Hjärter dam vänder blad

Regnet öste ner utanför fönstret, hon vände blicken ut mot den gråa tillvaron där ute. Hon gillade regnet, då kunde hon gömma sig undan från verkligheten där ute, hon behövde inte ljuga för att inte behöva gå ut. Ett leende dansade på hennes läppar, hon reste sig upp från sängen och ställde sig framför spegeln. Hon drog in magen och log åt sig själv, en dag ska jag bli kändis tänkte hon och log igen, fast först måste jag bearbeta min fobi. Hon suckade och insåg att hennes drömmar var endast drömmar. Dreams that never would come true. Hon slappnade av, magen pöste ut och hon suckade åter igen. Hon klappade sig på magen och bytte om till jogging kläder, bäst att jogga bort några kilon. Hon öppnade dörren och kutade ner för dem fyra våningarna i hyreshuset, alltid samma procedur, heja på gamla Greta som står och tar upp hela hallen med sin rullator och sin lilla hund som ser mer ut som en golvmopp än en hund. Sedan släppa in familjen Karlsons katt, snubbla sig över dussintals ölburkar som grannen längst ner har ställt ut i hallen för att panta efter en av sina välkända fester. Problemet var att dem aldrig blev pantade fören hela hallen var smock full med systemet kassar och alla grannar var tvungna att klättra över påsarna, för att sedan plinga på dörren och ge han en redig utskällning och en påminnelse om att hyresvärden inte bor långt ifrån deras hus. Hon öppnade dörren och släppte in Familjen Karlsons katt som satt under det lilla tak som fanns och gömde sig från regnet. Den strök sig mot hennes ben, hon kliade den bakom öronen och sprang sedan ut i regnet. Vattnet läckte in i skorna som var håliga, men det tyckte hon bara var skönt. Kilometer efter kilometer, längre och längre hemifrån, hon försvann i sin egen värld, det kändes nästan som om hon flög fram. Helt ensam sprang hon över gatorna, hon log. Hon älskade att springa runt i staden när den var folk tom, bäst var det på natten då stjärnorna och månen gjorde att den såg mystisk ut, i solljus var den bara tråkig och alldaglig. Hon styrde stegen hemåt, regnet öste fortfarande ner och håret låg kletat mot hennes kinder, skorna badade i vatten och tröjan satt slickad runt hennes överkropp. In genom porten, snubbla sig över alla ölburkar, heja på Greta och in i lägenheten. I lägenheten väntade dock ingen positiv nyhet, hon steg ur skorna och var precis på väg att gå in i duschen då hennes mamma ropade.
- Kajsa, kan du komma hit ett tag? Hennes mammas röst lät dyster, inte lika pigg och positiv som den var i vanliga fall.
- Snart, ska bara duscha först. Hon tog av sig tröjan och hämtade sin morgonrock.
- Det har hänt nåt.. Hennes mammas röst dog bort. Kajsa satte på sig sin morgonrock och gick fort in i vardagsrummet där hon fann sin mamma sitta i fåtöljen som kom från mormor och morfar, hennes hår var rufsigt och det rann tårar på kinderna. Detta bådade inte gott..
- Vad har hänt? Hon stammade fram det samtidigt som en klump i magen växte fram.
- Sätt dig ner gumman, snyftade hennes mamma fram och snöt sig i en näsduk. Kajsa satte sig ner i soffan och tittade mot sin mamma.
- Var är pappa? Frågade hon helt plötsligt och tittade sig runt i panik. Åkte inte ni iväg ihop? Klumpen i magen växte sig allt större.
- Pappa ligger på sjukhuset… hon snöt sig återigen och kastade iväg näsduken och tog fram en ny. Kajsa flög upp ur stolen och började gå runt i cirklar, tårarna brände bakom ögonlocken.
- Vad har hänt? Är det allvarligt? Klumpen i magen var så stor som en knytnäve att hon var tvungen att sätta sig ner igen för att försöka trycka bort den, men den vill inte försvinna. Hon la armarna om benen och mosade knäna mot magen.
