, Audry parerade slaget och gjorde ett försök i att cirkla runt honom. Han var snabbare än vad hon hade väntat och lyckades parera hennes slag, men när hans muskler spändes och samlade styrka för ett sista förödande hugg var hans position sned tack vare skadan i benet. I bråkdelen av en sekund blottade han sin högra sida och med en sista kraftansträngning körde hon in svärdet i bröstet på honom. Han stannade upp med ett ansikte som speglade chocken han kände innan hans ben vek sig och han föll ner till marken men ögon som stirrade tomt ut i natten. Död.
Audry drog djupa andetag och torkade svetten från pannan. innan hon böjde sig ner och torkade bort blodet från svärdsklingan.
Det tog en stund innan hon insåg att det var ovanligt tyst. Striden var över och om de hade vunnit eller förlorat visste hon inte, inte heller hur många de förlorat. Hon såg sig om medan hon gick tillbaka mot gläntan, försökte urskilja någon hon kände i det kalla ljuset från månen och eldens flackande sken. Lite längre bort hördes Finn och Rubys röster, vilket måste betyda att de hade klarat sig och var okej. Men när hon började gå mot dem hördes ett svagt stönande ljud en liten bit bort och Audry spejade ut över den mörka marken och in mellan träden och försökte lokalisera vart ljudet kommit ifrån. Där, längre in i skogen, knappt synlig i skuggan från ett stort träd syntes en gestalt av en människa.
Hon tog ett stadigare tag om svärdet och började sakta röra sig framåt, vem det än var, vän eller fiende så var hon nog utom fara. Av ljudet att dömda var personen svårt sårad och skulle inte utgöra något hot, men hon hade lärt sig att man aldrig kunde vara nog försiktig.
Mycket riktigt, gestalten som utstött lätet halvsatt mot trädstammen med ena handen slappt vid sidan och den andra använde han sina sista krafter till att trycka mot ett sår i sidan. Klibbigt blod sipprade fram mellan hans smutsiga fingrar och hans bröstkorg höjdes och sänktes i små ryckiga andetag. Han hörde henne komma och när hon stannade en meter ifrån honom vände han sakta huvudet mot henne. Deras blickar mötes, blåa ögon stirrade in i mörkt bruna och allting stannade. Luften runt dem stannade och hon slutade andas, och varför skulle inte resten av världen ha stannat av också, människor frysta i sina rörelser, stilla och tysta.
Det var Celeb, knappt igenkännlig men ändå bekant. De mörkbruna ögonen som hon kände så väl och som brukade lysa av värme och kärlek var nu matta och uttryckslösa. Hans svarta hår som brukade ligga snyggt över huvudet var smutsigt och stripigt, och hans kläder var trasiga och täckta av lera och blod. Audry kände hur hennes knän gav vika och hon sjönk ner på marken bredvid honom. Vågor av känslor strömmade över henne, överväldigade henne. Ilska för att han hade lämnat henne utan en förklaring och hat för att han hade gått över till den onda sidan. Men hon kände också en bitande smärta i bröstet, saknad och hon förstod att hon fortfarande älskade och brydde sig om honom. Sen blev hon rädd, inte för att han var en fiende utan för att han var skadad och om någon hittade honom skulle han vara dödsdömd.
"Audry!" hördes Ruby ropa.
"Jag är här!" ropade hon till svar "Vänta, jag kommer."
De fick inte komma hit och hitta honom och hon hade inte tid att överväga möjligheterna, utan att tänka eller reflektera över vad hon faktiskt gjorde böjde hon sig framåt och lyfte bort Celebs hand för att undersöka såret. Han gjorde inte ens motstånd, bara grimaserade när hon rev av en bit av sin skjorta och lindade tygremsan så hårt hon förmådde över såret för att stoppa blödningen.
"Jag kommer tillbaka" viskade hon och hon kunde ha inbillat sig, men kanske hon såg en glimt av värme i hans kalla ögon.