- Han åkte för att lämna farmor, på vägen tillbaka för att hämta mig vid affären så slirade han över till andra väghalvan, eftersom synen var skymd av regnet så … Rösten stockade sig och hennes mamma ansträngde sig för att avsluta meningen. Så… Såå krockade han med en buss…
Kajsa öppnade munnen för att säga nåt men fick inte fram ett ord, saltsmaken nådde hennes läppar då tårarna rann ner från hennes kinder. Deras lilla bubbla krockat med en buss, det kunde aldrig sluta bra. Klumpen i magen var nu lika stor som en handboll. Men Kajsa brydde sig inte om det, rummet snurrade runt henne och synen blev dimmig. Tårarna bokstavligen talat forsade ner för hennes kinder. Hennes mamma gav henne en näsduk, och tecknade med händerna att hon skulle gå och klä på sig. Kajsa släpade sig in i sitt rum, drog på sig en gammal sliten tröja och ett par byxor, snöt sig och torkade bort tårarna. Fötterna vägrade lämna golvet, det var som om någon hade kedjat fast ett ton runt hennes fotled och hon som nyss hade flugit fram eller åtminstone kände det som så. Hennes mamma packade ner lite kläder i en väska till deras pappa och sedan gick hon ut i hallen, öppnade dörren för Kajsa som släpade sig ut. Fötterna vägrade lämna golvet, så Kajsa plöjde igenom alla påsar med ölburkar i, en välte och burkarna ramlade ur och rullade ner för trappen och stannade vid Greta som stod med sin rullator i hallen på första våningen. Hon tittade med en typisk blick som bara pensionärer har och muttrade något surt. Kajsa och hennes Mamma klämde fram ett tyst hej och gick ut genom entré dörren och ut på gatan. Kajsas morbror skulle hämta dem efter som dem inte hade någon bil längre. Regnet öste fortfarande ner, hennes morbrors blåa Volvo kom och de skyndade in i bilen, under färden dit sades det inget. Det enda ljudet som hördes var regnet som smattrade mot rutorna, Kajsa stirrade ut på landskapet som de svävade förbi. Hennes tårar hade sinat, det fanns ingenting kvar att gråta ut, hennes själ var tom, hennes mage kurrade av hunger det enda som fanns där var den klumpen som vägrade försvinna. Hela hon var tom, hennes yttre var bara en tom fasad. Sorgen hade slagit ner som blixten och redan satt sina spår. De närmade sig sjukhuset, tystnaden bröts.
- Låt oss hoppas att läkarna har gjort sitt bästa nu, sa Kajsas mamma och hennes morbror nickade.
- Läkare är utbildade för att ta hand om såna här saker, de har säkert gjort sitt bästa. Sa
morbrodern vid namn Bengt, hans mustasch guppade så där roligt som Kajsas pappas hade gjort när hon var liten. Minnen från när hon var liten och hennes pappa bar runt henne ploppade upp, semestern till Danmark som slutade i katastrof, somrarna hos farmor och farfar, alla kvällar de spenderat hemma tittandes på film. Plötsligt slog henne en tanke hon aldrig vågat tänka förut, tänk om han dog… Synen blev återigen suddig, vid det här laget hade dem kommit in i sjukhuset. Hon lutade sig mot sin mamma och det kändes som om de gick mil innan de kom fram till akuten, där hennes pappa låg. Hon tryckte näsan mot fönstret, han var omringad av människor i grön tröja och byxor, munskydd, handskar och en ful mössa på huvudet. Hon blev förvirrad, hade inte läkare långa vita rockar? Synen blev suddig igen. Hon svajade till, det blev mörkt. Hon flög genom ett landskap med gröna kullar och klarblå himmel, på ängen nedför henne betade massor av får, hon seglade runt bland fåglarna och flygplanen? Jupp, det var ett flygplan, det närmade sig snabbt, paniken rusade upp. Hon hann inte undan, hon skulle bli mosad av ett flygplan som en mygga på bilrutan. Pulsen steg, vart skulle hon ta vägen? Hon ryckte till och fann sig själv liggandes på en brun sliten lädersoffa. En sköterska böjde sig ner över henne och tittade in i hennes ögon.
- Lugn Kajsa, sa hon och kände på min puls. Hur kunde hon veta hennes namn? Hennes syn bättrades sig och hon såg mamma stå bakom sköterskan med svart hår och se orolig ut.
- Se så, det är ingen fara med dig, du svimmade bara av stressen. Minnet kom tillbaka, de befann sig på sjukhuset. Hon flög upp ur soffan och skrek.
- Hur är det med pappa? Vad gör de med honom? Den svarthåriga sköterskan tvingade ner Kajsa i soffan och sa med sin lugna röst.
- Din far mår bra, hans tillstånd har stabiliserats. Han kommer vara fötterna inom en vecka. sköterskan log och gav Kajsa ett vattenglas. Hon drack upp vattnet i en klunk, klumpen i
magen hade försvunnit. Hon reste sig på darriga ben och gick mot rummet där hennes far låg. Återigen stod hon där med näsan tryckt mot rutan, men denna gång var det inga läkare där, istället såg hon sin far ligga där i sängen. Ensam, med massor av slangar över hela kroppen, han hade ett stort bandage över huvudet och benet var gipsat. Hon log, hennes far var trots allt av ett segt virke, det är inte alla som klarar en sådan här krock. Hennes mamma kom och ställde sig bakom henne, hon la armarna om Kajsa och kramade om henne. Kajsa log och sa sedan försiktigt.
- Tror du att vi får gå in och hälsa på han nu?
- Aah det tror jag, gå först du Kajsa. Sa hon och buffade Kajsa mot dörren. De gick sakta in i rummet. Det var precis som att gå in i en film, Kajsa ställde sig bredvid sängen och tog sin fars hand i sin och viskade.
- Älskar dig pappa, var stark nu och kämpa dig igenom det här så vi kan åka hem.. Det pep från en maskin som hon inte visste var den hette men hon visste att den registrerade hjärtslagen,
pipandet försvann som en dimma när hon kände att hennes Pappa kramade om hennes hand. Kajsa hoppade till och satte hennes Mammas hand i sin fars istället. De log åt varandra och tittade sedan ner på pappa Martin. De lämnade rummet när en sköterska kom in och meddelade att hon skulle ta några prover. Klockan var mycket och de bestämde sig för att åka hem och sova lite och komma tillbaka imorgon bitti. Kajsa stupade i sängen och vaknade upp mitt i natten av att knytnäven i magen hade kommit tillbaka. Hon kastade sig ur sängen och sprang mot rummet där hennes mamma sov. Hon snubblade på några skor i hallen och svor högt. Hennes mamma snarkade ljudligt när Kajsa stormade in i rummet. Kajsa tände alla lamporna i rummet och ruskade liv i hennes mamma. Med andan i halsen kippade hon ut tre ord.
- Vi, sjukhus, NU! Hennes mamma tittade på Kajsa med stora ögon och mumlade.
- Ta det en gång till, sötnos.
- VI MÅSTE ÅKA TILL SJUKHUSET NU! Vrålade Kajsa argt och drog av hennes mamma täcket och ringde efter en taxi. Hennes mamma masade sig upp och klädde på sig långsamt. Kajsa bokstavligt talat puttade ut henne hur lägenheten och slet med henne ner till taxin. När
taxin körde in vid sjukhuset kutade Kajsa ut från bilen och lämnade hennes mamma efter sig, när hon kom till korridoren var allt helt öde. Hon närmade sig hennes fars rum och tittade in, hon hade väntat sig det värsta att det skulle vara fullt av läkare som i drömmen – men rummet var tomt. Det var bara hennes far som låg och sov i mörkret. Hon andades ut och log smått, sedan gick hon för att möta hennes mamma för att berätta allt var bra. Hon hittade hennes mamma nere vid taxin tjafsades om att hon fortfarande inte hade några pengar men om hon bara fick gå in i sjukhuset och ringa ett samtal skulle allt lösa sig. Kajsa kände i fickan på jackan hon roffat åt sig i hallen och märkte att hon tagit sin mammas jacka, i innerfickan hittade hon en plånbok som hon gav till hennes mamma som betalade. De gick sedan långsamt upp till sjukhuset igen för att ta lite luft och för att vänja sig vid miljön, de tog till vänster istället för till höger för att köpa lite kaffe. När de närmade sig korridoren som pappan låg i var den plötsligt full av liv igen, knytnäven i Kajsas mage växte för varje steg hon tog. De stannade till vid dörren, båda tog ett djupt andetag och tittade in i fönstret för att se att ett antal läkare stå runt Martin med mössan i händerna och huvudet nersjunket. En läkare tittade upp och mötte Kajsas blick, han vände genast ner blicken och sa något till de andra i rummet. En storvuxen kvinnlig läkare med en lång fläta kom ur rummet och bad de sätta sig ner.
- Jag är ledsen att säga det här men jag har dåliga nyheter.. Kajsas mamma tog tag i Kajsas hand och kramade om den hårt.
- Han är död va? Frågade Kajsa sammanbitet.
- Ja tyvärr, svarade läkaren ovanligt ärligt och Kajsa insåg att hon alltid skulle hata den läkaren som sa de orden, eller inte för att hon sa de orden utan för att hon bara sa ”Ja tyvärr” som om det var en katt som hade dött på gatan.
- Han fick en oväntad bristning av en ådra i hjärnan och blödningen gick inte att stoppa, fortsatta läkaren och sa till sist. Vi försökte så gott vi kunde.
Orden ekade i Kajsas huvud, de försökte så gott de kunde, så gott de kunde… De hade försökt så gått de kunde påstod hon. Orden ändrade form till varför? Varför skulle han dö, varför? Varför skulle han dö, just idag, just detta år, just denna månad? Allt hade fixat sig nu också händer detta. Tårarna rann ner för hennes kinder, hon nynnade på en melodi när någon förde henne bort, drog henne bort från korridoren där allt hade vänt. Där ett blad hade vänts och suddats ut och en ny sida hade öppnats. En sida som är tom men kommer att fyllas med nya händelser och känslor. Någonstans inom sig hade hon fortfarande sin sida kvar att fylla med erfarenheter och någonstans inom henne fanns han, hennes far, hennes källa till livet och det skulle ingen, ingen kunna ta ifrån henne.
En dag skulle hon bli en stjärna och då skulle han finnas där som en skyddande ängel som röjer vägen för henne, kanske inte imorgon, kanske inte nästa vecka eller nästa månad. Men snart, inom några år kommer den dagen då hon får ta sin plats i livet och börja fylla sin sida med lyckliga saker och sätta alla andra på plats. And her dreams would come true.

Hjärter dam vänder blad, för en ny eskapad
Hon har börjat på en ny roman
Det blir morgon snart igen ,lycka till kära vän
Skriv om drömmar Hjärter Dam
(Taget ur Lars Winnerbäck – Gråa dagar)
















Elin Rantakokko 2003 – 09 - 24

Skriven av: Elin Rantakokko