"Vi var oroliga för dig" sade Finn när Audry kom fram till dem, "Är du okej, är du skadad?"
Hon skakade på huvudet men vred sedan på sin arm och såg att såret inte var djupt och hade slutat blöda.
När hon steg in i gläntan sträckte Hazel på sig från att ha suttit hukad bredvid Terry som såg ut att ha fått en svår skada i bålen. "Vi måste fortsätta" avgjorde hon samtidigt som hon borstade bort jorden från knäna, "vi behöver se över de skadade och bränna de stupade och resten måste jaga ikapp de som flydde”
Alla började röra på sig och Audry drog efter andan, det skulle inte bli lätt att förklara varför hon inte tänkte följa med sina vänner utan att berätta om hennes verkliga avsikter att rädda Celeb. Om de fick reda på det skulle de förmodligen döda honom och aldrig lita på henne igen eller släppa henne utom synhåll.
"Jag kommer inte kunna följa med er" sade hon med en röst som lät svag och skärrad och alla tittade frågande på henne. Hon harklade sig, "Det är något jag måste göra.” Till hennes lättnad lät hennes röst säkrare nu "Jag vet inte när jag kommer återvända, förlåt mig."
Audry stod tyst och tittade ner i marken, beslutsam över att inte möta någons blick. Hon skulle hjälpa Celeb med eller utan deras medgivande, men det skulle bli problem om Hazel sa nej. De andra började genast prata med varandra, det var inte förens Ruby tyst gick genom gruppen och ställde sig framför henne som de tystade och väntade på vad som skulle hända. Hon såg upp på Audry och möte hennes blick. Så fort deras ögon möttes förstod Audry att hennes hemlighet redan till stor del var ute, Ruby hade gissat sig till vad det hela handlade om och hon visste att Celeb var inblandad. Hennes ögon visade inga tankar, avslöjade ingenting så hon kunde inte veta om Ruby skulle spräcka hennes plan eller stödja den. Efter något som kändes som en evighet nickade hon och Audry kunde andas ut.
"Låt henne gå, vi klarar oss" sade Ruby vänd till gruppen men vände sig sedan tillbaka till Audry och betonade de första orden med en varnande glimt i ögonen ”Vi kommer följa gruppen öster ut och kommer möta folk som kommer vara mer än ivriga att hjälpa oss om det skulle behövas”
En enorm tystnad följde och allas blickar var riktade mot Hazel som tittade tillbaka på Audry med otydlig blick, till slut ryckte hon på axlarna och nickade ett godkännande. Audry kände att hon drog en lättnad suck även om hon förblev spänd när hon vände blicken mot Ruby. Hon visste vilken otrolig uppoffring hennes vän gjorde för henne och hon kunde inte få fram orden för att beskriva sin tacksamhet utan att de andra skulle fatta misstankar. Men en stund av outtalad förståelses utvecklades mellan dem och Audry insåg att ord var överflödiga och det ända hon nu kunde göra var att fullfölja den uppgift hon hade lagt framför sig.
"Var försiktig" viskade Ruby när de andra muttrandes hade sagt adjö och lämnat de båda ensamma "Jag vet att du kommer göra det som är bäst".
"Tack, ta hand om er okej"
De båda flickorna utbytte en sista blick av samförstånd innan hon satte upp i sadeln på sin häst, vände helt om och red in i skogen. Mot Celeb, ifrån sina vänner och utan att vända sig om eller veta om hon någonsin skulle få se dem igen.

Trots att Audry visste att genom att hjälpa Celeb skulle hon räknas som förrädare och vara lika jagad och hotad som honom, men om de kunde ta sig bortom landets gränser och hålla sig gömda skulle de om några år kanske kunna återvända och bli benådad. Det skulle aldrig bli som det brukade mellan dem, för mycket hade slitit dem isär och för mycket stod på spel nu. Men med lite tur skulle det visa sig att deras vänskap var lika stark på båda sidor och att de skulle överleva vad än som skulle ske här näst. Men det viktiga var att ta lite i taget och bara hoppas på att Celeb skulle överleva morgondagen, hur dagarna därpå skulle se ut var något hon fick oroa sig för när det var dags.
När horisonten började ljusna såg Audry en falk tyst flyga ovanför dem, ensam följde den deras väg. En påminnelse och symbol för ensamheten, något de båda delade men aldrig sa ett ord om. Ända skillnaden var att nu hade hon ett mål, ett första steg att bygga upp sitt liv igen.
Celeb fanns bredvid henne, framåtlutad över hästen nästan helt utan medvetande. Han var vid hennes sida igen, han var aldrig ensam. Det slog henne att sedan de träffades för första gången hade hon aldrig lämnat honom, det hade ingen betydelse hur långt avståndet mellan dem var eller hur arg hon var på honom. Så länge hon andades skulle Celeb aldrig vara helt ensam, han skulle alltid vara en del av hennes hjärta vare sig hon ville eller inte. Men vad hon kände och som hennes hjärta önskade var något som ingen någonsin skulle få veta, det ver det sorgesamma med att vara ensam.
Syrsorna viskade i gräset och skogen syntes tyst och stilla i det svaga ljuset från den uppgående solen. Falken gav ifrån sig ett ensamt skri där den flög fram över himmelen. Den följde henne längst den öde vägen, sida vid sida, färdkamrater som kände igen varandra på ensamheten som speglade deras liv.

Författare:

Publicerat

Dela: